Weltklasse joins Shazam

Jag är numera en del av bloggkollektivet Shazam och kommer snart att börja blogga där. Det innebär dock  inte att jag kommer att lägga ner Weltklasse Serier. Å hela bloggosfären andas ut  ;)

Det största skälet till att jag börjar blogga på Shazam är att jag inte har tid att blogga varje dag även om jag haft ambitionen. på Shazam behöver jag inte känna att jag måste blogga varje dag och inte här heller längre. Ja, vi har väl alla våra fixa idéer. Att Shazam dessutom har fler besökare än Weltklasse är givetvis en faktor om än liten. Bloggandet har också tagit alltför mycket tid av serieläsandet. Saker som läggning, renovering och städning (sällan men ändå) är helt enkelt svårare att skjuta på. Dessutom har jag i min iver att vara så bred som möjligt läst en hel del serier som jag egentligen inte är intresserad av (läs: svenska navelskåderier å arg vänster). Det ska jag sluta med. Tiden är för värdefull för att vara pretentiös. Den här bloggen kommer därför inte att uppdateras lika ofta och jag kommer att dra ner på ambitionsnivån dvs inte slå knut på mig själv i försöken att leverera insiktsfulla recensioner.

Här kommer jag att skriva om lite smalare serier jag läser medan jag kommer att recensera serier som jag antar har ett större intresse bland den genomsnittlige serieläsaren på Shazam. Att veta vad den genomsnittlige serieläsaren vill läsa om är givetvis omöjligt att veta men t.ex. kommer recensionen av Sir Arthur Benton 2 att publiceras på Shazam och Alltagsspionage- Comicsreportagen aus Berlin att publiceras här. Så jag hoppas att du som besökt Weltklasse även fortsättningsvis tittar in då och då.

Louis Armstrong av Paquet

En del serier ska man definitivt köpa på festivaler. Flamländska Bries utgåva Louis Armstrong är en sådan. Jag köpte den tyvärr inte när Philippe Paquet var gäst på spx men väl på Serieteket några år senare där de sålde albumet. Annars är den svår att få tag i. Paquet har en behaglig stil men hans teckningar av Armstrong och de andra svarta är onekligen lite väl stereotypt tecknade. Å andra sidan är albumet en kärleksförklaring till Armstrong och jazzen så det är inget att hänga upp sig på om man får ett slag av pk-sjukan. Albumet bygger på ett avsnitt ur Armstrongs självbiografi och skildrar hur han slog igenom. Albumet är jäkligt texttungt vilket jag oftast ogillar, här funkar det dock fint för kombinationen av Paquets bilder och Armstrongs berättande gör albumet till en riktigt trevlig bekantskap som förflyttar en till förlutet New Orleans och levandegör det. What a wonderful comic.

Dorian av Reinhard Kleist

Kleist är som jag nämnt typ 100 gg en favorittecknare. Alla serier har inte varit kanon men iaf vältecknade. Dorian om en prostituerad kille som får någon form av alterego är rätt snyggt tecknad men i övrigt en riktigt lusig serie. Till Kleists försvar ska det sägas att det här är en av hans första, utgiven 1996 och han har inte skrivit manus. Jag ska iaf försöka förklara handlingen för den som är intresserad innan jag ger mig på att lustmörda serien. Snygg-Dorian är stadens snyggaste manlige hora, han följer med en gubbe hem och ser en docka/lik/mumie eller något i hans badkar och kastas ut. Några dagar senare väg hem efter att ha fått modellerbjudande blir han överfallen av en hallick som han vägrat jobba för och blir fult knivskuren i sitt vackra ansikte. Då kommer någon form av alterego (docka/lik/mumie), det hela har givetvis att göra med Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt som jag inte läst vilket kanske hade underlättat, som dödar två av angriparna. Hans knivsår försvinner och han blir en firad modell. Men vem är han och vem är hans alterego? Är de två eller en? Dessutom börjar någon av dem att mörda.

Rejält flummigt är det iaf. Serien är från 96 men andas sjukt mkt uselt 80-tal i form av innehåll, kläder och stämning. Karaktärerna är genuint ointressanta och till största delen osympatiska och framförallt endimensionella. Dessutom är det ofta svårt att veta vem som säger vad pga textrutorna som ligger som rektanglar lite här och där utan att kunna kopplas till en klar avsändare. Jag tror säkert att Roland Hueve som skrivit manus och därmed till största delen bör lastas för fiaskot ville mycket men tog i så att han sprack. Pretentiöst, oengagerande och dötrist. Inte ens större kunskaper i tyska skulle kunna ändra min upplevelse av detta elände. Usch.

Seriedokumentär på SVT 25/9

I eminenta TV-Guiden såg jag att SVT ska visa en italiensk dokumentär från 2009 om seriereportage. Så här beskrivs programmet på SVT:

I denna italienska dokumentär möter vi en speciell litterär genre som utvecklats i snabb takt de senaste åren - serieromanen. Vad händer när serierna möter krigets verklighet? I över 100 år har tecknade serier gett sina läsare grofrön för både fantasi och verklighetsflykt. Men i en tid där satellitsignaler färdas runt jorden på en sekund, och nyheter bevakas 24 timmar om dygnet, har serietecknandet blivit ett dokumentärt medium. Med en egen möjlighet att berätta om de mänskliga dimensionerna av krig, folkmord och revolution har serieromanen blivit en ny form av journalistiskt berättande. I Kriget i serieform undersöker vi de journalistiska, etiska och politiska aspekterna av att rapportera om de mest våldsamma och hemska krigshändelserna i serieform.

Dokumentären visas 20.00 på SVT2 och går även att se på SVT Play efter det.

Seriekändisar i Berlin

Så var det dags för de utlovade bilderna från min seriesemester i Berlin. Eller seriesemester och seriesemester, det var inte syftet på något sätt men min bättre hälft skulle nog skriva under på att det blev något av en seriesemester vilket hon garanterat inte upplevde som positivt. Nåja, det hela jämnade ut sig.

Den första seriekändisen var Emilé Bravo som signerade i den mycket trevliga men ack så varma seriebutiken Modern Graphics på Oranienstrasse i Kreuzberg. Bravo var dock snarare en okändis för mig trots att jag för några veckor la till hans My Mommy som getts ut på engelska av Ponent Mon. Nu köpte jag hans album om Spirous ungdom som är en av de one-shots som getts ut de sista åren. Enligt Komika Magasin har något svenskt förlag köpt rättigheterna till one-shotsen så förhoppningsvis ges de ut i Sverige. Jag kom en stund efter att signeringen börjat men det var trots det ingen jättekö utan endast ett tiotal personer som väntade. Det säger nog en del om serieintresset i Tyskland även om Bravo just deltagit en litteraturfestival som gick av stapeln i Berlin.

 

På fredagkvällen var det så dags för ett vernissage av utställningen La Habana. Platsen var en liten lokal nästan mittemot Modern Graphics och det som visades var teckningar ur Reinhard Kleists reseskildring Havanna och fotografier av fotografen Ute Langkafel. Inte så mycket att se egentligen även om jag föredrar att titta på serier framför de flesta konstutställningar. Jag hälsade bara som kortast på Kleist och sa på stapplig tyska att jag gillade hans serier.  Det var inte läge för en signering men å andra hade jag nog inte tänkt köpa Havanna. Givetvis tog jag även ett foto för bloggen. Allt som allt kul att jag lyckades tajma av två serierelaterade händelser. Utställningen är f.ö. öppen mellan 18-22, torsdag-lördag om ni har vägarna förbi Berlin och Oranienstrasse. Har du inte varit i Berlin så är det f.ö. dags att ta sig dit. Du kommer inte att ångra dig.

Vernissage

Befinner mig för närvarande i Kreuzberg i Berlin. Berlin är min absoluta favvo-stad. Jag har dock haft en massa problem med avstängd S-bahn, akt fel med den jävla tradbussen och gatt en massa i önödan. Sant gör mig sur. I-landsproblem alltsa. Nu är jag pa väg till Hakescher Markt men innan jag drar till turistfällan sa ska jag pü vernissage för Reinhard Kleists reseskildring Havanna här i Kreuzberg. Kulturellt värre alltsa. Kleist verkliga syfte med att tillbringa tid pü Kuba, denna socialistdiktatur, var inte främst att göra en reseskildring utan att göra research för sin Castro-biografi som ges ut av Carlsen i februari. I övrigt sa signerade Emile Bravo ett ex av special-Spirou igar. Den verkar rätt bra. Jag ska beställa hans My mother (eller vad den nu hette) när jag är ater i Sverige. Engelskan är tyvärr naturligare än tyskan.

F.ö. sa är tyskarnas döner helt överlägsen var sunkkebab. Däremot är Currywurst bland det äckligaste som finns. Ett längre reportage med bilder kommer när jag är ater i Sverige.

Vortex av Martin tom Dieck

Martin tom Dieck är en tysk tecknare som i Sverige är mest känd för att han hade en utställning på Serieteket i samband med förra årets SPX. Han har det senaste decenniet gett ut serier som definitivt är artsy.

  Det regnar på märkliga pelare i havet, är pelarna hus i en stad? Är staden översvämmad. En pojke sitter i en kanot på havet, ur havet sticker tinnar och torn upp. Pojken tittar upp mot husen. Är han övergiven? Har han lämnat någon? En kanonbåt seglar in i staden med två mekaniska björnar på släptåg. Staden har ändrat utseende. Kanonbåten försvinner. Pojken ger sig in i ett lager med högar av fullskrivna papper och något odefinierbart. Odefinierbara föremål tvingar pojken att kasta sig ut ur lagret. Han sveps med i vattnet och ner i en virvel. En man i pälskappa med ett avlång huvud kommer i en liten husbåt. Han har ett mönster på ett papper. Husen har ändrat utseende, de står glest, det är inte längre en stad. Men är det på samma ställe? Mannen fortsätter allt längre in i staden som känns större. Även han blir attackerad av de odefinierbara sakerna i lagret. Han tar med sig ett böjt föremål till ett rum där han ritar ett tecken på väggen. Han blickar ut över staden. Det börjar regna. Mannen ger sig ut i pojkens kanot, han fiskar upp pojken i hällregnet. Pojken är i lagret. Kanoten krossas. Pojken går upp på taket där mannen står på en ställning. De står och tittar ut över staden, mannen lyfter upp pojken och kastar ut honom i vattnet. Offrade han pojken? För vad? Han sveps återigen ner i virveln. Havet är oroligt. Är naturen vredgad? Havet bryter in överallt, det slukar staden. Pojken flyter upp mot ytan, huvudet verkar vara ovanför. Slut.

Nu har jag beskrivt hela handlingen. Pretto? Ja, för fan. Artsy? Genau. Förstår jag något? Inte ett dugg. Är den helt värdelös? Inte alls. När jag först bläddrade i denna ordlösa artsy serie undrade jag vad jag lagt pengarna på. Men jag gillar ju Tyskland. Vortex är dock rätt intressant och helt öppen för tolkningar. den ska nog egentligen läsas flera gånger. tom Dieck lyckas iaf skapa en väldigt speciell stämning genom den föränderliga staden, de enda två personer som förekommer och vattnet. Någon analys ger jag mig inte på. Det är ungefär som Kolbeinn Karlssons Trollkungen, de flesta recensioner jag läst har mest beskrivit handling och utseende. Ingen har egentligen recenserat den, antagligen eftersom ingen förstod vad den handlade men inte vill avslöja det. Jag fattade ingenting och försökte recensera den. Men inte Vortex. Här finns fler bilder.

Äntligen!

Nyheten att Komika ger ut Bourbon 1730 av Lewis Trondheim och Appollo är en väldigt trevlig nyhet. På Komikas hemsida kan man läsa dels om albumet, dels få en förhandstitt och dels läsa en nyskriven längre text om Lewis Trondheim. Bourbon 1730 är en de serier Komika tidigare aviserat som jag verkligen sett fram emot. Andra serier som Komika har rättigheterna till och som jag hoppas ges ut inom en hyfsat snar framtid är Klezmer av Joann Sfar, Det stora onda av David B och Himmel över Bryssel av Yslaire. Då skulle vi få det bästa av Frankrike genom Komika och Albumförlaget. Ett annat Komikaprojekt som jag missat men som verkar vara långt gånget är Sekvenser, en kulturtidskrift om tecknade serier och animerad film. Det ska bli spännande att se vilken kvalité den håller. Ett givet köp i november. Dessutom är första delen av vad som ska bli den definitiva Mystiska 2:an samling även den utlovad nu till hösten. Nice bajs. Utom för plånkan.

Två (tre) svenska webbserier

Blev via e-brev uppmanad att spana in en ny svensk webbserie, Kisenja, som jag inte hört talas om tidigare. Så jag spanade in den. Jag har svårt för att engagera mig i längre webbserier. Jag följer ingen. Serien är dock hyggligt tecknad och det verkar vara ett ambitiöst projekt på engelska. En blandning av mode och serier där jag antar att serierna ska sälja modet och skapa någon form av community. Men jag kan ha fel, jag har inte riktigt förstått vad det handlar om, ungefär som community och andra påhitt inte riktigt når fram till mig som ung gubbe. Jag ska iaf följa projektet för det är något nytt.

Mikael Bergkvist som jag inte kan komma ihåg att jar hört talas om tidigare postade ett inlägg på Serieforum med hänvisning till sitt projekt, en blockbusterfilm i serieformat. License to kill heter serien och hittills är 115 sidor utlagda. Språket är engelska. En kille som blivit osårbar ska stoppa ett gäng vita rasister som vill utplåna större delen av jordens befolkning. Jag har inte lyckats kopiera någon bild men det hela är tecknat i en konventionell stil som känns väldigt 70- å 80-tal mainstream USA. När andan faller på ska jag läsa den.

I likhet med What Birds Know som det skrivits om i Bubblan är serierna på engelska vilket är naturligt även om jag föredrar vårt vackra språk.  Det är iaf skönt att det finns de som vågar satsa på annat än politiska serier/självbiografier/humorstrippar i detta avlånga land. Tyvärr är förlagen med några undantag fega när det gäller det. Det måste finnas serieskapare som vill skapa mer kommersiella serier istället för navelskådande.

Kvinnliga seriehjältar jag gillar

De flesta serier är skapade av män. Följaktligen är också de allra flesta hjältarna män. Trots det finns det tack och lov en del riktigt intressanta kvinnliga hjältar i seriernas värld. Först ska jag kanske definiera hjälte. Jag tänker mig en betydligt vidare definition är den man kanske först tänker på när man hör uttrycket seriehjälte. Kanske förknippar man uttrycket med Fantomen, Captain America eller Stålis. Men sällan en kvinna. Den enda klockrena kvinnliga seriehjälte jag kommer på är Modesty Blaise. Det är lätt att förknippa hjälte med styrka och därmed lite röj med diverse busar. Om man tänker utanför serierna på vad som definierar en hjälte så är begreppet istället väldigt brett. En hjälte kan rädda någon ur ett brinnande hem men kan likväl vara en vardagshjälte som serverar mat till hemlösa. Det är lite den definitionen jag är ute efter när jag ska lista mina främsta kvinnliga seriehjältar.

Adelé Blanc-Sec: Jacques Tardis hjältinna slåss mot diverse galningar i det tidiga 1900-talets Paris. Hon söker inte röj men dras likväl in i det hela tiden. Hennes främsta styrkor är hennes mod och envishet, det sistnämnda också ett av hennes stora problem. Jag gillar Adelé eftersom hon helt enkelt är j-t tuff trots att hon från början är en vanlig person.

Isa: Francois Bourgeons hjältinna har det inte lätt i klassikern Resande med vinden men hon gör det bästa av situationen i en värld dominerad av män. Hon lyckas alltid komma vinnande ur saker genom att hon är slugare än de andra. Slug är i det här fallet positivt.

Michonne: Tuffast av alla överlevare i zombieeposet The Walking Dead. Michonne är grym med sitt samurajsvärd och en riktig dödsmaskin. Dessutom är hon schizo. Hon klarade sig länge genom att gå med sin zombiefierade pojkvän och ytterligare en zombie i släptåg innan hon stötte på de andra överlevande. Hon har definitivt fler liv än en katt. Jag gillar henne för att hon är så j-a hård.

Sist men inte minst givetvis Mina Harker som lett flera uppsättningar av The League of Extraordinary Gentlemen. Mina gillar jag skarpt för hennes järnvilja. Hon är dessutom riktigt intelligent vilket behövs i den samling av lirare hon leder.

Det finns givetvis fler men ovanstående är mina favoriter. I jämställdhetens namn ska jag givetvis även lista mina manliga seriehjältar framöver.

Das Grauen im Gemäuer av Reinhard Kleist

Det blir en hel del Tyskland framöver. Om inte grisfebern sätter käppar i hjulet så drar jag till Berlin i mitten på nästa vecka. Det blir inget seriefokus på resan, det skulle göra min bättre hälft vansinnig, men väl ett besök på Modern Grahics där Emilé Bravo ska signera. Jag har inte läst något av honom men Fanfare/Ponent Mons utgåva My Mommy ligger på inköpslistan.

Min tyska favorittecknare är Reinhard Kleist och jag har tidigare recenserat några av hans serier. Das Grauen im Gemäuer kom ut 2002 och består av fyra korta berättelser baserade på noveller av den amerikanske skräckförfattaren H.P Lovecraft. De fyra berättelserna kretsar alla kring galenskap och det oförklarliga.Det är ju trots allt Lovecraft så vansinnet finns alltid där.

Kleist har alltså en teckningsstil som jag gillar skarpt. Han använder sig av stora stråk av tusch för att framhäva skuggorna som är centrala i alla delar. Kleists stil tillsammans med de miljöer och personer han skildrar skapar en förtätad stämning, det blir kanske inte skrämmande men väl obehagligt. Min favorit är Die Ratten im Gemäuer om en mörk familjehemlighet som tillsammans med råttors krafsande leder till galenskap och kannibalism. Albumet är klart läsvärt även för de som inte gillar skräck och ett måste för fans av Lovecraft. Ett fåtal av Kleists serier finns tillgängliga via AdLibris.

Die Sache mit Sorge av Isabel Kreitz

En tysk serieroman om andra världskriget går det inte direkt tretton på dussinet av. Isabel Kreitz 250 sidor tjocka Die Sache mit Sorge- Stalins spion im Tokio har Paul Gravett kallat " surely one of the best German books of the year". Serieromanen handlar om pianisten Eta Harich-Schneider och Richard Sorge, om deras relation och framförallt om Sorges spioneri för Sovjets räkning. Albumet utspelar sig i Tokyo före och efter anfallet mot Pearl Harbor. Sorges försök att påverka krigets utveckling och hur hans dubbelspel påverkar omgivningen och framförallt han själv är också centralt. Handlingen utspelas till stor del på den tyska ambassaden i Tokyo där Sorge spenderade en hel del tid som utsänd av en tysk tidning.

Albumet är i svartvitt och Kreitz teckningar antar jag är gjorda med blyerts i någon form. Annorlunda mot vad jag brukar läsa men teckningarna är bra och detaljrika. Kreitz skildrar på ett klichéfritt sätt relationerna mellan karaktärerna. Hon lämnar också öppet för läsaren att själv bilda sig en uppfattning om karaktärerna som därmed förblir intressanta albumet igenom. Just de mångfacetterade karaktärerna är en av seriens verkliga styrkor, en annan att det känns som att hon verkligen lyckats fånga både tidsandan och hur det såg ut i 40-talets Tokyo. Albumet är som en riktigt välgjord film där man kan ta in intrycken och reflektera i sin egen takt vilket är en av serieformens stora styrkor (bra formulerat av Göran Semb i senaste Bubblan). Kärnan i albumet är en människas försök att påverka historien och riskera sitt liv för det den tror på. En på alla sätt riktigt bra serieroman och ett bevis på att det finns andra intressanta serieländer i Europa förutom Frankrike. Spana in trailern nedan:

Fantomen 16-20/2009

Så var det dags för en genomgång av senaste Fantan-numren sedan jag betat av dem nu i veckan. Det bästa Fantomen-äventyret var självklart Romerska legender 2: Hämndens pris av Reimerthi och Leppänen. Bra tecknat och en grym och bra handling. Ett av de bästa äventyren på längre. Minerva Brooks får gärna fortsätta med sina utgrävningar. Reprisen i nr 17, Mysteriet på Cape Cod är okej mest för spökena och Lee Falk-lookaliken. I grunden är det dock ett dussinäventyr om bankrånare. Hyenornas herre i nr 18 överraskar mig positivt med en bra berättelse om utanförskap och hämnd. Lite som Mowgli fast grym om en pojke som lämnas att dö sedan han dels fötts med blålila hud och dels med en tass istället för en hand. Inget nytt för Fantomen men det hela är bra gjort av Reimerthi & Bade. I nr 19-20 heter äventyret Pirater föröver 1: Sjukvårdsskeppet av DePaul & Boix är tyvärr Fantomen på rejäl tomgång. Pirater kapar ett fartyg och Fantomen nitar dem. Slut. Gravvalvets hemlighet i samma nummer är ett av Falk & Barrys bättre senare äventyr. Lite småhumoristiskt om en förälskad Fantomen (den 13:e).

Bland biserierna är höjdpunkten givetvis det nya Thorgal-äventyret Tors sköld. Bra och fantasifull intrig kombinerat med snygga teckningar ger mig en riktigt trevlig läsupplevelse. Thorgal måste definitivt vara en av de bästa pågående europeiska albumserierna om inte den bästa. Men jag lider lite med Thorgal, han får ju aldrig lugn och ro. Blixt Gordon av Dan Barry är okej, hyfsad intrig och snygga teckningar. Jag hade dock föredragit Alex Raymonds version. Spirou-äventyren De svarta hattarna och Gränsmysteriet är båda underhållande och småroliga bagateller. Däremot är det verkligen dags att skippa en allt tröttare Herman Hedning, skämten har gått på tomgång i bra många år nu. En bättre svensk humorserie borde gå att uppbringa.

Wish you were here 1: The Innocents av Gipi

The Innocents är liksom efterföljaren en del avFantagraphics Ignatz-serie. Gipi är en av mina favorittecknare och jag har tidigare recenserat Wish you were here 2: They found the car och Aufzeichnungen auf einer Kriegsgeschichte och den senare är ett mästerverk. The Innocents handlar om Gil och hans brorson som egentligen ska ha en kul dag tillsammans med besök på ett nöjesfält. En gammal vän till Gil hör dock av sig och de åker istället för att träffa vännen som suttit i fängelse en längre tid.

Gipis teckningar är som alltid utsökta och stämningsfulla. Dialogen mellan Gil och brorsonen är även den väldigt bra och känns äkta. Berättelsen bryts av genom Gils återblickar till ungdomen och händelserna som ledde till att hans vän Valerio hamnade i fängelse, dessa är tecknade i enbart tunn tusch, de bryter av på ett bra sätt. Serien är liksom efterföljaren i Ignatz-serien en lågmäld historia om relationer och hur slumpartade händelser inverkar på en persons öde och bitterheten över det som blev. En fin serie.

Till alla jag legat med av Mikael Sol

Ännu en svensk självbiografisk serie. Denna gång om en (relativt) ung man som fläker ut sina sexupplevelser sedan det tagit slut med tjejen han älskar. Dessutom tecknad i en ganska enkel och "cartoony" stil. Behöver Sverige verkligen det? Albumet är iaf Mikael Sols debut. Mikael Sol är för mig mest förknippad med fanzinerecensionerna i Bild & Bubbla. Nå, behöver Sverige det här albumet? Ja :) Jag hade verkligen inga förväntningar på albumet utan läste det mest som en del av min "låna svenska serier som kom ut i våras" för att se om det finns något läsvärt.

Den enkla teckningsstilen funkar bra och harmonierar väl med seriens verkliga styrka, dialogen. Det är dialogen som gör serien så bra, det var länge sedan jag skrattade så mycket när jag läste en serie. Sol delar öppenhjärtigt med sig av sina upplevelser på ett som det verkar ärligt sätt, för han framstår oftast inte som så sympatisk även om jag tror att de flesta kan känna igen sig i hans knäppa och roliga tankar. Trots temat lyckas Sol också undvika att det hela blir spekulativt trots att han lämnar ut de han haft sex med. Nu är iofs inte allt roligt vilket inte är meningen, både början och slutet är rätt sorgliga och brutalt självutlämnande. En riktigt bra självbiografi som verkligen överraskade mig positivt.

We3 av Grant Morrison Frank Quitely

Grant Morrison är en hypad författare som jag knappt läst något av. Den enda serie jag kommer på är Batman reborn: Batman & Robin som han gjort tillsammans med Frank Quitely vars teckningar jag gillade direkt. We3 läste jag först om på Shazam! och efter en sådan hyllning hamnade den shoppinglistan. Tre djur, en hund, en kanin och en katt, har kidnappats till ett militärt projekt för att träna dem till supersoldater och på så sätt slippa offra människor. Projektet ska dock avslutas men djuerns tränare låter dem löpa och militären sätter då in alla resurser de har på att ta kål på de mördarmaskiner man utvecklat djuren till.

Det är något djupt gripande med We3 som gjorde att jag inte kunde släppa serien sedan jag läst den. Jag har föga förståelse för de som skaffar husdjur annat än av ensamhet. Hundar skulle jag till och med säga att jag ogillar i allmänhet. Projektet med de tre djuren är dock ett riktigt vidrigt djurförsök som berör och stör mig. Djuren tränas till mördarmaskiner samtidigt som de lärt sig att uttala vissa ord. Djuren har blivit en sorts robotmonster. Hjärtlöst är bara förnamnet. Djurens kamp för att ta sig till något som de vagt minns som hemma är hjärtslitande. De har även en lojalitet mot varandra som förstärks under jakten på dem. Det är också de, djuren som tränats till mördarmaskiner, som visar nåd, inte människan. We3 är en serie som verkligen berör och som har ett oväntat djup. Weltklasse.