Bouncer Del 2: Bödlarnas medlidande av Alejandro Jodorowsky & Francois Boucq

Första delen av Bouncer- Kains öga beskrev bakgrundshistorien med mordet på Seths far och mor och hur Seth fick kontakt med sin farbror Bouncer. Jakten på hämnd fortsätter i andra delen av Bouncer liksom Seths träning vilken upptar den första delen av albumet, träning för att kunna döda sin farbror som dödat hans far. Serien introducerar en vacker lärarinna vilket borgar för en twist när den dramatiska upplösningen närmar sig.

Bouncer 2 är liksom del 1 vältecknad och en eminent västernskildring rent bildmässigt. De naturscenerier som förekommer är oerhört vackra. Boucq handskas bra med actionskevenserna och även bildflödet funkar bra. Del 2 är inte lika grym som del 1, här finns det iaf kärlek och hopp. Den intressantaste delen av berättelsen är givetvis hur Seth ska handskas med sitt hämndbegär, ska han låta det bero eller fullfölja det, oavsett vad han väljer blir det konsvekvenser. Del 2 är intressantare än del 1 för den ställer lite djupare frågor och tillåter en mer komplex skildring av karaktärerna. Den ökade förståelsen för karaktärerna som lyfter även historien och den dramatiska finalen ställer dilemmat som finns redan från början på sin spets. Den enda karaktären som förblir något av en gåta är Bouncer trots att man får reda på vad som hände efter moderns död men eftersom detta bara var första cykeln och det finns fyra ytterligare album så finns det goda möjligheter till ytterligare utveckling av en intressant karaktär. Bouncer är en riktigt bra westernserie och jag ser verkligen fram emot kommande delar.

SPOILER SPOILER
Huvudpersonen Seth är riktigt ful och framförallt hans frisyr måste vara en av de fulaste jag sett. Vad den heta lärarinnan som han får ihop med det ser i honom är givetvis att han räddade livet på henne men nog blir hon tokförälskad lite väl snabbt. Dessutom får de ju faktiskt reda på att deras farsor är halvbröder så de är ju kusiner. Inte riktiga kusiner kanske men illa nog. Men inavel sågs kanske som en bra idé i Vilda Västern tidigare. Men jag tror knappast att det blir bra, framförallt inte om de skaffar ungar. Man får väl se framöver.

Wolverine Smorgasbord

Wolverine var den klart coolaste karaktären i X-Men rullarna och Hugh Jackman är klockren som Wolverine, han är som gjord för att spela Wolverine. Säger jag, som aldrig läst en enda serie med Wolverine. Men trailern gör mig sugen på att börja. Men var ska jag börja någonstans? Jag vill helst ha fokus på Wolverine. Läsa om hans bakgrund, föddes han som han är eller blev/skapades han till Wolverine? Dels finns det Wolverine Origin av Paul Kubert som verkar handla om hans uppväxt, sen finns det ett antal trades som heter Wolverine Origins, vad är skillnaden? Wolverine: Origins and Endings finns det också en titel som heter. Vanligtvis pålitliga Wikipedia gav inget klart svar. Var kommer Weapon X in? Var ska jag börja och vad är något att ha? Har han alltid dräkten på sig eller ser han ut som filmerna i vissa serier? Ska jag skippa allt och bara satsa på Old Man Logan-samlingen?

Kvinnligt och manligt eller?

Idag på DN finns en debattartikel av Pernilla Ahlsén som genererat en hel del bloggande och funderingar kring kvinnliga hjältar. Ahlsén spekulerar kring varför det inte finns kvinnliga hjältar i Sverige och tror att det bl.a. har med jantelagen att göra att det är populärare att driva med sig själv än att berätta om hjältar. En annan förklaring är att USA är mer krigiskt. Överhuvudtaget skjuter hon rätt mycket från höften och jag undrar vad de egentligen är för debatt hon vill skapa? Jag tycker dessutom att hon missar målet rätt rejält vad det nu är hon har för mål med sin artikel som är lika spretig som det här inlägget. Den centrala aspekten som hon har missat och som visar att det som avgör vad som ges ut är det finns olika kulturella sammanhang i olika länder. Att tjejer tar större plats i serievärlden och att skildringen av kvinnor bl.a. därför breddas har snarare att göra med att serierna utvecklats allt snabbare och blivit alltmer diversifierade både i USA och Sverige. Att Sverige skulle anamma en amerikansk serietradition eller vice versa verkar ju inte speciellt vettigt. Slutsatsen borde blivit att det inte är manliga eller kvinnliga hjältar/antihjältar som är det centrala utan i vilket land serien producerats. Könet spelar alltså inte så stor roll vad gäller bristen på hjältar i sammanhanget som Ahlsén påstår.

Hennes slutsats att kvinnor skildras annorlunda för att kvinnor i större utsträckning gjort intåg i seriernas värld var dagens Captain Obvious. Vad/vem är Captain Obvious? Det ska jag avslöja framöver.

Phoenix: Future av Osamu Tezuka

Future är andra delen i Osamu Tezukas Phoenix-serie. Jag har tidigare recenserat den första delen Dawn. Delarna behandlar växelvis dåtid och framtid. Future handlar om surprise! framtiden. En sorglig framtid där människan på grund av miljöförstöring flyttat under jord, de få överlevande som finns bor i fem stora städer som styrs av datorer. En patrullman, Masato Yamanobe, är förälskad i en varelse, en moopie, som antagit mänsklig form men han blir beordrad att döda den men vägrar och flyr med den. Denna händelse leder till en eskalering av de latenta konflikter som finns mellan städerna och det hela urartar i ett atomkrig som förintar mänskligheten. Det blir sedan upp till Masato som av fågeln Phoenix ges evigt liv att se till att en ny mänsklighet tar jorden i besittning.

Tezukas Disney-aktiga stil kan kanske kännas malplacerad vid en första anblick i denna mångfasetterade berättelse om girighet, kärlek, ensamhet och evighet men berättelsen gör att man inte tänker på det. Hans scenerier och bildlösningar är fantastiska och det är verkligen en mästare i aktion. Liksom i första delen väver Tezuka in en del humor och lite hänvisningar, t.ex. till sig själv men det är betydligt mindre än i första delen. Serien börjar som en kärlekshistoria mellan Masato och Tamimi mot bakgrund av en identitetslös mänsklighet som styrs av en dator där frihet inte står högt. Den fortsätter sedan som en kamp för överlevnad på grund av det atomkrig som förintat mänskligheten och slutar som en existentiell fundering kring tillvaron och högre stående varelsers oundvikliga tillkortakommanden. Parallellerna till de förödande atombomber som släpptes över Japan är uppenbar liksom kritiken mot människans makthunger som leder till ödeläggelse. Även människans tilltro till sin egen förmåga och sina vilja att kunna styra sitt öde genom att förlita sig på teknik och leka Gud kritiseras. Phoenix:Future är en oerhört skickligt berättad och mångfasetterad berättelse som ställer essentiella frågor om moral och etik. En mästerlig och komplex serie som inte är helt lätt att sammanfatta.

För övrigt hade bloggen besöksrekord igår vilket är nice men givetvis är jag mest exalterad över att kronprinsessan har förlovat sig!!!!! Jag är så glad att jag bor i ett land där man kan födas till statschef. Länge leve den blivande drottningen och hennes gemål!!!!!

Fantomen ges ut kronologiskt i USA

På Serieforum finns en nyhet som jag väntat på länge, nämligen att Fantomen ges ut kronologiskt. En artikel finns på ICV2. Den första samlingen ges ut i september 2009 och innehåller dagsstrippserien från 1936-38. Man kommer att ge ut tre volymer med dagsstrippserierna och en volym med söndagsserierna. Den första volymen är på 320 sidor varav 16 i färg. Det blir givetvis inbundet och lite lyxigt med ett pris på 40 dollar. Utgivare är för mig okända Hermes Press som även börjat ge ut Buck Rogers i samlad form. Ett givet köp i mina ögon, jag kommer iaf att införskaffa alla volymer som innehåller de äventyr som Ray Moore ritat då han är mina stora favorit bland de amerikanska tecknarna. Jag kommer däremot antagligen inte att införskaffa Wilson McCoys och definitivt inte Sy Barrys. Lee falk tappade stinget med åren. Förutom det så är jag extremt svag för den för 30-talet typiska exotism som präglar de tidiga Fantomen-äventyren och dessutom fanns det mer humor i Fantomen back in the days.

En snygg utgåva är en fröjd

Idag landade Sir Arthur benton ; Operation Marmara i brevlådan. Definitivt är detta Albumförlagets snyggaste utgåva hittills. Omslaget är matt och ryggen snyggt svart. På insidan bestruket blankt papper som framhäver Stephane Pergers vackra illustrationer på ett eminent sätt. Brevid finns lite utdrag som jag fått från förläggaren själv, tack för det! En recension kommer givetvis inom kort.

Bild & Bubbla 177

Det har varit en körig vecka, först till Sthlm för ett möte, sedan planeringsdagar med lite öl på kvällen och därav dålig sömn, sedan till Göteborg för ett möte. Det sliter och minskar möjligheterna och orken att blogga. Men nu är jag tillbaka och det är dags att recensera senaste numret av Bild & Bubbla vilket jag lämpligt nog hann läsa under den sega hemresan från Göteborg som avslutades med att jag glömde sambons present på tåget. BB 177 domineras iaf av Nina Hemmingsson vasa serier man stöter på lite överallt nuförtiden. Numret inleds med Urhunden-utdelningen som ägde rum i september 08 för serier som getts ut 07. Lite väl sent vad gäller båda delarna alltså. Men för de som inte läst Ola Hammarlunds ambitiösa sammanställning av utgivningen 2007 på nätet så finns den här. Kortisen om reklam i serier är ointressant och sparkar mest in öppna dörrar. Den oftast eminente Paul Gravetts text om Världsserier känns helt meningslös, för den som vill veta mer om serier i olika länder så finns böcker om det, här blir det bara kort och konstigt. Som fd filatelist (20 år sedan) uppskattar jag artikeln Seriefigurer på frimärken.

Fredrik Strömbergs intervju med Nina Hemmingsson är intressant tack vare Hemmingssons öppenhjärtiga svar om sitt ostrukturerade skapande. Vi slipper tack och lov en teckning av intervjuaren. Som vanligt tar dessutom Strömberg för stor plats under intervjun vilket är irriterande. Då har han lyckats bättre med intervjun från Kodansha som ger en intressant inblick i arbetet på världens största serieförlag. Serieintervjun med Stan Sakai är kul och återigen är det Jimmy Wallins teckningar som är höjdpunkten. Jag har inte läst Usagi Yojimbo men ska spana in den efter detta. Även Morten Harpers text om serieromaner är intressant även om den handlar om den norska marknaden. Jag blir lite irriterad när jag tänker på Egmont Sveriges bristande intresse för vuxenserier och deras nedlagda satsning. Skissektionen innehåller skisser och annat av Nina Hemmingsson och är inte kul alls. Visst är Hemmingsson rolig men alla hennes figurer ser ju likadana ut och över 20 sidor är på tok för mycket.

Love Hurts om Kim W Anderssons kommande serie är bra och Jimmy Wallin låter helt riktigt Kim ta plats och berätta om sin serie. Serien är f.ö. ett givet köp efter detta, en så vältecknad svensk serie hör inte till vanligheterna. Lina Neidestams seriekrönika är skönt självironisk och kul. Recensionerna tycker jag som vanligt lider av att det skrivs för mycket om vad serierna handlar om och sidospår än hur bra eller dåliga de är. Mikael Sol gör ett bra jobb vad gäller fanzinerecensionerna, han ger både feedback till fanzineskaparna men skriver även på ett sätt så att det är kul att läsa. Summasummarum ett bra nummer men inte det bästa sedan Bubblan bytte utseende. Ett byte som definitivt inneburit ett lyft, så hatten av för redaktionen vad gäller detta.

Serier på bokrean

Som läsare av den här bloggen säkert har förstått är jag rätt ekonomisk av mig. Visst köper jag en hel del serier men jag vill ha dem så billigt som möjligt. På ren svenska är jag en snål jävel. Därför har jag givetvis botaniserat lite i utbudet på bokrean och hittat några riktigt billiga serier. Hos AdLibris finns The Portent för 59 kr och Stora boken om Mumin för 99 kr. De har också lite manga, Lucky Luke och en serie som heter 52 på rean. Förvånande nog har de även del två av Det tredje testamentet på rea. CDON slår till med bl.a. Container av Max Andersson, Cynisk romantiker av Åsa Grennvall samt Röde Orm-samlingen för tokbilliga 29 kr liksom boken om Socker-Conny för samma pris och Anneli Furmarks Jamen förlåt då. Bokus har en hel del manga på rean bl.a. Emma. Annars är det svårt att navigera i deras rea. Vad gäller Bokia och Akademibokhandeln så dimper väl deras kataloger ner i brevlådan när som helst. Irriterande är att serier hos alla hamnar under Humor. Hallå allt är inte Hälge och Elvis. När jag tänker på det blir jag dessutom sur. Sur och snål, vilken jävla kombination.

Vimmelgrind 2: Mutterloppet av Mats Källblad

Om du har följt bloggen ett tag, vilket jag givetvis hoppas du har, så vet du att Mats Källblad är en favorit bland svenska serieskapare. Jag har tidigare recenserat Vakna laglös och Vimmelgrind 1:Dillfälten av honom. Två underbara album. Mutterloppet handlar om den årligen återkommande biltävlingen med samma namn i Vimmelgrind. Tävlingen var Vimmelgrinds egen industrialist Järnbloms sista önskan. Tävlingen går ut på att köra så långt som möjligt med sin bil, kruxet är att muttrarna saknas på däcken. Vimmlegrind alla original är på något sätt inblandade i det hela och i potten ligger 6 000 riksdaler.

Mats Källblads allåldersserie Vimmelgrind är sorgligt underskattad och borde enligt mig redan vara något av en klassiker. Efter att ha läst del två är jag bara ännu mer övertygad om seriens storhet. För mig är det viktigt att en serie lyckas förmedla en känsla som lyfter läsningen och det lyckas Källblad med i Mutterloppet. Samma vemodiga och samtidigt varma stämning som finns i Dillfältet återfinns även här och i Mutterloppet. Jag tycker att den sträng av allvar som fanns redan i Dillfälten förstärks ytterligare här. Källblads teckningar och berättelsen formar en hjärtevärmande enhet. Förutom Vimmelgrind och dess omgivningar så är det de underbara karktärerna som lyfter serien. Smaka på namnen: Aurora, Jågert, Kapten Reko, Ingridsson, Hiff, Lasarus, Cykel-Frasse, Nällan, Flackonez m. fl. Helt underbara även de. Införskaffa och läs. Mats Källblad är bland det bästa om inte den bäste vi har i landet.

Du vet att du vill av Malin Biller

Albumet består av strippar och bilder och Malin Biller driver med allt möjligt. Jag är inget fan av att läsa strippserier i samlingar eftersom få strippserier är roliga att läsa i sträck. Inte heller Malin Billers strippar håller för det och jag har läst albumet lite då och då. Jag hade inte läst så mycket av henne tidigare men fick en rolig serie som jag har för mig hette Mitt sommarlov på mejlen för nåt år sedan som var riktigt kul så jag hade hyfsade förväntningar på albumet som bara delvis infriades. Jag har inte läst någon av de tidningar där hennes strippar publicerats så allt var nytt. Omslaget är rejält lökigt och slemma medelålders män har en framträdande roll i ett antal av stripparna. Annars pendlar temana lika mycket som kvalitén på stripparna. De flesta är lite småkul, ett mindre antal riktigt roliga och några riktigt kassa. Vissa skämt har jag sett och hört många gånger innan men ibland har Malin Biller hittat en fräsch vinkling. Det enda genomgående tema jag hittar är Billers fascination för olika former av vulgariteter och det är ju oftast kul. Sammanfattningvis så är det rätt kul men gör sig bäst i väldigt små doser. Biller är dock roligare än majoriteten av de strippserier som går i de stora drakarna som Elvis, Hälge, Andra våningen och allt vad de heter. De humorserier som går i dagstidningarna är enligt mig andra klassens serier och ger mest folk en skev bild av vad serier är.

The Book Depository är inte superbilligt längre utan bara billigt

Smålänningen och serieläsaren i mig fick en smärre chock igår och då var jag ändå lite mosig i hjärnan efter att ha genomlidit en deltävling i schlagerspektaklet, delar av hjärnan hade stängt av för att slippa ta in eländet, vilket borde ha mildrat effekten av att se de nya priserna på Book Depository. Jag hade varit inne och kikat lite i veckan och sett att de bytt utseende på sajten men jag trodde inte att det skulle få så stora följder för priserna. Tidigare har det ju varit närmast löjligt billigt och jag har undrat om de verkligen kan göra några större pengar med tanke på de låga priserna och att det är fraktfritt. Jag passade på att lägga in en beställning på några volymer av Monster som fortfarande var billiga. Andra titlar på min önskelista var betydligt dyrare än för en vecka sedan. Hardcoverversionerna av Pride of Baghdad och Fallen Son hade blivit fyra pund dyrare och alla titlar hade ökat i pris. De flesta titlarna jag kollade var fortfarande billigare än på de svenska nätbokhandlarna men det skiljer inte så mycket längre och några var dessutom avsevärt dyrare. Nu blir det till att gallra lite extra i inköpslistan framöver.

The Walking Dead vol 1 HC ligger först på inköpslistan och sen tänker jag köpa en hel del manga framöver för att komplettera Monster och Phoenix-serierna. Sen blir det givetvis en del svenskt vartefter det släpps intressanta serier.

The Plot av Will Eisner

Legendaren Will Eisner behöver knappast någon närmare information. Mannen som startade den våg av graphic novels som växt sig allt starkare har betytt oerhört mycket för seriekonsten. The Plot- the secret story of the protocols of the Elders of Zion blev Eisners sista serie. Eisner går grundligt igenom hur denna vidriga förfalskning som handlar om en judisk konspiration för att ta över världen skapades i slutet på 1890-talet och hur den än idag sprider sitt gift.

Eisner var inne på sina sista år när han skapade The Plot men det märks inte på teckningarna som håller hög klass i Eisners karakteristiska stil. Albumet är mer ett faktaunderlag/debattinlägg än en konvetionell serie med en historia. Vi får följa den ryske förfalskaren Golovinski, fransmannen Joly vars bok kopierades av Golovinski, brittiska The Times avslöjande 1921 osv. Det är intressant och skrämmande och framförallt beklämmande. Att The Protocols är en förfalskning har varit känt i snart 100 år men ändå dyker den upp i nya upplagor och framförallt göder den myten om en judisk konspiration för att ta över världen. Det är både bra och nödvändig läsning som borde vara obligatorisk, speciellt för de svin som hyser antisemitiska åsikter. Tyvärr lär väl just de inte läsa den.

Antisemitismen är den vidrigaste av företeelser och den djupt liggande antisemitismen i Centraleuropa gjorde Förintelsen möjlig. Nu dyker den upp här och var, ofta förtäckt, och blandar ihop israeliska övergrepp med judar i allmänhet för att på så sätt skuldbelägga alla judar. Försvar för Israel tolkas som en del av konspirationen. Vatikanen förlåter en Förintelseförnekande biskop. Irans svin till president håller en konferens för Förintelseförnekare. Antisemitismen förenar extremvänstern, extremhögern och muslimska extremister som alla vädrar sitt judehat. Deras brist på respekt för alla människors lika värde förenar dem liksom deras avsky för demokrati.

En annan obligatorisk läsning för antisemiter är givetvis Maus, världens bästa serie alla kategorier, som så smärtsamt tydligt visar hur man steg för steg fråntar en grupp människor deras människovärde för att på så vis enklare kunna begå övergrepp.

Omnibusar

Jag gillar inbundna serier, gärna så feta som möjligt. Min Captain America-omnibus är något av en ögonsten i samlingen. Inte för att den är snyggt formgiven eller extremt lyxig för det är den inte. Men den är fet. Den samlar 25 nummer. Framförallt är den på 772 sidor. Sista månaden har jag främst köpt svenska serier och lite tyska men framöver tänkte jag köpa lite amerikanskt, lite japanskt och lite franskt. När shoppingsuget redan nu satt in och jag börjat kolla runt vad jag ska lägga slantarna på så fastnar jag givetvis på sökordet omnibus på Amazon. Mycket verkar vara 80-talsserier som samlats i feta samlingar och de är jag inte så intresserad av. Jag vill ha Captain America vol 2 men min bloggkollega Junkultur tror att den kommer i slutet av året, själv hoppas jag på iaf tidig höst så det är bara att vänta. Starman vol 2 ska släppas i början av mars och är ett givet köp men den är inte så fet. Den jag blir mest sugen på är Daredevil av Brubaker och Lark, men är den något att ha? Jag har inte läst någon Daredevil och lär väl göra det innan jag slår till men Ed Brubaker och 608 sidor lockar verkligen. Jag har f.ö. inte snöat in på Absolute Editions som många verkar ha gjort, jag har inget behov av samlingar a la Hellboy Libraries som mest är sjukt överdimensionerade utan jag gillar mer riktigt tjocka samlingar med många sidor men givetvis vill jag ha inbundet. Daredevil släpps inte förrän i maj så det finns lite tid att fundera. Finns det fler omnibusar som är värda att shoppa?

The Walking Dead som jag läst mycket gott om på olika bloggar kom med omnibus vol 2 i december och den hade ju varit fin att införskaffa. Så jag kollade efter vol 1 men den verkar vara slutsåld och numera tokdyr iaf om man tittar på de priser som finns på Amazon, det finns nio begagnade där den billigaste kostar 299 dollar=2400 kr. Det riktigt sjuka är det finns ett nytt ex och ett signerat samlarex. Det nya exet kostar 1703 dollar och samlarexet 1495 dollar. Alltså över 10 000 kr för en omnibus som släpptes för lite mer än tre år sedan! Det är kanske dags att byta guldtackorna mot omnibusar ;) Det får nog bli den inbundna hardcovern med halva sidantalet. Jag får iaf glädja mig och min sambo med att jag inte har något sug efter toksnygga klassikersamlingar a la Peanuts och Terry and the Pirates, för de är så jävla snygga och dessutom feta. Men jag säger bara till mig själv "don´t go there boy".

Rosenhanes äventyr- Kaffe eller te? av Per Demervall

Jag gillar när människor ger sig på projekt som garanterat inte kommer att ge de stora pengarna utan bara genomför det för att de så gärna vill. Per Demervall har gett sig på ett sådant projekt vilket givetvis hedrar honom. Men hur många är egentligen intresserade av en serie om en krögare i Stockholm på 1700-talet som kommer en konspiration mot kaffedrickandet på spåren, allt tecknat elegant i en stil som känns klassiskt fransk och publicerad i det klassiska europeiska albumformatet om 48 sidor? Inte många skulle jag tro.

Innan jag går recenserar Rosenhanes äventyr så tänkte jag ge mig på en kort recension av den första serien med krögaren Rosenhane och kompani. Gyllene Rosens äventyr: Lutans hemlighet från 1984 utgivet av Carlsen Comics. Rosenhane och hans vänner kommer en skum affärsman på spåren som vill göra alla Stockholms krogar till delar i hans Hvita Löken-imperium. Det blir upp till Rosenhane och hans vänner att sätta stopp för denna ondsinta likriktning av Stockholms krogliv. Teckningarna är habila och miljöerna funkar bra men det hela förstörs av en osannolikt usel färgläggning. Även textningen lämnar en hel del att önska. Historien i sig är inte så intressant men det hela är lite småtrevligt och småkul ibland.

Så vad har då hänt under de mer än 20 år det tog innan det andra äventyret med Rosenhane och hans vänner gavs ut? Handlingen rör även i det här fallet mat, nämligen kaffe och te. En skrupelfri tehandlare som givetvis vill ha monopol får nys om Gustav III:s och Carl von Linnés experiment att få vetskap om kaffe eller te är farligast för hälsan och försöker förgifta den fånge som ska dricka kaffet för att visa att te är att föredra. Det blir upp till Rosenhane och hans vänner att sätta stopp för denna ondsinta plan. Teckningsmässigt har Demervall utvecklats en del och här visar han att han är en ytterst skicklig tecknare. Färgläggningen är ypperlig och här antar jag att den nya teknik som kommit sedan 1984 bidrar till det. Typsnittet fungerar ok men när typsnittet som känns modernt är placerat på skyltar i 1700-talets Stockholm så känns det lite slarvigt, vilket är synd för i övrigt är albumet absolut inget hastverk. Liksom i första albumet så lyser Demervalls kärlek till Stockholm igenom och han lyckas teckna 1700-tals Stockholm mycket bra. Både manus och dialog är bättre än i det första albumet och det är en alltigenom småtrevlig historia med en hel del komiska inslag. Väl värt att läsa och jag hoppas jag har fel så att Rosenhanes äventyr hittar sin publik. All cred till Per Demervall för att han genomfört projektet och därmed breddat det svenska serieutbudet vilket alltid är välbehövligt.

Phonogram Rue Britannia av Gillen & McKelvie

Öh, vad handlar den här serien om? Det var ungefär min tankegång en bra bit in i detta album. En britpop-kille får ett uppdrag av någon form av häxa, det har att göra med gudinnan Britannia som i sin tur har något med britpop att göra. Först trodde jag bara att Britannia var hans gamla flamma som hamnat på glid eller dött eller nåt. Men Britannia är tydligen britpopens gudinna. Huvudpersonens uppdrag är att förhindra henne och hennes anhängare att dra igång en tredje omgång brittisk gitarrpop som ska slå världen med häpnad. Men tre gånger är för mycket, det kan inte bli lika bra igen. Jag ska inte ens försöka redogöra för handlingen för den är så flummig. Temat är besvikelsen över att britpop-eran är över, den som var så fantastisk. I slutändan handlar det om att låta epoken vara just minnen. Framförallt handlar det om huvudpersonens vägran att inse att det inte var så mycket som skilde britpopen från andra epoker. Eller nåt. Trist tecknat är det iaf. Ser mest ut som en reklamare tecknat. En av grunderna i serien är att musik är magi och huvudpersonen är en Phonomancer som använder sig av musik i sin magi.

Om du aldrig gillade britpop bör du undvika denna. Gillade du britpop liksom jag så kan du ha lite behållning av den. Är du musiknörd har du nog störst behållning av den. Jag är det inte men det var kul att minnas alla britpop-band som jag glömt bort och minnas de jag fortfarande lyssnar på. Jag håller fortfarande Suede som det bästa, speciellt deras två första album. Sist i albumet finns en genomgång av en massa britpop-band och annat som fungerar bra som uppslagsverk för att återupptäcka några av banden. En del får dock gärna stanna i glömskan.

Jag förstår inte varför huvudpersonen gnäller på Echobelly, Insomnia är ju en av de bästa britpop-låtarna. Dessutom var Cast faktiskt ett bra band och Walkaway en av de vackraste låtar som gjorts. Att James inte finns med i genomgången förstår jag inte heller, de är fortfarande riktigt, riktigt bra. Förordet är skrivet av Luke Haines från The Auteurs, ett band jag aldrig fastnade för.

Brubaker och Epting gör The Marvels Project

På Comic Book Resources finns en längre artikel om ett projekt som egentligen bara kan bli riktigt bra. För att fira att Marvel fyller 70 år (även om namnet Marvel är nyare) så ska teamet bakom Captain America, Ed Brubaker och Steve Epting, göra en serie om de första Marvel-hjältarnas ursprung. Serien kommer delvis att fokusera på Captain America, Human Torch och Sub-Mariner. Den börjar under depressionen och slutar kort efter Pearl Harbor med att Invaders blir en grupp. I det första numret ska man få reda på varför Prince Namor, the Sub-Mariner hatar människor "surface worlders". Ingen historia kommer att skrivas om men en hel del som inte varit känt kommer att komma fram liksom flera mer eller mindre bortglömda tidiga hjältar. Eftersom Steve Epting ska teckna kommer han att lämna Captain America under tiden men Brubaker lovar att någon som är riktigt bra ska fylla hans roll där.

Jag tror verkligen att det här kommer att bli skitbra, man har bara fått glimtar av Captain Americas tidiga historia innan WWII och de andra verkar det inte vara så mycket känt om heller. Att både Brubaker och Epting är med på båten gör att både manus och teckningar kommer att hålla hög klass. När det första numret släpps vet jag inte men jag kommer i vilket fall som helst att vänta på traden.

Ganges 2 av Kevin Huzenga

Igår drabbades jag av plötslig yrsel och lätt illamånde. Skälet till det var för lite sömn, dels pga min sambos utsvävningar dels av min dotters ovilja att sova i egen säng. Att jag sedan sprungit upp och ner i pulkabacken som Captain America gjorde inte saken bättre, eller all snöskottning för den delen. Jag blev närmast apatisk och orkade inte blogga utan slöade framför drottningarna av sekundärskam, Mia och Klara, samt psyk-serien Nip/Tuck. Orkade inte ens läsa serier. Så här kvällen efter börjar jag känna mig som människa igen och därmed bloggbar.

Jag har tidigare recenserat Ganges 1 som jag gillade och såg därför fram emot att läsa Ganges 2, också den en del av Fantagraphics fantastiska Ignatz-serie. Serien inleds med några sidor med ett dataspel för att därefter fortsätta med Glenn Ganges (tydligen heter de inte bara Glenn i Göteborg) arbete på ett it-företag under it-boomen, dels skildras arbetet på företaget och relationerna där men även det shoot-em-up spel som större delen av personalen spelar med besatthet efter arbetsdagens slut.

Kevin Huizenga är en mycket skicklig tecknare, inte bara vad det gäller att utnyttja seriemediets möjligheter utan även att förmedla stämningar och karaktärernas känslor. Man förs in i berättelsen och den känns genuin, både som vardagsbetraktelse och som beskrivning av en epok är den suverän. Huzenga lyckas även göra medarbetarnas dataspelande intressant något som borde vara svårt. Hur intressant borde det egentligen vara att skildra ett dataspel i en serie? Även skildringen av it-boomen är klockren, just så som det skildras kan jag tänka mig att det var. Relationerna mellan medarbetarna och chefen känns universella och just skildringen av Glenns chef är en av höjdpunkterna, även för en chef är han ovanligt full av floskler. Min favoritsekvens i detta sekvenskonst album är när Glenn ljuger för sin sambo och säger att de bara spelat dataspel några gånger av alla de tillfällen han jobbat över vilket får till följd att hans näsa växer som Pinocchios. Det finns många fler pärlor som den för detta är en fantastisk serie. Läs den. Nu.

Rose av Jeff Smith & Charles Vess

Rose är en prequel till Jeff Smiths numera klassiska serie Bone som Smith publicerade själv genom sitt eget förlag, Cartoon Books. Bone är, vad jag vet, den mest framgångsrika egenpublicerade serien i USA. Bone finns dels i en 1300 sidor fet samlingsvolym, dels i nio trades och dessutom i nio färglagda hardcover-utgåvor. Jag skulle rekommendera den feta samlingsvolymen. Dessutom finns Stupid, Stupid Rat-Tails om Bones förfader Big Johnson Bone.

Rose handlar om granma Roses ungdom, om hon och hennes syster Briar och deras utbildning i The Dreaming som omger att levande. En fara i form av Lord of the Locusts, som en gång i tiden tog kontroll över Mim som vakade över The Dreaming och spred terror på jorden innan drakarna dödade Mim och stängde in anden i berget, är på väg att släppas lös. Vem är det som möjliggör detta? Vad har Rat Cretures med det att göra?

Bone är en av mina absoluta favoritserier. Jag gillar allt i serien, den har det mesta. Så jag hade hyfsat höga förväntningar på Rose. Charles Vess har tecknat i en stil som skiljer sig mycket från Jeff Smiths "cartooniga" stil. Det är vältecknat men samtidigt är det lite stelt, en känsla som dessutom förstärks av att manuset inte är så bra. Dialogen är tråkig och det blir stundtals lite väl näpet. Roses talande hundar ska utgöra någon form av comic relief men det funkar bara hyfsat. Överhuvudtaget är karaktärerna rätt träiga och betydligt tristare än i Bone. Både Rose och Lucius är närmast olidligt präktiga stundtals trots att Rose "busar" till det. Det tar sig tack och lov i slutet när slutstriden kommer och förräderiet framträder. En helt ok serie men den når definitivt inte Bones nivå.

Sir Arthur Benton på g

Läsare av bloggen har kanske märkt att jag gillar Albumförlaget skarpt. Jag skrev i december att nästa franska serie som ges ut är Sir Arthur Benton och nu meddelar Albumförlagets Jonas Anderson att den första delen Operation Marmara gått iväg till tryck. Det jag sett verkar onekligen bra och när jag får läsa mer om handlingen (min franska är obefintlig) så kan jag knappt vänta.

"Sir Arthur Benton är brittisk medborgare. Han har dock valt fel sida; den nazistiska ideologins. Fånge hos de allierade i Nürnberg efter Hitlers kapitulation 1945 vägrar han att tala med någon annan än sin värste fiende; överste De la Taille, den franska säkerhetstjänstens specialagent.
Denna väldokumenterade och spännande psykologiska thriller avhandlar det hemliga krig som bedrivs mellan de allierade och tyska säkerhetstjänsterna. Ett krig som börjar i Istanbul 1929 och avslutas i ett ödelagt Berlin i maj 1945"

En recension av Bouncer II kommer för övrigt snart. Ska bara ta och läsa om den innan eftersom det var någon månad sedan jag läste den.

Sky Doll av Alessandro Barbucci & Barbara Canepa

Upphovspersonerna bakom Witch har med Sky Doll skapat en serie som vänder sig till en annan publik, en vuxnare. Sky Doll har blivit en succé sett till både försäljning och kritik runt om i Europa. Sky Doll gavs i Europa ut som en tredelad serie i klassiskt albumformat. Den utgåva jag läst är Marvels hardcoversamling av de tre delarna som i USA gavs ut som serietidningar. Albumet är på amerikanskt vis förminskat i storlek men å andra sidan får man en snygg hardcover till priset av vad ett album kostar i Frankrike eller Tyskland. Serien handlar Noa, en kvinnlig android skapad för att tillfredställa män. Noa möter två missionärer som jobbar åt den maktgalna kvinnliga påven Lodovica och hon upptäcker efterhand att hon kanske är mer än bara en android, att hon har krafter hon inte kunde ana och att hon kan komma att påverka planeters öde.

Sky Doll är skickligt tecknad i en stil som vid en första anblick kan kännas plastig och visst påminner den om andra Soleil-produktioner. Men det är lätt att bortse ifrån, lika lätt som njuta av teckningarna. Jag gillar även färgsättningen som funkar bra både sett till huvudpersonerna och den science fiction miljö som serien utspelas i. Serien är definitivt inget för den genomsnittlige Witch-läsaren som jag antar är en tjej i tioårsåldern. Sky Doll är en grym historia som innehåller slaveri, våldtäkt, religiös fanatism osv. Kampen mellan påven Lodovicas anhängare och hennes döda syster Agapes anhängare hotar planeten och fanatismen finns på båda sidor. De tre huvudpersonerna Noa, Jahu och Roy fungerar alla stundtals som comic relief-figurer för att väga upp det allvar och de grymheter som finns i serien, serien lättas också upp av att det drivs friskt med de flesta inblandade, deras fåfänga och makthunger. Man kan läsa serien som en ren sci-fi historia eller som en allegori över religiös fanatism och makthunger. Jag skulle rekommdera det senare. Sky Doll är en riktigt bra serie som lyckas blanda allvar och komiskt äventyr utan att det känns påklistrat.

Kolla f.ö. in Canepas blogg och Barbuccis blogg. Kan du italienska är det en klar fördel ;)

Nya Serieteket

Var återigen i Stockholm pga jobbet men hann inte förbi Söder denna gång. Däremot hann jag sticka inom Serieteket och köpa Louis Armstrong av Paquet som jag missade att köpa på SPX förra året. Lite annorlunda upplagt album med hela rutor med enbart text men det ser lovande ut och omslaget är riktigt snyggt. Läste på Mikael Sols blogg att de ska öppna ett Waynes Coffe där Serieteket låg tidigare, Serieteket har numera flyttat uppåt och blivit en del av läsesalongen. Det här gör mig sur eftersom 1) Waynes är bland de vidrigaste ställen som finns, oinbjudande för osäkra människor som erbjuder räliga halvfabrikat, ett ställe helt utan själ. Ja, jag hatar Waynes och jo min sambo gillar det så jag får nog snart besöka ett. Och hålla käften. Hon ser mitt gnäll som elitism. Vilket det inte är. 2) Serieteket kändes lite som en hoptryckt del av Läsesalongen, omgivet av pocketar på alla sidor. Svårnavigerat. Inte för att jag har lånat där men jag tyckte det var lättare de gånger jag varit där tidigare och dräglat över utbudet. Jag tyckte Serieteket var stympat. Vilket gör mig lite ledsen. Jag hoppas att Kristiina som är Serietekets hjärta inte är alltför besviken och att hon lyckas göra något bra av det. Det förtjänar hon. Förhoppningsvis kan Serieteket stjäla lite ytor. Förhoppningsvis får de tillbaka den gamla lokalen när folk tröttnat på ytliga fik. Ja, det lär aldrig hända. Fy fan.

Vikingaserier

I april ges första numret av Viking ut av Image. På Newsarama finns intervjuer med manusförfattaren och upphovsmannen. Svårt att säga vad det blir av det men omslagen är iaf snygga. Upphovsmän är för mig okända Ivan brandon som skrivit Secret Invasion: Homse Invasion och tecknaren Nic Klein. Det finns dessutom redan en vikingaserie på den amerikanska serietidningsmarknaden, Northlanders, som hittills kommit ut med 15 nummer och en tjock trade. Den är skriven av Brian Wood och tecknad av Ryan Kelly och Davide Gianfelice, även de helt okända för mig. Serien ges ut av DC på deras underetikett Vertigo. På MySpace finns en förhandstitt på nr 14 som är det senast numret. Jag har inte läst Northlanders utan bara bläddrat lite i den men om någon har så skriv gärna en kommentar om den var något att ha eller inte.

En annan vikingaserie är den japanska Vinland Saga vars skapare Makoto Yakimura intervjuades i Bild & Bubbla nr 176. Vinland Saga finns inte utgiven på engelska men väl översatt på One Manga. Vår egen Charlie Christensen har ju gjort en serieversion av Frans G Bengtssons fantastiska Röde Orm. Även om serien inte är lika bra som boken så lyckas Christensen bra med överföringen så om du inte läst den så gör det. Det är de vikingaserier jag kommer på, finns det fler?

Årets Weltklasse: Bästa svenska album

(Trumvirvel) Årets Weltklasse i kategorin Bästa svenska album tilldelas Joanna Rubin Drangers självbiografiska Alltid redo att dö för mitt barn. Albumet är fantastiskt roligt och träffar mitt i prick när det gäller föräldraskapets toppar och dalar. (Konfettiregn av sjävbiografiska introverta svenska serier)

Valet av Alltid redo att dö för mitt barn var lätt. Ingen av de andra svenska serier som getts ut under året och som jag läst har varit i närheten. Jag har svårt att tro att jag skulle gilla Pirinien eller Granér som är de enda från Sydsvenskans ranking som jag inte läst mer. Jag tycker att förra året var ett bra år för svenska serier med en bredd som tidigare saknats. De serier som breddade utbudet var framförallt Mumiens blod och Roparen som jag hoppas får efterföljare/uppföljare i år. Jag tror dock att det blir svårare att utse bästa svenska album nästa år, det verkar iaf bli en bra vår.

Aldrig godnatt av Coco Moodysson

Som en i del i att utse årets bästa svenska album reserverade jag Aldrig godnatt på den lokala bibblan. Serien har fått en hel del beröm och jag tänkte att den kunde vara värd att kolla in. Serien är självbiografisk och handlar om hennes tid som punkare i Stockholm i början av 80-talet. Tillsammans med bästa polaren Klara och hennes syster Matilda bildar hon ett punkband samtidigt som hon har att hantera en både jobbig och många gånger oförstående omgivning.

Coco Moodysson verkar vara en del av den svenska alla kan teckna-vågen. Det är stelt, oanatomiskt och perspektiven är ofta helt åt skogen. Jag föredrar ju vältecknat eller iaf en originell stil men det här är mest en sämre version av Mats Jonsson. En bra historia kan ju iofs rädda upp halvkackiga teckningar. Historien är inte helt ointressant och helt okej berättad men jag dras aldrig in i den, delvis för att jag inte kan referera till den. Visst berör den som många (alla?) självbiografiska teman som viljan att höra hemma i något sammanhang, att vara unik men ändå passa in någonstans, kärleksproblem etc. Lite kul är punkbrudarnas avsky mot mainstreamkidsen och hur de klär sig, de har ju själva lika mycket uniform även om de vill vara unika. Jag var inte många år när den här serien utspelar sig så nostalgin går mig helt förbi. Det är en habil uppväxtskildring men inte mer. Det här är nog en serie som behöver läsas av rätt målgrupp för att uppskattas. Inte av unga gubbar ;)