Kackerlacka nr 1/2009

Komika satsar på en "albumtidning", jo det står faktiskt så på hemsidan. Redaktör är serieskaparen Nickan Jonasson som gör strippserier om och med göteborgare. I första numret ingår serier av Malin Biller, Per Teljer, Li Österberg och redaktören själv. Formatet är som en vanlig serietidning fast med tjockare omslag och sidor. Alla serierna är i svartvitt. Första serien är en del av Malin Billers kommande Om någon vrålar i skogen. Biller har en skön teckningsstil och humorn som jag förknippar med henne finns även här bland all svärta och smärta. Serien antar jag är inledningen på hennes kommande serieroman och jag antar att den först ska publiceras här innan den kommer i samlad form. Jag tycker Billers serie är bra men jag hoppas verkligen att den ser bättre ut när den kommer som album för i tidningen så ser det riktigt kackigt ut, ofärdigt helt enkelt. Det känns som någon dålig inskanning. Li Österbergs serie Theia mania är snyggt tecknad i hennes karakterisitiska stil men i övrigt en rätt ointressant serie om en tjejs relationsproblem. Per Teljers serie The Deadly Game handlar om Sveriges garanterat otrevligaste pojklagstränare och är en orgie i otrevligheter och förnedring. Osympatiskt och inte så intressant. Serien är f.ö. tio år gammal, det borde väl funnits någon nyare serie att publicera för jag antar att Kackerlacka vill visa upp aktiva svenska serieskapare eller? Nickan Jonasson har tre bidrag med varav de två första Punk Bourgeois och Saliga äro de ensamma är menlösa och inte säger mig någonting. Den sista, Avsked, om far och son på fruns/moderns begravning är en liten pärla om besvikelser och försoning.

Lite blandad kompott men i stort en besvikelse. Jag förstår inte vad ambitionen är. Att kalla det för en albumtidning tycker jag är missvisande. För mig är en albumtidning antingen som danska Tempo med avslutade album eller en tidning som publicerar delar av ett antal album som sedan avslutas i kommande nummer. Billers serie är iofs en sådan men det framgår inte någonstans i tidningen. De andra verkar inte vara början på något. Varför inte kalla det för en serietidning?

Min dag på spx09 med bilder

Jag har sett fram emot spx09 ett tag och idag var det dags. Men då var jag inte så sugen. Gäster igår, en magsjuk tvååring som inte sov så bra för andra natten i rad gjorde att jag var rejält trött när jag tog cykeln till stationen. Min hypokondriska ådra gjorde sig påmind och jag var säker på att jag skulle spy under dagen. Iaf så anlände jag till spx09 framåt 12 och lyssnade då på en dialog mellan Chris Staros från Top Shelf och Jeffrey Brown. Speciellt Staros korta anförande kring förläggar/redaktörsrollen var intressant och tipset att läsa Niklas Askers debutalbum minst två gånger för att förstå det ska jag ta fasta på.
















Därefter träffade jag bloggkollegan Ferdinand och vi tog en fika innan vi lyssnade på den underhållande diskussionen kring skräckserier i Studio3 under ledning av Lisa Medin. De inblandade var överens om att det var dags att bredda det svenska serieutbudet och navelskådande självbiografier sågades av både Ola Skogäng och Kim W Andersson på ett underhållande sätt. Det är alltid roligt att se hur olika människor är, kontrasten mellan Lars Krantz som framstod som väldigt försynt och estradören Kim W Andersson var minst sagt stor. Lisa Medin gjorde ett bra jobb som moderator och kontentan var väl att skräck betydde olika saker för de inblandade. Jäkligt snygg affisch var det också.

När diskussionen var över var klockan redan tre och det var dags att börja tokshoppa och få lite signerat. I den här vevan så stötte jag på bloggkollegan Simon säger och tog även ett snack med Jonas från Albumförlaget. Tyvärr hade jag lite ont om tid annars hade jag gärna snackat mer men det kommer ju ett spx nästa år ;) Allt som allt väldigt trevligt men det blev lite stressigt på slutet. F.ö. jäktade jag tillbaka enbart för att ta lite fler bilder till er kära bloggläsare, jag hann knappt sätta i mig mitt minimål från Max innan bussen gick. Sån e jag ;)För er som inte besökte SPX så ser det ut så här:











Min inköpslista följde jag till viss del. De här serierna köpte jag iaf:













Seks sultne menn av Bendik von Kaltenborn + Friends for fighting
Baobab 1 av Igort
The Innocents av Gipi
Reflections 3 av Marco Corona
Kackerlacka 1
Förvecklingar av Lewis Trondheim
Ängelns fall av Stanislas
Vortex av Martin tom Dieck
Too cool to be forgotten av Alex Robinson
Chris Staros yearbook stories (fick den gratis)
Fumlig av Jeffrey Brown
Maus I & II av Art Spiegelmann
Dödvatten av Lars Krantz
Asbesthjärtan av Tinet Elmgren + två pins
Trollkungen av Kolbeinn Karlsson
Love Hurts av Kim W Andersson

Bilderna blir större om du klickar på dem. Att lägga upp bilder är inte Blogspots starka sida. Det är givetvis inget handhavandefel.

Sef:s inställda årsmöte

Seriefrämjandet hade som bekant planerat att ha sitt årsmöte i samband med SPX vilket jag tyckte var en bra idé. Tyvärr så kukade det hela ur pga dålig framförhållning. Ursäkterna var både att revisorerna inte var klara och att det var viktigt att revisorerna kunde utföra ett bra jobb och att det blev strul med utskicken pga påsken. Enligt stadgarna ska årsmötet hållas innan april månads utgång. Årsmötet kommer nu istället att hållas i Malmö i maj. Jag tycker att det är allvarligt att styrelsen skött detta så dåligt, detta är betydligt värre än att Bubblan tidigare inte kom i tid (vilket iofs är redaktionens ansvar). Jag hade iofs inte kunnat närvara vid årsmötet eftersom jag inte är på plats i Kulturhuset förrän framåt 12. Att mötet istället hålls i Malmö tror jag faktiskt bidrar till att de kritiska rösterna mot styrelsens arbete blir färre och det är kanske just vad styrelsen vill. Jag gillar det mesta Mikke Schirén gör för serierna i Sverige (jag skriver ibland recensioner för Komika Magasin men den enda kontakt jag haft med honom är via korta mejl) däremot är jag kritisk till hur han och andra debatterat Seriefrämjandets arbete på forumet. Vad gäller hans kritik mot styrelsens hantering av årsmötet så instämmer jag dock. Jag kommer att noggrant läsa igenom verksamhetsberättelsen när den dimper ner och sedan noggrant överväga min poströst. Jag är missnöjd med vissa delar av styrelsens arbete och jag tycker att Seriefrämjandet t.ex. inte borde ge ut böcker eller Lantisar och Fredrik Strömbergs hanterande av bidragssökningen till sitt Piraten-projekt lämnar en del att önska. Detta innebär dock inte att jag saknar förtroende för styrelsen som helhet. De gör en hel del bra saker och jag förväntar mig att deras idoga arbete (enligt styrelserepresentanter) ger resultat framöver. Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte kommer att rösta på de som betett sig sämst på forumen om de är aktuella för styrelsen.

Varför har jag då en bild på Leif GW Persson i inlägget. Anser jag att styrelsens agerande är en fråga för Efterlyst? Givetvis inte men som den uppmärksamme läsaren noterade så använde jag uttrycket kukade ur ovan. Det är iofs inget nytt uttryck men jag började använda det sedan en kompis berättade att Leif GW använt det i samband med att han kommenterade styckmordet på Catrin da Costa i Efterlyst. Han sa något i stil med "de tog upp henne till lägenheten och sedan kukade det ur". Inte så lämpligt i sammanhanget men eftersom jag är lite knäpp så har uttrycket fastnat.

Tydligen var det totalt öde på SPX idag, jag hoppas verkligen att det inte kukar ur i helgen. Men det är jag rätt säker på att det inte gör. Det blir najs.

Inköpslista spx09

Det finns en hel del intressant att shoppa på spx i år. Flera förlag släpper intressanta saker så det blir garanterat både dyrt och tungt. Återstår att se om min discokropp orkar med kånkandet. De serier jag fastnat för och ska införskaffa är Lars Krantz debutalbum Dödvatten som funnits ute i några veckor, Kim W Anderssons samling av Love Hurts-serier och Second thoughts av Niklas Asker som Top Shelf ger ut. Galago släpper två titlar som är givna köp, Kolbeinn Karlssons kärlekssaga Trollkungen och Fumlig av Jeffrey Brown som f.ö. intervjuades i senaste Bubblan. Henrik Bromander har en för Sverige sällsynt förmåga att berätta historier, jag är inte så förtjust i hans teckningar, så när han nu släpper en samling där andra tecknat efter hans manus borde det kunna bli riktigt bra. Komika släpper första numret av sin tidning Kackerlacka som ska bli spännande att spana in. Jag hade även sett Nina Hemmingssons nya samling som ett givet köp men när jag läste mer om det blev jag lite fundersam och det krävs nog en genombläddring. En annan serie jag funderar på är Thomas Otts ordlösa Numret som funnits ute ett tag. Om Bendik Kaltenborn är på plats (en animerad film av honom ska visas) så är Seks sultne menn ett givet köp, jag missade den första året jag var på spx. En samling vardera från serieskolorna i Gävle och Malmö är givet. Det är alltid roligt att se vilka tecknare som kommer framöver. Annars har jag noll koll på fanzinefronten förutom Tinet Elmgrens Asbesthjärtan om hennes hjältinna Eva. Tidigare år har det funnits en tråd på Sef:s forum där olika serieskapare har presenterat vad de har för nya fanzine. Kanske har den stundtals riktigt otrevliga tonen och grabbdominansen skrämt bort en del. Nåja, det är ju kul att gå runt och botanisera men utbudet brukar vara stort och det kan bli dyrt. Men å andra sidan är det ju bara SPX en gång per år.

Nu finns äntligen ett program för spx09 ute. Jag har kollat efter det ett tag för att se vilken dag jag ska ta mig till Sthlm. Jag har redan bokat in söndan och turligt nog tycker jag att programmet var snäppet bättre då men lördan innehåller även den en hel del intressant. Andrea Brunos (bilden) utställning ska jag spana in. Jag läste en serie av honom i Galago för nåt år sen som jag gillade skarpt. Det ska det bli najs.

Serier jag inte vill ska bli film

Jag skrev tidigare om serier jag vill se bli film men idag är det dags för serier jag inte vill ska bli film. Ett lite surare inlägg alltså. Min surhet idag kommer sig av mitt jobb. Ibland suger det fetare än vanligt. Som idag. Nåja, de här serierna skulle bli utomordentliga kalkoner om de filmatiserades:

Roxanna- Regis Loisels fantasy-klassiker om den bystiga Roxanna och hennes följeslagare skulle kunna bli en oerhört risig rulle. Jag ser framför mig en blandning av spelfilms-Asterix och Conan-barbaren med de de halvkassa skämten i serien som höjdpunkt. Dessutom en rejäl dos sexistiska skämt kring Roxannas byst som antagligen kommer att vara ännu mer urringad än i serien.
Mumiens blod- Svensk övernaturlig action för de lite yngre. En snuttifierad version av Skogängs underhållande serie i händerna på en riktigt talanglös svensk regissör med stela teaterskådisar och kassa kostymer borgar för en ofrivillig skrattfest. Björnkostymen som används får Björne att se stenhård ut i jämförelse. Jönssonligan möter svensk skräckfilm. Jo, lite skrämmande kan den nog bli.
Rabbinens katt- i händerna på en riktigt pretto fransk regissör kan denna seriepärla blir helt olidlig. Sega filosofiska diskussioner med några av de allra sävligaste franska skådisarna. Givetvis helt utan den värme och humor som präglar serien. Ett existentiellt drama med en talande katt (rösten görs av Depardieu) som centrum.

Isaac the Pirate 2: The Capital av Christophe Blain

Blain är numera en av mina absoluta favvo-serieskapare. Både Gus & His Gang och första delen av Isaac the Pirate är helt suveräna. Speed Abater är även den bra. The Capital är givetvis helt underbart tecknad och dialogen är suverän. Dialogen är verkligen Blains signum. Trots att det på ytan är en äventyrsberättelse är det relationerna som är det egentliga fokuset. När jag läste den andra volymen (del tre och fyra på franska) så insåg jag att serien är en karaktärsstudie av huvudpersonen Isaac Sofer. Det tänkte jag inte på när jag läste första delen men här blir det desto tydligare. Isaac är en självupptagen målare som blir alltmer intresserad av ett annat liv, först piratlivet men sedan framförallt livet som bov i Paris, alltmedan han trånar efter kvinnor i allmänhet och Alice i synnerhet. Även hans sidekick Jack är en intressant person med sin karaktäristiskt stora näsa. Storyn börjar givetvis där den förra slutade på piratskeppet där galenskapen ökar i takt med kylan men sedan övergår serien till att fokusera på relationen mellan Isaac och Jack, ett i början av serien oförutsebart radarpar, och deras resa mot Paris och tillvaro där. Ingen av dem är speciellt sympatisk men Blain lyckas ändå få mig att känna sympati för dem och därmed engagera mig i berättelsen. Isaac the Pirate är helt enkelt ett måste att läsa. Så gör det!

Serier jag vill ska bli film

Den första fråga som dyker när man läst rubriken torde vara: Varför? Hur många serier har blivit bra film och framförallt hur många filmer har varit bättre än serien? Ja, det torde inte vara så många. Således borde jag inte vilja se serier bli till film. Eller? Jo, det vill jag faktiskt. Vissa serier borde kunna bli riktigt bra filmer och ändå vara trogna mot serien. Watchmen är ett exempel på en bra serie som blivit en bra film. När jag tänker på film och serier tänker jag på just superhjältar och de senaste årens storsuccéer baserade på serier är just superhjältefilmer. Marvel borde ha cashat in rätt bra men även DC och Dark Horse borde dragit in en del. Vad finns det för andra typer av serier som skulle passa bra som spelfilmer, alltså inga tecknade filmer här. Följande ur min egen seriesamling tror jag skulle bli bra filmer, i rätt regissörs händer förstås:

Sky Doll- Barbucci och Canepas vackra sf-epos skulle kunna bli en ny Det femte elementet om Luc Besson var på rätt humör (jo, jag tycker Det femte elementet är super). Otroligt snygg scenografi och en bra story med lite humor. En blockbuster med hjärna.
Berlinoir- Kleist vampyrtrilogi skulle bli en snygg film med en suverän scenografi a la Metropolis. Alla tre albumen skulle rymmas i en film utan att det blir krystat. Action i form av kamp mot överheten och inre kval. Tyskland svar på ryska Nattens väktare fast bra.
Vimmelgrind- Källblads underbara serier om livet i Vimmelgrind skulle bli riktigt bra feel good-filmer riktade till en yngre publik men med tillräckligt mycket vemod för att attrahera även en vuxen publik. Ett bra alternativ till all 50-tals nostalgi om regissörers uppväxt.
5 è il numero perfetto- Igorts snygga maffiaskildring skulle bli en suverän italiensk maffiafilm. Vacker och filosoferande om tillvaron med lite pensionärs pang-pang. Gärna filmad i svartvitt med blå inslag liksom serien. Så snyggt.
Umbrella Academy- Visst skrev jag ovan andra typer av serier än superhjälteserier men Ways serie om det dysfunktionella gänget skulle bli en rolig och annorlunda superhjältefilm. Karaktärerna och den annorlunda intrigen borgar för en bra film.

En fet samling

Idag hämtade jag ut den mastiga Hellboy Volume 1 på Konna. Jag är ju en sucker för inbundet men har lyckats hålla mig ifrån den feta Hellboy-utgåvan av den enkla anledningen att jag inte läst Hellboy tidigare. Jag har helt enkelt aldrig prioriterat att läsa Hellboy. Däremot har jag sett filmen. Och har man sett filmen då slipper man ju läsa boken eller? Nåja, efter tips från Ferdinand på Shazam så bestämde jag mig för att införskaffa Hellboy. Jag hade först bara tänkt skaffa en trade men när jag såg att den feta utgåvan samlade två trades och kostade motsvarande två trades så kunde jag inte stå emot. Lite som en sockerberoende i en godisaffär. Den inbundna utgåvan är redigt snygg att se på och kommer att pryda sin plats i seriehyllan. Enda kruxet är att den inte inbjuder till hängmatteläsning. Jag är rätt säker på att den kommer att vara bättre än filmen som inte var så bra. Jag tycker det är konstigt att Hellboy getts ut i samlad form i Sverige. Den kommersiella potentialen borde definitivt finnas där. Enda stället som den publicerats på vad jag vet är i Nemi.

Babian nr 12

Babian är den mest långlivade webserietidningen och en av de få i sitt slag. Jag har läst de senaste nummerna och det har varit lite blandad kompott, både bra å kasst. Temat i nr 12 är barn och uppväxt, även om temat inte finns i alla serierna. Nr 12 vars omslag är riktigt snyggt tecknat av Sara Hansson inleds med en väldigt söt och sympatisk serie av just Sara Hansson om en ung tjej o kille som gillar varandra. Tjejen fixar lite schyssta papperstatueringar som hon smyger över i killens brevinkast. Lika söt som berättelsen är, lika sött är den tecknad. Jag har inte läst något av Sara Hansson tidigare men efter det här läser jag gärna mer. Pelle Forsheds mobbningsbetraktelse är tänkvärd men ger mig inget och jag är inte så förtjust i hans teckningsstil. Daniela Wilks serie Snåljåpen är tecknad i sann alla-kan-teckna anda vilket inte passar en tuschfetischist som jag. Innehållet är inte mycket att yvas över heller. Tom Waldtons serie För övrigt är snyggt tecknad i blåtoner men jag förstår inte riktigt vad den handlar om. Är det om en dysfunktionell familj eller en helt vanligt familj. Barnen verkar iaf lämnas lite vind för våg.

Rebecka Lindbergs Jakten på de försvunna skratten är snyggt tecknad i en blandning mellan Knut Larsson (iofs bara mannens ögon men ändå) och den eminenta Loka Kanarp, inget dåligt betyg. I övrigt är den impotente mannens försök att kompensera för sin impotens utanför hemmet inte så intressant. William Ödman har jag aldrig hört talas om och hans serie Mr Conlin och ett mörker förstår jag ingenting av. Men. Jävlar vad han kan teckna. Tuschfetischisten i mig går i spinn över hans riktigt snygga teckningsstil. Imponerande. Nanna Johansson har slagit stort med Fulheten som jag bara läst utdrag ur i det lokala gratismagasinet men hon brukar träffa rätt. Att vända på könsroller känns inte så originellt, jag har sett det många gånger innan, men hon gör det liksom här oftast bra och det är träffsäkert. Lite trist tecknat men det får man leva med. Aron Landahls serie Flaskpost är snyggt gjord om ensamhet och klaustrofobi men säger mig inte så mkt mer än att min egen klaustrofobi gör sig lite påmind. Å det är inte så illa pinkat. Ett rätt bra nummer men inte deras bästa men det finns som sagt olika slags guldkorn här. Till skillnad från många webserier så är Babian läsvänlig genom att man bara bläddrar neråt, det funkar bättre än många andra lösningar. Babian har också fått någon form av stöd från Kulturrådet vilket är välförtjänt. Redaktörerna Mikael Sol å Adam Boman gör ett bra jobb.

Bild & Bubbla nr 178

I inlägget nedan skrev jag att den senaste Bubblan verkade vara den bästa sedan formbytet. Jag är inte lika övertygad nu men det kan bero på att jag är lite sur och desto mer självömkande pga att jag drabbats av en lindrigare magsjuka. Iaf är Marjane Satrapi i fokus för numret och det är ju i sig ett stort plus. Fredrik Strömbergs ledare är precis på pricken vad det gäller Persepolis genomslagskraft, kollegor och kompisar som fått låna serien har alla tyckt den har varit kanon vilket jag skrivit om tidigare. Jämförelsen med Maus betydelse är fullt relevant. Jag tänkte annars börja med det sämsta med numret och det är de tre Tintin-artiklarna. Vid en omläsning till jul så insåg jag att Tintin håller måttet men jag tycker att man kunde spridit Tintin-artiklarna under hela jubileumsåret, det blir lite för mycket. Björn Wahlbers genomgång av vem Tintin är har sina poänger men blir alltför mycket av ett idolporträtt. Då är samme mans genomgång av Tintin-pastischer intressantare men även här blir det väl mycket idolskrift. Borde passa bättre i Generation Tintins årsbok. Det allra sämsta är dock andra delen i Wallins & Harrisons Tintin-resa. Wallins teckningar är givetvis bra men i övrigt stentrist. Vad Harrisons självförhärligande text därefter överhuvudtaget gör i Bubblan förstår jag inte. En plåga att läsa.

Såja då ska jag sluta sulka även om jag är bra på det. Stömbergs intervju med Demervall är kort men trots det intressant. Jag gillar även Gunnar Krantz genomgång av Lauziers betydelse för honom och David Haglunds genomgång av Bubblans historia som är intressant för en som jag som inte prenumererat så länge. Jonas Otterbecks genomgång av hur Persepolis skildrat framförallt livet i Iran är även den intressant och ger de som inte har mer koll på Iran än den ytliga nyhetsrapporteringen en bättre insikt i detta komplexa land. Arbetet med att överföra Persepolis till film ger en insikt i funderingarna kring det men inte så mkt mer. Strömbergs intervju med Jeffrey Brown är bra och jag gillar Browns sköna inställning till mediet. Intervjun gjorde iaf mig betydligt mer intresserad av serieskaparen Brown än jag varit tidigare. Jämförelsen mellan August Strindbergs Tjänstekvinnans son och Mats Jonssons Pojken i skogen som bägge är självbiografiska skildringar och skillnaderna i hur de väljer att framställa sig själva kunde blivit hur pretto som helst men den håller sig på rätt sida och blir dessutom inte alltför akademisk. Bra läsning helt enkelt. Serieoriginalen var intressant att se och visst hade det varit finfint att ha några hemma på väggen. Sektionen med original är betydligt intressantare än de senaste numrens skissektioner. Lars Krantz seriekrönika förstår jag inte och Malin Svedjeholms tema har jag läst alltför många gånger tidigare. Både recensionsdelen och fanzindelen är bättre än tidigare, recensionerna är mer recensioner är kåserier över upphovspersonen. Allt som allt skulle jag nog kalla det här numret det bästa sedan Bubblan bytte utseende. Keep it up!

Påskdiet

Eftersom jag ska fira påsken i norra Sverige, i Guldstaden, så insåg jag att det gällde att förbereda en lämplig påskdiet. Grunden i påskdieten utgörs av tre volymer av Monster av Naoki Urasawa, vol 4-6. En fullt normal diet alltså. En annorlunda del av dieten är boken Writers on Comics Scriptwriting med diverse manusförfattare som Grant Morrison och Kurt Busiek liksom Alan Moores Writing for comics. Allt som en del av min idé för att se om jag kan skriva ett vettigt seriemanus under året. Som en bonus till påskdieten, man kana väl kalla det för mitt påskägg kom ju Bild & Bubbla precis innan avfärd. En snabbläddring av numret gjorde att jag slickade mig om munnen. Det verkar vara det klart bästa sedan Bubblan gjordes om. Återstår att se om det är så bra som det verkar. Lite spänning i påsk alltså. Dessutom blev jag glad när jag såg att min lilla blogg var omnämnd i Demervalls annons för Rosenhanes äventyr. Kul att de valt uttrycket kulturgärning som jag verkligen tycker sammanfattar utgivningen. Eftersom det numera finns bredband i den norrländska obygden så kommer jag även att hänga lite på GrapicNovelReporter som jag hittade via Sefs forum. Ser najs ut.

Inlägg 200: Fantomen nr 3-9/2009

200. Smaka på det. 200 inlägg. Nice bajs. Firar 200 genom att gå igenom de senaste numren av Fantomen. Både nr 3-4 och 8-9 är s.k. dubbelnummer, ett riktigt dumt påfund. Man får helt enkelt mindre Fantomen per år för pengarna, jag kommer inte ihåg hur redaktionen motiverade att fortsätta med det om det var ökad lösnummerförsäljning eller nåt. Jag gillar det iaf inte. Det är en blandad kompott av Fantomen-äventyr, i nr 3-4 så heter äventyret Eldstorm och handlar om hur Fantan ger den återuppväckta Gandorkulten på nöten, ett rätt trist dussinäventyr. "Bonusäventyret" Kuppmakaren har jag inte läst då Falks & Barrys senare äventyr är skit. I nr 5, Gamla synder-första delen, dyker en av senare års intressantaste (och hetaste) bifigurer upp nämligen piratdrottningen Kate Somerset, äventyret är inte det bästa med Kate Somerset men det finns iaf lite hämnd med i bilden och hopp om en bättre fortsättning. I nr 6, Häxjakt, hamnar Fantan i en by där onda krafter bedriver sitt spel och oskyldiga riskerar att dödas, intrigen i äventyret har jag läst i åtskilliga andra Fantan-äventyr och äventyret går på tomgång. I nr 7, Romerska legender 1: Gladiatorn, har arkeologen Minerva Brooks hittat gamal rullar som berättar om en förfaders tid som gladiator i Rom, ett riktigt bra äventyr och greppet med att hitta spår av tidiga ättlingar till Fantan är ett riktigt bra grepp. I nr 8-9 är det två rätt menlösa äventyr, De försvunna katakomberna och Den försvunna väskan, båda antar jag är amerikanska dagspressäventyr. I två nummer går även den trista Troféstölden om hur några banditer stjäl priset i Djungelolympiaden.

Av manusförfattarna är det bara Claes Reimerthis och hans Gladatorn som gör mig glad. Reimerthi har gjort en hel del bra äventyr under sin långa Fantan-karriär och det är kul att se att han delvis har fantasin kvar, äventyret Eldstorm! känns som en Reimerthi på tomgång och Väskans hemlighet förtränger jag helst. I övrigt är inte manusen speciellt bra. Vad gäller tecknarna så är Heiner Bade (Eldstorm) långt ifrån sina glansdagar på 70-talet och Cesar Spadari (Gamla synder) har aldrig varit en favorit även om han å andra sidan har blivit bättre. Paul Ryan (De försvunna katakomberna) brukar vara bättre än här och Graham Nolan (Väskans hemlighet) gillar jag inte. Däremot gillar jag verkligen veteranen Kari Leppänen som i Gladiatorn visar att han är mästaren på historiska äventyr. Leppänens historiska äventyr är alltid en fröjd att läsa. Weltklasse! Sal Velluto har tecknat äventyr tidigare men jag ids inte kolla upp vilka men han är iaf en riktigt trevlig bekantskap, en skicklig hantverkare som passar bra till Fantomen. Av omslagen så är Spadris (överst) klart snyggast.

Av biserierna så är Johnny Hazard av Frank Robbinson en helt okej serie i snygg femtiotalsstil men den känns verkligen daterad. Det borde finns bättre biserier att publicera, jag har svårt att tänka mig att 10-12 åringar tycker att Hazard är något att ha medans Kjell och Inge säkert är toknostalgiska. Latigo av Stan Lynde har jag aldrig heller gillat och även den känns som gammal skåpmat. Spirou är iofs en rätt bra serie men jag är inte så förtjust i stilen som Spirou tecknas i, däremot tycker jag inte att Spirou känns daterad som Hazard och Latigo. En klassiker som håller stilen mycket tack vare det sköna persongalleriet. I de nummer jag läst så är det äventyret Trollkarlen i Champignac där Spirou och Nicke träffar greven av Champignac för första gången och det är ett bra äventyr. Herman Hedning är fortfarande rätt kul trots över tjugo års trogen och vidrig tjänst hos Fantomen. Den absolut bästa biserien och en av de bästa om inte den bästa albumserie jag läst är Thorgal. Fördelen med dubbelnumren är att man får läsa ett helt Thorgal-äventyr. Både manus och teckningar håller högsta klass, serien är lika bra som den är grym. I nr 3-4 heter äventyret Bortom skuggorna och i nr 8-9 Brek Zariths fall. Har du inte läst Thorgal är det faktiskt värt att köpa Fantomen-tidningen bara därför, så bra är den. Jag tycker Egmont borde samla Thorgal i inbundna volymer med 3-4 äventyr i varje och ge ut en volym i kvartalet eller nåt. Marknaden finns garanterat även om Epix iofs inte sålt slut på sina fyra Thorgal-album. Do it Egmont!

Vårens utrikiska höjdpunkter

Jag har tidigare gått igenom vilka svenska serier jag ser fram emot mest. Jag har även kollat runt lite vad för intressant som släpps av amerikanska och tyska förlag i vår. Det är inte mycket intressant jag hittat. Givetvis är Alan Moores tredje del av The League of Extraordinary Gentlemen betitlad Century intressant. Svenske Niklas Askers Second Thoughts ser jag också fram emot, det är inte ofta en svensk ges ut i USA. Båda albumen ges ut av Top Shelf. Ett album som redan är släppt och som jag ska beställa framöver är franske Blutchs Blotch-Der König von Paris som getts ut av tyska avant-verlag. Blutch fick stora priset på Angouleme och det ska bli intressant att läsa en av hans serier. Mikke Schirén har skrivit en längre artikel om Blutch på Komika Magasin. Det album jag ser fram emot mest är First Seconds engelska utgåva av Emmanuel Guiberts The Photographer om hans upplevelser i Afghanistan på 80-talet. Har någon ett tips på en bra serie som jag ska hålla ögonen på som ges ut i vår?

Serietrailers

En film ackompanjeras alltid av en trailer och ibland även serier. Jag vet inte om det gjorts tidigare i Sverige men via bloggen Sekvenskonst såg jag att Kim W Anderssom gjort en för sin serie Love Hurts. Ett bra initiativ och en bra trailer:


I Frankrike görs det rätt ofta och och det är ofta snygga trailers som trailern för Lancelot nedan från Soleil:

Lancelot T1
by site-soleilprod

Ibland blir det dock bara pinsamt som i trailern för storsäljaren Lanfeust, också från Soleil:

Berlinoir-trilogin av Reinhard Kleist

Ett av de första icke-begagnade album jag köpte sedan jag börjat läsa serier på nytt och den första tyska serien jag köpte var Berlinoir 1: Scherbenmund på Modern Graphics i Kreuzberg i samband med fotbolls-VM 2006. Jag hade kollat upp den på nätet innan och en serie som utspelade sig i ett Berlin styrt av vampyrer och dessutom var elegant tecknad var omöjlig att motstå. Reinhard Kleist är en av Tysklands just nu mest framgångsrika serieskapare medan Tobias O Meissner är mer okänd och inte har skrivit manus till någon serie förutom Berlinoir, han är annars fabriksarbetare/författare, en ovanlig kombo jämfört med franska och amerikanska manusförfattare. Trilogin innehåller följande delar: Scherbenmund (2003), Mord! (2004) och Narbenstadt (2008).

Första delen av Berlinoir handlar om motståndskämpen Niall som försöker ta ihjäl ledande vampyrer och hur han blir attraherad av en vampyr. I andra delen jagas en mördare i Berlinoir samtidigt som motståndsrörelsens attentat fortsätter och en ny vampyr gör entré med avsikten att göra Berlinoir till en otrevlig plats för de dödliga. I tredje delen är motståndsrörelsen kraftigt försvagad och Berlinoir delas av en mur. Niall gör ett sista försök att förinta vampyrerna.

Som jag kan ha nämnt tidigare så är Reinhard Kleist en av mina absoluta favorittecknare och det är just teckningarna som är trilogins stora behållning. Själva staden Berlinoir har givetvis en central roll och det är framförallt teckningarna av den Metropolis-inspirerade staden (för den som inte vet så är Metropolis en tysk stumfilmsklassiker av Fritz Lang väl värd att se) som är bäst. Det som är sämst i trilogin är dialogrutorna som är just rutor och ibland hade jag svårt att se vem som sa vad, min kackiga tyska underlättade iofs inte heller. Att teckningarna är det bästa innebär inte att storyn i sig är dålig men jag hade höga förväntningar som inte infriades riktigt. Temat är hur tyranneriet utvecklas, det finns alltid någon som vill ha mer makt och de hänsynslösaste tar den oftast. Strävan efter frihet och oförsonligt hat är andra teman som är genomgående. Vissa karaktärer som vampyrledaren Mardocles och Niall är mer komplext skildrade medan vissa som vampyrledaren Rada Cadressis och motståndskämpen Veta inte har samma tvivel kring sina handlingar. Eftersom serien har vampyrer i centrum så jag etiketterat den som skräckserie men den är inte speciellt skrämmande som en vanlig skräckserie utan skräcken handlar mer om masspsykos och hur diktaturer kan dupera befolkningen. Om jag någon gång får för mig att starta förlag är det möjligt att ni får se denna på svenska annars får ni nöja er med att den även finns på franska. En fascinerande serie och otroligt snygg.

Fantomen ska bli film och tv-serie

Fantomen har filmats ett antal gånger men aldrig med lyckat resultat. Dels var det flera matinéfilmer på 40-talet, jag har för mig att det var någon form av följetong samt The Phantom från 1996 med Billy Zane som Fantomen. Dessutom finns den tecknade Phantom 2040. Det finns ju givetvis en gedigen genomgång av detta i mer än ett nummer av Fantomen men jag kommer inte ihåg något på rak arm. The Phantom var ett okej matinéäventyr men inte mycket mer och levde inte upp till Fantomenmyten. Minnet av filmen är inte det bästa eftersom jag inte sett den på över ett decennium och dessutom lämnade den inga större spår.

Nu händer det en hel del kring Fantomen på film. Dels har ett australiensiskt bolag köpt rättigheterna till uppföljaren till The Phantom betitlad The Phantom Legacy. Associated Press släppte nyheten den 15 december 2008 och inspelningarna påbörjas om sex-nio månader. Filmen ska spelas in helt i Australien och har en budget på 87 miljoner $. Filmen ska utspelas i nutid och fokusera på förhållandet mellan far och son. Den 22 mars släpptes nyheten att Sci Fi Channel beställt ett pilotavsnitt till en tänkt serie om Fantomen. Om det blir en serie eller inte beror på hur piloten tas emot. När pilotavsnittet ska vara klart och sändas vet jag inte.

Tyvärr kommer väl filmen att bli kass och antagligen även serien, speciellt om den baseras på den amerikanska versionen av Fantomen. Tänk vilka fantastiska avsnitt det skulle bli om man valde ut de bästa "svenska" Fantomen-äventyren och kunde kombinera dem med en produktion a la HBO. Ja, jävlar, det skulle bli en av tidernas bästa actionserier. Tänk dig Fången på Boomsby, Eden, Den gåtfulla källan, Gudarnas nektar, En patrullmans död, Trumslagerens hämnd osv. Då har jag ändå inte räknat upp de bästa historiska avsnitten (utom Eden) som t.ex. magnifika Ondskans borg. Sjukt bra skulle det bli iaf.