Weltklasse Serier

Inlägg 300: Tack och hej!

2009-10-13T12:02:00.000+02:00

Nu är det dags att låta Weltklasse Serier vila. Jag bloggar sedan ett par veckor på Shazam och trivs med det. En av anledningarna var att jag inte hade tid att blogga så ofta som jag ville. Att då blogga på två ställen är inte en lysande lösning så därför slutar jag att blogga här och sätter punkt med detta inlägg som lämpligt nog blir nr 300. Lite vemodigt känns det men var sak har sin tid. Jag vill passa på och tacka de som följt bloggen och för de kommentarer som lämnats, det uppskattar jag.

Följande har jag bloggat om på Shazam, följ mig gärna där framöver.
Om hur Spirou blev Spirou
Sir Arthur Benton 2: Wannsee 1942
Who will wield the shield?
A Drifting Life av Tatsumi
Den nya tv-serien med "Fantomen"
Resande med vinden del 6
Harvey Awards 2009
The Walking Dead 9-10

Framöver kommer jag att recensera lite svenska utgåvor som Husfrid, Uzumaki, På spaning efter den tid som flytt. Ojingogo. Mumin 1-2 och Asbesthjärtan. Dessutom förväntade höjdare som Umbrella Academy 2, Grandville och Phantom Dailies 1936-1938. Å så ska jag börja recensera varje nummer av Fantomen.

Tack och hej!

Jätten Glufs Glufs

2009-10-08T20:29:00.000+02:00

Den fria företagsamheten är en av grundpelarna för att ett land ska vara välmående. En annan grundpelare är konkurrens. I avsaknad av konkurrens skaffar sig företag monopol på marknader. Monopol inverkar negativt på företagsamheten och samhället i stort. Det finns flera företag som kan kallas för Jätten Glufs Glufs. ICA är ett sådant företag. ICA pressar de små underleverantörerna för att där ta de marginaler de inte kan tvinga till sig av de multinationella jättarna. Dessutom blir lokala producenter tvingade att göra ICA:s egna märkesvaror som siktar på att konkurrera ut den lokale producentens eget varumärke. Därför bojkottar jag ICA och använder mig av det enda till buds stående medlet: konsumentmakt.

Nu har AdLibris visat sig vara en liknande Jätten Glufs Glufs i bokbranschen. AdLibris går med vinst och dominerar nätbokhandeln. De har liksom ICA skaffat sig en dominerande marknadsposition och ser då möjligheten att utöka sina marginaler på förlagens bekostnad. Givetvis slår även det här hårdast mot de små.
AdLibris VD Pär Svärdson leverar nedanstående sympatiska uttalanden till Svensk Bokhandel:
"Vi kommer att jaga in dem. Det här är modellen som gäller för småförlagen"
"Ja, de som inte skriver på åker ut"
"Jo, för ingen säger nej. Jag har inget dåligt samvete för det här. Vi vill inte smälla till förlagen men måste anpassa oss till läget. Tidigare gav man inte nätbokhandeln någon rabatt men det gör man nu."
AdLibris ägs av Sveriges största mediekoncern, Bonniers. AdLibris strävar givetvis efter vinstmaximering och marknadsdominans liksom ICA. Så fungerar kapitalismen som trots sina brister är det enda vettiga systemet. Även här är konsumentmakt det viktigaste motståndet. Jag kommer framöver att bojkotta AdLibris, med undantag av serier på tyska då det inte finns något vettigt alternativ. Jag hoppas att fler bojkottar AdLibris för deras agerande är grisigt. För svenska serier föreslår jag Kulturbutik som dessutom är betydligt billigare och för serier på engelska Book Depository även de billigare.

Drömkompisen

2009-10-04T22:22:00.003+02:00

Annika Giannini känns som en värdig vinnare av Egmonts barnserietävling 2009. Köpte Bamse igår enbart för bilagan. En enkel och lättillgänglig teckningsstil och ett kul manus som säkert kan appellera till de flesta kidsen. Jag har läst den för min dotter som verkade gilla den. Inte lika mycket som Bajsboken men ändå.

Men jag märkte att hon hade svårt att hänga med eftersom hon bara är två och ett halvt. Bilderböcker är mer hennes grej. Min fråga är därför: När kan ett barn tillgodogöra sig en serie som Drömkompisen eller Bamse för den delen? När är ett barn redo att följa en sekvens av bilder?

Nr 180 av Bubblan

2009-10-01T19:59:00.000+02:00

180 har för många långa ointressanta artiklar för att det ska bli en recension. Artiklarna om Livet enligt Rosa, Dotterbolaget och Mästerdetektiven Conan intresserar mig inte. Niklas Asker, Roparen och seriekrönikorna var dock bra. Jag hoppas att nästa nummer faller mig mer i smaken. Men en skissektion med Elvis skapare! Hallå, kan det bli annat än ett slöseri med papper. Välj med lite mer omsorg och ha inte med skissektionen i varje nummer.

Weltklasse joins Shazam

2009-09-30T20:02:00.000+02:00

Jag är numera en del av bloggkollektivet Shazam och kommer snart att börja blogga där. Det innebär dock inte att jag kommer att lägga ner Weltklasse Serier. Å hela bloggosfären andas ut ;)

Det största skälet till att jag börjar blogga på Shazam är att jag inte har tid att blogga varje dag även om jag haft ambitionen. på Shazam behöver jag inte känna att jag måste blogga varje dag och inte här heller längre. Ja, vi har väl alla våra fixa idéer. Att Shazam dessutom har fler besökare än Weltklasse är givetvis en faktor om än liten. Bloggandet har också tagit alltför mycket tid av serieläsandet. Saker som läggning, renovering och städning (sällan men ändå) är helt enkelt svårare att skjuta på. Dessutom har jag i min iver att vara så bred som möjligt läst en hel del serier som jag egentligen inte är intresserad av (läs: svenska navelskåderier å arg vänster). Det ska jag sluta med. Tiden är för värdefull för att vara pretentiös. Den här bloggen kommer därför inte att uppdateras lika ofta och jag kommer att dra ner på ambitionsnivån dvs inte slå knut på mig själv i försöken att leverera insiktsfulla recensioner.

Här kommer jag att skriva om lite smalare serier jag läser medan jag kommer att recensera serier som jag antar har ett större intresse bland den genomsnittlige serieläsaren på Shazam. Att veta vad den genomsnittlige serieläsaren vill läsa om är givetvis omöjligt att veta men t.ex. kommer recensionen av Sir Arthur Benton 2 att publiceras på Shazam och Alltagsspionage- Comicsreportagen aus Berlin att publiceras här. Så jag hoppas att du som besökt Weltklasse även fortsättningsvis tittar in då och då.

Louis Armstrong av Paquet

2009-09-28T20:49:00.002+02:00

En del serier ska man definitivt köpa på festivaler. Flamländska Bries utgåva Louis Armstrong är en sådan. Jag köpte den tyvärr inte när Philippe Paquet var gäst på spx men väl på Serieteket några år senare där de sålde albumet. Annars är den svår att få tag i. Paquet har en behaglig stil men hans teckningar av Armstrong och de andra svarta är onekligen lite väl stereotypt tecknade. Å andra sidan är albumet en kärleksförklaring till Armstrong och jazzen så det är inget att hänga upp sig på om man får ett slag av pk-sjukan. Albumet bygger på ett avsnitt ur Armstrongs självbiografi och skildrar hur han slog igenom. Albumet är jäkligt texttungt vilket jag oftast ogillar, här funkar det dock fint för kombinationen av Paquets bilder och Armstrongs berättande gör albumet till en riktigt trevlig bekantskap som förflyttar en till förlutet New Orleans och levandegör det. What a wonderful comic.

Dorian av Reinhard Kleist

2009-09-25T19:13:00.000+02:00

Kleist är som jag nämnt typ 100 gg en favorittecknare. Alla serier har inte varit kanon men iaf vältecknade. Dorian om en prostituerad kille som får någon form av alterego är rätt snyggt tecknad men i övrigt en riktigt lusig serie. Till Kleists försvar ska det sägas att det här är en av hans första, utgiven 1996 och han har inte skrivit manus. Jag ska iaf försöka förklara handlingen för den som är intresserad innan jag ger mig på att lustmörda serien. Snygg-Dorian är stadens snyggaste manlige hora, han följer med en gubbe hem och ser en docka/lik/mumie eller något i hans badkar och kastas ut. Några dagar senare väg hem efter att ha fått modellerbjudande blir han överfallen av en hallick som han vägrat jobba för och blir fult knivskuren i sitt vackra ansikte. Då kommer någon form av alterego (docka/lik/mumie), det hela har givetvis att göra med Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt som jag inte läst vilket kanske hade underlättat, som dödar två av angriparna. Hans knivsår försvinner och han blir en firad modell. Men vem är han och vem är hans alterego? Är de två eller en? Dessutom börjar någon av dem att mörda.

Rejält flummigt är det iaf. Serien är från 96 men andas sjukt mkt uselt 80-tal i form av innehåll, kläder och stämning. Karaktärerna är genuint ointressanta och till största delen osympatiska och framförallt endimensionella. Dessutom är det ofta svårt att veta vem som säger vad pga textrutorna som ligger som rektanglar lite här och där utan att kunna kopplas till en klar avsändare. Jag tror säkert att Roland Hueve som skrivit manus och därmed till största delen bör lastas för fiaskot ville mycket men tog i så att han sprack. Pretentiöst, oengagerande och dötrist. Inte ens större kunskaper i tyska skulle kunna ändra min upplevelse av detta elände. Usch.

Seriedokumentär på SVT 25/9

2009-09-24T07:01:00.001+02:00

I eminenta TV-Guiden såg jag att SVT ska visa en italiensk dokumentär från 2009 om seriereportage. Så här beskrivs programmet på SVT:

I denna italienska dokumentär möter vi en speciell litterär genre som utvecklats i snabb takt de senaste åren - serieromanen. Vad händer när serierna möter krigets verklighet? I över 100 år har tecknade serier gett sina läsare grofrön för både fantasi och verklighetsflykt. Men i en tid där satellitsignaler färdas runt jorden på en sekund, och nyheter bevakas 24 timmar om dygnet, har serietecknandet blivit ett dokumentärt medium. Med en egen möjlighet att berätta om de mänskliga dimensionerna av krig, folkmord och revolution har serieromanen blivit en ny form av journalistiskt berättande. I Kriget i serieform undersöker vi de journalistiska, etiska och politiska aspekterna av att rapportera om de mest våldsamma och hemska krigshändelserna i serieform.

Dokumentären visas 20.00 på SVT2 och går även att se på SVT Play efter det.

Seriekändisar i Berlin

2009-09-21T20:47:00.001+02:00

Så var det dags för de utlovade bilderna från min seriesemester i Berlin. Eller seriesemester och seriesemester, det var inte syftet på något sätt men min bättre hälft skulle nog skriva under på att det blev något av en seriesemester vilket hon garanterat inte upplevde som positivt. Nåja, det hela jämnade ut sig.

Den första seriekändisen var Emilé Bravo som signerade i den mycket trevliga men ack så varma seriebutiken Modern Graphics på Oranienstrasse i Kreuzberg. Bravo var dock snarare en okändis för mig trots att jag för några veckor la till hans My Mommy som getts ut på engelska av Ponent Mon. Nu köpte jag hans album om Spirous ungdom som är en av de one-shots som getts ut de sista åren. Enligt Komika Magasin har något svenskt förlag köpt rättigheterna till one-shotsen så förhoppningsvis ges de ut i Sverige. Jag kom en stund efter att signeringen börjat men det var trots det ingen jättekö utan endast ett tiotal personer som väntade. Det säger nog en del om serieintresset i Tyskland även om Bravo just deltagit en litteraturfestival som gick av stapeln i Berlin.

På fredagkvällen var det så dags för ett vernissage av utställningen La Habana. Platsen var en liten lokal nästan mittemot Modern Graphics och det som visades var teckningar ur Reinhard Kleists reseskildring Havanna och fotografier av fotografen Ute Langkafel. Inte så mycket att se egentligen även om jag föredrar att titta på serier framför de flesta konstutställningar. Jag hälsade bara som kortast på Kleist och sa på stapplig tyska att jag gillade hans serier. Det var inte läge för en signering men å andra hade jag nog inte tänkt köpa Havanna. Givetvis tog jag även ett foto för bloggen. Allt som allt kul att jag lyckades tajma av två serierelaterade händelser. Utställningen är f.ö. öppen mellan 18-22, torsdag-lördag om ni har vägarna förbi Berlin och Oranienstrasse. Har du inte varit i Berlin så är det f.ö. dags att ta sig dit. Du kommer inte att ångra dig.

Vernissage

2009-09-18T20:12:00.000+02:00

Befinner mig för närvarande i Kreuzberg i Berlin. Berlin är min absoluta favvo-stad. Jag har dock haft en massa problem med avstängd S-bahn, akt fel med den jävla tradbussen och gatt en massa i önödan. Sant gör mig sur. I-landsproblem alltsa. Nu är jag pa väg till Hakescher Markt men innan jag drar till turistfällan sa ska jag pü vernissage för Reinhard Kleists reseskildring Havanna här i Kreuzberg. Kulturellt värre alltsa. Kleist verkliga syfte med att tillbringa tid pü Kuba, denna socialistdiktatur, var inte främst att göra en reseskildring utan att göra research för sin Castro-biografi som ges ut av Carlsen i februari. I övrigt sa signerade Emile Bravo ett ex av special-Spirou igar. Den verkar rätt bra. Jag ska beställa hans My mother (eller vad den nu hette) när jag är ater i Sverige. Engelskan är tyvärr naturligare än tyskan.

F.ö. sa är tyskarnas döner helt överlägsen var sunkkebab. Däremot är Currywurst bland det äckligaste som finns. Ett längre reportage med bilder kommer när jag är ater i Sverige.

Vortex av Martin tom Dieck

2009-09-15T20:53:00.002+02:00

Martin tom Dieck är en tysk tecknare som i Sverige är mest känd för att han hade en utställning på Serieteket i samband med förra årets SPX. Han har det senaste decenniet gett ut serier som definitivt är artsy.

Det regnar på märkliga pelare i havet, är pelarna hus i en stad? Är staden översvämmad. En pojke sitter i en kanot på havet, ur havet sticker tinnar och torn upp. Pojken tittar upp mot husen. Är han övergiven? Har han lämnat någon? En kanonbåt seglar in i staden med två mekaniska björnar på släptåg. Staden har ändrat utseende. Kanonbåten försvinner. Pojken ger sig in i ett lager med högar av fullskrivna papper och något odefinierbart. Odefinierbara föremål tvingar pojken att kasta sig ut ur lagret. Han sveps med i vattnet och ner i en virvel. En man i pälskappa med ett avlång huvud kommer i en liten husbåt. Han har ett mönster på ett papper. Husen har ändrat utseende, de står glest, det är inte längre en stad. Men är det på samma ställe? Mannen fortsätter allt längre in i staden som känns större. Även han blir attackerad av de odefinierbara sakerna i lagret. Han tar med sig ett böjt föremål till ett rum där han ritar ett tecken på väggen. Han blickar ut över staden. Det börjar regna. Mannen ger sig ut i pojkens kanot, han fiskar upp pojken i hällregnet. Pojken är i lagret. Kanoten krossas. Pojken går upp på taket där mannen står på en ställning. De står och tittar ut över staden, mannen lyfter upp pojken och kastar ut honom i vattnet. Offrade han pojken? För vad? Han sveps återigen ner i virveln. Havet är oroligt. Är naturen vredgad? Havet bryter in överallt, det slukar staden. Pojken flyter upp mot ytan, huvudet verkar vara ovanför. Slut.

Nu har jag beskrivt hela handlingen. Pretto? Ja, för fan. Artsy? Genau. Förstår jag något? Inte ett dugg. Är den helt värdelös? Inte alls. När jag först bläddrade i denna ordlösa artsy serie undrade jag vad jag lagt pengarna på. Men jag gillar ju Tyskland. Vortex är dock rätt intressant och helt öppen för tolkningar. den ska nog egentligen läsas flera gånger. tom Dieck lyckas iaf skapa en väldigt speciell stämning genom den föränderliga staden, de enda två personer som förekommer och vattnet. Någon analys ger jag mig inte på. Det är ungefär som Kolbeinn Karlssons Trollkungen, de flesta recensioner jag läst har mest beskrivit handling och utseende. Ingen har egentligen recenserat den, antagligen eftersom ingen förstod vad den handlade men inte vill avslöja det. Jag fattade ingenting och försökte recensera den. Men inte Vortex. Här finns fler bilder.

Äntligen!

2009-09-14T18:56:00.000+02:00

Nyheten att Komika ger ut Bourbon 1730 av Lewis Trondheim och Appollo är en väldigt trevlig nyhet. På Komikas hemsida kan man läsa dels om albumet, dels få en förhandstitt och dels läsa en nyskriven längre text om Lewis Trondheim. Bourbon 1730 är en de serier Komika tidigare aviserat som jag verkligen sett fram emot. Andra serier som Komika har rättigheterna till och som jag hoppas ges ut inom en hyfsat snar framtid är Klezmer av Joann Sfar, Det stora onda av David B och Himmel över Bryssel av Yslaire. Då skulle vi få det bästa av Frankrike genom Komika och Albumförlaget. Ett annat Komikaprojekt som jag missat men som verkar vara långt gånget är Sekvenser, en kulturtidskrift om tecknade serier och animerad film. Det ska bli spännande att se vilken kvalité den håller. Ett givet köp i november. Dessutom är första delen av vad som ska bli den definitiva Mystiska 2:an samling även den utlovad nu till hösten. Nice bajs. Utom för plånkan.

Två (tre) svenska webbserier

2009-09-13T21:15:00.001+02:00

Blev via e-brev uppmanad att spana in en ny svensk webbserie, Kisenja, som jag inte hört talas om tidigare. Så jag spanade in den. Jag har svårt för att engagera mig i längre webbserier. Jag följer ingen. Serien är dock hyggligt tecknad och det verkar vara ett ambitiöst projekt på engelska. En blandning av mode och serier där jag antar att serierna ska sälja modet och skapa någon form av community. Men jag kan ha fel, jag har inte riktigt förstått vad det handlar om, ungefär som community och andra påhitt inte riktigt når fram till mig som ung gubbe. Jag ska iaf följa projektet för det är något nytt.

Mikael Bergkvist som jag inte kan komma ihåg att jar hört talas om tidigare postade ett inlägg på Serieforum med hänvisning till sitt projekt, en blockbusterfilm i serieformat. License to kill heter serien och hittills är 115 sidor utlagda. Språket är engelska. En kille som blivit osårbar ska stoppa ett gäng vita rasister som vill utplåna större delen av jordens befolkning. Jag har inte lyckats kopiera någon bild men det hela är tecknat i en konventionell stil som känns väldigt 70- å 80-tal mainstream USA. När andan faller på ska jag läsa den.

I likhet med What Birds Know som det skrivits om i Bubblan är serierna på engelska vilket är naturligt även om jag föredrar vårt vackra språk. Det är iaf skönt att det finns de som vågar satsa på annat än politiska serier/självbiografier/humorstrippar i detta avlånga land. Tyvärr är förlagen med några undantag fega när det gäller det. Det måste finnas serieskapare som vill skapa mer kommersiella serier istället för navelskådande.

Kvinnliga seriehjältar jag gillar

2009-09-12T23:07:00.001+02:00

De flesta serier är skapade av män. Följaktligen är också de allra flesta hjältarna män. Trots det finns det tack och lov en del riktigt intressanta kvinnliga hjältar i seriernas värld. Först ska jag kanske definiera hjälte. Jag tänker mig en betydligt vidare definition är den man kanske först tänker på när man hör uttrycket seriehjälte. Kanske förknippar man uttrycket med Fantomen, Captain America eller Stålis. Men sällan en kvinna. Den enda klockrena kvinnliga seriehjälte jag kommer på är Modesty Blaise. Det är lätt att förknippa hjälte med styrka och därmed lite röj med diverse busar. Om man tänker utanför serierna på vad som definierar en hjälte så är begreppet istället väldigt brett. En hjälte kan rädda någon ur ett brinnande hem men kan likväl vara en vardagshjälte som serverar mat till hemlösa. Det är lite den definitionen jag är ute efter när jag ska lista mina främsta kvinnliga seriehjältar.

Adelé Blanc-Sec: Jacques Tardis hjältinna slåss mot diverse galningar i det tidiga 1900-talets Paris. Hon söker inte röj men dras likväl in i det hela tiden. Hennes främsta styrkor är hennes mod och envishet, det sistnämnda också ett av hennes stora problem. Jag gillar Adelé eftersom hon helt enkelt är j-t tuff trots att hon från början är en vanlig person.

Isa: Francois Bourgeons hjältinna har det inte lätt i klassikern Resande med vinden men hon gör det bästa av situationen i en värld dominerad av män. Hon lyckas alltid komma vinnande ur saker genom att hon är slugare än de andra. Slug är i det här fallet positivt.

Michonne: Tuffast av alla överlevare i zombieeposet The Walking Dead. Michonne är grym med sitt samurajsvärd och en riktig dödsmaskin. Dessutom är hon schizo. Hon klarade sig länge genom att gå med sin zombiefierade pojkvän och ytterligare en zombie i släptåg innan hon stötte på de andra överlevande. Hon har definitivt fler liv än en katt. Jag gillar henne för att hon är så j-a hård.

Sist men inte minst givetvis Mina Harker som lett flera uppsättningar av The League of Extraordinary Gentlemen. Mina gillar jag skarpt för hennes järnvilja. Hon är dessutom riktigt intelligent vilket behövs i den samling av lirare hon leder.

Det finns givetvis fler men ovanstående är mina favoriter. I jämställdhetens namn ska jag givetvis även lista mina manliga seriehjältar framöver.

Das Grauen im Gemäuer av Reinhard Kleist

2009-09-11T19:46:00.004+02:00

Det blir en hel del Tyskland framöver. Om inte grisfebern sätter käppar i hjulet så drar jag till Berlin i mitten på nästa vecka. Det blir inget seriefokus på resan, det skulle göra min bättre hälft vansinnig, men väl ett besök på Modern Grahics där Emilé Bravo ska signera. Jag har inte läst något av honom men Fanfare/Ponent Mons utgåva My Mommy ligger på inköpslistan.

Min tyska favorittecknare är Reinhard Kleist och jag har tidigare recenserat några av hans serier. Das Grauen im Gemäuer kom ut 2002 och består av fyra korta berättelser baserade på noveller av den amerikanske skräckförfattaren H.P Lovecraft. De fyra berättelserna kretsar alla kring galenskap och det oförklarliga.Det är ju trots allt Lovecraft så vansinnet finns alltid där.

Kleist har alltså en teckningsstil som jag gillar skarpt. Han använder sig av stora stråk av tusch för att framhäva skuggorna som är centrala i alla delar. Kleists stil tillsammans med de miljöer och personer han skildrar skapar en förtätad stämning, det blir kanske inte skrämmande men väl obehagligt. Min favorit är Die Ratten im Gemäuer om en mörk familjehemlighet som tillsammans med råttors krafsande leder till galenskap och kannibalism. Albumet är klart läsvärt även för de som inte gillar skräck och ett måste för fans av Lovecraft. Ett fåtal av Kleists serier finns tillgängliga via AdLibris.

Die Sache mit Sorge av Isabel Kreitz

2009-09-09T20:18:00.004+02:00

En tysk serieroman om andra världskriget går det inte direkt tretton på dussinet av. Isabel Kreitz 250 sidor tjocka Die Sache mit Sorge- Stalins spion im Tokio har Paul Gravett kallat " surely one of the best German books of the year". Serieromanen handlar om pianisten Eta Harich-Schneider och Richard Sorge, om deras relation och framförallt om Sorges spioneri för Sovjets räkning. Albumet utspelar sig i Tokyo före och efter anfallet mot Pearl Harbor. Sorges försök att påverka krigets utveckling och hur hans dubbelspel påverkar omgivningen och framförallt han själv är också centralt. Handlingen utspelas till stor del på den tyska ambassaden i Tokyo där Sorge spenderade en hel del tid som utsänd av en tysk tidning.

Albumet är i svartvitt och Kreitz teckningar antar jag är gjorda med blyerts i någon form. Annorlunda mot vad jag brukar läsa men teckningarna är bra och detaljrika. Kreitz skildrar på ett klichéfritt sätt relationerna mellan karaktärerna. Hon lämnar också öppet för läsaren att själv bilda sig en uppfattning om karaktärerna som därmed förblir intressanta albumet igenom. Just de mångfacetterade karaktärerna är en av seriens verkliga styrkor, en annan att det känns som att hon verkligen lyckats fånga både tidsandan och hur det såg ut i 40-talets Tokyo. Albumet är som en riktigt välgjord film där man kan ta in intrycken och reflektera i sin egen takt vilket är en av serieformens stora styrkor (bra formulerat av Göran Semb i senaste Bubblan). Kärnan i albumet är en människas försök att påverka historien och riskera sitt liv för det den tror på. En på alla sätt riktigt bra serieroman och ett bevis på att det finns andra intressanta serieländer i Europa förutom Frankrike. Spana in trailern nedan:

Fantomen 16-20/2009

2009-09-05T18:35:00.004+02:00

Så var det dags för en genomgång av senaste Fantan-numren sedan jag betat av dem nu i veckan. Det bästa Fantomen-äventyret var självklart Romerska legender 2: Hämndens pris av Reimerthi och Leppänen. Bra tecknat och en grym och bra handling. Ett av de bästa äventyren på längre. Minerva Brooks får gärna fortsätta med sina utgrävningar. Reprisen i nr 17, Mysteriet på Cape Cod är okej mest för spökena och Lee Falk-lookaliken. I grunden är det dock ett dussinäventyr om bankrånare. Hyenornas herre i nr 18 överraskar mig positivt med en bra berättelse om utanförskap och hämnd. Lite som Mowgli fast grym om en pojke som lämnas att dö sedan han dels fötts med blålila hud och dels med en tass istället för en hand. Inget nytt för Fantomen men det hela är bra gjort av Reimerthi & Bade. I nr 19-20 heter äventyret Pirater föröver 1: Sjukvårdsskeppet av DePaul & Boix är tyvärr Fantomen på rejäl tomgång. Pirater kapar ett fartyg och Fantomen nitar dem. Slut. Gravvalvets hemlighet i samma nummer är ett av Falk & Barrys bättre senare äventyr. Lite småhumoristiskt om en förälskad Fantomen (den 13:e).

Bland biserierna är höjdpunkten givetvis det nya Thorgal-äventyret Tors sköld. Bra och fantasifull intrig kombinerat med snygga teckningar ger mig en riktigt trevlig läsupplevelse. Thorgal måste definitivt vara en av de bästa pågående europeiska albumserierna om inte den bästa. Men jag lider lite med Thorgal, han får ju aldrig lugn och ro. Blixt Gordon av Dan Barry är okej, hyfsad intrig och snygga teckningar. Jag hade dock föredragit Alex Raymonds version. Spirou-äventyren De svarta hattarna och Gränsmysteriet är båda underhållande och småroliga bagateller. Däremot är det verkligen dags att skippa en allt tröttare Herman Hedning, skämten har gått på tomgång i bra många år nu. En bättre svensk humorserie borde gå att uppbringa.

Wish you were here 1: The Innocents av Gipi

2009-09-03T12:08:00.002+02:00

The Innocents är liksom efterföljaren en del avFantagraphics Ignatz-serie. Gipi är en av mina favorittecknare och jag har tidigare recenserat Wish you were here 2: They found the car och Aufzeichnungen auf einer Kriegsgeschichte och den senare är ett mästerverk. The Innocents handlar om Gil och hans brorson som egentligen ska ha en kul dag tillsammans med besök på ett nöjesfält. En gammal vän till Gil hör dock av sig och de åker istället för att träffa vännen som suttit i fängelse en längre tid.

Gipis teckningar är som alltid utsökta och stämningsfulla. Dialogen mellan Gil och brorsonen är även den väldigt bra och känns äkta. Berättelsen bryts av genom Gils återblickar till ungdomen och händelserna som ledde till att hans vän Valerio hamnade i fängelse, dessa är tecknade i enbart tunn tusch, de bryter av på ett bra sätt. Serien är liksom efterföljaren i Ignatz-serien en lågmäld historia om relationer och hur slumpartade händelser inverkar på en persons öde och bitterheten över det som blev. En fin serie.

Till alla jag legat med av Mikael Sol

2009-09-02T15:39:00.002+02:00

Ännu en svensk självbiografisk serie. Denna gång om en (relativt) ung man som fläker ut sina sexupplevelser sedan det tagit slut med tjejen han älskar. Dessutom tecknad i en ganska enkel och "cartoony" stil. Behöver Sverige verkligen det? Albumet är iaf Mikael Sols debut. Mikael Sol är för mig mest förknippad med fanzinerecensionerna i Bild & Bubbla. Nå, behöver Sverige det här albumet? Ja :) Jag hade verkligen inga förväntningar på albumet utan läste det mest som en del av min "låna svenska serier som kom ut i våras" för att se om det finns något läsvärt.

Den enkla teckningsstilen funkar bra och harmonierar väl med seriens verkliga styrka, dialogen. Det är dialogen som gör serien så bra, det var länge sedan jag skrattade så mycket när jag läste en serie. Sol delar öppenhjärtigt med sig av sina upplevelser på ett som det verkar ärligt sätt, för han framstår oftast inte som så sympatisk även om jag tror att de flesta kan känna igen sig i hans knäppa och roliga tankar. Trots temat lyckas Sol också undvika att det hela blir spekulativt trots att han lämnar ut de han haft sex med. Nu är iofs inte allt roligt vilket inte är meningen, både början och slutet är rätt sorgliga och brutalt självutlämnande. En riktigt bra självbiografi som verkligen överraskade mig positivt.

We3 av Grant Morrison Frank Quitely

2009-09-01T11:54:00.001+02:00

Grant Morrison är en hypad författare som jag knappt läst något av. Den enda serie jag kommer på är Batman reborn: Batman & Robin som han gjort tillsammans med Frank Quitely vars teckningar jag gillade direkt. We3 läste jag först om på Shazam! och efter en sådan hyllning hamnade den shoppinglistan. Tre djur, en hund, en kanin och en katt, har kidnappats till ett militärt projekt för att träna dem till supersoldater och på så sätt slippa offra människor. Projektet ska dock avslutas men djuerns tränare låter dem löpa och militären sätter då in alla resurser de har på att ta kål på de mördarmaskiner man utvecklat djuren till.

Det är något djupt gripande med We3 som gjorde att jag inte kunde släppa serien sedan jag läst den. Jag har föga förståelse för de som skaffar husdjur annat än av ensamhet. Hundar skulle jag till och med säga att jag ogillar i allmänhet. Projektet med de tre djuren är dock ett riktigt vidrigt djurförsök som berör och stör mig. Djuren tränas till mördarmaskiner samtidigt som de lärt sig att uttala vissa ord. Djuren har blivit en sorts robotmonster. Hjärtlöst är bara förnamnet. Djurens kamp för att ta sig till något som de vagt minns som hemma är hjärtslitande. De har även en lojalitet mot varandra som förstärks under jakten på dem. Det är också de, djuren som tränats till mördarmaskiner, som visar nåd, inte människan. We3 är en serie som verkligen berör och som har ett oväntat djup. Weltklasse.

Merchandise jag vill ha

2009-08-31T09:37:00.000+02:00

Shopping är ett bra sätt att bli glad. Idag köpte jag en grön stickad tröja och en rödrutig skjorta. Jag blev dock inte lika glad som när jag köper serier eller ett par snajsiga skor. Via Comics Alliance hittade jag däremot lite saker som jag verkligen vill ha. På den amerikanska kedjan Arby´s som jag ville besöka när jag var i staterna för några år sedan men aldrig hittade har de schyssta grejer till barnboxen. Inte som Max där jag (min dotter) förra året fick två plastracketar och två stenhårda bollar eller som Donkan i år där hon fick Octavius från En natt på museet 2 som kan åka framåt typ 30 cm. Kassare än kasst. Kolla in bilden här bredvid och förstå varför inte bara barn kommer att skrika efter deras barnboxar. Att de dessutom har rostbiffmackor och curlyfries gör mig bara än mer avis. Å då är ändå ingen av figurerna en personlig favorit på något sätt. Den talangfulle Matt Hawkins hemsida är värd ett besök.

Ännu mer lockande är dock Marvels samarbete med Tokidoki som i februari 2010 börjar sälja t-shirts, munjackor och mössor med några av de läckraste motiv jag sett på vääääldigt länge. Habegäret är närmast totalt. Å sak samma här, figurerna är inte mina favoriter förutom Captain America då. Thor å My Little Pony t-shirten är sjukt cool. När jag nu fått smak för merchandise så sökte jag och hittade jag Kapow Gifts där jag skulle kunna spendera en smärre förmögenhet. Å när min sambo sett en del av vad jag skulle sett så skulle jag få spö eller nåt. Som om jag skulle köpa Don´t hassle the Hoff väskan med en bild på David Hasselhoff. Hon tyckte det var illa nog när dottern fick en tröja med en bild på The Hoff med texten The Man, The Myth, The Hoff. Själv var jag jävligt nöjd.

Fulheten av Nanna Johansson

2009-08-30T13:57:00.004+02:00

Nanna Johanssons Fulheten har rönt en hel del uppmärksamhet i diverse tidningar. Igår förekom hon dessutom i en längre artikel om seriestaden Malmö i DN. I den lokala gratisblaskan är hennes serier en av få ljuspunkter. Jag har inte besökt hennes hemsida men var alltså inte helt obekant med hennes serier och lät mig följaktligen inte heller avskräckas av det föga inbjudande omslaget. Nanna Johansson tecknar i en enkel stil, som dock inte liktydig med titeln på albumet. De enkla teckningarna fyller sin funktion väl, här är det innehållet som räknas. Detta blir nästan lite övertydligt genom den första bilden.

Johansson driver med en rad olika företeelser men fokus är på könsroller. Ett tacksamt område i ett fortfarande ojämnställt land. Oavsett vad hon driver med så lyckas hon bra. Allt är inte kul men en hel del är det, även om skrattet ibland fastnar lite. Genom att vända på könsrollerna lyckas Johansson på ett enkelt och tydligt sätt visa på problemet med ojämnlikheten mellan män och kvinnor. Pojkar utsatta för hedersproblematik, en våldtagen gubbe och en tokraggande brud på krogen är klockrena. Fulheten borde faktiskt användas som undervisningsmaterial. Läs den, skratta och tänk ett steg längre.

Jag tycker alltså att Fulheten är bra men samtidigt så känner jag mig i egenskap av vit heterosexuell man kränkt vilket givetvis ingen kan ifrågasätta. Idag känns det dock okej, min sambo är och tittar på apor med vår dotter medan jag gör mer manliga saker här hemma som att luta trappan och rulla 83 köttbullar av finaste fläskfärs. Det är skönt att veta att könsrollerna i ens egna liv är som de ska vara, det behövs i en föränderlig omvärld.

Metabaronerna 1: Othon, ättefadern av Jodorowsky & Gimenez

2009-08-28T20:37:00.004+02:00

Metabaronerna är en spin off på Jodorowskys/Moebius klassiker L´Incal. Metabaronerna har tidigare delvis getts ut på engelska av DC/Humanoids, tydligen med vissa delar censurerade. även L`Incal har getts ut på engelska. Faraos Cigarer ger ut den senare på danska. Metabaronerna handlar om just Metabaronerna som är universums största krigare. Första delen handlar om hur ett ödesdigert val tvingar Metabaronerna att slåss för sin hemplanet och riskera att ge upp sin största hemlighet.

Gimenez teckningar är riktigt snygga. Hans stil lämpar sig väl för science fiction. Det visuella är det allra bästa med albumet, det är verkligen en fröjd att se Gimenez teckningar. Vad gäller själva handlingen så är det väldigt mycket som sker i denna första del, mycket bakgrund som ges inför fortsättningen. Sättet som serien berättas på och framförallt tempot känns väldigt... franskt. Tempot är trots en del action rätt långsamt. Långsamt innebär inte dåligt utan det känns som en fransk tradition. Greppet att låta en robot som tjänar den nuvarande Metabaronen återberätta Metabaronernas historia för en annan, väldigt känslig, robot är dock inte så lyckat. Nu är de inte så frekvent förekommande tack och lov. Framförallt berättandet får mig att tänka på Bilal fast jag gillar det här mer än Bilals sf-serier. Metabaronerna är en bra och snygg sf-serie där ära och stolthet är det viktigaste. Den blir trevlig att följa.

Fünfzehn

2009-08-28T09:54:00.002+02:00

Min erbarmligt dåliga tyska är en av mina kulturella sorger. Jag tänker alltid ta tag i det och bli bättre men jag blir aldrig färdig. Iaf har jag blivit utmanad av Butter tar ordet att sätta samman en lista på femton minuter. "Fifteen books that you've read that will always stick with you" "First fifteen you can recall in no more than 15 minutes."

Den gyllene kedjan av Olov Svedelid
Det bästa svenska äventyret
Onkel Toms stuga av Harriet Beacher Stowe
Starkaste barndomsminnet
Animal Farm av George Orwell
Totalitarianismen i djurform
Maus av Art Spiegelman
Bästa serien
Mio, min Mio av Astrid Lindgren
Ensamhet
1984 av George Orwell
Ofrihet
Maffia av Tomas Lappalainen
Ingen respekt för lagen
Brev från nollpunkten av Peter Englund
Människans inneboende ondska
The Walking Dead av Robert Kirkman
Människor i extrem situation reagerar
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
Ordens mästare
Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild
Rasismens fula ansikte
Black Hole av Charles Burns
Utanförskap och ångest
Alkemisten av Paulo Coelho
Sämsta skiten jag läst
Tysk höst av Stig Dagerman
Krigets följder
Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marques
Magisk realism

Jag skickar utmaningen vidare till Simon säger och Självgod och bitter. För att återknyta till min tyska som en gång var okej hade jag gärna stoltserat med något av Hesse, Böll eller Seghers på tyska men de har inte lämnat några djupare spår.

Conan Vol 0- Born on the Battlefields av Kurt Busiek & Greg Ruth

2009-08-27T22:09:00.004+02:00

Conan är en klassisk pulp-hjälte skapad av Robert E Howard. Born on the Battlefields är en del av den nystart som Kurt Busiek, mest känd för superhjältar, gett serien på Dark Horse. Serien har blivit en framgång och fått bra kritik. Den klassiska Conan-serien är annars den av Roy Thomas och i alla fall delar av den har getts ut på svenska och om jag inte missminner mig har det funnits en eller flera Conan-tidningar. Conan har f.ö. spelats av Arnold Schwarzenegger i två 80-tals rullar. Jag har bara sett den första och tyckte den var rätt bra, jag har dock inte sett den på över 15 år så jag reserverar mig litta. Born on the Battlefields handlar om barbaren Conans födsel och uppväxt. Hans väg till att bli en stor krigare dvs. en köttig jävel.

Greg Ruths teckningar är bra och når sin höjdpunkt i de olika slag som skildras. Mer finstämda scener lyckas han inte lika bra med. Busiek har använt ett svulstigt och överdrivet språk, framförallt den berättartext som ackompanjerar texten är sådan. Sättet det är skrivet på sätter tillsammans med Ruths teckningar tonen för albumet och därför funkar det riktigt bra framförallt i actionsekvenserna. Conan är nämligen framförallt en serie om en stark och modig man i en hård omgivning. En riktigt gammaldags kämpe. Som det ska vara. Det svulstiga språket till trots så tycker jag även att Busiek lyckas när han skildrar de händelser som gör Conan till den man han är. Om man har svårt för svulstigt språk och klyschor bör man undvika Conan, annars är det väl värd att läs för vad den är. En bra actionspäckad fantasyserie.

Missat 1-års jubileum

2009-08-27T22:02:00.004+02:00

Jag hade tänkt att jag skulle skriva något med anledning av att det var ett år sedan jag började blogga igår. Men det glömde jag givetvis bort. Om du mot all förmodan vill titta lite på vad jag bloggat om tidigare kan du ju använda dig av etiketterna eller recensions- och nyhetsarkiven. Det har iaf varit kul att blogga under det här året och speciellt när bloggandet gett upphov till kommentarer och nya kontakter.

Så jävla normal av Nina Hemmingsson

2009-08-24T22:05:00.005+02:00

Jag är din flickvän nu innebar ett stort genombrott för Hemmingsson. Jag gillade framförallt enrutingarna i samlingen. Samlingen kom dock ut 2006 och en uppföljare har därför varit efterlängtad. Så jävla normal är inte den uppföljaren utan teckningar av Hemmingsson 2006-2009 om hur hon mått. Ska man tro teckningarna så har hon inte mått så jävla bra. Det är mycket ångest och otrevligheter. Nu är antagligen en del av teckningarna en spegling av omvärlden iofs. Tyvärr gör blandningen av teman i teckningarna att samlingen känns spretig. En hel del känns också som kladd utan större funderingar bakom, en stundens ingivelse. Det kanske kan tyckas intressant men de är inte intressanta. Samlingen blir helt enkelt rätt ointressant. Synd eftersom Hemmingsson redan visat sin talang. Jag väntar fortfarande på någon form av jävla uppföljare.

Det är bara lite AIDS av Sara Granér

2009-08-23T21:09:00.004+02:00

Sara Granér hyllades både här och där under våren som sig bör när pressen får recensera en vänsterfeminists betraktelser. En annan som hyllats på landets kultursidor är Liv Strömquist vars serier jag mest blir trött av att läsa. Jag håller med henne i rätt mycket även om vänsterretoriken gör mig lite trött. Tröttast blir jag dock av att hon vill hamra in att hon vet hur allt egentligen är. Det var därför med viss bävan jag läste Granérs debut. Visst finns det vänsterretorik här också (den är ju trots allt utgiven på Galago) men framförallt är albumet en skönt absurd drift med könsroller, föräldraskap och överheter. Just ordet absurt är egentligen den enda sammanfattning som behövs. Albumet är inte roligt hela tiden men till största delen är det kul. Typ eftertänksamma leenden och ibland skratt. Sara Granér besitter en sällsynt förmåga att dissekera samhället och synliggöra det som jag oftast inte reflekterar över i vardagen. Teckningarna då? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Störda är väl det som närmast beskriver dem. Lika störda som underhållande. Färgkompositionen i bilderna är suverän. Jag gillar verkligen Granés teckningar. Fantasifulla/ sjuka bildsekvenser finns det många av. Mina farhågor angående albumet besanndes inte utan Det är bara lite AIDS är ett sjukt underhållande album. Absurt. Liksom att dra alla över en kam.

Numret av Thomas Ott

2009-08-21T21:53:00.003+02:00

The Walking Dead tog sin tid att läsa. Det gjorde inte Numret av schweizaren Ott. En ordlös berättelse om en bödel som hittar ett nummer efter en avrättning. Av en slump hittar han en hund med början på numret i örat och därefter rullar det på. Numret får minst sagt stora konsekvenser för bödeln. Numret är skapad på skrapkartong, helt nytt sätt att göra serier för mig men det funkar fint. Stämningsfulla bilder och bra bildlösningar gör det till en annorlunda men trevlig läsning. Idén om numrets konsekvenser för bödeln är elegant genomförd. Eller som det opretentiöst står på baksidan "förgänglighet, återfödelse och den eviga cirkeln av liv och död". En bra, annorlunda och snabbläst men därmed inte en enkel historia.

The Walking Dead Compendium One av Robert Kirkman m.fl.

2009-08-19T21:30:00.006+02:00

Ettusenåttioåtta sidor. Ettuseåttioåtta sidor. Den är rätt maffig. The Walking Dead har blivit en stor succé eller som Compendium One saluförs på omslaget: The ultimate edition of The New York Times bestseller. Oj oj ojdå! TWD handlar om hur zombies skövlat USA och man får följa en lite grupp överlevande. Det hela börjar med att polisen Rick vaknar upp efter att ha legat i koma och inser att något har gått snett. Han ger sig iväg för att söka efter sin familj i hopp om att de lever. Han hittar dem tillsammans med andra överlevande börjar deras kamp för att överleva både attackerande zombies och andra överlevande. Compendium One samlar de första åtta tradsen. Tyvärr verkar den redan vara slutsåld trots att den släpptes så sent som i maj i år. Simon säger har en genomgång av de olika varianterna.

TWD har hyllats på diverse bloggar så det var med rätt stor förväntan jag började läsa Compendium One. Här tänkte jag då börja med att gnälla lite. Det är nämligen alldeles för mycket text. Kirkman låter karaktärerna excellera i den ena långa monologen efter den andra. De tillåts älta varenda liten detalj kring hur de mår och hur de ser på vad som händer runt dem. Ibland är det som att man hamnat i en terapisoffa. Vilket de iofs kunde behöva allihop. Serien hade verkligen mått bra av mindre text, all text hämmar flytet i läsningen. Kirkman hade om han velat lyckats få fram samma saker genom kortare dialog och förlitat sig mer på seriemediet.

Men. The Walking Dead är en helt fantastisk serie, en av de bästa jag läst på länge. Zombiesarna spelar inte huvudrollen utan bildar en fond åt människorna som befolkar den och deras inbördes relationer och emotionella förändringar. Serien är oerhört spännande och jag har inte haft möjlighet att sträckläsa den på det sätt jag önskat. En stor del av spänningen ligger i att man inte vet vilka som ska stryka med. Utan att säga för mycket så har jag inte riktigt hämtat mig från slutet. Seriens verkliga styrka är beskrivningen av karaktärerna, de är nästan alla mångfasetterade och det är intressant att se hur deras personligheter förändras av de extrema omständigheter som en civilisations kollaps utgör. TWD har verkligen sugit tag i mig. Senast i natt drömde jag om serien och flera kvällar har jag kommit på mig själv med att ligga och fundera på serien istället för att få lite välbehövlig sömn. Det är ett kvalitetsbetyg om något. Till skillnad från en zombiefilm kan man ta in allt i TWD i sin egen takt. Seriemediet är fantastiskt. Funderingarna har rört sig kring seriens tema om hur helt vanliga människor agerar när katastrofen drabbar och hela grunden för ens existens förändras totalt. Weltklasse.

Som lite kuriosa så var det en artikel i SvD häromdan om att forskare matematiskt beräknat hur mänskligheten skulle göra för att överleva en zombieattack.

Flugan av Lewis Trondheim

2009-08-18T21:28:00.005+02:00

Trondheim får nog anses vara den största stjärnan bland de nya franska serieskapare som slog igenom på 90-talet. Komika har gett ut två delar av hans Donjon-serie som vid det här laget omfattar ett stort antal album, Komika har även gett ut minialbumen Förvecklingar och Diablotus, Kaninos äventyr 0: Slalom samt Herr I och Herr O. Diablotus samt Herr I o O har jag inte läst men alla de andra kan jag varmt rekommendera. Komika har även gett ut Flugan, en ordlös serie om en flugas liv. Flugan föds i en soptunna och efter lite problem med att lyfta så börjar den utforska lägenheten den befinner sig och stöter på andra insekter och djur. Efter att ha blivit elektrifierad växer den och blir för stor för hela staden och slutligen jorden.

Flugan är en rolig bagatell berättad på ett finurligt sätt av Lewis Trondheim i hans typiska stil. Skildringen av flugan upptäckt av världen är mycket charmig och rolig. De bästa scenerna är när flugan försöker komma ut ur soptunnan genom att hoppa på en använd tändsticka varpå den faller ner i vätskan i konservburken och nästan drunknar eller när flugan efter att ha ätit socker tar en stor mängd peppar i tron att det också är socker. Mycket dråplig slapstick. Efter elktrifieringen när flugan blir stor försvinner det mesta av charmen från början av serien liksom roligheterna. Synd eftersom det började så lovande. Trots det är Flugan klart läsvärd och visar vad man kan åstadkomma utan ett enda ord om förmår utnyttja seriemediets möjligheter.

Bild & Bubbla nr 179

2009-08-15T19:48:00.003+02:00

Jag hade inga högre förväntningar på nya numret av Bubblan av den enkla anledningen att flera av texterna handlade om serier jag inte är så intresserad av. Fredrik Strömbergs text om serieinslaget i det amerikanska presidentvalet är en intressant genomgång av hur framförallt Obama blivit avbildad och hur olika serieskapare tagit ställning. Än intressantare är samme Strömbergs intervju med Gunnar Krantz där det för en oinvigd som eder bloggare blir lite klarare vad Kulturrådets bedömningar grundar sig på samt det mörka moln som tornar upp sig i form av den nya kulturutredningen. Paul Gravetts genomgång av realistiska serier som getts ut på sistone är alltför splittrad för att det ska bli intressant, Gravett som oftast är bra försöker få med alltför mycket i artiklen och det saknas helt djup. Att Ted Rall förväxlats med Emmanuel Guibert får nog Bubblan-redaktionen ta på sig. Skämmes.

Den första längre texten om mangastudion Yokaj är betydligt intressantare än jag förväntat mig, mycket tack vare att Strömberg låter personerna bakom Yokaj prata relativt fritt vilket leder till en bra och öppenhjärtig intervju. Eftersom intervjun uppenbarligen gjordes vid förra årets bokmässa hade det varit på sin plats med en uppdatering av läget för studion och kring försäljningen av Kick off! när det nu gått så lång tid innan publicering. Det här problemet har förekommit under hela tiden jag läst Bubblan (sen 2006) pga förseningarna. Jag hoppas att detta är ett övergående problem. Bubblan behöver inte alltid vara tokaktuell men ett år sedan intervju är lite väl mkt. Serien om arbetet i studion är trevligt tecknad och skönt självironisk.

Göran Sembs genomgång av superhjältefilmer börjar lite knackigt men tar sig på slutet. Jag gillar framförallt att han gång på gång bankar in budskapet att seriekonsten är ett bättre sätt att förmedla något än filmkonsten eftersom man i en helt annan utsträckning kan tillgodogöra sig verket i sin egen takt. Huvudet på spiken. The 99 är en intressant företeelse och Calle Hedréns intervju med skaparen av serien är intressant, det är sällan man läser om serier utanför Europa, USA eller Japan även om serien är tokamerikansk i sin teckningsstil. Om Kick off! intervjun var lite daterad så är det suverän tajming att det finns en rapport från Angouleme snyggt tecknad av högaktuella Joanna Hellgren.

Intervjun med Johan Wanloo som beskriver hur han skapar sina serier och om alla de idéer som ploppar upp är underhållande. När jag såg att det var just Wanloo som stod för det här numrets skissektion tänkte jag hur intressant kan det bli och förberedde en sågning av skissdelen som inslag i Bubblan. Nu blev den instället en av de bättre tack vare att Wanloo har så sjukt mycket knäppa och roliga idéer (ingen nyhet men ändå). Jag tycker nog ändå att skissektionen tar upp väl mycket plats och tycker inte att den måste vara med i varje nummer. Numrets höjdpunkt är givetvis Cyril Hellmanns intervju med legenden Rolf Classon om hans dryga 30 år i Seriesveriges tjänst. Intressant både vad gäller dåtid och framtid. Att Classon var så avigt inställd till Rocky först kände jag inte till men det var ju rätt kul.

Jimmy Wallins och Germund von Woverns serieintervju med Bud Grace är kul och överraskar även den positivt och Wallins teckningar är som vanligt riktigt bra. Recensionsdelen är bra, nu är det recensioner och inte kåserier. Jag blir dock lite sur när jag läser Nicolas Krizans recension av Aldrig godnatt efter jag själv skulle vilja skriva lika bra recensioner. Mikael Sol är kanske snällare än någonsin i fanzinerecensionerna och verkar nu har fullbordat en vandring som gått från dryg besserwisser till vänlig folkskolefröken vad gäller recensionerna. Vad händer framöver?

Allt som allt (jag kommer inte på något bättre uttryck) ett nummer som var klart bättre än vad jag trodde. Jag hoppas verkligen att den förseningen var en engångsföreteelse så inte redaktionen faller tillbaka i gamla synder nu när det gått så bra. Nästa nummer ser jag framemot så då kanske jag blir lite besviken och får gnälla lite, det är mer mitt naturliga tillstånd. Inte ens om jag försöker skulle jag dock kunna gnälla på Niklas Askers togksnygga omslag. Avslutningsvis vill jag bara be om ursäkt för att ordet intressant förekommer oftare än bajslåtar på Radio Rix.

Intressant artikel om serier i Fokus

2009-08-14T18:35:00.004+02:00

Via Sekventiellt som jag har i blogglistan hittade jag en intressant artikel om serier i Fokus, en tidning som utkommer en gång i veckan a la Newsweek. Artikeln handlar en hel del om sommarens succé Gängkrig 145 som sålt i 26 000 ex. Både Lapidus och Bergting intervjuas och det intressantaste är att Bergting säger att han vet att "det finns flera projekt på gång, jag känner till ett par tre stycken, mer än så kan jag inte säga. Mycket är på nivån: »fan, vi drar i gång något". Minst sagt intressant och jag blir sådär toknyfiken som bara lovande rykten kan göra mig, vilka är inblandade och vad ska serierna handla om? Välkända namn ska det tydligen vara. I artikeln står även att Brombergs ska ge ut Maus på nytt på grund av stor efterfrågan. Synnerligen välkommet enligt mig, Maus är den bästa serie jag läst och borde givetvis alltid finnas tillgänglig. Brombergs ger ut den i samma utgåva som 1996, dvs samlad i häftat format. Fokus artikel är rätt bra faktiskt och förhoppningsvis ger sig några av de större förlagen in på seriescenen framöver. Det tror jag faktiskt att alla skulle tjäna på.

Fräsigaste bilen

2009-08-11T22:09:00.004+02:00

Under semestern stannade jag en varm dag till på den lokala stormarknaden för att handla lite. På väg till bilen såg jag då den fräsigaste bilen iaf på den här sidan Dalälven. En sliten röd bil av för mig okänt märke men med en airbrushad Hälge som inramning till registreringsskylten. Ett givet Kodak-moment med min halvrisiga mobilkamera. Å naj, det är inte min bil. Jag hade valt Fantomen om jag gjort något liknande. Jag tvivlar dock starkt på att min bättre hälft skulle uppskatta ett sådant tilltag. Hälge är en serie jag aldrig förstått varför folk gillar, den är ungefär lika kul som att se färg torka. Skämten måste ha gått x antal varv nu med tanke på hur länge Hälge funnits. Jag kan iofs tänka mig att han går hem i sko´bygdn bland jägare och annat löst folk. Som sagt, det är iaf en fräsig bakdel, så fräsig att vingen egentligen är helt onödig.

Ett halvt monster

2009-08-10T21:14:00.006+02:00

Jag skrev för några inlägg sedan att jag inte skulle recensera Monster förrän jag läst alla aderton men när jag nu läst cirkus tvåtusen av fyratusen sidor så kan jag inte låta bli att reflektera kring denna genomhypade manga. Men en regelrätt recension blir det först efter volym aderton Det är lite spoilervarning på texten nedan.

Dr Tenmas jakt efter den Johan som han en gång räddade livet på och som sedermera visar sig vara ett monster har varit lite upp och ner liksom serien. Efter en lovande start nådde Monster en tidig höjdpunkt i tredje volymen med lite svar på frågorna kring Kinderheim 511 där Johan bott och barnhemmets kopplingar till den östtyska säkerhetstjänsten. Jag förväntade mig en hel del av serien efter det här men istället blev det rätt ointressanta sidospår om högerextremister och andra skummon med kopplingar till Johan.

Fram tills att Johan efter några volymer på nytt dök upp i egen hög person har Tenma mest jagat en skugga men plötsligt fanns monstret i sikte. Jag hade lite grand börjat ge upp hoppet om att serien på nytt skulle bli intressant och efter volym åtta var jag inte säker på om det skulle bli fler volymer men så läste jag volym nio och här tog serien rejäl fart på nytt, den klart bästa volymen hittills med ledtrådar både till Johans barndom i form av en tjeckisk sagobok, stor dramtik, rejält med action och en kittlande cliffhanger på sista sidan. Tvåtusen sidor Monster till! Voll krass!

Snygga omslag 10

2009-08-07T21:36:00.006+02:00

Första delen av Alex Alice Siegfried-trilogi är ett givet köp under höstens resa till Berlin. Omslaget till första delen är snyggt. Det andra är dock ännu snyggare, oerhört stiligt. En ensam och bestämd valkyria som blickar ut över något. Så vackert att jag vill ha det inramat och uppsatt på en vägg. Vitt, blått och svart i en läcker kombination. Mumma. Serien är tecknad i en rätt konventionell stil som inte överensstämmer med omslagen men är serien hälften så bra som omslagen så kommer jag att hoppa högt i ren glädje. Första delen finns på både franska och tyska, andra delen finns på franska och kommer på tyska i januari 2010.

The Nobody av Jeff Lemire

2009-08-05T22:11:00.004+02:00

Jeff Lemire är en av de nya indie-älsklingarna i USA. The Nobody är iofs utgiven av DC:s underetikett Vertigo så frågan är hur indie han är nu. Lemire har iaf hyllats för sin Essex County trilogi som ges ut i samlad form av Top Shelf nu i augusti. The Nobody som jag läst är fritt baserad på HG Wells klassiker Den osynlige mannen och handlar om en man i bandage som anländer till den lilla staden Large Mouth 1994. Hans vistelse där väcker inledningsvis stor uppmärksamhet men sedan blir han en "osynlig" del av samhället tills han blir misstänkt för ett brott. Den osynlige mannen är f.ö. även en av medlemmarna i The League... av Alan Moore och där liksom i James Whales filmklassiker från 1933 är han en galen människa.

Jag hade höga förväntningar på The Nobody som bara till en viss del infriades. Jag gillar Lemires tuschrika stil och stämningen i berättelsen fångas fint genom albumets färger vitt, svart och ljusblått. Historien är ganska enkel och det är nog det som gjorde att jag inte omfamnade albumet på det sätt jag trott. Visst skildrar han teman som ensamhet, utsatthet, besatthet och grupptrycket i en småstad på ett bra sätt. Men. Allt det här har jag sett tidigare. En ung flicka som längatar bort till något annat. En besatt människa som har förlorat/förlorar fotfästet. Småstadsbor som drivs ihop till en mobb pga rädsla. En serie måste givetvis inte vara originell för att vara bra men när den inte förmår lyfta sig över tidigare likartade skildringar så räcker det inte. The Nobody är på det hela taget något av en besvikelse. Idéen är bra men genomförandet matchar tyvärr inte idéen. Å Essex County ligger inte längre lika högt på listan över serier jag vill läsa.

Miss Don´t Touch Me av Hubert & Kerascoet

2009-08-03T22:06:00.003+02:00

Amerikanska NBM publicerar en hel del bra europeiska serier. De har tidigare publicerat Isaac the Pirate på engelska vilket är en kulturgärning i sig. Hubert och Kerascoët var helt okända för mig men en intressant handling och snygga teckningar gjorde köpet rätt givet. Plus en bra recension på Simon säger. Den amerikanska utgåvan samlar de två första franska utgåvorna, La Vierge du Bordel från 2006 och Du Sang sur les Meins från 2007. Ytterligare två delar, Le Prince Charmant och Jusqu´a ce que la mort nous separé har getts ut i Frankrike. Notera att det förekommer en rad fel i beskrivningen på baksidan av albumet. Det bör ligga en lapp med rättelser i albumet.

Albumet utspelas i 30-talets Paris och handlar om den unga oskulden (inte oviktigt för berättelsen) Blanche som ser en död kvinna i det övergivna grannhuset och på grund av det mördas hennes syster. Blanche är övertygad om att det är seriemördaren "The Butcher of the Dances" som ligger bakom. Hon letar efter spår och de leder henne till lyxbordellen Pompadour. Hon får där anställning som dominatrix och fortsätter sökandet efter de ansvariga för hennes systers död. Mycket mer kan jag inte avslöja om handlingen utan att förta upplevelsen av albumet.

Det här är nämligen ett mycket bra album som jag tycker bör införskaffas av den som är det minsta intresserad av franska serier. Hubert har skrivit ett underhållande manus med en bra dialog och Kerascoëts teckningar är riktigt bra och påminner inte så lite om Blaines även om de inte har samma energi. Till skillnad från Blains serier är Miss Don´t Touch Me betydligt mörkare, visst finns det komiska inslag och det är berättat på ett sätt som för tankarna till Adelés extraordinära äventyr stundtals men historiens komponenter är ur flera vinklar ytterst otrevliga. Sadism, korruption och hyckleri är alla vidriga företeelser och här förekommer de i överflöd. Även om jag inte skulle beskriva albumet som så spännande så drivs man framåt av nyfikenheten att veta vad som ska hända, det finns en otäck underton i albumet att saker ska gå åt pipan vilket ger ytterligare driv i läsningen och inbjuder till sträckläsning för att få veta slutet. Det är en bra och snygg serie med en huvudkaraktär, Blanche, som borde kunnas utvecklas yterligare i kommande album, Serien är ytterligare ett bevis på hur skickliga de franska serieskaparna är och det är trevligt att de amerikanska förlagen ger ut alltfler franska serier.

Försäljningen av serier i USA senaste kvartalet + Sverige enligt AdLibris

2009-08-01T22:11:00.004+02:00

Bakom den extremt upphetsande rubriken döljer sig faktiskt lite intressant info. ICV2 har sammanställt en lista över de mest sålda titlarna inom olika genrer under andra kvartalet 2009. Den totala försäljningen av serier minskade enligt Nielsen Book Scan med åtta procent men minskningen kan ha varit mindre eftersom man inte räknat med "graphic novels" som placerats i barn- och ungdomsavdelningar i bokhandlar. Watchmen sålde riktigt bra pga filmen givetvis och även släppet av flera volymer av Naruto hjälpte till att hålla försäljningen uppe. ICV2 har delat in försäljningen i flera katergorier. Jag tycker att de intressantaste är Top 10 Genre Porperties och Top 10 Fiction and Teality Porperties. Det hade varit kul om de redovisat en uppskattning av försäljningen men det hade kanske blivit väl mycket av en chansning (ICV2 har iofs en månatlig redovisning av detta men det omfattar inte alla försäljningskanaler).

Vad som menas med "Genre" vet jag inte riktigt men sättet de redovisar topp-tio listan på gör att jag antar att det är alla album inom en viss serie oavsett om det är tpb, omnibusar eller vad de nu kallas. Topp 10:
1 The Walking Dead, Image
2 League of Extraordinary Gentlemen, Top Shelf
3 Star Wars, Dark Horse
4 Y: The Last Man, Vertigo
5 Buffy the Vampire Slayer, Dark Horse
6 Fables, Vertigo
7 Star Trek, IDW
8 Sandman, Vertigo
9 Dark Tower, Marvel
10 The Stand, Marvel

Här undrar jag lite om det är alla volymer av The League som räknats in eller om det bara är den senaste som getts ut av Top Shelf, de andra har ju publicerats av DC. Jag har börjat läsa The Walking Dead nu men förutom den är just The League den enda titel på listan som intresserar mig även om The Stand kanske skulle vara något. Nummer nio, The Dark Tower är f.ö. den enda titel som publiceras på svenska och den ges ut av Egmont. Av det utdrag som publicerades i en Fantomen för ett tag sedan verkar serien inte vara någon höjdare.

Ficition and Reality verkar vara en säregen blandning av olika serier.
1 Scott Pilgrim, Oni Press
2 Fun Home, Houghton Mifflin
3 From Hell, Top Shelf
4 American Born Chinese, First Second
5 What It Is, Drawn & Quarterly
6 A People's History of the American Empire, MacMillan
7 Black Hole, Random House
8 The Beats: A Graphic History, Hill and Wang
9 The Photographer, First Second
10 The United States Constitution, Hill and Wang

Intressant här är att tre av titlarna, nummer 2, 6 och 7 ges ut av tre bokförlagsjättar. Fun Home kommer att ges ut av Galago framöver under titeln Husfrid och Black Hole har getts ut av Schibsted. Nummer sex och tio antar jag är läroböcker i serieformat. Jag antar även (nej, jag är inte nationalekonom) att serierna i den här kategorin inte tillhör storsäljarna.

Det hade varit kul att se iaf en årslista över föräljningen av svenska serier. Men vem som skulle sammanställa en sådan och hur vet jag inte. Jag vet inte om Svensk bokhandel har möjlighet till det. I så fall är det ju viktigt att man inkluderar alla typer av serier och utgåvor. Det närmaste man kommer nu är väl AdLibris försäljningslistor eftersom de är störst. De har fem olika listor där serier förekommer så det är svårt att få ett grepp om vad som säljer bäst.
Serier & grafiska romaner
Tecknade serier & seriestrippar Fakta
Tecknade serier & seriestrippar
Tecknat & manga Kapitelböcker
Teckningskonst: humorteckningar och tecknade serier

Planetary vol 1 av Warren Ellis & John Cassaday

2009-07-30T20:31:00.006+02:00

Planetary är en serie som jag läst om både hos Simon säger och Butter tar ordet och lagt till på inköpslistan. När jag så var förbi mitt lokala folkbibliotek i veckan för att låna lite svenska serier så såg jag att de hade de tre hittills utkomna volymerna av Planetary så jag lånade den första. Den fjärde och avslutandevolymen kommer i mars 2010. Tydligen har det 27:e och sista numret dröjt väldigt länge.

Serien handlar om Planetary som är en organisation som utforskar jordens hemliga historia med fokus på det som hände under 1900-talet. Vem som står bakom organisationen vet inte ens de tre mysteriearkeologer som utgör Planetarys spets, de besitter alla superkrafter. Lika oklart är det vad organisationen har för syfte. Teamet som utgör Planetarys spets utgörs av den snabba och starka Jakita Wagner, Elijah Snow och The Drummer som kan lyssna av maskiner. Snow är typ odödlig och kan ta värmen från något och göra det till is. I de olika numren som utgör traden så stöter de på en massa olika skumma saker som en japansk ö med jättemonster som kom till liv under andra världskriget och ett skepp från en parallell värld som kraschat. En del saker hänger ihop, andra gör det inte.

Jag har inte läst något av Ellis tidigare som tydligen ska vara väldigt bra. Jag börjar nu förstå varför han anses vara en av de bästa. Karaktärerna i Planetary skulle kunna vara hur jobbiga som helst men Ellis förmår att göra alla intressanta t.o.m. grungesuperhjälten The Drummer. Han har också löst hur de paralella världarna hänger ihop på ett snyggt sätt, jag gillar vanligtvis inte när det blir för mycket rymdflum men eftersom Ellis löst det så snyggt så köper jag det rakt av. Manuset håller ypperlig klass i alla delar och kittlar fantasin på ett angenämt sätt. Cassaday är dessutom en riktigt skicklig tecknare. En del av de superhjälteserier jag läst har lidit av att teckningarna känns massproducerade, vilket de iofs är, men så är inte alls fallet med Cassaday. Han gör det helt enkelt väldigt bra och förmår skapa rätt stämningar. Planetary är en riktigt bra serie och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Seks sultne menn av Bendik von Kaltenborn

2009-07-29T21:55:00.005+02:00

Norske Bendik von Kaltenborns album såg jag första gången på spx08 men köpte det inte då vilket jag ångrade senare. Så därför blev jag glad när jag kommer över det sista exet som norrmannen hade med sig till årets spx. Tyvärr glömde jag be honom signera det vilket säkert bara hade glatt honom att få göra. Anywho, så är Seks sultne menn Kaltenborns debut och belönades med norska Sproing-priset för bästa norska album 2007. Albumet handlar om sex feta män som är på "slankehjem" för att gå ner i vikt. Saker och ting kommer dock att spåra ur rejält för det fläskiga sällskapet.

Omslaget här intill är väldigt snyggt och innehållet är även det snyggt. Kaltenborn är en driven tecknare och trots att det är hans debut hittar jag inga svagheter utan han behärskar sin stil på ett mycket bra sätt. Både personer och natur är bra tecknade och gör läsningen till en fröjd. Trots att norska är närbesläktat med vårt vackra språk så har jag ibland lite svårt att hänga med i dialogen men för det mesta flyter det på bra. Dialogen är f.ö. även den bra och själva storyn kul. Karaktärerna är sköna och det är mer roande än oroande. Förklaringen som jag velat ha i slutet uteblir, eller nja när jag skriver detta så kommer jag på att förklaringen till vad som hänt är rätt uppenbar i slutet men så är det när man är lite bakom. Allt som allt en mycket trevlig serie och en serieskapare jag gärna vill läsa mer av. Som det fanzin jag köpte på spx men glömt bort tills nu. Ah, vardagens små glädjeämnen. Vill du ha tag i albumet får du nog passa på i Norge eller på nästa spx för det finns inte på sveanätet.

Eisner Awards- vann rätt serie?

2009-07-27T21:25:00.005+02:00

Ja, i de flesta fall vet jag inte eftersom jag inte läst dem. The Beat har en fullständig lista. Intressantare än snarare vad man kan hitta bland de nominerade som man inte läst. Kategorierna är betydligt fler än Urhundens två och kategorier som bästa färgläggning och bästa textning är inte de intressantaste även om båda delarna är väldigt viktiga för en serie. Flera av serierna i kategorin bästa digitala serie skulle jag kunna tänka mig att läsa om de inte var just digitala. Hellboy Library Vol 1 vann bästa design för ett album och det var säkert välförtjänt även om jag inte sett de andra, det var en väldigt trevlig utgåva.

Vår nordiske superstjärna Jason vann kategorin bästa amerikanska utgåva av internationellt material med sin The Last Muskeeter, jobbigt eftersom listan på Jason-album jag inte läst bara blir längre och längre, dags att ta tag i det snart. Konkurrensen var dessutom brutal i form av Alan´s War, Gus & His Gang och Rabbi´s Cat 2. I mangavarianten av samma kategori vann Dororo av Tezuka i konkurrens med bl.a. Monster och Cat-Eyed Boy. Monster (ska påbörja vol 8 å 9 snart, riktig recension kommer efter vol 18) är bra men de andra har jag inte läst. Bill Willingham fick priset som bästa manusförfattare, de andra har jag inte läst något av men den första delen av Fables var ingen höjdare. Chris Ware vann i kategorin manusförfattare/tecknare i konkurrens med bl.a. Emmanuel Guibert och den överskattade Jason Lutes.

I kategorin bästa nya serie vann Invincible Iron Man i kamp med intressanta titlar som Air, Echo och Unknown Soldier. Bästa pågående serie vanns av All-Star Superman som jag nog får inhandla trots att jag har svårt för Stålis. Bästa nya grafiska album vanns av Swallow Me Whole som bl.a. Staffan på Staffars hyllat. Av de andra har jag bara läst Alan´s war men Skim, Paul Goes Fishing och Three Shadows verkar alla värda att införskaffa. Så varför har jag översatt alla kategorier till svenska? Jag kände för det! Ibland vill man ta "a walk on the wildside". Jag tjatar en del om min inköpslista men idag blev den lite kortare genom lån av Numret, Planetary vol 1 och Som en sammetshandske smidd i järn från den kulturinstitution jag håller högst i Svea rike, Folkbiblioteket.

The Photographer av Guibert & Lemercier & Léfevre

2009-07-26T20:37:00.004+02:00

I maj i år kom äntligen den av mig efterlängtade engelskaspråkiga utgåvan av Le Photographe. Albumet som samlar de tre franska handlar om den franske fotografen Didier Lefevrés möte med Afghanistan genom sitt uppdrag att dokumentera ett team från Läkare utan gränser (Medicines Sans Frontieres) uppdrag i det krigshärjade Afghanistan 1986 för att bemanna två små sjukhus. Albumet består dels av Lefevrés bilder från uppdraget och dels av Guiberts teckningar efter Lefevrés återberättade historia om vad som hände och hans tankar under vistelsen och resorna till och från Afghanistan.

First Seconds utgåva är närmast skamlöst billig, runt 150 pix på nätet. Skamlöst billig eftersom det är en mycket bra utgåva. Till skillnad från många andra europeiska serier som ges ut i USA är den inte förminskad så mkt. Papperskvalitén gör både fotografier och teckningar rättvisa. 288 sidor i färg med svartvita bilder. En väldigt vacker utgåva helt enkelt. Men hallå! Innehållet då! Jo, det är lika bra. Det är både berättarmässigt och bild/fotomässigt en fascinerande berättelse. Albumet lyckas vara både intressant, spännande och gripnade. Lefevrés möte med Afghanistans natur och dess befolkning är intressant att se, det känns även som en ärlig skildring både av intrycken av afghanerna och Lefevrés egen person. Om man läst Alan´s War känner man igen hur Guibert redogör för någon annans historia och liksom i Alan´s War är det sympatiskt berättat.

Långtifrån alla fotografier i boken är mästerverk men de ger en inblick och en närhet som ingen tecknad serie hur bra den än är kan ge. Albumets i särklass starkaste del är den om hur teamet kallas till en by som drabbats av kriget och givetvis har även byns barn drabbats. Fotografierna av den döende pojken och den förlamade flickan är som ett hugg i hjärtat. De två första delarna är bäst, de skildrar mötet med Afghanistan och det vidriga kriget. Sista delen om Lefevrés dramatiska återresa till Pakistan lämnar mig mera oberörd, antagligen för att den handlar om en dum västerlännings självuppfyllande val även om Guibert lyckas skildra utsattheten på ett bra sätt. Däremot blir jag full av beundran för MSF och deras mod och hängivenhet. The Photographer är ett lysande album om Afghanistans tragedi men även en hyllning till det afghanska folket och MSF.

Denzin Comics och ensamförläggare

2009-07-24T20:25:00.006+02:00

Få av er kommer kanske ihåg Denzin Comics som startades 2006 och gav ut Djävulens fotspår av bland andra Scott Allie samma år. Det var en helt okej skräckhistoria som jag recenserade förra året. Redan då konstaterade jag att Denzin Comics och dess förläggare kastat in handduken. När jag nu i ett infall surfade in på hemsidan fanns ett meddelande om att förlaget upphört den 6 juli år. Det var väl tyvärr väntat då förläggaren Dennis Persson kort efter att boken släpptes antytt att det inte gått som förväntat. Synd på ett bra initiativ.

Det är svårt för mig som inte har drivit förlag eller annat företag själv att spekulera i vad som är viktigt men det finns antagligen två anledningar till att små förlag har svårt att lyckas. Svårigheten med att driva förlag själv tror jag framförallt är tillgången på kapital (bristen) men även möjligheterna att nå ut. Sveriges dominerande mindre förlag, Kartago och Galago, har båda större bolag bakom sig och borde rimligen ha tillgång till mer kapital och framförallt mer resurser och kontakter för att nå ut. Optimal Press är ett annat enmansförlag som tidigare hade en imponerande utgivning av serier från Norden men de har numera dragit ner jämfört med tidigare, som jag förstått utifrån forum på grund av bristande lönsamhet i förhållande till det jobb som lades ner.

Komika inledde en imponerande utgivning under 2006 men har de senaste två åren tappat farten. Varför vet jag inte men jag kan gissa att även här är brist på kapital och möjligheter att nå ut är centralt. Albumförlaget har sedan starten förra året haft en imponerande utgivning och har hittils gett ut inte mindre än sju franska album i klassiskt format. Enligt vad förläggaren Jonas Andersson har redovisat på Serieforum så var första året tufft men ändå med hyfsad försäljning. Hur viktigt det är att nå ut genom t.ex. tidningar illustreras av att Sir Arthur Benton är Albumförlagets bästsäljande album hittills och Komikas Hergés äventyr har sålt slut. Båda omnämndes i en artikel i Aftonbladet vilket måste vara guld värt med tanke på hur många som läser Aftonbladet. Hergés äventyr har säkert omnämnts i många andra medier men det är ingen vild gissning att en artikel i Aftonbladet genererar en hel del försäljning. Galagos redaktörer måste ha hoppat jämfota över att Joanna Hellgren fick ett helt uppslag i DN idag eller igår inför släppet av Frances. Redaktören Johannes Klenell har i något sammanhang berättat hur hårt Galago jobbat för att ha bra presskontakter, jag antar att det var i samband med någon forumdebatt om bristen på bra serierecensioner. Galagos arbete ger uppenbarligen resultat för det är snarare regel än undantag att en utgivning inte uppmärksammas av t.ex. DN.

Jag har själv länge umgåtts med idéer på att starta förlag men det har stannat vid just idéer. Men Svensson-livet och finanskrisen har minskat det så viktiga kapitalet. Om jag väl startar så vill jag inte behöva ge upp om första utgåvan säljer uselt. Så en eventuell start ligger en bit framåt i tiden. Jag har funderat en del kring hur man ska nå ut men jag har inte kommit på något bra, det viktigaste är kanske att ha bra serier som intresserar t.ex. recensenter och att vara konsekvent i utgivningen iaf till en början. Å andra sidan bör man satsa på det man själv gillar och inte vad recensenter eller Kulturrådet gillar. Uthållighet är väl det man behöver bäst. Ungefär så långt har mina tankar vandrat. Saker som översättning, layout, dataprogram, ekonomi och annat är jag lyckligt ovetande om. Jag hopps att de som vågat ta steget som ensamförläggare dvs Nisse Larsson, Mikke Schirén, Jonas Anderson och Ingemar Bengtsson får det lyft de alla förtjänar framöver. Seriesverige behöver dem.

Serier att se fram emot

2009-07-23T20:30:00.007+02:00

Min inköpslista är redan för lång, både sett till plånbok och tid. När jag surfade runt och tittade vad som ska ges ut under sensommaren och hösten så hittade jag massor. Givetvis. Jag tycker det har varit en närmast total stiltje vad gäller intressanta serier som ges ut här i Svedala sedan SPX men nu är det en hel del intressant på g. Galago har en hel del på gång som jag ser fram emot. Dels är det Joanna Hellgrens Frances som det ska bli spännande att läsa. DN har en bra längre intervju med henne idag. Frances är första delen i en planerad trilogi om en flicka i 40-talets Paris och både innehålls- och teckningsmässigt verkar den riktigt intressant. Läs mer i DN om du vill. Galago ska även ge ut Alison Bechdels Fun Home som på svenska fått titeln Husfrid i dagarna. Albumet fanns med bland 2006-års bästa böcker 2006 hos bl.a. New Yrok Times, Entertainment Weeklyoch Publishers Weekly och handlar om att komma ut som homosexuell. Dessutom så ger Galago ut skräckmangan Uzumaki av Junji Ito i september och det är ett synnerligen lovvärt initiativ. David Liljemarks biografi över den värmländske predikanten Boltzius har varit underhållande att läsa i Galago och nu kommer den i samlad form. DN har en längre intervju med Liljemark om bakgrunden till projektet. Jag gillar det jag läst av Liljemark tidigare så Boltzius är ett givet köp.

Hos Kartago ser det inte lika intressant ut från min horisont men Zelda av Lina Neidestam är rätt kul utifrån det lilla jag läst. Robert Crumb är en legend men jag har inte läst en enda serie av honom, Kartago ger i höst ut hans serieversion av Första moseboken så då kanske det händer. Inget under om jag läser det albumet. Komika verkar äntligen få ut första delen av Mystiska 2:an, Rolf Gohs svenska klassiker och det är välkommet. Epix ger ut Tinet Elmgrens samlade Eva-serier med titeln Asbesthjärtan, ett album jag verkligen ser fram emot. Alfabeta ger ut den andra Mumin-samlingen och liksom den första är den ett givet köp. Den serie jag ser fram emot mest är Metabaronerna. Jag vet ännu inte vilket förlag som ska ge ut den men att det är Alumförlaget ger nog ett ospelbart lågt odds. Bannern på Serieforum är en av ledtrådarna. Av de omdömen jag läst på nätet så är den verkligen något att se fram emot och rent grafiskt verkar den vara alldeles, alldeles underbar (bilden ovan).

Spaningen utanför rikets gränser gav också en hel del. Mest sugen blev jag på Pinocchio (bilden t.v.), årets vinnare av bästa album i Angouleme, skapat av fransmannen Winshluss. Att tyska avant-verlag ger ut den borgar dessutom för en högklassig utgåva. Den är till största delen ordlös så även den franska utgåvan som redan finns ute skulle nog fungera. Top Shelf samlar Jeff Lemires Essex County i en fet utgåva som även den är ett givet köp. Jag har inte läst serien tidigare men den ska vara riktigt bra. Den knäppaste serie jag stötte på under surfandet var nog Vatican Hustle som ska ges ut av NBM, den beskrevs som en blaxploitation i serieform. Har du någon gång sett en blaxploitation-rulle så förstår du hur knäppt det kan bli. NBM publicerar även svenska Naomi Novaks tredje album Graylight längre fram. Hennes tidigare album ligger på inköpslistan mest för hennes utsökta teckningar. Fantagraphics ger ut del tre av Kevin Huizengas fantastiska Ganges som säkerligen blir en av höstens höjdpunkter. Ganges är en del i den likaledes fantastiska Ignatz-serien som är svår att få tag på men finns hos Staffars.

Av mainstreamserierna så ser jag fram emot att läsa fortsättningen på Brubaker/Eptings Captain America, den andra omnibusen blir "bara" på 480 sidor men det lär vara 480 tokbra sidor. Jag gillar verkligen Cap och förutom den första omnibusen har jag två par Cap-kalsonger som jag känner mig tuff i. Wolverine Old Man Logan som ska vara suverän ges nu ut i samlad form och ligger bra till men det är flera Wolverine-album jag vill läsa innan den. Hos tyska Reprodukt hittade jag den franska Jenzeits av Kerascoet som också gjort Miss Don´t Touch Me som NBM gett ut. En saga i modern miljö med snygga teckningar är onekligen lockande. Slutligen hittade jag den halvt suspekta Insiders-Chechen Guerilla hos Cinebook om en fd kvinnlig tjetjensk terrorist som numera används för diverse uppdrag runt om i världen. Så skum idé att den nog får införskaffas.

Slutligen vill jag be om ursäkt för den dåliga ordvitsen tidigare.

Wimbledon Green av Seth

2009-07-20T19:04:00.005+02:00

Seth hade jag inte koll på förrän jag läste ett inlägg på Simon säger. I förra beställningen så åkte Wimbledon Green med vilket visade sig vara ett excellent val. Albumet handlar om världens främste seriesamlare som heter just Wimbledon Green, eller heter han egentligen det? Serien hoppar i tid mellan delar som handlar om myten WG och delar där samlare och andra pratar om honom. Ingen vet vem han egentligen är eller hur han blivit rik eller fått tag på alla serier men spekulationerna är legio.

Seth är en skicklig tecknare som tecknar i en som synes enkel stil men gör det på ett oerhört elegant sätt. Tonerna i albumet samspelar på ett mycket trevligt sätt med innehållet. Det är helt enkelt en sjukt elegant serie, det är få serietecknare jag stött på som behärskar hantverket såsom Seth. Dialogen sitter som en smäck. Serien är dessutom riktigt underhållande om de galna seriesamlarna med WG i spetsen. De skyr inga medel för att få det nummer de vill ha. Albumet kunde egentligen handlat om vilken samlarmani som helst, att det är serier blir mest en bonus. Det centrala är besattheten hos denna tragiska samling figurer som satt sitt samlande över normala sociala relationer. Albumet präglas en hel del av nostalgi, WG:s outfit hör inte direkt hemma på 90-talet. Även om Seth driver en hel del med nostalgin är det uppenbart att han verkligen gillar 30-, 40- och 50-talet för de årtiondena återspeglas både i namn och dekor. Jag har själv inga problem med nostalgin här.

Albumet håller högsta klass i alla delar. Eftersom en del av mitt serieintresse, om än mindre än tidigare, är hänförligt till just samlande så är igenkänningsfaktorn hög. Jag kan lätt relatera till det närmast sjukliga suget efter en viss serie som manifesteras albumet igenom. Här finns givetvis en legendarisk serieskatt (se bilden ovan) av rariteter i mint skick och en tidning som egentligen inte finns. Seth är en av de trevligaste serieskapare jag "upptäckt" i år. Nu blir det till att shoppa It´s a Good Life if You Don´t Weaken och antagligen även Clyde Fans.

Baobab 1-3 av Igort

2009-07-19T14:32:00.005+02:00

Igort är en av mina favvo-serieskapare och en av de jag håller allra högst vad det gäller att utnyttja serieformens inneboende och alltför ofta outnyttjade potential. Jag är mkt förtjust i hans 5 ist die Perfekte Zahl om en åldrande hitman som ska hämnas sin sons död. Baobab är hans bidrag till den fenomenala (iaf det jag läst) Ignatz-serien som han även är redaktör för. Ignatz-albumen är inte bara innehållsmässigt fenomenala utan har även en tilltalande design och kvalitet i papper. Hos Simon säger finns en hyllning till serien.

Baobab beskriver en alternativ utveckling av seriemediet. Baobab börjar 1910 och fokuserar framförallt på den talangfulle serieskaparen Celestino Villarosa som lever i det fiktiva Parador någonstans i Sydamerika. Han har nya idéer om hur serier kan se ut. Man får följa hans relation till systern, bäste vännen Pilade och hans spirande kärlek till Tecla mot bakgrund av diktaturen i Parador. En mindre del upptas av en japansk pojke som heter Hiroshi Tsuda och hittills har det mest handlat om hans relation till sin döende mormor men det är väl ingen vågad gissning att även han kommer att bli serieskapare efter hand. Baobab ska utkomma i 7-8 delar har jag sett någonstans så det finns mycket att se fram emot fortfarande.

Serien är en lågmäld historia om att uppfylla sina drömmar och samtidigt ta hänsyn till de runt om en. Den lågmälda berättelsen har potential att utvecklas framöver, den har blivit alltmer intressant för varje del. Den stora behållningen hittills är Igorts bildlösningar, han varierar mellan konventionell serie i vackra blåtoner och okonventionella sekvenser, också de i vackra blåtoner. Igort lyckas också hålla allt på rätt sida, det blir inte pretto utan bara vackert, vilket iofs inte är så bara. På Fantagraphics hemsida kan du kolla lite i del tre. Baobab är f.ö. ett väldigt speciellt afrikanskt träd som är som gjort för myter.

RASL nr 3 och 4 av Jeff Smith

2009-07-17T10:15:00.001+02:00

Jeff Smith är en av mina stora favoriter tack vare fantastiska Bone. Han har även gjort Stupid, Stupid Rat-Tails om en anfader till huvudpersonerna i Bone och Rose, om Grandma Rose ungdom. Jag läste de två första numren i hans nya serie RASL tidigt i höstas och fastnade inte riktigt men tyckte iaf att det var en hygglig början. Trevligt då att det bättrar på sig i nr 3 och 4. Nr 3 inleds med att RASL reser i "The Drift" och mår som vanligt skit av det. Därefter kommer en flashback till RASL några år tidigare som ung forskare, där det visar sig att han skapat möjligheten att resa i de paralella världarna. Man får även en förklaring till tatueringen på armen och sedan dyker Mr Ugly upp igen. I nr 4 klarnar allt lite till och det visar sig att onda militärer bedrivit experiment kring med elektromagnetisk energi som jag antr är kopplat till The Drift. Även här stöter han på Mr Ugly och den prostituerade Annie.

I och med att man får lite bakgrund både på RASL som egentligen heter Robert och vilka som är ute efter RASL blir serien intressantare. I de första nummerna var det mest frågetecken. Det är fortfarande ingen serie som suger tag i mig men den har iaf blivit betydligt intressantare. Idén med paralella världar lär väl också klarna lite framöver och vilka konsekvenser hans resande i The Drift kan få. Det jag fortfarande inte förstår är syftet med serien, vad ska den egentligen handla om och vart är serien på väg. Men hade det stått klart hade iofs spänningen varit borta. Det ska tydligen komma tre nummer per år och nästa nummer ska vara ute nu i juli.

Filmer på TV med seriekoppling

2009-07-15T21:26:00.003+02:00

Imorse var det dags för en av veckans höjdpunkter i morgontidningen. Kommande veckas TV-program. Jag bläddrar alltid igenom tablåerna på de fem stora kanalerna i hopp om att hitta en stumfilmsklassiker jag inte sett eller iaf nåt vettigt. Förhoppningen följs nästan alltid av besvikelse. Kommande vecka, 16/7- 22/7, finns det inga stumfilmer men väl en radda filmer med seriekoppling. Det hela inleds natten mot lördag med Captain America på TV3, den ska tydligen inte vara något mästerverk men den här gången ska jag försöka programmera videon (jo, jag har fortfarande en video). På lördag eftermiddag på TV4 är det Jedins återkomst, Star Wars är ju inte främst förknippat med serier men det har getts ut en hel del som tidningen Stjärnornas krig och Dark Horse ger ut Star Wars-titlar nuförtiden. Natten mot söndag kolliderar sedan He-Man- universums härskare på TV4 och Stålmannen går på en kryptonit på Kanal 5. He-Man minns jag mest för att en kompis hade He-Man figurer men inte jag, jag var lite avis. Jag tyckte He-Man verkade tuff. Jag har dock inte läst några av serierna med He-man vad jag kan minnas. På måndag är det eftermiddagsmatiné med Biffen och Bananen på SVT1. Serien är en klassikerav Rit-Ola som det finns en bra genomgång av på Seriewikin.

Hellboy Volume 1 av Mike Mignola & John Byrne

2009-07-13T21:29:00.004+02:00

15 år efter att Hellboy tog serievärlden med storm (antar jag) så läser jag serien för första gången. Jag har sett den rätt risiga filmen men det är allt. Hellboy samlas numera i snygga inbundna utgåvor som samlar två TPB:s i varje. I första volymen är det Seed of Destruction och Wake the Devil, båda volymerna handlar om Hellboy och kompanis kamp för att hindra munken Rasputin och några nazister från att väcka en drake som ska sprida förödelse över världen. Mänsklighetens undergång alltså. Inget nytt under himlen egentligen.

Men tydligen var Mignolas stil nyskapande på 90-talet och och själv har läst både amerikanska och tyska serier tecknade i hans karaktäristiska stil. Jag förstår att den har slagit stort, den är bra, speciellt till skräckserier. Hellboy är överhuvudtaget snyggt gjord, panelerna är olika genom hela albumet och det bidrar till dynamiken i berättandet. Jag gillar första delens svarta bakgrund bättre än den vita i andra delen, den svarta bidrar på ett bättre sätt till stämningen.

Även om mänsklighetens undergång inte görs för första gången i Hellboy så är även manuset bra och fräscht. Jag gillar framförallt Seed of Destruction som till största delen utspelar sig i ett gammalt hus på väg att sjunka i en livlös sjö. Tätt, spännande och läskigt. Förhistorien om Hellboys "pappa" som deltagit i en expedition till ett bortglömt tempel ger extra krydda till äventyret. Wake the Devil är inte lika bra men ändå riktigt bra. Vampyrer, Homonculus och lite andra osköna typer befolkar den rumänska obygden. Det övernaturliga tar lite större plats här och jag har som vanligt lite svårt för andra dimensioner och liknande men det är så bra gjort att jag inte kan gnälla på det. Hellboy är en riktigt bra serie och trots att jag hade rätt höga förväntningar så överträffades dem. Manus, teckningar och framförallt karaktärerna bildar en riktigt bra ram och när Mignola slänger in en hel del ockulta grejer så står jag bredvid och gör vågen. En av de bättre serierna jag läst i år. Hellboy är en störtskön karaktär som är lite som en superhjälte fast utan outfit och snack om sina personliga problem. Han bara röjer vilket är så befriande. Så tack för tipset om att Hellboy är suverän, det stämmer. Nu ser jag fram emot volym 2 och BPRD blir nog också till att shoppa också vad det lider.

Inlägg 250: Fantomen nr 14 & 15/2009

2009-07-11T19:29:00.004+02:00

Liksom inlägg 200 handlar det här om Fantomen vilket är passande eftersom Fantomen är den enda röda tråden genom mitt serieläsande. Jag tycker att Fantomenäventyren inte hållit någon högre klass på sistone. Därför blir jag glad när jag läser Räddad av slumpen som skrivits av deckarförfattarinnan Anna Jansson och tecknats av suveräne Hasse Lindahl. Äventyret handlar om hur Fantomens farmor skadas under en ritt och kampen mot klockan för att förhindra en amputation av hennes ena ben. Det handlar om upptäckten av penicillinet som nuvarande Fantans far bidrog till men det innehåller även en mystisk djungelstam styrd av kvinnor som är den intressantaste stammen i mannaminne och en stam jag hoppas att Fantomen stöter på igen för den är för intressant för att inte använda igen. Lindahls teckningar är suveräna, jag tycker nog att han här är bättre än på länge. Jag hoppas även att Anna Jansson, vars deckare jag inte läst, fått blodad tand och vill skriva mer. Hon måste ha läst en hel del Fantomen för hon hanterar figuren helt rätt och dessutom så känns det fräscht, ingen tomgång här inte. På farliga vatten i nästa nummer är däremot ett Fantan-äventyr på tomgång. En oinspirerad och ospännande historia av Tony De Paul acceptabelt tecknad av Paul Ryan om kidnappning till havs.

Johnny Hazard-äventyren om ett försök att fånga en nu levande Tyrranosaurus Rex och rädda en ryska friidrotterska som vill hoppa av är okej men har man läst ett Hazard-äventyr så har man läst alla känns det som. Jag hoppas verkligen att Hazard snart har gjort sitt. Detsamma gäller definitivt Latigo och även trotjänaren Herman Hedning, en serie som verkligen går på tomgång. Att Blixt Gordon återkommer är trevligt, än trevligare att det bara är tillfälligt. Det är kul att återse Blixt men att läsa om honom i några år framöver skulle inte vara någon höjdare. Äventyret Fängelseuppror är inte speciellt bra. Jag hade faktiskt hellre sett ett av Alex Raymonds vackert tecknade äventyr.

Artikeln om Blixt Gordon och de svenska hjältar han inspirerat är bra och jag hoppas verkligen att någon gör en kulturgärning och ger ut t.ex. Allan Kämpe och Johnny Wiking i snygga inbundna utgåvor. Please? Jag vill verkligen läsa dem. Jobbigast är dock att jag började kolla efter Raymond-samlingar och den vägen hittade jag även andra nostalgiutgivningar som lockar. Så numera är jag väl intresserad av alla serier, ja förutom humorserier i stripformat a la Rocky men det kommer väl. Pust.

Star Wars, Superman och Watchmen

2009-07-10T01:58:00.002+02:00

Hittade den här underbara indiska Stålmannen via ComicsAlliance. kan man bli annat än glad?

Det fanna även ett annat guldkorn i form av turkiska Star Wars.

Men allra bäst är Two and a Half Watchmen

Fantomen nr 10-13/2009

2009-07-09T22:10:00.004+02:00

I år firar jag 20-års jubileum som Fantomenprenumerant, även om jag inte varit tidningen trogen i 20 år. Tidigare kastade jag mig över varje nytt nummer men numera blir det oftast så att de samlas i en hög och sedan läser jag dem när andan faller på. Idag var ett sådant tillfälle. Fantis-äventyren i de här nummerna håller ganska låg klass. I Eldstorm 2: Utplåna Bengete är den vackra och onda Sandal Singh är i sitt esse. Lubanga har äntligen fått konkurrens om uslaste Bengalipresidenten någonsin. Historien är helt okej men Heiner Bade är verkligen en bra bit från sina glansdagar på 70-talet. Äventyren om piratdrottningen Kate Somerset har generellt sett varit ganska bra men upplösningen av äventyret Gamla synder är alltför fullt av klicheér speciellt det typiska bad guy-slutet. Attack mot Dödskallegrottan är ett lite uttjatat tema. Någon spänning infinner sig iaf inte. I dubblenumret 12-13 (jag gillar inte dubbelnummerna alls) är det två amerikanska äventyr, Oljeriggens väktare och Sinbadstenen. Det förstnämnda tycker jag är ok, handlingen är iofs simpel men i början av serien byggs en schysst stämning upp som iofs förtas av slutet. Sinbadstenen är både skriven och tecknad av Graham Nolan som har en annorlunda stil som jag inte riktigt vet om jag gillar eller inte, han tillhör iaf inte de bättre tecknarna. Äventyret i sig är ett trist standardäventyr och det verkar verkligen svårt för vår nuvarande Fantis att få schyssta grejer till stora skattkammaren. Kortäventyret Heloise om hur Fantomens dotter fick sitt namn och historien om Hantahäxan är en av Lee Falks bättre äventyr från decennierna innan han gick bort vilket tyvärr inte säger så mkt.

Om du gillar Fantomen och inte redan kände till det så ger Hermes Press med start i höst ut dagsstripserierna i kronologisk ordning. Första samlingen med 320 sidor suveräna Ray Moore-äventyr släpps i september.

Biserierna är lite av ett sorgebarn i Fantomen. Jag har klagat på det innan. Både Johnny Hazard och Bernhard Prince är bra äventyrsserier men båda känns daterade. Undantaget är Thorgal som är en fantastiskt bra serie även om Barnet från stjärnorna i nr 12-13 inte är ett av de bättre äventyren men man får iaf lite bakgrund till Thorgal. Latigo är ungefär lika kul som att se färg torka och Herman Hedning känns mest bara trött. Inget av nummerna var någon höjdare. Det intressantaste var faktiskt Fantomen Klubben i nr 12-13 där de tar upp lite förslag på nya biserier, bland annat från två av den här bloggens läsare. Det låter iaf lovande att Gammelredax ska titta närmare på ett antal fransk-belgiska serier. Den som läser får se ;)

Starman Omnibus vol 2 av Robinson & Harris & von Grawbadger

2009-07-07T22:05:00.003+02:00

Jag gillade den första volymen med DC:s 90-talsserie om Starman trots en seg början. I andra volymen jagar Starman, den odödlige fd ondingen Shade och den rödhåriga polisklanen O´Dare en annan odödlig, Merritt, som med hjälp av en demonplansch kidnappar folk åt en demon. O´Dare familjens svarta får sugs under kampen in i planschen och därefter Shade och lite senare hakar Starman på och hamnar på så sätt hos demonen i ett helvete. På vägen mot upplösningen får man se när gam-Starman kämpade mot The Mist för första gången. Jack får sedan träffa sin mor och bror i en annan värld med pirattema. Shade minns sedan hur han fick hjälpa en superhjälte mot onda krafter som ville återskapa de förutsättningar under vilka Shade blev odödlig. Jack Knight åker sedan för att träffa Sandman och blir indragen i en konspiration med luftskepp. Sandman passar också på att minnas tillbaka. Sedan slåss gam-Starman mot en häxa och det blir lite sci-fi flum innan upplösningen på kampen mot demonen. Det avslutas sedan med en Christmas Special, Mikaal (en utmjordisk Starman som bor hos gam-Starman) som discokung och sist en gammal superskurk som släppts ur fängelset.

Jag gillade ju första volymen av Starman. Jag kan tyvärr inte säga detsamm om den andra volymen. Jacks samlarmani som var en av styrkorna i första delen finns nästan inte alls med här vilket är synd. "Huvudäventyret" om kampen mot Merritt och demonen är inte speciellt intressant eller spännande. Det fanns en hel del övernaturligt i första volymen men här blir det lite väl mkt och jag tycker mest att det förstör serien. Jag ogillar dock inte allt det övernaturliga, karaktären Shade är rätt bra och Day & Night, Night & Bright är den del jag gillar bäst.

Delvis är det för att Tony Harris inte tecknar, han är helt enkelt ingen bra tecknare och det stör mig mer nu i andra volymen än i första för jag ser ingen som helst utveckling. Manusförfattare Robinson lyckas inte heller få till någon vidareutveckling av karaktärerna, Jacks motsträvighet i första volymen var en av styrkorna men här är han en övertygad Starman. De flesta delarna av volymen är tyvärr inte så bra och när jag efter att ha läst första skrev att det inte var den sista är det just så det känns när jag läst den andra. Det här var nog min sista Starman-volym, det finns så mycket andra serier att lägga pengarna på. Det enda som lockar är att dansken Peter Snejbjerg tog över efter Harris men det räcker nog inte. Dessutom tycker jag inte att utformningen eller papparskvalitén är någon höjdare.

Iron Man (2008)

2009-07-04T22:25:00.004+02:00

Sent omsider har även jag sett Iron Man. Det var ingen film jag varit direkt sugen på att se men så fick jag låna den av min Marvel-kollega och igår såg jag den. Jag kan inte komma ihåg en enda film med Robert Downey Jr sedan Chaplin från 1992 utan tänker mest på knark när jag ser honom. Men han funkar bra som Iron Man, skillnaden mot de serier jag läst där Iron Man är med är att han känns träigare i serierna. En allvarlig snubbe, en företagsledarsuperhjälte. Han verkar lika trist som det låter. Nu har jag iofs bara läst serier där Iron Man varit en biperson eller en av många superhjältar. Jag antar att de av er som läser bloggen och är det minsta intresserade av trikånissar redan har sett den så därför behövs ingen fet spoiler-varning. Det finns en del saker i filmen som är väldigt orealistiska (jovisst är hela filmen det) men att han lyckas bygga en dräkt i en afghansk grotta och slå ut ett gäng jihadister känns... sådär. Nåja, Downey är som sagt bra som Iron Man som går från playboy till ansvarstagande superhjälte. Å rustningen (dräkt känns lite fel) är dessutom snygg. Slutscenen där han slåss mot Obadiah är rätt hyfsad. Jag fattade inte att den agenten som dök upp så lägligt var från SHIELD, jag förkortade inte den toklånga titeln och visste inte vad SHIELD står för. Allt som allt var Iron Man bra underhållning för stunden, ok manus och bra skådisar fixade biffen + hi-tech.

Sommarshopping

2009-07-03T22:51:00.005+02:00

Sommaren kan ju verka som en ypperlig tid att läsa serier eftersom man oftast har några veckors semester. Jag har därför shoppat en del i juni. Hellboy volume 2 köpte jag trots att jag inte läst volume 1 än, men jag litar på rekommendationen jag fått. Det tredje testamentet var en höjdare som framgår av inlägget nedan. Yoshihiro Tatsumis epos A Drifting Life har hyllats både här och där och jag kunde inte motstå en tegelsten till ett närmast löjligt billigt pris (182 SEK på Book Depository för 800 sidor). Wimbledon Green har jag varit sugen på sedan Simon säger skrev om Seth. Trots kritiken mot Seths It´s a Good Life If You Don´t Weaken så vill jag ha den också enbart pga den underbara titeln. Monster om massmördaren Johan och Dr Tenmas jakt på honom är bra och nu är jag framme vid volym åtta och nio av 18. Förhoppningsvis ska jag hinna läsa alla titlar under sommaren och då kommer recensioner här. Jag gillar dock att hänga på stranden (enbart för att bada, inte sola) och dit tar jag inte med mina serier för de vill jag ha i fint skick. Dessutom så orkar inte heller jag läsa serier när det är för varmt. En viss tvåårings förkärlek för att leka med vatten gör att serieläsning på dagtid är helt utesluten. Men om det blir ljumma sommarkvällar framöver så ska jag sätta mig i en brassestol och njuta av en god serie och en god öl. Då är livet fint som snus.

Hittade det här via bloggen ComicsAlliance som jag nyss stött på. Följ länken till Atom och se några av barndomens (givetvis beroende på ålder) figurer på film a la Transformers. Rätt kul.

Det tredje testamentet III- Lukas eller Tjurens andedräkt av Dorison & Alice

2009-07-01T21:58:00.003+02:00

Bloggandet har blivit lite mer sporadiskt sista tiden och det beror på en renovering som aldrig tar slut känns det som. Kombinationen amatörhantverkare och småbarnsförälder är inte den ultimata kombinationen. Jag har iaf läst igenom de hittills utkomna delarna av Det tredje testamentet då del tre getts ut i dagarna av Albumförlaget. Båda de första delarna, Markus eller Lejonet vaknar och Matteus eller Ängelns ansikte, var riktigt bra. Serien handlar om jakten på det tredje testamentet och man får följa den förre inkvisitorn Conrad av Marbourg och Elisabeth, dotter till biskopen av Paris i deras jakt på det tredje testamentet. Även tempelriddarna är på jakt efter det och de är inte ensamma.

Man bör definitivt läsa om de första delarna om man som jag har risigt minne. Det är en hel del personer att hålla reda på och mycket är oklart även efter andra delen hur saker och ting hänger ihop. Det klarnar dock en hel del i tredje delen som dessutom är den klart bästa i serien. Dorison har ett ordentligt drag i berättandet och Alice teckningar är liksom tidigare suveräna även om jag tycker mig se att hans stil förändrats lite sedan del två. Det är betydligt mer dramatik och en gnutta romantik i tredje delen. Den är dessutom grymmare och det är mer action. De avslutande 14 sidorna är dessutom helt suveräna och höjer tredje delen över de tidigare. Det ska bli oerhört spännande att läsa upplösningen av denna superba serie. Jag hoppas av fjärde och avslutande delen kommer under hösten. Jag kan knappt vänta.

The Avengers Disassembled av Brian Michael Bendis och David Finch

2009-06-28T18:51:00.000+02:00

Det sista halvåret har jag stiftat bekantskap med superhjälteserier, en genre jag aldrig varit intresserad av tidigare. Jag gillade verkligen Brubakers Captain America, Robinsons Starman växte efter hand och jag blev pinsamt nog fuktig i ögonvrån av Caps begravning i Fallen Son. Secret War var okej. Dessutom slog jag till med första numret av Batman & Robin. Avengers Dissasembled är en del i mitt Marvelläsande där jag leds i labyrinterna av en annan nörd tillika kollega. Avengers utsätts för ett attentat som får oerhörda konsekvenser för teamet och slutar med att teamet upplöses. Jag tycker David Finch gör ett riktigt bra jobb med teckningarna. Det är cleant och snyggt men utan de västa Photoshop-vibbarna. Däremot blir jag mest trött av Bendis manus. Det innebär inte att det är uselt. Däremot börjar jag verkligen tröttna på de gnälliga superhjältarna och deras psykiska besvär av att vara just superhjältar. I alla Marvelserier jag läst (ok de är inte så många) så verkar det vara samma sak. Slutet är dessutom väl flummigt för mig med en massa skum magi inblandad. Det här var nog den sämsta superhjälteserien jag läst hittills. Min kollega tyckte dock att jag skulle fortsätta för det här albumet är tydligen starten på något nytt så jag lyder. Men jag undrar verkligen hur nytt det blir. Det blir väl mest en massa självömkan.

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O´Neill

2009-06-26T20:54:00.005+02:00

En av de mest emotsedda serierna i år bör just Century: 1910 ha varit. När jag skrev om att det som är tredje delen skulle ges ut i november beskrev jag volym ett och två som suveräna och att TLOEG var en av mina amerikanska favvo-serier. The Black Dossier som kom för några år sedan var däremot en fet besvikelse så undvik den. Efter negativa recensioner på både Shazam och Simon säger hade jag inga större förväntningar på serien. Inte heller Butter tar ordet var positiv till serien. När jag väl började läsa den var det en sak som slog mig. Mitt minne hade svikit mig när jag skrev att de första volymerna var suveräna, det var de inte alls. Jag ville däremot verkligen att de skulle vara det eftersom ingredienserna är suveräna. Innehållet är dock bara bra, jag tyckte aldrig att någon av volymerna lyfte till de högsta höjderna.

Lyfter gör inte Century heller. Det absolut bästa är Kevin O´Neills teckningar som jag tycker är snäppet vassare än i både ettan och tvåan. En fröjd. Att de flesta karaktärerna är fula beror givetvis på att de är engelsmän. Jag tycker att Moores manus är okej faktiskt, de sämsta bitarna är de där det sjungs hela tiden. Tydligen ska texterna vara från Tolvskillingsoperan men jag kände inte igen dem alls vilket iofs kan bero på att det var tio år sedan jag såg den tyska 30-talsfilmen Die 3 Groschen-Oper av Pabst på filmfestivalen i Umeå och då var sångerna på tyska som det ska vara. Som många redan påpekat så är det svagare persongalleriet en stor brist. Karaktärerna var så mkt intressantare i de första delarna. Även om jag skulle skippat jämförelsen så hade de ändå fallit platt. Orlanda är lite underhållande, annars är det tråkmånsar rakt igenom. Att London återigen blir hårt åtgånget får väl anses vara ett plus (jo, jag sulkar för en viss händelse idag). British bastards. Moore har nog som flera redan skrivit definitivt passerat sin kreativa topp. Men jag tycker faktiskt att det här är ett helt okej album och förhoppningsvis blir de kommande delarna iaf oxå bli okej.

Jag kan givetvis inte hålla mig från att kommentera dagens stora tragiska händelse nämligen Michael Jacksons död. The King of Pop har ju faktiskt gjort en hel del bra låtar innan diverse sjuka böjelser tog över. Ett tragiskt öde. I mina ögon är han den störste amerikanske artisten jämte The King och The Boss. Å Dylan givetvis. När jag ändå är inne på avlidna artister så måste jag lyfta fram något positivt med Storbritannien och då blir det givetvis den fantastiska Dusty Springfield. Gå in på Spotify och njut. Det blir inte mkt bättre.

Nausicaä of the Valley of Wind 1 av Hiyao Miyazaki

2009-06-25T22:42:00.004+02:00

Serien utspelar sig i en framtid där människans överutnyttjande av planeten i kombination med krig lett till en ödeläggelse och förstörelse. Stora skogar med svampar som släpper ut giftiga sporer breder ut sig och de överlevande får allt svårare att klara sig och befolkningarna minskar. Nausicaä är en ung prinsessa i ett litet rike i periferin. Hon kan kommunicera med Ohmus, de stora djur som lever i de stora skogarna. Nausicaä dras mot sin vilja in i det krig som två stora imperier startat mot varandra. Samtidigt har kriget och de förbrytelser som följer i dess spår gjort det hela än grisigare. Hayao Miyazaki är mest känd för animefilmerna Spirited Away, Det levande slottet och Min kusin Totoro men har även gjort serier.

Teckningarna är väldigt vackra och för delvis tankarna till amerikanska 30-talsserier och liknar inte den manga som ges ut i Sverige. Berättelsen är fascinerande och Miyazakis vackra teckningar ger den en magisk inramning även om magin bryts av det brutala våldet som kriget för med sig. Det är en fascinerande bild som tecknas av Nausicaäs värld. Skildringen av Nausicaä är både bra och dålig, på pluskontot finns en fin skildring av en osäker men klok och modig tjej och på minuskontot att det ibland blir lite högtravande och storögt. Att Nausicaä kan kommunicera med naturen leder ibland till att det blir lite väl sockersött och fantastiskt. I övrigt fungerar personskildringen och bakgrunden till hur jorden förstörts bildar en bra fond men den verkliga styrkan ligger i de detaljrika och vackra teckningarna är men serien hade mått bra av ett lite större format. Sammanfattningsvis är Nausicaä en bra äventyrsserie med starka ekologiska förtecken.

Vimmelgrind 3: Det stora snöovädret av Mats Källblad

2009-06-20T21:01:00.004+02:00

Vimmelgrind är en av de där bortglömda pärlorna som inte fått den uppmärksamhet som den förtjänat. Jag har tidigare recenserat Dillfälten och Mutterloppet i samma serie som båda är helt underbara. Mats Källblad har även gjort Vakna laglös som är en helt fantastisk serie och den bästa svenska serie jag läst. Den senaste utgivna delen i hans serie om avfolkningsorten Vimmelgrind (och förhoppningsvis inte den sista) är Det stora snoövädret som Komika gav ut 2007. Källblad är min favorit bland svenska serieskapare och Det stora snöovädret gör mig inte besviken.

Som titeln antyder så drar ett rejält snoöväder in över Vimmelgrind vilket skapar lite dramatik. Kapten Reko får slut på bränne till kaminen, Auroras häst fastnar i snön och fru Sänke tuppar av och Cykel-Frasse tvingas återuppväcka sin fars dröm. Teckningarna är liksom tidigare eminenta och Källblad har en helt underbar stil. Seriens stora styrka ligger givetvis i de helt underbara karaktärerna. Dialogen sitter som en smäck. Detta kombinerat med den sedvanliga värmen och vemodigheten gör Det stora snöovädret till ett helt suveränt album. Den allra roligaste sekvensen i alla Vimmelgrind-album kommer f.ö. på sidan 43 där Gobben Röök är riktigt odräglig. Det är inte bara jag som gillar Vimmelgrind, om du inte läst serien (vilket du verkligen borde göra) så se den här tråden från Serieforum. Vimmelgrind är definitivt den bästa albumserien i Sverige.

Sport och serier

2009-06-19T18:31:00.003+02:00

Jag gillar sport. Jag gillar serier mer. Men jag har aldrig fastnat för kombinationen sport och serier. Jag har på sin höjd bläddrat i något ex av Buster. I Fantomennummer från 70-talet finns några fotbollsserier som jag inte ens kommer ihåg namnet på och som jag bara skummat. På Seriewikin finns en kort genomgång av framförallt svenska sportserier. Tidigare följde jag flera sporter och framförallt fotboll. Redan innan ett nyvaknat serieintresse började ta upp allt mer av min fritid hade mitt allmänna sportintresse mattats av rejält. Fotbollsintresset har hängt med lite längre men till allt större del som en social grej, jag tycker oftast att fotbollsmatcher är rätt trista. Dock var dagens match i U21-EM mellan Sverige och Italien helt okej, delvis för att ungtupparna spelar betydligt trevligare fotboll än det smärtsamt usla A-landslaget.

Det var inte dagens match som fick mig att tänka på sport och serier utan senaste numret av Sveriges bästa tidskrift, Offside. Där finns en kort redogörelse kring mangan Captain Tsubasa som i artikeln anges som en förutsättning för starten av J-League 1993. Titeln verkar inte ha getts ut på engelska men på suveräna One Manga så finns de flesta delarna. Det har givetvis även blivit filmer, fyra stycken, och en tv-serie. Jag antar att det finns en mängd sportmanga men i övriga världen ser det sämre ut.

Inom filmen finns det flera klassiker som utspelar sig inom sportens värld. Raging Bull och Storstadsdjungel är exempel på suveräna boxningsfilmer. Överhuvudtaget verkar sport ligga filmare närmare än serieskapare om jag ska försöka mig på en generalisering. Jag kommer inte på en enda serieklassiker som handlar om sport. Framförallt verkar sportserier ha varit betydligt populärare förr om man ser till genomgången på Seriewikin. Finns det bra sportserier? Har någon ett exempel? Den enda jag kommer på som jag velat läsa är Barus Road to America som tyvärr verkar vara slutsåld.

Trollkungen av Kolbeinn Karlsson

2009-06-18T21:23:00.005+02:00

Kolbeinn Karlsson är en av Sveriges mest säregna serieskapare å mest hypade. Hans fanzin In these woods we are Ewok Kings var det kanske mest omtalade på spx08. Det är just det fanzinet och lite annat som samlats i Trollkungen som Galago gav ut i samband med spx09. Jag gillar verkligen Kolbeinn Karlssons teckningar. Det är oerhört snyggt och en fröjd att bläddra igenom. Jag skulle nog gå så långt som att beskriva hans stil som helt unik. Det ord som mer än något annat sammanfattar Trollkungen är surrealistiskt. Jag har läst albumet två gånger nu men jag blir fortfarande inte klok på det och de flesta historierna i det ger mig ingenting. Den rakaste historien (vilket inte betyder enkel här) är den om de två håriga männen som styrketränar och har sex som en hyllning till skogen. Skogen låter dem under en ceremoni föda ett barn var som de uppfostrar så att de ska också ska leva i skogen. Det hela ballar ur och här börjar jag fundera lite kring besatthet och viljan att överföra sin egen perfekta livsstil till sin avkomma och därav följande föräldrauppror. De andra sekvenserna förstår jag ingenting av. Det är helt enkelt för surrealistiskt. Det finns säkert någon mening med serierna men mig ger de ingenting. En fråga dyker upp i mitt huvud på sista sidan: Har skogen bytt favoriter? Gillar du inte artsy serier så håll dig långt borta från den här, gillar du surrealistiska serier så är detta en guldgruva.

Fantomen måste dö!

2009-06-15T22:09:00.005+02:00

Bakom den dramatiska rubriken finns en fråga som Fantomenläsare i åratal ställt till Fantomen-redaktionen: När ska den 21:e Fantomen dö och Kit och/eller Heloise ta över? Frågan bemöts alltid med svar i stil med "Fantomen är vid god hälsa" eller "De kommer att ta över men vi får hoppas att den 21:e Fantomen har många år kvar" osv. Fantomen är till skillnad från andra seriehjältar bunden till verklig tid. 1536 spolades den 1:e Fantomen upp på en strand i Bengali. Sedan dess har hans ättlingar bekämpat ondskan och mött många historiska personer. När Fantomen är i gravvalvet där förfäderna ligger begravda kan man tydligt se när de föddes och när de dog. Fantomens skapare Lee Falk ställdes inför problemet men löste det enkelt då. Nu är det inte så enkelt att bara lägga till en siffra eftersom Kit och Heloise finns. Det är närmast omöjligt att skriva bort dem och låtsas att de aldrig har funnits. I samband med Fantomen år 1 som innehöll Fantomens allra första äventyr efter faderns död placeras Fantomen tydligt i skarven mellan 50/60-tal. Han bör ha varit tjugo när han tog över. Alltså borde vår Fantomen, den 21:e, vara född kring 1940. Alltså borde han idag vara kring 70 år. Nog för att han är ett fysiskt praktexemplar men nu börjar det bli löjligt. Det går inte att låtsas som att tiden inte rår på vår Fantomen och låta honom leva i all oändlighet.

Fantomen, Hero (världens äldsta häst) och Devil (världens äldsta varg) är ett inarbetat team. Men hur svårt är det egentligen att ersätta Fantomen? Inte så svårt alls enligt min mening. Fantomen måste vara en av de träigaste äventyrshjältarna. Oavsett vilken generation så agerar Fantomen på samma sätt. Ibland frestas han, framförallt av lidelsefulla kvinnor, men han väljer alltid rätt. Att låta Kit och Heloise ta över skulle tillföra en ny dimension. Dels samspelet dem emellan, vem ska bli Fantomen, ska båda bli det? Dels hur de hanterar pappans död och begäret efter hämnd. Ge dom lite schyssta sidekicks och låt den 21:e Fantomen vara närvarande genom att de minns honom genom att läsa i hans krönikor.

Tyvärr är det inte läge att låta Kit och Heloise ta över för de har för evigt verkar det som fastnat i de yngre tonåren. De tillåts aldrig växa upp och kan därmed inte heller på ett trovärdigt sätt ta över. Att låta de växa upp med allt vad det innebär skapar ju helt nya möjligheter för manusförfattarna att ge oss intressanta äventyr med ett större känslomässigt djup än vad som är möjligt idag när det mest är gullegull. Att ta livet av vår Fantomen kräver mod men eftersom Fantomentidningens upplaga minskar år för år så undrar jag vad man har att förlora? Jag förstår att licensinnehavaren kanske inte är så intresserad av att låta Fantomen dö eftersom serien fortfarande går i dagspressen i USA men skulle det inte var möjligt att ha olika spår som med t.ex. Batman som nyss dött i en titel men som är vid full vigör i andra? Det tycker jag hade varit något för den svenska Fantomenredaktionen att ta tag i omgående. Snart är det kanske försent för en förändring som kan locka nya läsare. Förändring anser jag krävs både för att tidningen ska finnas kvar och för Fantomens förankring i verklig tid ska bestå.

Batman reborn: Batman and Robin nr 1 av Grant Morrison & Frank Quitely

2009-06-13T21:06:00.005+02:00

Amerikanska serietidningar hör inte till min vanliga shopping, speciellt inte superhjältetidningar. Under ett besök på Staffars inför lite trevligt öldrickande inköpte jag dock en Batman-tidning som jag läst om på Shazam. Serien inleds efter Batmans omtalade död som jag inte läst. Men att Batman är död är skumt eftersom det innebär att Bruce Wayne är död eftersom Bruce Wayne är Batman och därför borde det inte heller finnas någon Batman. Nu är en snubbe vid namn Dick Grayson Batman vilket är skumt. Dessutom har tydligen Batman en son! Hallå, varför har Batman en unge?

Jaja, serien inleds iaf med att Batman jagar Toad, rent bokstavligt en grodman. Sen är det lite funderingar kring att den riktige Batman är död och hur Grayson ska kunna fylla batsuiten. Batmans son har dragit på sig Robins trikåer och är lite grinig gällande Graysons förmåga att axla manteln. I slutet av serien introduceras en vidrig karaktär, Pyg, som gör ännu vidrigare saker. Huvva! Grant Morrison är tydligen en superstar inom mainstreamserierna i USA men jag har aldrig läst något av honom vilket säger en del om hur mycket jänkarserier jag läst. Manuset funkar iaf bra och jag vill gärna läsa fortsättningen. Frank Quitely (jag vill verkligen skriva quietly) gör ett riktigt bra jobb med teckningarna. Allt som allt ett bra intro och det funkar för mig även om jag givetvis missar en del eftersom jag inte kan bakgrundshistorien.

Jag kommer dock definitivt inte att köpa fler tidningar utan jag kommer att vänta på traden. Den största anledningen till det är det sämsta med tidningen. De vidriga reklamavbrotten som gör sitt bästa för att förstöra läsupplevelsen. Tidningen är på 36 sidor, av dessa sidor är 14 sidor reklam varav endast två sidor för andra DC-titlar. Dessutom insprängt i själva serien. Nä usch, tvi, fy fan!

Fumlig av Jeffrey Brown

2009-06-11T21:56:00.000+02:00

Jeffrey Brown var helt okänd för eder bloggare innan Galago basunerade ut att man skulle ge ut hans Clumsy. Seriefrämjandets forum gick i ett kort spinn och flera förklarade att det var en fantastisk serie. Att det var en självbiografisk serie som tecknades i en enligt mig tafflig stil gjorde mig inte speciellt intresserad. Men eftersom jag gillar när svenska förlag ger ut annat än svenska serier så slog jag till på spx09, delvis efter att ha hört Chris Staros från Top Shelf prata med Jeffrey Brown på scenen. Dessutom haffade jag Brown när vi båda stod och väntade på en folkmassa som vällde ut från någon föreställning på Kulturhuset och bad honom signera Fumlig vilket han också gjorde. Då blir det givetvis lite extra kul att läsa den. Dessutom gav Brown ett väldigt sympatiskt och opretentiöst intyck. Så när jag började läsa Fumlig i veckan var det faktiskt med en viss förväntan.

På baksidan av Galagos utgåva står det att Brown tecknar i en enkel och elegant naivistisk stil. Tja, smaken e som baken. Enkelt tecknat är det definitivt men elegant, definitivt inte. De i mina ögon halvkackiga teckningarna är den svagaste delen. Den starkaste delen är ärligheten i berättandet. För att vara väldigt klyschig så är Fumlig en väldigt naken skildring av hans förhållande med Theresa. Han skildrar det utan att mörka förhållandets toppar och dalar. Han skildrar det inte i kronologisk ordning utan lite huller om buller. Jag föredrar egentligen en rakt berättad historia men det funkar bra. Hoppandet gör att man ena stunden läser om hur fint allt är för att i nästa översköljas av ångesten över ett förhållande som är på väg utför. Fumlig är en självbiografisk serie när den är som bäst, den känns ärlig och genuin, här finns inget spekulativt. Efter att jag skrivit klart den här recensionen så sökte jag och läste recensioner på SR, Expressen och Kulturen där recensenterna tyckte att det var en hel del självömkan. Visst, Brown tycker i flera sekvenser synd om sig själv men det är det inget som stör mig och jag brukar störa mig rejält på självbiografiska serier som ägnar sig åt just självömkan. Men jag tycker inte att Brown är självömkande= tycker synd om sig själv och är missförstådd. Istället är han helt enkelt ärlig vilket tar udden av kritiken att serien skulle vara självömkande. Fumlig är f.ö. en lysande titel på en bra serie som överraskade mig positivt.

Kalle Anka 75 bast: Grattis underbart arge Kalle

2009-06-10T21:24:00.004+02:00

Det är nu (igår) 75 år sedan Kalle Anka först dök upp vita duken i kortfilmen Den kloka hönan. Givetvis ska en sådan megakändis uppmärksammas och det har tidningarna också gjort. SvD har en kort genomgång av lite kul blandade fakta om Kalle och SvD bjuder även på ett Kalle Anka quiz som tyvärr hängde sig när jag skulle testa mina kunskaper. DN har samma TT-info om Kalle som SvD. Lite slött av morgondrakarna att inte skriva något själva även om TT-infot är kul. För mig är Kalle framförallt en filmstjärna tack vare de underbara kortfilmerna från 30- och 40-talet. Det jag framförallt älskar med Kalle är att han är så arg, vilket jag personligen kan identifiera mig med :) En av mina favvokommentarer är när en irriterad Kalle fräser "What´s the matter with that guy" oftast är det då någon irriterande insekt (geting) som stört honom. The Autograph Hound från 1939 är en av mina favoriter och finns på den fantastiska samlingen The Chronological Donald 1934-1941:

Kalle Anka är ju Disneys största stjärna tillsammans med Musse Pigg. Om man bara tittar på serievärlden är Kalle Anka dock överlägsen. Visst finns det klassiska Musse Pigg-serier men inget slår Carl Barks Kalle Anka. Jag är själv ingen ankist som entusiasterna i Nafs(k) men givetivs har jag läst Kalle Anka & Co och en del pocktar. Den första pocketen har kommit ut på nytt och var enligt vad Simon säger fortfarande väl värd att läsa. Jag gillar bäst de eskapistiska Kalle-äventyren där han upptäcker okända platser och kulturer. Mitt lokala bibliotek har de inbundna Carl Barks-volymerna och där eller i Hall of Fame är det snart dags att återse Kalle i serieform för det var ett tag sedan.

Alan Moore´s Writing for Comics

2009-06-09T21:40:00.003+02:00

Då jag umgås med idén att skriva ett seriemanus tyckte jag att en bra början kunde vara att läsa en bok om just seriemanus. När jag skummade vad som fanns tillgängligt så hittade jag Alan Moore´s Writing for Comics och eftersom Alan Moore är en av de mest hyllade manusförfattarna så var den ett givet köp. Det var väl för snart två år sedan. Sedan dess har jag bara läst serier och endast då och då funderat kring idéer till manus. Eftersom jag för närvarande är rätt less på jobbet och gillar att dagdrömma så tyckte jag det var dags att försöka förverkliga dagdrömmen, som iofs är lite orealistisk men å andra sidan är det ju en dröm ;) Därför tog jag med mig boken eller snarare häftet på 45 s. till riddarön Rhodos där jag lite då och då läste den liggandes i en solstol. Ungefär det liv jag tänkt mig efter att mina seriemanus med hjälp av en skicklig tecknare blivit enorma succér.

Iaf så ger Moores häfte en bra introduktion till att skriva manus och framförallt Moores tankar kring fallgropar och upplägg. Häftet är pedagogiskt indelat i den grundläggande idén, struktur och hur serien ska berättas, hur man bygger upp seriens värld och persongalleri och slutligen kärnan i berättelsen och manuset i sig. Upplägget funkar bra för mig och det blir en del aha-upplevelser på saker jag inte tänkt på tidigare när jag läst serier men som jag kommer att kolla efter nu när jag kommer ihåg. Förutom nyttiga tips så fokuserar Moore en hel del på att basha det manusskrivande som dominerade i mitten av 80-talet då han skrev häftet. På det hela taget är det både intressant och underhållande och med en dos självironi vilket alltid är befriande. Det hela avslutas med en rätt ointressant tillbakablick skriven 2003 där han konstaterar att han ändrat sig gällande en del saker men att han tycker att det han skrev då på det stora hela funkar bra fortfarande. Så har du lite manusidéer så tycker jag att du ska lägga en slant på häftet, det är det värt. Jag kommer att använda det en hel del om jag får tummen ur...

Lucifer vol 2 och 3 av Mike Carey m.fl.

2009-06-06T21:30:00.006+02:00

Jag var ju inte så imponerad av första volymen av Lucifer. Jag hade svårt att hänga med i Lilim hit, Morningstar dit, Elaine och Jill, en massa kort osv. Efter volym två och tre, Children and Monsters och A Dalliance with the damned, är jag fortfarande lite lost men å andra sidan har jag börjat gilla serien. Det är jäkligt skruvat och fantasifullt. De olika helvetena är verkligen inga roliga ställen. Morningstar aka Lucifer är osympatisk men har vissa försonande drag och framförallt har han sina favoriter även om han är tokego.

I tvåan hamnar Morningstar i ett helvete med asiatisk touch med målet att få tillbaka sina förlorade vingar. Samtidigt är några demoner på jakt i LA och de korsar Morningstars tjänare Mazikeens väg vilket leder till ett fett slagsmål. Samtidigt börjar änglarna och framförallt Amenadiel att surna till på Lucifer och vill hindra hans planer. Elaine Belloc från första volymen får reda på att hennes far är en väldigt speciell person. Det hela avslutas med en fet strid mellan Lucifer, en demon och en jäkla massa änglar innan Lucifer sätter sina planer i verket nämligen att skapa ett eget kosmos.

I tredje delen kretsar det mest kring att de flesta demoner, änglar å annat löst folk vill ha tillgång alternativt stänga ner Lucifers nya värld. En stor del av handlingen i volymtre utspelas i ett helvete som är minst lika illa som det med asiatisk touch där ondska, förräderi och hämnd är huvudingredienserna på menyn. Lucifer försöker också få till sina nya värld men en orm ställer till det. Volym tre är den volym som definitivt gör att jag tycker att Dean Ormston tecknar i snyggast stil av de inblandade. Allting blir lite otäckare och råare med hans teckningar. Jag tycker fortfarande att det är lite rörigt men det blir klarare och klarare vem som är vem. Numera tycker jag att det här är en bra och fascinerande serie och det ska bli intressant att läsa de avslutande volymerna för att se hur det hela slutar om det nu gör det.

Snygga omslag 9

2009-06-05T22:32:00.005+02:00

Det är rätt sällan som jag verkligen ser framemot en superhjälteserie av den enkla anledningen att jag inte har någon koll på vilka serier som kommer även om jag snappar upp en del på Shazam. En serie som jag däremot ser framemot rejält och som jag skrivit om tidigare är The Marvels Project om formeringen av Invaders. Jag kommer givetvis att vänta på traden men det toksnygga omslaget ovan som jag först såg på just Shazam har jag dreglat över de senaste dagarna och det blir nog att införskaffa det, rama in det och sätta upp det på väggen (vilket min sambo iofs kommer att förhindra). Det är så mycket 30-tal när det är som bäst över omslaget, det är snyggt tecknat och för tankarna till en snygg cirkusaffisch eller en filmaffisch på den tiden då de fortfarande tecknade affischer, som Kurt Degens till Metropolis och Frau im Mond. Om Brubaker har lagt ner sin själ i manuset kan det här bli en helt suverän serie, blir den hälften så bra som det här omslaget är snyggt så är iaf jag nöjd.

Les passagers du vent : La Petite Fille Bois-Caiman

2009-06-03T21:08:00.005+02:00

Mitt allra första inläg g på den här bloggen handlade om att Francois Bourgeon jobbade med den sjätte delen av 80-talssuccén Resande med vinden som handlar om Isa som upplever en hel del drama på till lands och sjöss. I samband med lite slösurfande på danska Seriejournalen hittade jag omslagsbilden och lite mer info. Titeln blir den som står i rubriken och albumet ges ut i Frankrike i september.

Enligt förlaget Cobolts Carsten Søndergaard ska den danska utgåvan ges ut ungefär samtidigt med den franska. Detta är givetvis najs eftersom förlaget Cobolts titlar finns att köpa via AdLibris till skillnad från Faraos Cigarers. Cobolt tog över rättigheterna till många av de serier som Carlsen Comics gav ut i samband med en stor rockad på den danska bokmarknaden som jag glömt vilka som var inblandade i. En annan god nyhet är att del två ska komma ut redan i början av 2010 vilket känns lite överraskande eftersom Bourgeon inte haft någon hög produktionstakt genom åren vilket iaf under 90-talet hade sin grund i en tvist med belgiska förlaget Casterman. Att Bourgeon inte har samma takt som en del andra franska tecknare är förståeligt om man ser till den fantastiska detaljrikedomen i hans vackra teckningar. Beskåda bara omslaget. De två delarna som nu ska ges ut bildar en historia. Serien ska vad jag kunnat läsa mig till handla om Isa från den första sviten och vara det avslutande äventyret om henne. Arbetet med albumet ska enligt Bourgeon själv ha varit det roligaste han gjort sedan Sirenens sång.

Järnvagnen av Jason efter Stein Riverton

2009-06-02T22:03:00.006+02:00

Norrmannen Jason är en av de mest framgångsrika nordiska tecknarna sett till de senaste åren. Hans serier har getts ut i både USA och Frankrike. I Sverige har Optimal gett ut flera av hans serier men sedan förlaget drog ned på utgivningstakten har de senaste albumen inte kommit på svenska. Det första albumet jag läste var just Järnvagnen som gavs ut 2002 och fortfarande finns att beställa. Jason använder sig av antropomorfa (figuererna ser ut som djur men rör sig och agerar som människor) figurer i sina serier. Järnvagnen är det album jag gillar bäst av de jag läst. Delvis är det för att den är mer konventionell i sin uppbyggnad, mycket tack vare att den bygger på en deckare. Att den är mer lättillgänglig är ingen nackdel. Jason är en mycket skicklig tecknare och trots att figurernas ögon bara består av två tomma hål lyckas han väldigt väl med att förmedla deras känslor. Färgsättningen som består av brunt, vitt och svart bidrar på ett formidabelt sätt till att bygga upp stämningen i albumet, Jason lyckas också skapa en spänning och ovisshet som genomsyrar albumet, allt ackompanjerat av en spöklik stämning och huvudpersonens våndor. Jag har inte läst boken men jag har svårt att tänka mig att man skulle kunna göra en så mycket bättre överföring än den som Jason har gjort. En sällsynt lyckad överföring från bok till serie. Å framförallt en suverän serie som bör läsas för Jason har förmågan att lyfta den nionde konstarten till höjder som inte många förmår.

Rhodos

2009-05-31T21:38:00.004+02:00

Den senaste veckan har jag spenderat med att bada och äta på Rhodos. En vecka utan vare sig tv eller internet. Så länge har jag nog inte varit utan internet de senaste tio åren. Det har faktiskt gått utmärkt och varit rätt skönt liksom resan i övrigt. Det här innebär att jag för den senaste veckan fuskbloggat dvs skrivit inlägg som sedan publicerats under min frånvaro från nätet. Allt för att den trogne besökaren inte ska ha surfat hit i onödan. Unden vistelsen på Rhodos så imponerades jag av den medeltida fästningen som Johanniterriddarna lät uppföra på 1300-talet. Den är massiv i ordets rätta bemärkelse. Just här finns seriekopplingen till Rhodos. En seriehjälte som haft en del med både Rhodos (nja) och Johanitterriddarna att göra är den förste Fantomen och även den andre Fantomen. Allt skildrat i tre klassiska äventyr. Alla tre skrevs av Norman Worker och tecknades Kari Leppänen. I Skatten från Rhodos ska Fantomen rentvå en död kusin som felaktigt utpekats som förrädare när ett uppdrag att återföra Johanniterriddarnas skatt från Rhodos till deras nya högkvarter på Malta misslyckats. Det är under detta äventyr som han först kallas för Fantomen. Han dubbas också till riddare. Fantomen är aldrig på ön Rhodos som turkarna invaderade 1522 utan någonstans längs Barbarkusten dvs Nordafrika. De två andra äventyren utspelar sig ett antal år senare när sonen till den riddare som egentligen var förrädaren vill hämnas sin far och gillrar en fälla för den förste Fantomen. Han fritas av den andre Fantomen och deltar sedan i försvaret av Malta under det turkiska invasionsförsöket 1565. Den första delen heter Duellen i Venedig och den andra delen Striden på Malta. Striden på Malta är f.ö. ett av mina absoluta favvo-äventyr med Fantomen. Ett suveränt äventyr. På eminenta Seriewikin står när äventyren publicerats. Kan du få tag i Fantomen-krönika 1 så lägg pengarna på den, där finns flera riktigt bra äventyr med den förste Fantomen. Vill du lägga betydligt mindre pengar så är inte lösnumren svåra att få tag i.

Too cool to be forgotten av Alex Robinson

2009-05-28T16:36:00.002+02:00

Alex Robinsons album har jag sett på flera listor över förra årets bästa seriealbum. Det låg på inköpslistan men det gör mycket annat oxå. På SPX inledde jag en lam konversation med Chris Staros om när Essex County-samlingen ska släppas. I hardcover förstås. För jag sa att jag gillade hardcovers. Vilket jag gör. Då föreslog Staros just Too cool to be forgotten och vem är jag då att säga emot. Albumet handlar om Andy Wicks, en medelålders man som testat allt för att sluta röka. Nu har frugan hansas dragit med honom till en hypnotisör för att på så sätt bli av med röksuget. Andy är skeptisk men sjunker in i hypnosen och vaknar upp tillbakaflyttad till sin high school tid och tvingas återuppleva den plågsamma tonårstiden sin tonårskropp men med sitt medelålders "tänk" (jo, jag hatar oxå ordet). Andy är övertygad om att om han bara låter bli att röka så ordnar sig allt och han får komma hem, men är det så enkelt?

TCTBF blev en riktigt trevlig överraskning. Karaktärerna är närmast karikatyrmässigt tecknade, jag vet inte hur det såg ut på ett amerikanskt high school på 80-talet men jag antar att det här är rätt nära. Tomårstidens vedermödor är närmast universella och igenkänningsfaktorn är hög. Dialogen är snäppet bättre än teckningarna, som är bra, dialogen är helt enkelt suverän. Jag har sett otaliga high school filmer men TCTBF känns ändå som ett fräsch vilket beror på att den är så genomarbetad. Den är underhållande och skildrar på ett kul sätt tonårslivets vedermödor. I kombination med med Andys medelåders insikter och möjligheter att rätta till sina "misstag" blir det en del kul förvecklingar. Slutet som jag givetvis inte ska avslöja fick det att fuktas i ögonvrån vilket jag inte hade väntat mig efter det jag läst dittills. En serie som verkligen kan rekommendera.

Broderier av Marjane Satrapi

2009-05-26T14:03:00.001+02:00

Marjane Satrapi slog igenom stort med Persepolis som även blivit film. På svenska har även Kyckling med plommon getts ut. Alla tre albumen har getts ut av Galago. Broderier handlar om Satrapis mormor och hennes släktingar och vänner, även Satrapis mor är med men det är mormodern som spelar huvudrollen. De kvinnliga gästerna drar sig tillbaka under en fest för att skvallra och berätta sina livshistorier. Iranier är ju generellt sett ett väldigt verbalt folk och det märks även i serien. Flera av kvinnorna har långa och totalt ohämmade utläggningar om sina liv och framförallt sina kärleksliv. det är inte mycket som är tabu och albumet bjuder på flera riktigt underhållande historier. Till skillnad från Persepolis är det här ingen konventionell serie med rutor utan den är fritt tecknad utifrån vilka som berättar och vad som berättas. Albumet är underhållande mycket tack vare de ohämmade historierna där männen och framförallt det patriarkala och religiösa hyckleriet får sig en välförtjänt känga. Bra underhållning för stunden och en inblick i att Iran (även om det här rör sig om överklassen) inte alltid är som man kan tro av nyhetsrapporteringen.

En massa sidor med zombies

2009-05-24T15:26:00.000+02:00

The Walking Dead av manusförfattaren Robert Kirkman och diverse tecknare har jag både läst och hört mycket gott om. Serien finns dels samlad i ett antal trades och fyra inbundna volymer och två inbuna omnibusar varav den första är slutsåld. Som Simon säger skrivit (!) om så skulle det kosta en hel del att köpa allt som getts ut. Jag hade tänkt köpa de fyra inbundna albumen men när jag såg att denna feting-samling var på gång så väntade jag, nu är den släppt och i veckan landade den på Konna. Den blir något att ha i knät under ljumma sommarkvällar. Visst är den otymplig men det är Bone One Volume Edition också och det gick bra å läsa den. Framförallt ser den snygg ut i seriehyllan. Dessutom finns det inte en massa skisser och annat som det oftast finns till förbannelse i amerikanska samlingsalbum. Oftast är det meningslös utfyllnad som jag gärna sluppit betala för. Ungefär som extramaterialet på en DVD, hur ofta tittar man på det?

Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting

2009-05-22T12:12:00.001+02:00

Det finns inget annat album som jag skrivit så mycket om på bloggen som just Gängkrig 145. Å nu är det dags för en recension. Det var med en viss spänning som jag stack inom den lokala boklådan och köpte mitt ex. Serien kretsar kring krimmot Mahmud vars syster blir våldtagen och detta triggar då igång en hämndspiral som leder till ett fullskaligt gängkrig i södra Stockholm. En annan huvudperson är den arketypiske svenske tv-snuten, Martin Hägerström, en arbetsnarkoman som försöker stoppa det eskalerande gängkriget.

Jag hade väldigt höga förväntningar på det här albumet. Snabba cash är en suverän bok vilket tar emot lite att erkänna eftersom Lapidus är jurist. Peter Bergting är en av Sveriges bästa tecknare. Så resultatet borde bara kunna bli bra eller? Å visst blev resultatet bra. Bergtings teckningar och bildkompositioner är bra och den excellenta färgläggningen bidrar på ett suveränt sätt att få till den rätta atmosfären. Lapidus manus är bra och precis som man kunde vänta sig så passar hans korthuggna stil perfekt till serieformatet. Berättelsen i sig är inte lika bra som Snabba cash men hur många berättelser är det? Det är just spänningen från Snabba cash som inte riktigt infinner sig men det är ändå drag i albumet, framförallt biljakten är snygg. Lapidus lyckas även här skapa flerdimensionella karaktärer vilket lyfter albumet, enda plumpen är polisen, Hägerström, en karaktär som det tretton på dussinet av i svenska deckare. Det finns en sekvens är extra kul, den där Leif GW är med i ett inslag från Efterlyst om det pågående gängkriget, där både Lapidus verkligen lyckats fånga den underhållande GW. Gängkrig 145 är en riktigt bra serie av hög internationell klass och jag hoppas att Lapidus/Bergting fått mersmak för det har iaf jag fått. Jag vill ha mer.

Comic Royale 3

2009-05-20T22:10:00.005+02:00

Det här blir första gången jag recenserar ett fanzine på bloggen. Comic Royale 3 är ett mycket ambitiöst fanzin, något som blir allt vanligare. Redaktörer och i pocketform. Inga sladdriga häftade A4/B5 här inte. CR 3 är efterföljaren till CR 1 och CR 2. Ganska logiskt. CR 1 har jag inte läst men jämfört med CR 2 så är CR 3 ett steg framåt. Även om ambitionsnivån enligt föreningen som heter just Comic Royale är hög och resultatet enligt de själva riktigt bra så är det här ändå ett fanzin. Ett fanzin kan givetvis vara alldeles, alldeles underbart... men oftast är det inte så. Vilket inte är så konstigt för ett fanzine är ofta en serieskapares första stapplande steg, det finns ingen redaktör som granskat innehållet för att få det så bra som möjligt. Här finns iofs en redaktion men jag har svårt att tänka mig att de varit speciellt hårda mot föreningens medlemmar. De flesta medlemmarna går/har gått Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle men föreningen är helt fristående från programmet. Jag var på CR3:s releasefest, en trevlig tillställning. Jag pratade kort med två av redaktörerna och de pratade om någon form av hatrecension som drabbat CR2. Jag kan lova att det här inte blir någon hatrecension men kritisk kommer jag ändå att vara stundtals.

Först ut är Amanda Niklasson med Sötsak, en söt historia om en tjej som ska baka tårta. Trevlig både till innehåll och rent teckningsmässigt. Alex Kalabakov har snygga bildlösningar i sin serie Yla och viska om en varg och en människa men teckningsstilen och innehållet är inte lika bra, men ändå en helt okej serie. Linton Rubinos Balticum Man är en av de längre serierna men tyvärr gillar jag varken teckningar eller berättelsen i sig. Efraim Ramséns Öga för öga om en polis är habilt tecknad i mangastil med en twist på slutet. Kalle Landegrens Pjäsen påminner mig om Pontus Lunkvist i sitt äckel, helt okej tecknat och fantasifullt. Anna Werles Ökenelefanterna är tecknad i läroboksstil och serien är just en läroboksserie. Mangainfluerade Eye of the beholder av Johan Qvicker är en skum skapelse om meningslöst våld som jag inte greppar. Ölien av Emil Biltmark tilltalar mig varken bildmässigt eller manusmässigt även om tanken på öl som ett sätt till förbrödring mellan en alien och redneck är kul. Johan Jergner-Ekvervik har jag stött på tidigare och han är en av de mest intressanta nya tecknarna vi har i landet. Rent bildmässigt är det suveränt, både sett till teckningar och form. Han besitter verkligen förmågan att utnyttja serieformens inneboende potential. Berättelsen i sig är däremot rätt ointressant men det ska bli intressant att se vad han gör framöver. Kristian Hägglunds Liv på spel handlar om en möjlighet att förändra sitt liv och är okej tecknad men väl prettofilosofisk. Deja vu av David Linde är snygg där man följer två kids parallellt fram till en olycka. Lina Blixt gillar jag skarpt, hennes suggestiva och vackra SCS262 är vackert genomförd både vad det gäller berättelsen och teckningarna. Henne vill jag gärna läsa mer av.

Cirque du Sogne av Fyffe Liegnell är bra rent berättarmässigt men framförallt grafiskt där hon tar tillvara serieformens möjligheter på ett nytt och innovativt sätt, jag kan inte komma på någon på rak arm som gjort något liknande. Jenny Laev Alféns Herr Björns försvinnande faller mig inte i smaken varken sett till berättelsen eller teckningarna även om bildkompositionen i sig är skicklig. Simon Lindwalls Woodland (bilden ovan) är stämningsfullt tecknad men skum. Brevet av Emily Ryan är nog samlingens bästa serie. Snyggt tecknad i konventionell mangastil men det som imponerar mest är hur skickligt hon berättar historien om hur några internatpojkar försöker posta ett brev för att undgå skolans censur, hon lyckas skapa både äventyr och spänning av en i grunden väldigt enkel idé. Mycket bra gjort. Gustaf Lords serie Virus om en snubbe som förstörs av ett virus ger mig inget. Frusna hjärtan 2000 av Simon Palmér är lite stelt tecknad i en "kantig" superhjältestil men slagsmålet i serien är snyggt gjort. Äventyrsserien Zonfarare 3 av Anders Thelin är hyfsat tecknad men den erbarmligt dåliga dialogen sänker intrycket rejält. Simon Pfeiffers Örnen är lite mycket konstserie för min smak. Bosse av Emelie Sandström om en flicka som inte borde få ha husdjur är grym och kul. Rödluvan av Jonathan Gard är snyggt tecknad och framförallt bildkompositionen är snygg, idéen om Rödluvan där dels den klassiska sagan berättas samtidigt som den är en grym teaterföreställning känns fräsch.

Dimma av Elias Fräden Kron är stämningsfull men inte mycket till serie. DFDGS av Alexander Berggren har okej teckningar men berättelsen i sig är inte så bra. Egil Röckners Dejt om en urspårad dejt som ändå slutar bra är snyggt tecknad i snygg stil och även dialogen är bra. Olov Redmalms Stadsrå är en bra idé som är bra genomförd. Flickan och råttan av Kristin Gerth är mest flummig men jag gillar konstigt nog hennes spröda teckningsstil utan detaljer. Rolle av Martina Ekeberg faller mig inte i smaken, ointressant berättelse och lite stelt tecknat. Linus Remahls Symfoni är snygg rent bildmässigt men lite för flumfilosofisk. Elin Hjulströms East Clintwood förstår jag lika lite meningen med som Tom Waldtons Häst får hund. Så lunka vi så småningom av Elias Olsson är buskishumor jag har svårt för. Joakim Burholms Montören i Krakow är lite halvtaskigt tecknad men historien är stark om mod. Grodflickan av Daniel Olsén är snyggt tecknad men skum.

Allt som allt ett trevligt fanzine med blandad kvalité men några av serieskaparna kommer att gå långt.

The Wrestler (2009)

2009-05-19T21:54:00.003+02:00

Det är inte ofta jag ser en film som jag tycker är helt fantastisk men det är The Wrestler med en suverän Mickey Rourke i huvudrollen. Trots att jag satt på ett tåg och såg filmen på en portabel DVD med 7-tumsskärm, kassa hörlurar och diverse störningsljud sögs jag in i filmen omgående. Det är sällan jag haft en sådan fysisk upplevelse av en film, när Randy the Ram fick ta emot både fysiska och psykiska smällar så kändes det. Jag gillar inte splatter men brukar inte behöva titta bort men det fick jag göra här, det var så vidrigt. Det låter som en klyscha men det här är en film som går rätt in i hjärtat och delar ut några smällar på vägen. Rourke är givetvis som gjord att spela den fd wrestlingstjärnan i fritt fall. Jag kände direkt en stark sympati för karaktären. En tragisk människa som hankar sig fast i det enda han varit bra på samtidigt som han förgäves försöker bygga upp relationer. Hade jag inte suttit på ett fullsatt tåg så hade jag gråtit en hel del för det är en hjärtskärande historia. Under hela filmen pendlar man mellan hopp och förtvivlan hur det ska gå för Randy. Det här är en av de bästa filmer jag någonsin sett. Det är helt enkelt svårt att sätta ord på upplevelsen.

Dödvatten av Lars Krantz

2009-05-18T17:00:00.000+02:00

Dödvatten är Lars Krantz debut i albumform och utgiven av Kolik förlag. På Komika Magasin finns två andra serier av honom, Falköpingsbladet, som är en intrdoduktion till Bunkerfeber. Dödvatten handlar om Lars Krantz men det är ingen självbiografisk skildring (tack och lov för serieskaparens del). Serien handlar om hur vanvettet griper tag om huvudpersonen sedan han fiskat och ätit ål från Bjärsjö som enligt en lokal legend är hemsökt. Den tilltagande galenskapen får stora konsekvenser även för hans omgivning.

Lars Krantz är en rasande skicklig tecknare, en galen naturkraft vars teckningar verkligen är till för att skildra just vansinne. Hans stil är intill förvillelse lik Charles Burns. Jepp, the Charles Burns. Hög klass rakt igenom alltså. Lars Krantz var med på skräckpanelen på spx09 men var den som pratade minst. Han fick iaf sagt att han gillar skräck som innebär mycket närbilder på äckliga saker. Å det finns det ett överflöd av i serien. Lars Krantz lyckas också med det viktigaste när man sysslar med skräck, han skräms. Jag tycker att det bitvis är skrämmande, mörka sjöar med mörka hemligheter skrämmer mig rejält, men framförallt är det ett obehag, ett vanvett som präglar serien. Huvudpersonens pyskiska förfall är skrämmande att betrakta. Teckningsmässigt är det alltså lysande och även manuset fungerar på det stora hela bra. En mycket bra debut av en av Sveriges bästa tecknare som definitivt lovar mer. En ros också till Kolik förlag som jag tror kommer att utvecklas till ett av Sveriges mest intressanta förlag (vilket de väl iofs redan är, doh).

Love Hurts av Kim W Andersson

2009-05-17T00:20:00.002+02:00

Något intressant är på väg att hända i det svenska serielandskapet. Självbiografier, vardagsnoveller och humorserier får ge plats för ett mer varierat serielandskap vilket är synnerligen välkommet. Love Hurts är en av de "nya serier" som gör det svenska serielandskapet både vackrare och roligare. Serien har tidigare gått i tidningen Nemi och det är de berättelserna som nu samlas. Albumet innehåller 20 korta historier, alla på temat kärlek och skräck. Kim W Andersson var en av deltagarna i den underhållande diskussionen om "vågen" av svenska skräckserier på spx09. Där gav han en underhållande släng åt självbiografiska serier, något han inte var ensam om där. Me like. Jag shoppade serien på just spx och fick den snyggt signerad. Nu är det dags för en recension.

Love Hurts är tecknad i en konventionell stil som för tankarna till amerikanska mainstreamserier. Å de e så gött. Tuschbög som jag är så är jag less på alla-kan-teckna mentaliteten som präglat seriesverige. Att stilen påminner om amerikansk mainstream är en komplimang. Kim W Andersson är en skicklig tecknare som verkligen kan hantverket. Färgläggningen är riktigt bra och förhöjer läsupplevelsen. Kvalitén på historierna rent manusmässigt skiftar men de flesta är underhållande. Några enstaka är lite skrämmande men det är inte heller tanken utan det är humorn som är det centrala. Jag gapflabbar inte men drar på smilbanden åtskilliga gånger åt de knäppa vändningarna som historierna tar. Historierna utspelar sig i vitt skilda miljöer vilket enbart är ett plus. Mina favoriter är 7, 11, 13 och 17. Vilka det är kan får du se när du läser albumet. För det här är något som de flesta kan uppskatta. Underhållande utan pretentioner. Framöver kommer en längre Love Hurts berättelse betitlad Puppy Love, att döma av den här samlingen har den alla möjligheter att bli riktigt underhållande.

Zorn & Dirna #1: Valsverken av Morvan m.fl.

2009-05-15T08:06:00.004+02:00

Albumförlaget fortsätter oförtrutet sin utgivning av franska serier med en imponerande regelbundenhet. Efter Det tredje testamentet I och II och Bouncer 1 och 2 samt Sir Arthur Benton 1 så är det dags för en serie av Morvan som bl.a. varit inblandad i nyare delar av klassikern Spirou. Teckarna Bruno Bessadi och Vincent Trannoy är helt okända kort för mig. Serien handlar om en värld där döden besegrats och fångats i en spegel. Kungen som fångade döden befinner sig på en hemlig plats med spegeln och åldras inte längre. Det gör däremot den vanliga befolkningen i övrigt men de dör inte utan ruttnar sakta men säkert. Därför måste de avlivas genom att halshuggas. Detta innebär dock att den som dödar dem får ta över deras själar vilket skapar en del konflikter hos de stackars satar som utför arbetet. Huvudpersoner i serien är syskonen Zorn och Dirna, som är i tio-årsåldern skulle jag tro, som har en magisk kraft som innebär att de faktiskt kan ta död på en människa genom beröring. Zorn och Dirna har genomgått en träning i ett slott och ska nu ut på ett okänt uppdrag.

När man ser omslaget kan man kanske tro att Zorn och Dirna vänder sig till barn innan tonåren men efter en genomläsning står det klart att så inte är fallet. Det här är en brutal serie i en kall värld där avsaknaden av ett värdigt avslut skapat en värld utan empati. Att en av huvudpersonerna, Dirna, dessutom gillar att ta livet av djur och andra är också en överraskning. Serien vänder sig snarare till de som är i tonåren och äldre. Serien är vältecknad om än väl konventionell i en skulle jag säga typisk fransk fantasystil a la Lanfeust de Troy. Teckningarna funkar bra för serien liksom det grymma manuset. Trycket på glansigt papper är bra och det är även översättningen. Det finns ett persongalleri som är bra och säkert kommer att utvecklas framöver med den känslokalle zombieslaktaren Seldnör och den gigantiske bödeln på Valsverken som växlar mellan att kontrolleras av de kvinnliga och manliga själarna som tagit honom i besiktning. Allt som allt en bra serie och det ska bli kul att se vilken roll Zorn & Dirna ska spela och hur de ska befria döden, för jag antar att det är deras uppdrag.

På Shazam har Ferdinand recenserat Zorn & Dirna.

Lapidus och geografin + svensk skräck

2009-05-13T18:35:00.006+02:00

I DN idag finns en intervju med Bergting och Lapidus om Gängkrig 145, jag vet inte vilken intervju i ordningen det är men den mediala täckningen av samarbetet har varit omfattande hittills och kommer antagligen att explodera under kommande vecka när albumet släpps. I artiklen står det att de tryckt upp ytterligare 10.000 ex av albumet och försäljningsförväntningarna ska redan vara överträffade. Jag blir ju duktigt nyfiken på hur många ex man hoppas sälja av albumet, jag antar att 30.000 kan vara lågt räknat. Bergting verkar ha ägnat en hel del tid åt research vad gäller miljonprogrammen bl.a. Om det slår väl ut får vi kanske se fler samarbeten mellan författare och serietecknare. Mumma i så fall.

Jag antar att Lapidus själv har stenkoll på Sthlm vilket jag själv inte har. Jag hittar numera hyfsat inne i centrum men förorterna har jag noll koll på även om jag snappat upp lite när jag åkt E4:an. Något Lapidus inte har stenkoll på är däremot Västerbotten eller som de själva föredrar att kalla det "Bästerbotten". En av huvudpersonerna i Snabba cash, JW, vill ju upp i bratvärlden och håller därför sitt ursprung i Robertsfors hemligt. Robertsfors är väl mest känt för Sahara Hotnights och inget annat. JW åker i Snabba cash tåg hela vägen till Robertsfors vilket är omöjligt eftersom det inte finns någon station i Robertsfors, järnvägen susar förbi några mil inåt landet. Att JW:s syrra handlat något på HM i Robertsfors är inte heller möjligt eftersom det aldrig funnits något HM i Robertsfors. Var vill jag då komma med det här? Jo, att man ska researcha allt man skriver om, inte bara slanguttryck och maffior. Å givetvis en släng åt den eviga Sthlms-fixeringen. JW och Camilla hade båda en hatkärlek till Sthlm, vilket är självklart eftersom de är från Västerbotten. Som sångaren i Wannadies sa i en intervju för ett antal år sedan "I Västerbotten får man Stockholmshatet med modersmjölken".

På SPX så var det en underhållande skräckdiskussion på söndagen med bl.a. Kim W Andersson och Lars Krantz. Sydsvenskan har också uppmärksammat att det finns ett skräcktema i flera av vårens intressantaste svenska utgivningar. Skribenten går igenom Love Hurts, Trollkungen, Dödvatten och Ur djupet ropar jag till dig. De tre förstnämnda införskaffade jag på SPX. Love Hurts har jag läst och en recension kommer de närmaste dagarna. Recensioner av de båda andra kommer under nästa vecka.

Snabba cash av Jens Lapidus

2009-05-12T08:30:00.002+02:00

En katt bland hermelinerna? Nej, lugn, det här kommer inte att bli en bokblogg. Då skulle den typ aldrig uppdateras. Det här var den tredje boken jag läst det senaste året. Vilket jag är nöjd med. Snabba cash har legat i hyllan ett tag och jag tog och läste den berodde enbart på att Gängkrig 145 som Jens Lapidus gör med Peter Bergting släpps i slutet av maj. Jag har skrivit om projektet tidigare och det ska bli kul att snart få ta del av resultatet. Nåväl, Snabba cash är en riktigt spännande bok. Jag gillar verkligen Lapidus korthuggna språk. En av mina käpphästar här på bloggen är att jag har svårt att gilla en serie om jag inte känner någon sympati med någon av karaktärerna. Det stämmer dock inte in på Snabba cash. Jag har svårt att uppbåda någon större sympati för huvudpersonerna Mrado, JW och Jorge. Alla har iofs sympatiska drag men är i grunden osympatiska, speciellt krigsförbrytaren Mrado. Jag förstod rätt tidigt i boken hur saker och ting hängde ihop men det var ändå spännande hela vägen till finalen och det var just det som höll intresset vid liv. Jag tror att Lapidus korthuggna språk kommer att passa ypperligt till serieformatet. Tror att Bergting sagt just det i någon intervju. Att Bergting är en av Sveriges bästa tecknare bör innebära succé och att även många som vanligtvis inte läser serier får upp ögonen för den nionde konstformen.

SPOILER SPOILER SPOILER SPOILER

I slutet verkar det som att JW:s syster Camilla definitivt är död men de första meningarna i boken får mig att undra. Sitt hon på någon serbbordell någonstans och lever enbart för hämnden? Jag gillade trots allt J-boy bäst, en riktig lirare. Morden på hallicken och bordelmamman var grisiga men så var deras jobb också grisigt. Att han klarade sig var rätt kul. Det var synd att inte alla tre serberna strök med, två krigsförbrytare och en våldtäktsman. Det hade jag gillat om de gjort. Hur man som JW kan vilja hänga med kotlettfrillor och gå till sådana extremer för det är extremt tragiskt, det var rätt klart från början att det skulle skita sig rejält. Jag undrar om det var skottet mot Nenad som gjorde att ingen misstänkte honom för att ha tjallat, annars borde han varit död. Är det JW och Jorge som skramlat ihop 300 000 för att knäppa Mrado som en hämnd för bl.a. Fahdis död eller är det Radovan som satt pris på Mrados huvud? Jag vill ha en fortsättning på historien om typ tio år. Vad gör de då?

Alan´s War- The memories of G.I Alan Cope av Emmanuel Guibert

2009-05-10T19:00:00.008+02:00

Emmanuel Guibert hade jag inte läst något av tidigare men Alan´s War hade fått fina omdömen lite här och var så den var ett givet köp. Emmanuel Guibert är även känd för The Photographer som precis getts ut av First Second som även gett ut Alan´s War. Han har även gjort Sardines from Outer Space och The Professors Daughter. Alan´s War är den amerikanske krigsveteranen Alan Copes minnen från tiden under och efter andra världskriget. Han berättar om utbildningstiden, hur han kom till Europa under krigets slutskede och händelserna efter krigsslutet och varför han återvände till Europa efter några år. Guibert träffade honom av en slump i Frankrike som Cope bosatt sig i, de blev vänner och kom överens att Guibert skulle nedteckna Copes minnen. I början av boken finns ett fint förord där Guibert skriver om sin vänskap med Cope och arbetet med boken.

Alan´s War var inte som förväntade mig. Jag trodde helt enkelt att den skulle handla mer om att GI Alan utkämpade strider. Så är det dock inte. Däremot är det en riktigt bra serie. Guibert tecknar snyggt men om man bara tittar på bilderna så förmedlar han inga känslor vilket jag gärna vill ha i ett album. Men i det här fallet så är det inget problem för Alan Copes berättarröst som ackompanjerar rutorna levandegör och förmedlar känslor på ett alldeles ypperligt sätt. Det känns verkligen som att man är med Cope och känner sig närvarande när han berättar om sina upplevelser. Serien blir också intressantare eftersom Cope har ett så öppet sinne och därför hamnar i sammanhang som den som genomsnittlige GI:n nog inte gjorde. En väldigt sympatisk serie och en djupt mänsklig skildring av en ung man. Det mest fascinerande är hur mycket han minns. Stämmer allt är en fråga som jag återkom till men tänkte skit i det. Det här är en riktigt bra serie. En kompis som är på väg till Afghanistan tyckte den var riktigt bra vilket ledde till att han köpte flera andra "krigsserier". En seriefrämjande insats alltså :)

Releasefest för Comic Royale 3

2009-05-09T18:51:00.007+02:00

Det är inte så ofta det händer något serierelaterat i Svärstan men igår var det dags. Föreningen Comic Royale höll releasefest på Spegeln för tredje CR-antologin. Evenemanget har faktiskt varit omskrivet i båda de lokala blaskorna samt den lokala gratistidningen. Det var samtidigt lite spännande för man skulle mejla till CR-föreningen för att komma upp på "gästlistan". Det låter fett. När jag först läste det så fick jag lite vibbar av Snabba Cash som jag läser just nu. Men så mycket vidrigt Stureplan är det inte över Spegeln som är något av Svärstans alternativställe nummer ett och numera plats för konserter. Iaf drog jag dit med en kollega/kompis, vi insåg snabbt att vi var några av de få som inte var med i föreningen/ pluggade på serieskolan. Nåja, efter ett tag kom en av redaktörerna från CR3 fram och tyckte att det var kul att vi dykt upp vilket var trevligt. Det kom lite annat folk sen men de var inte många. Jag hade iaf jäkligt kul trots tinnitus. Men det var det värt. DJ var Galagos Johannes Klenell och han spelade inte en dålig låt på hela kvällen. Det var så jävla bra musik. Moneybrother, Blur, Florence Valentin, Shout Out Louds u name it. Mitt sällskap frågade om han hade en lista men det hade han inte. Å inte hade han koll på Spotify. Han borde skaffa det och lägga upp en lista. Så jävla bra. Jag kommer på releasefesten för CR4 oxå. En recension av CR3 kommer inom kort. Jag har bläddrat igenom och det ser klar bättre ut än CR2. Om jag någonsin blir färdig att starta förlag så blir det iaf releasefest på Spegeln. Bra place.

Aufzeichnungen für eine Kriegsgeschichte av Gipi

2009-05-06T21:50:00.005+02:00

Berättelsen utspelar sig ett Italien som befinner sig i krig, mellan vilka kriget utspelas är oklart liksom var i Italien berättelsen utspelar sig. Berättelsen kretsar kring de tre vänner Christian, Giuliano och Kleinkaliber från en liten by som inte längre finns som försöker hanka sig fram genom småkriminalitet. De träffar ligaledaren Felix och blir hans hantlangare i en större stad och de tre vännerna bländas av stadens utbud och sin nya status. Berättelsen är framförallt en skildring av deras inbördes relationer och hur de förändras och påverkas av det som händer runt dem. Italienaren Gipi vann stora priset vid seriefestivalen i Angouleme 2006 för berättelsen och den har översatts till flera språk. Den eleganta tyska utgåvan har textats av svenska Tinet Elmgren. Undvik den kompakta engelska från First Second och satsa på den tyska om det funkar. Jag har tidigare recenserat Gipis The found the car som ingår i Fantagraphics Ignatz-serie. Gipi är tillsammans med bland andra Christophe Blain en av mina stora favoriter.

Jag hade väldigt höga förväntningar på albumet och till min glädje kan jag konstateras att de infriades. Gipi skildrar på ett fint sätt de tre huvudpersonernas inbördes relationer och utveckling. Bakgrunden är med ett krig som utkämpas på oklara grunder ger berättelsen en passande inramning. Jag gillar teckningarna som är en blandning mellan enkelt tecknade personer och vackra bakgrunder målade med vattenfärg. De tre huvudpersonerna skildras på ett trovärdigt sätt med värme och djup även om man inte helt får klart för sig deras bakgrund och varför de agerar som de gör. Det finns både en otäck stämning och en ovisshet vad som ska hända genom albumet. Berättelsen är indelad i tre delar där de båda första är de klart bästa, den tredje delen drar ner helhetsintrycket något men är ändå riktigt bra. Appunti per una storia di guerra är inget annat än ett mästerverk som måste upplevas. Jag måste även nämna formgivningen av den tyska utgåvan som är så elegant som ett häftat album kan bli. Omslaget är tjockt och tryckt på ett papper som på ett mycket bra sätt framhäver det vackra omslaget. Likaså är pappret i albumet tjockt och andas lyx. En kanonutgåva som är en fröjd att titta på och som lyfter hela upplevelsen.

Svenska serier jag ser fram emot 2010

2009-05-03T22:05:00.005+02:00

Kolik förlag har två intresssanta utgivningar på g 2010. Jo, det är långt fram. Lina Neidestam som är mest känd för Zelda tecknar på andra delen i förlagets Femisex-serie, Maran. Jag gillar Neidestams stil och jag tror att det kan bli en kul feministisk sexserie på temat folktro. På bloggen om arbetet finns mer info för den som blev nyfiken. Där finns dessutom en längre intervju om sex i serier för den som är intresserad och Neidestams roliga serie Min misslyckade karriär som lesbisk.

En av de drivande bakom förlaget är Fabian Göransson som även är serieskapare. Jag gillade inte hans Gaskriget alls, förenklad vänsterpropaganda och teckningarna var stundtals kassa. Teckningarna till hans kommande serie Inferno, efter en roman av August Strindberg, ser dock riktigt bra ut. Dessutom är bloggen intressant att följa även om uppdateringarna inte verkar ske så ofta. För mig som inte kan någonting om serietecknande är det intressant att läsa hans funderingar kring seriens uppbyggnad. Av det jag läst av bloggen så tror jag att Göranssons Inferno kommer att bli en av de bästa serierna 2010 då den ska ges ut.

Jakob Nilsson som fått mycket uppmärksamhet för sin debut Roparen efter en roman av Stieg Trenter har gett sig på ytterligare en Trenter-roman nämligen Färjkarlen. Berättelsen utspelar sig i Sthlm och Gbg 1961 och ska innehålla kidnappningar, biljakter och nattliga dyk efter skatter. Jag tror att Nilssons nästa serie blir bättre än Roparen eftersom han säkerligen lärt sig en hel del av hantverket under arbetet med Roparen och drar nytta av detta. Serien beräknas ges ut hösten 2010.

I samband med att Kim W Andersson signerade mitt ex av Love Hurts på spx09 så frågade jag Ola Skogäng som satt bredvid när nästa del av Theos ockulta kuriositeter ska ges ut och fick svaret i början av nästa år. Hade jag varit mer på hugget hade jag givetvis frågat om handlingen men ja, jag var inte på hugget. Men iaf i början av 2010 dyker förhopnningsvis del två upp.

2010 kan alltså bli ett riktigt bra år. Har någon andra tips på intressanta serier som är att vänta framöver?

Sir Arthur Benton: Operation Marmara av Tarek & Pergér

2009-05-01T20:20:00.000+02:00

Albumförlaget satsar vidare och gör det med en serie som jag skrivt om tidigare och även hyllat formgivningen som är en höjdre. Serien handlar om en britt med tyskt ursprung som förråder sitt land och samarbetar med nazisterna. Serien tar sin början i Berlin i maj 1945. Sir Arthur Benton är tillfångatagen och förhörs av den franske specialagenten De La Taille för att få reda på var förrymda nazister finns innan de tas av Sovjet. Benton och De La taille har känt till varandra länge och de återger händelser som utspelade sig i Istanbul och Berlin 1929, händelser som rörde en viktig vapensändning till nazisterna. Operation Marmara är första delen i en cykel på tre enligt förlaget. Sist i denna första del finns lite fakta om nazisternas väg till makten.

Formatet på serien är det klassiska europeiska med 48 sidor och serierutor i varierande storlek. Stéphane Pergers teckningar påminner snarare om akvareller än traditionella serier, det är vackert men han lyckas inte alltid förmedla karaktärernas känslor, det är mycket fokus på ansikten och det gör att det hela känns rätt statiskt. Vad gäller karaktärskildringen så lämnar den mycket i övrigt att önska, ingen av karaktärerna får något djup, man förstår inte vad deras drivkrafter är. Hade Tarek lagt mer tid på manuset i denna del så hade det lyft albumet för karaktärerna skulle kunna vara väldigt intressanta. På de sista sidorna får man lite bakgrund på huvudpersonerna men det är i själva historien jag vill se karaktärerna utvecklas. Mot den bakgrund som serien utspelar sig så borde förutsättningarna för en spännande serie vara goda men det blir aldrig spännande, mest för att huvudpersonerna pratar hela tiden, allt flyt i serien pratas sönder och man använder gärna storvulna floskler. Hjältarna är dessutom otroligt förutseende och kloka men för mig funkar det inte riktigt att en fransk konservativ republikan så totalt omfamnar en tysk kommunist men det är ju författarens manus men det störde mig. Berättelsen hade mått bra av att få utvecklas på fler sidor, nu blir det hela lite rumphugget. Operation Marmara levde inte upp till mina förväntningar men förhoppningvis blir de kommande delarna bättre med en fördjupning av karaktärerna och lite mer fart i berättandet.

Christophe Blain

2009-05-01T07:39:00.006+02:00

Om du har följt den här bloggen lite då och då så vet du att Blain (bilden t.v.) är en av mina absoluta favvo-serieskapare. Blain har inga svaga sidor. Han teckningar är snygga och har en oerhörd energi och fart (kom inte på något bättre) och hans dialog är lika bra. Se bilden i tredje stycket så förstår du vad jag menar. De serier han gör kan bäst beskrivas som intelligenta komiska äventyr. Om du inte har stött på Blain tidigare så tänkte jag göra en liten presentation av honom och hans serier samt vilka som finns översatta till vilka språk (tyska och engelska).

Christophe Blain föddes i Glenvilliers norr om Paris den 10 augusti 1970. Eftersom Blain inte ens fyllt fyrtio borde han kunna skapa serier under många år framöver vilekt är najs bajs. Blains första publicerade serie (förutom en om livet som sjöman) var Hiram Lowatt & Placido med manus av David B, det gavs ut två delar, La Révolte d'Hop-Frog 1997, och Les Ogres 2000. Albumen finns på tyska men tyvärr inte på engelska. Han gjorde därefter serien Carnet Polaire, där han åkte till Antarktis för att under sex veckor följa vetenskapsmännens arbete. Därefter gjorde han Le Réducteur de vitesse som på engelska getts ut av NBM med titeln Speed Abater. Serien handlar om två män som går vilse på ett enormt slagskepp. Blain tecknade sedan fyra album av Donjon-serien efter manus av Joann Sfar och Lewis Trondheim. Två av albumen finns samlade i Dungeon The Early Years 1: The Night Shirt som getts ut av NBM. Alla albumen finns översatta till tyska. Det som annars känns nästan lite svindlande (okej det var lite nördigt men) är att de tre giganterna Blain, Trondheim och Sfar har samarbetat om albumen. Jag har inte köpt serien men det kan nog vara dags nu. Serien kan knappast vara dålig med sådana upphovsmän.

2001 gavs så den första delen i serien om Isaac- le pirate ut. Serien har blivit en stor succé och gjort Blain till en de största stjärnorna bland de franska serieskapare som kom fram under 90-talet. Serien handlar om målaren Isaac som hamnar på ett piratskepp och sedan fortsätter på den brottsliga banan vid återkomsten till Paris. Hittills har det getts ut fem delar Les ameriques (2001), Les glaces (2002), Olga (2002), Le Capitalé (2004) och Jacques (2005). Alla albumen finns översatta till tyska och NBM har samlat de fyra första i två volymer. Jag har recenserat båda volymerna, To exotic lands och The Capital. Under samma år tecknade han även Socrate le demi-chien efter manus av Sfar. Två delar har kommit ut Héraclés (2002) och Ulysse (2004). Serierna finns varken på engelska eller tyska. Socrate handlar inte om den berömde filosofen utan om hunden Socrate, också han en stor filosof. 2004 gjorde Sfar en serieversion av King Kong som ingick i en serie som hette Grandes aventures racontées aux enfants, albumet verkar inte längre finnas tillgängligt på franska. 2005 gav Casterman ut Carnets de lettonie som innehöll teckningar från Blains besök i Lettland. 2007 gavs första delen i västernserien Gus ut, Nathalie. Serien handlar om just Gus hans två kumpaner som är bankrånare. 2007 kom andra delen Beau Bandit och 2008 senaste delen, Ernest. De två första finns samlade av First Second som Gus & His Gang. Ernest finns på tyska från Reprodukt (som faktistk var på SPX). Jag förknippade Blain med L´Association liksom Sfar och Trondheim men de flesta av hans serier har getts ut på Dargaud och inte en enda på L´Association.

Även om du normalt inte läser franska serier så bör du ge Blain en chans. Jag lovar att du inte kommer att bli besviken. Här finns en intervju med Blain på engelska. Jag trodde själv att jag läst det som fanns av honom på engelska och tyska men den här genomgången visar att det inte var så. Det finns en hel del kvar att läsa, tack och lov. Slutligen så är Googles översättningsverktyg suveränt. Utan det hade jag inte fått ihop det här inlägget.

Kackerlacka nr 1/2009

2009-04-28T16:09:00.002+02:00

Komika satsar på en "albumtidning", jo det står faktiskt så på hemsidan. Redaktör är serieskaparen Nickan Jonasson som gör strippserier om och med göteborgare. I första numret ingår serier av Malin Biller, Per Teljer, Li Österberg och redaktören själv. Formatet är som en vanlig serietidning fast med tjockare omslag och sidor. Alla serierna är i svartvitt. Första serien är en del av Malin Billers kommande Om någon vrålar i skogen. Biller har en skön teckningsstil och humorn som jag förknippar med henne finns även här bland all svärta och smärta. Serien antar jag är inledningen på hennes kommande serieroman och jag antar att den först ska publiceras här innan den kommer i samlad form. Jag tycker Billers serie är bra men jag hoppas verkligen att den ser bättre ut när den kommer som album för i tidningen så ser det riktigt kackigt ut, ofärdigt helt enkelt. Det känns som någon dålig inskanning. Li Österbergs serie Theia mania är snyggt tecknad i hennes karakterisitiska stil men i övrigt en rätt ointressant serie om en tjejs relationsproblem. Per Teljers serie The Deadly Game handlar om Sveriges garanterat otrevligaste pojklagstränare och är en orgie i otrevligheter och förnedring. Osympatiskt och inte så intressant. Serien är f.ö. tio år gammal, det borde väl funnits någon nyare serie att publicera för jag antar att Kackerlacka vill visa upp aktiva svenska serieskapare eller? Nickan Jonasson har tre bidrag med varav de två första Punk Bourgeois och Saliga äro de ensamma är menlösa och inte säger mig någonting. Den sista, Avsked, om far och son på fruns/moderns begravning är en liten pärla om besvikelser och försoning.

Lite blandad kompott men i stort en besvikelse. Jag förstår inte vad ambitionen är. Att kalla det för en albumtidning tycker jag är missvisande. För mig är en albumtidning antingen som danska Tempo med avslutade album eller en tidning som publicerar delar av ett antal album som sedan avslutas i kommande nummer. Billers serie är iofs en sådan men det framgår inte någonstans i tidningen. De andra verkar inte vara början på något. Varför inte kalla det för en serietidning?

Min dag på spx09 med bilder

2009-04-26T21:47:00.020+02:00

Jag har sett fram emot spx09 ett tag och idag var det dags. Men då var jag inte så sugen. Gäster igår, en magsjuk tvååring som inte sov så bra för andra natten i rad gjorde att jag var rejält trött när jag tog cykeln till stationen. Min hypokondriska ådra gjorde sig påmind och jag var säker på att jag skulle spy under dagen. Iaf så anlände jag till spx09 framåt 12 och lyssnade då på en dialog mellan Chris Staros från Top Shelf och Jeffrey Brown. Speciellt Staros korta anförande kring förläggar/redaktörsrollen var intressant och tipset att läsa Niklas Askers debutalbum minst två gånger för att förstå det ska jag ta fasta på.

Därefter träffade jag bloggkollegan Ferdinand och vi tog en fika innan vi lyssnade på den underhållande diskussionen kring skräckserier i Studio3 under ledning av Lisa Medin. De inblandade var överens om att det var dags att bredda det svenska serieutbudet och navelskådande självbiografier sågades av både Ola Skogäng och Kim W Andersson på ett underhållande sätt. Det är alltid roligt att se hur olika människor är, kontrasten mellan Lars Krantz som framstod som väldigt försynt och estradören Kim W Andersson var minst sagt stor. Lisa Medin gjorde ett bra jobb som moderator och kontentan var väl att skräck betydde olika saker för de inblandade. Jäkligt snygg affisch var det också.

När diskussionen var över var klockan redan tre och det var dags att börja tokshoppa och få lite signerat. I den här vevan så stötte jag på bloggkollegan Simon säger och tog även ett snack med Jonas från Albumförlaget. Tyvärr hade jag lite ont om tid annars hade jag gärna snackat mer men det kommer ju ett spx nästa år ;) Allt som allt väldigt trevligt men det blev lite stressigt på slutet. F.ö. jäktade jag tillbaka enbart för att ta lite fler bilder till er kära bloggläsare, jag hann knappt sätta i mig mitt minimål från Max innan bussen gick. Sån e jag ;)För er som inte besökte SPX så ser det ut så här:

Min inköpslista följde jag till viss del. De här serierna köpte jag iaf:

Seks sultne menn av Bendik von Kaltenborn + Friends for fighting
Baobab 1 av Igort
The Innocents av Gipi
Reflections 3 av Marco Corona
Kackerlacka 1
Förvecklingar av Lewis Trondheim
Ängelns fall av Stanislas
Vortex av Martin tom Dieck
Too cool to be forgotten av Alex Robinson
Chris Staros yearbook stories (fick den gratis)
Fumlig av Jeffrey Brown
Maus I & II av Art Spiegelmann
Dödvatten av Lars Krantz
Asbesthjärtan av Tinet Elmgren + två pins
Trollkungen av Kolbeinn Karlsson
Love Hurts av Kim W Andersson

Bilderna blir större om du klickar på dem. Att lägga upp bilder är inte Blogspots starka sida. Det är givetvis inget handhavandefel.

Sef:s inställda årsmöte

2009-04-24T22:29:00.010+02:00

Seriefrämjandet hade som bekant planerat att ha sitt årsmöte i samband med SPX vilket jag tyckte var en bra idé. Tyvärr så kukade det hela ur pga dålig framförhållning. Ursäkterna var både att revisorerna inte var klara och att det var viktigt att revisorerna kunde utföra ett bra jobb och att det blev strul med utskicken pga påsken. Enligt stadgarna ska årsmötet hållas innan april månads utgång. Årsmötet kommer nu istället att hållas i Malmö i maj. Jag tycker att det är allvarligt att styrelsen skött detta så dåligt, detta är betydligt värre än att Bubblan tidigare inte kom i tid (vilket iofs är redaktionens ansvar). Jag hade iofs inte kunnat närvara vid årsmötet eftersom jag inte är på plats i Kulturhuset förrän framåt 12. Att mötet istället hålls i Malmö tror jag faktiskt bidrar till att de kritiska rösterna mot styrelsens arbete blir färre och det är kanske just vad styrelsen vill. Jag gillar det mesta Mikke Schirén gör för serierna i Sverige (jag skriver ibland recensioner för Komika Magasin men den enda kontakt jag haft med honom är via korta mejl) däremot är jag kritisk till hur han och andra debatterat Seriefrämjandets arbete på forumet. Vad gäller hans kritik mot styrelsens hantering av årsmötet så instämmer jag dock. Jag kommer att noggrant läsa igenom verksamhetsberättelsen när den dimper ner och sedan noggrant överväga min poströst. Jag är missnöjd med vissa delar av styrelsens arbete och jag tycker att Seriefrämjandet t.ex. inte borde ge ut böcker eller Lantisar och Fredrik Strömbergs hanterande av bidragssökningen till sitt Piraten-projekt lämnar en del att önska. Detta innebär dock inte att jag saknar förtroende för styrelsen som helhet. De gör en hel del bra saker och jag förväntar mig att deras idoga arbete (enligt styrelserepresentanter) ger resultat framöver. Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte kommer att rösta på de som betett sig sämst på forumen om de är aktuella för styrelsen.

Varför har jag då en bild på Leif GW Persson i inlägget. Anser jag att styrelsens agerande är en fråga för Efterlyst? Givetvis inte men som den uppmärksamme läsaren noterade så använde jag uttrycket kukade ur ovan. Det är iofs inget nytt uttryck men jag började använda det sedan en kompis berättade att Leif GW använt det i samband med att han kommenterade styckmordet på Catrin da Costa i Efterlyst. Han sa något i stil med "de tog upp henne till lägenheten och sedan kukade det ur". Inte så lämpligt i sammanhanget men eftersom jag är lite knäpp så har uttrycket fastnat.

Tydligen var det totalt öde på SPX idag, jag hoppas verkligen att det inte kukar ur i helgen. Men det är jag rätt säker på att det inte gör. Det blir najs.

Inköpslista spx09

2009-04-22T21:32:00.005+02:00

Det finns en hel del intressant att shoppa på spx i år. Flera förlag släpper intressanta saker så det blir garanterat både dyrt och tungt. Återstår att se om min discokropp orkar med kånkandet. De serier jag fastnat för och ska införskaffa är Lars Krantz debutalbum Dödvatten som funnits ute i några veckor, Kim W Anderssons samling av Love Hurts-serier och Second thoughts av Niklas Asker som Top Shelf ger ut. Galago släpper två titlar som är givna köp, Kolbeinn Karlssons kärlekssaga Trollkungen och Fumlig av Jeffrey Brown som f.ö. intervjuades i senaste Bubblan. Henrik Bromander har en för Sverige sällsynt förmåga att berätta historier, jag är inte så förtjust i hans teckningar, så när han nu släpper en samling där andra tecknat efter hans manus borde det kunna bli riktigt bra. Komika släpper första numret av sin tidning Kackerlacka som ska bli spännande att spana in. Jag hade även sett Nina Hemmingssons nya samling som ett givet köp men när jag läste mer om det blev jag lite fundersam och det krävs nog en genombläddring. En annan serie jag funderar på är Thomas Otts ordlösa Numret som funnits ute ett tag. Om Bendik Kaltenborn är på plats (en animerad film av honom ska visas) så är Seks sultne menn ett givet köp, jag missade den första året jag var på spx. En samling vardera från serieskolorna i Gävle och Malmö är givet. Det är alltid roligt att se vilka tecknare som kommer framöver. Annars har jag noll koll på fanzinefronten förutom Tinet Elmgrens Asbesthjärtan om hennes hjältinna Eva. Tidigare år har det funnits en tråd på Sef:s forum där olika serieskapare har presenterat vad de har för nya fanzine. Kanske har den stundtals riktigt otrevliga tonen och grabbdominansen skrämt bort en del. Nåja, det är ju kul att gå runt och botanisera men utbudet brukar vara stort och det kan bli dyrt. Men å andra sidan är det ju bara SPX en gång per år.

Nu finns äntligen ett program för spx09 ute. Jag har kollat efter det ett tag för att se vilken dag jag ska ta mig till Sthlm. Jag har redan bokat in söndan och turligt nog tycker jag att programmet var snäppet bättre då men lördan innehåller även den en hel del intressant. Andrea Brunos (bilden) utställning ska jag spana in. Jag läste en serie av honom i Galago för nåt år sen som jag gillade skarpt. Det ska det bli najs.

Serier jag inte vill ska bli film

2009-04-20T22:10:00.003+02:00

Jag skrev tidigare om serier jag vill se bli film men idag är det dags för serier jag inte vill ska bli film. Ett lite surare inlägg alltså. Min surhet idag kommer sig av mitt jobb. Ibland suger det fetare än vanligt. Som idag. Nåja, de här serierna skulle bli utomordentliga kalkoner om de filmatiserades:

Roxanna- Regis Loisels fantasy-klassiker om den bystiga Roxanna och hennes följeslagare skulle kunna bli en oerhört risig rulle. Jag ser framför mig en blandning av spelfilms-Asterix och Conan-barbaren med de de halvkassa skämten i serien som höjdpunkt. Dessutom en rejäl dos sexistiska skämt kring Roxannas byst som antagligen kommer att vara ännu mer urringad än i serien.
Mumiens blod- Svensk övernaturlig action för de lite yngre. En snuttifierad version av Skogängs underhållande serie i händerna på en riktigt talanglös svensk regissör med stela teaterskådisar och kassa kostymer borgar för en ofrivillig skrattfest. Björnkostymen som används får Björne att se stenhård ut i jämförelse. Jönssonligan möter svensk skräckfilm. Jo, lite skrämmande kan den nog bli.
Rabbinens katt- i händerna på en riktigt pretto fransk regissör kan denna seriepärla blir helt olidlig. Sega filosofiska diskussioner med några av de allra sävligaste franska skådisarna. Givetvis helt utan den värme och humor som präglar serien. Ett existentiellt drama med en talande katt (rösten görs av Depardieu) som centrum.

Isaac the Pirate 2: The Capital av Christophe Blain

2009-04-19T22:15:00.007+02:00

Blain är numera en av mina absoluta favvo-serieskapare. Både Gus & His Gang och första delen av Isaac the Pirate är helt suveräna. Speed Abater är även den bra. The Capital är givetvis helt underbart tecknad och dialogen är suverän. Dialogen är verkligen Blains signum. Trots att det på ytan är en äventyrsberättelse är det relationerna som är det egentliga fokuset. När jag läste den andra volymen (del tre och fyra på franska) så insåg jag att serien är en karaktärsstudie av huvudpersonen Isaac Sofer. Det tänkte jag inte på när jag läste första delen men här blir det desto tydligare. Isaac är en självupptagen målare som blir alltmer intresserad av ett annat liv, först piratlivet men sedan framförallt livet som bov i Paris, alltmedan han trånar efter kvinnor i allmänhet och Alice i synnerhet. Även hans sidekick Jack är en intressant person med sin karaktäristiskt stora näsa. Storyn börjar givetvis där den förra slutade på piratskeppet där galenskapen ökar i takt med kylan men sedan övergår serien till att fokusera på relationen mellan Isaac och Jack, ett i början av serien oförutsebart radarpar, och deras resa mot Paris och tillvaro där. Ingen av dem är speciellt sympatisk men Blain lyckas ändå få mig att känna sympati för dem och därmed engagera mig i berättelsen. Isaac the Pirate är helt enkelt ett måste att läsa. Så gör det!

Serier jag vill ska bli film

2009-04-17T19:11:00.006+02:00

Den första fråga som dyker när man läst rubriken torde vara: Varför? Hur många serier har blivit bra film och framförallt hur många filmer har varit bättre än serien? Ja, det torde inte vara så många. Således borde jag inte vilja se serier bli till film. Eller? Jo, det vill jag faktiskt. Vissa serier borde kunna bli riktigt bra filmer och ändå vara trogna mot serien. Watchmen är ett exempel på en bra serie som blivit en bra film. När jag tänker på film och serier tänker jag på just superhjältar och de senaste årens storsuccéer baserade på serier är just superhjältefilmer. Marvel borde ha cashat in rätt bra men även DC och Dark Horse borde dragit in en del. Vad finns det för andra typer av serier som skulle passa bra som spelfilmer, alltså inga tecknade filmer här. Följande ur min egen seriesamling tror jag skulle bli bra filmer, i rätt regissörs händer förstås:

Sky Doll- Barbucci och Canepas vackra sf-epos skulle kunna bli en ny Det femte elementet om Luc Besson var på rätt humör (jo, jag tycker Det femte elementet är super). Otroligt snygg scenografi och en bra story med lite humor. En blockbuster med hjärna.
Berlinoir- Kleist vampyrtrilogi skulle bli en snygg film med en suverän scenografi a la Metropolis. Alla tre albumen skulle rymmas i en film utan att det blir krystat. Action i form av kamp mot överheten och inre kval. Tyskland svar på ryska Nattens väktare fast bra.
Vimmelgrind- Källblads underbara serier om livet i Vimmelgrind skulle bli riktigt bra feel good-filmer riktade till en yngre publik men med tillräckligt mycket vemod för att attrahera även en vuxen publik. Ett bra alternativ till all 50-tals nostalgi om regissörers uppväxt.
5 è il numero perfetto- Igorts snygga maffiaskildring skulle bli en suverän italiensk maffiafilm. Vacker och filosoferande om tillvaron med lite pensionärs pang-pang. Gärna filmad i svartvitt med blå inslag liksom serien. Så snyggt.
Umbrella Academy- Visst skrev jag ovan andra typer av serier än superhjälteserier men Ways serie om det dysfunktionella gänget skulle bli en rolig och annorlunda superhjältefilm. Karaktärerna och den annorlunda intrigen borgar för en bra film.

En fet samling

2009-04-14T21:26:00.003+02:00

Idag hämtade jag ut den mastiga Hellboy Volume 1 på Konna. Jag är ju en sucker för inbundet men har lyckats hålla mig ifrån den feta Hellboy-utgåvan av den enkla anledningen att jag inte läst Hellboy tidigare. Jag har helt enkelt aldrig prioriterat att läsa Hellboy. Däremot har jag sett filmen. Och har man sett filmen då slipper man ju läsa boken eller? Nåja, efter tips från Ferdinand på Shazam så bestämde jag mig för att införskaffa Hellboy. Jag hade först bara tänkt skaffa en trade men när jag såg att den feta utgåvan samlade två trades och kostade motsvarande två trades så kunde jag inte stå emot. Lite som en sockerberoende i en godisaffär. Den inbundna utgåvan är redigt snygg att se på och kommer att pryda sin plats i seriehyllan. Enda kruxet är att den inte inbjuder till hängmatteläsning. Jag är rätt säker på att den kommer att vara bättre än filmen som inte var så bra. Jag tycker det är konstigt att Hellboy getts ut i samlad form i Sverige. Den kommersiella potentialen borde definitivt finnas där. Enda stället som den publicerats på vad jag vet är i Nemi.

Babian nr 12

2009-04-12T20:48:00.004+02:00

Babian är den mest långlivade webserietidningen och en av de få i sitt slag. Jag har läst de senaste nummerna och det har varit lite blandad kompott, både bra å kasst. Temat i nr 12 är barn och uppväxt, även om temat inte finns i alla serierna. Nr 12 vars omslag är riktigt snyggt tecknat av Sara Hansson inleds med en väldigt söt och sympatisk serie av just Sara Hansson om en ung tjej o kille som gillar varandra. Tjejen fixar lite schyssta papperstatueringar som hon smyger över i killens brevinkast. Lika söt som berättelsen är, lika sött är den tecknad. Jag har inte läst något av Sara Hansson tidigare men efter det här läser jag gärna mer. Pelle Forsheds mobbningsbetraktelse är tänkvärd men ger mig inget och jag är inte så förtjust i hans teckningsstil. Daniela Wilks serie Snåljåpen är tecknad i sann alla-kan-teckna anda vilket inte passar en tuschfetischist som jag. Innehållet är inte mycket att yvas över heller. Tom Waldtons serie För övrigt är snyggt tecknad i blåtoner men jag förstår inte riktigt vad den handlar om. Är det om en dysfunktionell familj eller en helt vanligt familj. Barnen verkar iaf lämnas lite vind för våg.

Rebecka Lindbergs Jakten på de försvunna skratten är snyggt tecknad i en blandning mellan Knut Larsson (iofs bara mannens ögon men ändå) och den eminenta Loka Kanarp, inget dåligt betyg. I övrigt är den impotente mannens försök att kompensera för sin impotens utanför hemmet inte så intressant. William Ödman har jag aldrig hört talas om och hans serie Mr Conlin och ett mörker förstår jag ingenting av. Men. Jävlar vad han kan teckna. Tuschfetischisten i mig går i spinn över hans riktigt snygga teckningsstil. Imponerande. Nanna Johansson har slagit stort med Fulheten som jag bara läst utdrag ur i det lokala gratismagasinet men hon brukar träffa rätt. Att vända på könsroller känns inte så originellt, jag har sett det många gånger innan, men hon gör det liksom här oftast bra och det är träffsäkert. Lite trist tecknat men det får man leva med. Aron Landahls serie Flaskpost är snyggt gjord om ensamhet och klaustrofobi men säger mig inte så mkt mer än att min egen klaustrofobi gör sig lite påmind. Å det är inte så illa pinkat. Ett rätt bra nummer men inte deras bästa men det finns som sagt olika slags guldkorn här. Till skillnad från många webserier så är Babian läsvänlig genom att man bara bläddrar neråt, det funkar bättre än många andra lösningar. Babian har också fått någon form av stöd från Kulturrådet vilket är välförtjänt. Redaktörerna Mikael Sol å Adam Boman gör ett bra jobb.

Bild & Bubbla nr 178

2009-04-10T19:22:00.008+02:00

I inlägget nedan skrev jag att den senaste Bubblan verkade vara den bästa sedan formbytet. Jag är inte lika övertygad nu men det kan bero på att jag är lite sur och desto mer självömkande pga att jag drabbats av en lindrigare magsjuka. Iaf är Marjane Satrapi i fokus för numret och det är ju i sig ett stort plus. Fredrik Strömbergs ledare är precis på pricken vad det gäller Persepolis genomslagskraft, kollegor och kompisar som fått låna serien har alla tyckt den har varit kanon vilket jag skrivit om tidigare. Jämförelsen med Maus betydelse är fullt relevant. Jag tänkte annars börja med det sämsta med numret och det är de tre Tintin-artiklarna. Vid en omläsning till jul så insåg jag att Tintin håller måttet men jag tycker att man kunde spridit Tintin-artiklarna under hela jubileumsåret, det blir lite för mycket. Björn Wahlbers genomgång av vem Tintin är har sina poänger men blir alltför mycket av ett idolporträtt. Då är samme mans genomgång av Tintin-pastischer intressantare men även här blir det väl mycket idolskrift. Borde passa bättre i Generation Tintins årsbok. Det allra sämsta är dock andra delen i Wallins & Harrisons Tintin-resa. Wallins teckningar är givetvis bra men i övrigt stentrist. Vad Harrisons självförhärligande text därefter överhuvudtaget gör i Bubblan förstår jag inte. En plåga att läsa.

Såja då ska jag sluta sulka även om jag är bra på det. Stömbergs intervju med Demervall är kort men trots det intressant. Jag gillar även Gunnar Krantz genomgång av Lauziers betydelse för honom och David Haglunds genomgång av Bubblans historia som är intressant för en som jag som inte prenumererat så länge. Jonas Otterbecks genomgång av hur Persepolis skildrat framförallt livet i Iran är även den intressant och ger de som inte har mer koll på Iran än den ytliga nyhetsrapporteringen en bättre insikt i detta komplexa land. Arbetet med att överföra Persepolis till film ger en insikt i funderingarna kring det men inte så mkt mer. Strömbergs intervju med Jeffrey Brown är bra och jag gillar Browns sköna inställning till mediet. Intervjun gjorde iaf mig betydligt mer intresserad av serieskaparen Brown än jag varit tidigare. Jämförelsen mellan August Strindbergs Tjänstekvinnans son och Mats Jonssons Pojken i skogen som bägge är självbiografiska skildringar och skillnaderna i hur de väljer att framställa sig själva kunde blivit hur pretto som helst men den håller sig på rätt sida och blir dessutom inte alltför akademisk. Bra läsning helt enkelt. Serieoriginalen var intressant att se och visst hade det varit finfint att ha några hemma på väggen. Sektionen med original är betydligt intressantare än de senaste numrens skissektioner. Lars Krantz seriekrönika förstår jag inte och Malin Svedjeholms tema har jag läst alltför många gånger tidigare. Både recensionsdelen och fanzindelen är bättre än tidigare, recensionerna är mer recensioner är kåserier över upphovspersonen. Allt som allt skulle jag nog kalla det här numret det bästa sedan Bubblan bytte utseende. Keep it up!