tisdag 13 oktober 2009

Inlägg 300: Tack och hej!

Nu är det dags att låta Weltklasse Serier vila. Jag bloggar sedan ett par veckor på Shazam och trivs med det. En av anledningarna var att jag inte hade tid att blogga så ofta som jag ville. Att då blogga på två ställen är inte en lysande lösning så därför slutar jag att blogga här och sätter punkt med detta inlägg som lämpligt nog blir nr 300. Lite vemodigt känns det men var sak har sin tid. Jag vill passa på och tacka de som följt bloggen och för de kommentarer som lämnats, det uppskattar jag.

Följande har jag bloggat om på Shazam, följ mig gärna där framöver.
Om hur Spirou blev Spirou
Sir Arthur Benton 2: Wannsee 1942
Who will wield the shield?
A Drifting Life av Tatsumi
Den nya tv-serien med "Fantomen"
Resande med vinden del 6
Harvey Awards 2009
The Walking Dead 9-10

Framöver kommer jag att recensera lite svenska utgåvor som Husfrid, Uzumaki, På spaning efter den tid som flytt. Ojingogo. Mumin 1-2 och Asbesthjärtan. Dessutom förväntade höjdare som Umbrella Academy 2, Grandville och Phantom Dailies 1936-1938. Å så ska jag börja recensera varje nummer av Fantomen.

Tack och hej!

torsdag 8 oktober 2009

Jätten Glufs Glufs

Den fria företagsamheten är en av grundpelarna för att ett land ska vara välmående. En annan grundpelare är konkurrens. I avsaknad av konkurrens skaffar sig företag monopol på marknader. Monopol inverkar negativt på företagsamheten och samhället i stort. Det finns flera företag som kan kallas för Jätten Glufs Glufs. ICA är ett sådant företag. ICA pressar de små underleverantörerna för att där ta de marginaler de inte kan tvinga till sig av de multinationella jättarna. Dessutom blir lokala producenter tvingade att göra ICA:s egna märkesvaror som siktar på att konkurrera ut den lokale producentens eget varumärke. Därför bojkottar jag ICA och använder mig av det enda till buds stående medlet: konsumentmakt.

Nu har AdLibris visat sig vara en liknande Jätten Glufs Glufs i bokbranschen. AdLibris går med vinst och dominerar nätbokhandeln. De har liksom ICA skaffat sig en dominerande marknadsposition och ser då möjligheten att utöka sina marginaler på förlagens bekostnad. Givetvis slår även det här hårdast mot de små.
AdLibris VD Pär Svärdson leverar nedanstående sympatiska uttalanden till Svensk Bokhandel:
"Vi kommer att jaga in dem. Det här är modellen som gäller för småförlagen"
"Ja, de som inte skriver på åker ut"
"Jo, för ingen säger nej. Jag har inget dåligt samvete för det här. Vi vill inte smälla till förlagen men måste anpassa oss till läget. Tidigare gav man inte nätbokhandeln någon rabatt men det gör man nu." 
AdLibris ägs av Sveriges största mediekoncern, Bonniers. AdLibris strävar givetvis efter vinstmaximering och marknadsdominans liksom ICA. Så fungerar kapitalismen som trots sina brister är det enda vettiga systemet. Även här är konsumentmakt det viktigaste motståndet. Jag kommer framöver att bojkotta AdLibris, med undantag av serier på tyska då det inte finns något vettigt alternativ. Jag hoppas att fler bojkottar AdLibris för deras agerande är grisigt. För svenska serier föreslår jag Kulturbutik som dessutom är betydligt billigare och för serier på engelska Book Depository även de billigare.

söndag 4 oktober 2009

Drömkompisen


Annika Giannini känns som en värdig vinnare av Egmonts barnserietävling 2009. Köpte Bamse igår enbart för bilagan. En enkel och lättillgänglig teckningsstil och ett kul manus som säkert kan appellera till de flesta kidsen. Jag har läst den för min dotter som verkade gilla den. Inte lika mycket som Bajsboken men ändå.

Men jag märkte att hon hade svårt att hänga med eftersom hon bara är två och ett halvt. Bilderböcker är mer hennes grej. Min fråga är därför: När kan ett barn tillgodogöra sig en serie som Drömkompisen eller Bamse för den delen? När är ett barn redo att följa en sekvens av bilder?

torsdag 1 oktober 2009

Nr 180 av Bubblan

180 har för många långa ointressanta artiklar för att det ska bli en recension. Artiklarna om Livet enligt Rosa, Dotterbolaget och Mästerdetektiven Conan intresserar mig inte. Niklas Asker, Roparen och seriekrönikorna var dock bra. Jag hoppas att nästa nummer faller mig mer i smaken. Men en skissektion med Elvis skapare! Hallå, kan det bli annat än ett slöseri med papper. Välj med lite mer omsorg och ha inte med skissektionen i varje nummer.

onsdag 30 september 2009

Weltklasse joins Shazam

Jag är numera en del av bloggkollektivet Shazam och kommer snart att börja blogga där. Det innebär dock  inte att jag kommer att lägga ner Weltklasse Serier. Å hela bloggosfären andas ut  ;)

Det största skälet till att jag börjar blogga på Shazam är att jag inte har tid att blogga varje dag även om jag haft ambitionen. på Shazam behöver jag inte känna att jag måste blogga varje dag och inte här heller längre. Ja, vi har väl alla våra fixa idéer. Att Shazam dessutom har fler besökare än Weltklasse är givetvis en faktor om än liten. Bloggandet har också tagit alltför mycket tid av serieläsandet. Saker som läggning, renovering och städning (sällan men ändå) är helt enkelt svårare att skjuta på. Dessutom har jag i min iver att vara så bred som möjligt läst en hel del serier som jag egentligen inte är intresserad av (läs: svenska navelskåderier å arg vänster). Det ska jag sluta med. Tiden är för värdefull för att vara pretentiös. Den här bloggen kommer därför inte att uppdateras lika ofta och jag kommer att dra ner på ambitionsnivån dvs inte slå knut på mig själv i försöken att leverera insiktsfulla recensioner.

Här kommer jag att skriva om lite smalare serier jag läser medan jag kommer att recensera serier som jag antar har ett större intresse bland den genomsnittlige serieläsaren på Shazam. Att veta vad den genomsnittlige serieläsaren vill läsa om är givetvis omöjligt att veta men t.ex. kommer recensionen av Sir Arthur Benton 2 att publiceras på Shazam och Alltagsspionage- Comicsreportagen aus Berlin att publiceras här. Så jag hoppas att du som besökt Weltklasse även fortsättningsvis tittar in då och då.

måndag 28 september 2009

Louis Armstrong av Paquet

En del serier ska man definitivt köpa på festivaler. Flamländska Bries utgåva Louis Armstrong är en sådan. Jag köpte den tyvärr inte när Philippe Paquet var gäst på spx men väl på Serieteket några år senare där de sålde albumet. Annars är den svår att få tag i. Paquet har en behaglig stil men hans teckningar av Armstrong och de andra svarta är onekligen lite väl stereotypt tecknade. Å andra sidan är albumet en kärleksförklaring till Armstrong och jazzen så det är inget att hänga upp sig på om man får ett slag av pk-sjukan. Albumet bygger på ett avsnitt ur Armstrongs självbiografi och skildrar hur han slog igenom. Albumet är jäkligt texttungt vilket jag oftast ogillar, här funkar det dock fint för kombinationen av Paquets bilder och Armstrongs berättande gör albumet till en riktigt trevlig bekantskap som förflyttar en till förlutet New Orleans och levandegör det. What a wonderful comic.

fredag 25 september 2009

Dorian av Reinhard Kleist

Kleist är som jag nämnt typ 100 gg en favorittecknare. Alla serier har inte varit kanon men iaf vältecknade. Dorian om en prostituerad kille som får någon form av alterego är rätt snyggt tecknad men i övrigt en riktigt lusig serie. Till Kleists försvar ska det sägas att det här är en av hans första, utgiven 1996 och han har inte skrivit manus. Jag ska iaf försöka förklara handlingen för den som är intresserad innan jag ger mig på att lustmörda serien. Snygg-Dorian är stadens snyggaste manlige hora, han följer med en gubbe hem och ser en docka/lik/mumie eller något i hans badkar och kastas ut. Några dagar senare väg hem efter att ha fått modellerbjudande blir han överfallen av en hallick som han vägrat jobba för och blir fult knivskuren i sitt vackra ansikte. Då kommer någon form av alterego (docka/lik/mumie), det hela har givetvis att göra med Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt som jag inte läst vilket kanske hade underlättat, som dödar två av angriparna. Hans knivsår försvinner och han blir en firad modell. Men vem är han och vem är hans alterego? Är de två eller en? Dessutom börjar någon av dem att mörda.

Rejält flummigt är det iaf. Serien är från 96 men andas sjukt mkt uselt 80-tal i form av innehåll, kläder och stämning. Karaktärerna är genuint ointressanta och till största delen osympatiska och framförallt endimensionella. Dessutom är det ofta svårt att veta vem som säger vad pga textrutorna som ligger som rektanglar lite här och där utan att kunna kopplas till en klar avsändare. Jag tror säkert att Roland Hueve som skrivit manus och därmed till största delen bör lastas för fiaskot ville mycket men tog i så att han sprack. Pretentiöst, oengagerande och dötrist. Inte ens större kunskaper i tyska skulle kunna ändra min upplevelse av detta elände. Usch.

torsdag 24 september 2009

Seriedokumentär på SVT 25/9

I eminenta TV-Guiden såg jag att SVT ska visa en italiensk dokumentär från 2009 om seriereportage. Så här beskrivs programmet på SVT:
I denna italienska dokumentär möter vi en speciell litterär genre som utvecklats i snabb takt de senaste åren - serieromanen. Vad händer när serierna möter krigets verklighet? I över 100 år har tecknade serier gett sina läsare grofrön för både fantasi och verklighetsflykt. Men i en tid där satellitsignaler färdas runt jorden på en sekund, och nyheter bevakas 24 timmar om dygnet, har serietecknandet blivit ett dokumentärt medium. Med en egen möjlighet att berätta om de mänskliga dimensionerna av krig, folkmord och revolution har serieromanen blivit en ny form av journalistiskt berättande. I Kriget i serieform undersöker vi de journalistiska, etiska och politiska aspekterna av att rapportera om de mest våldsamma och hemska krigshändelserna i serieform.

Dokumentären visas 20.00 på SVT2 och går även att se på SVT Play efter det.

måndag 21 september 2009

Seriekändisar i Berlin

Så var det dags för de utlovade bilderna från min seriesemester i Berlin. Eller seriesemester och seriesemester, det var inte syftet på något sätt men min bättre hälft skulle nog skriva under på att det blev något av en seriesemester vilket hon garanterat inte upplevde som positivt. Nåja, det hela jämnade ut sig.

Den första seriekändisen var Emilé Bravo som signerade i den mycket trevliga men ack så varma seriebutiken Modern Graphics på Oranienstrasse i Kreuzberg. Bravo var dock snarare en okändis för mig trots att jag för några veckor la till hans My Mommy som getts ut på engelska av Ponent Mon. Nu köpte jag hans album om Spirous ungdom som är en av de one-shots som getts ut de sista åren. Enligt Komika Magasin har något svenskt förlag köpt rättigheterna till one-shotsen så förhoppningsvis ges de ut i Sverige. Jag kom en stund efter att signeringen börjat men det var trots det ingen jättekö utan endast ett tiotal personer som väntade. Det säger nog en del om serieintresset i Tyskland även om Bravo just deltagit en litteraturfestival som gick av stapeln i Berlin.
 
På fredagkvällen var det så dags för ett vernissage av utställningen La Habana. Platsen var en liten lokal nästan mittemot Modern Graphics och det som visades var teckningar ur Reinhard Kleists reseskildring Havanna och fotografier av fotografen Ute Langkafel. Inte så mycket att se egentligen även om jag föredrar att titta på serier framför de flesta konstutställningar. Jag hälsade bara som kortast på Kleist och sa på stapplig tyska att jag gillade hans serier.  Det var inte läge för en signering men å andra hade jag nog inte tänkt köpa Havanna. Givetvis tog jag även ett foto för bloggen. Allt som allt kul att jag lyckades tajma av två serierelaterade händelser. Utställningen är f.ö. öppen mellan 18-22, torsdag-lördag om ni har vägarna förbi Berlin och Oranienstrasse. Har du inte varit i Berlin så är det f.ö. dags att ta sig dit. Du kommer inte att ångra dig.

fredag 18 september 2009

Vernissage

Befinner mig för närvarande i Kreuzberg i Berlin. Berlin är min absoluta favvo-stad. Jag har dock haft en massa problem med avstängd S-bahn, akt fel med den jävla tradbussen och gatt en massa i önödan. Sant gör mig sur. I-landsproblem alltsa. Nu är jag pa väg till Hakescher Markt men innan jag drar till turistfällan sa ska jag pü vernissage för Reinhard Kleists reseskildring Havanna här i Kreuzberg. Kulturellt värre alltsa. Kleist verkliga syfte med att tillbringa tid pü Kuba, denna socialistdiktatur, var inte främst att göra en reseskildring utan att göra research för sin Castro-biografi som ges ut av Carlsen i februari. I övrigt sa signerade Emile Bravo ett ex av special-Spirou igar. Den verkar rätt bra. Jag ska beställa hans My mother (eller vad den nu hette) när jag är ater i Sverige. Engelskan är tyvärr naturligare än tyskan.

F.ö. sa är tyskarnas döner helt överlägsen var sunkkebab. Däremot är Currywurst bland det äckligaste som finns. Ett längre reportage med bilder kommer när jag är ater i Sverige.

tisdag 15 september 2009

Vortex av Martin tom Dieck

Martin tom Dieck är en tysk tecknare som i Sverige är mest känd för att han hade en utställning på Serieteket i samband med förra årets SPX. Han har det senaste decenniet gett ut serier som definitivt är artsy.
  Det regnar på märkliga pelare i havet, är pelarna hus i en stad? Är staden översvämmad. En pojke sitter i en kanot på havet, ur havet sticker tinnar och torn upp. Pojken tittar upp mot husen. Är han övergiven? Har han lämnat någon? En kanonbåt seglar in i staden med två mekaniska björnar på släptåg. Staden har ändrat utseende. Kanonbåten försvinner. Pojken ger sig in i ett lager med högar av fullskrivna papper och något odefinierbart. Odefinierbara föremål tvingar pojken att kasta sig ut ur lagret. Han sveps med i vattnet och ner i en virvel. En man i pälskappa med ett avlång huvud kommer i en liten husbåt. Han har ett mönster på ett papper. Husen har ändrat utseende, de står glest, det är inte längre en stad. Men är det på samma ställe? Mannen fortsätter allt längre in i staden som känns större. Även han blir attackerad av de odefinierbara sakerna i lagret. Han tar med sig ett böjt föremål till ett rum där han ritar ett tecken på väggen. Han blickar ut över staden. Det börjar regna. Mannen ger sig ut i pojkens kanot, han fiskar upp pojken i hällregnet. Pojken är i lagret. Kanoten krossas. Pojken går upp på taket där mannen står på en ställning. De står och tittar ut över staden, mannen lyfter upp pojken och kastar ut honom i vattnet. Offrade han pojken? För vad? Han sveps återigen ner i virveln. Havet är oroligt. Är naturen vredgad? Havet bryter in överallt, det slukar staden. Pojken flyter upp mot ytan, huvudet verkar vara ovanför. Slut.

Nu har jag beskrivt hela handlingen. Pretto? Ja, för fan. Artsy? Genau. Förstår jag något? Inte ett dugg. Är den helt värdelös? Inte alls. När jag först bläddrade i denna ordlösa artsy serie undrade jag vad jag lagt pengarna på. Men jag gillar ju Tyskland. Vortex är dock rätt intressant och helt öppen för tolkningar. den ska nog egentligen läsas flera gånger. tom Dieck lyckas iaf skapa en väldigt speciell stämning genom den föränderliga staden, de enda två personer som förekommer och vattnet. Någon analys ger jag mig inte på. Det är ungefär som Kolbeinn Karlssons Trollkungen, de flesta recensioner jag läst har mest beskrivit handling och utseende. Ingen har egentligen recenserat den, antagligen eftersom ingen förstod vad den handlade men inte vill avslöja det. Jag fattade ingenting och försökte recensera den. Men inte Vortex. Här finns fler bilder.

måndag 14 september 2009

Äntligen!

Nyheten att Komika ger ut Bourbon 1730 av Lewis Trondheim och Appollo är en väldigt trevlig nyhet. På Komikas hemsida kan man läsa dels om albumet, dels få en förhandstitt och dels läsa en nyskriven längre text om Lewis Trondheim. Bourbon 1730 är en de serier Komika tidigare aviserat som jag verkligen sett fram emot. Andra serier som Komika har rättigheterna till och som jag hoppas ges ut inom en hyfsat snar framtid är Klezmer av Joann Sfar, Det stora onda av David B och Himmel över Bryssel av Yslaire. Då skulle vi få det bästa av Frankrike genom Komika och Albumförlaget. Ett annat Komikaprojekt som jag missat men som verkar vara långt gånget är Sekvenser, en kulturtidskrift om tecknade serier och animerad film. Det ska bli spännande att se vilken kvalité den håller. Ett givet köp i november. Dessutom är första delen av vad som ska bli den definitiva Mystiska 2:an samling även den utlovad nu till hösten. Nice bajs. Utom för plånkan.

söndag 13 september 2009

Två (tre) svenska webbserier

Blev via e-brev uppmanad att spana in en ny svensk webbserie, Kisenja, som jag inte hört talas om tidigare. Så jag spanade in den. Jag har svårt för att engagera mig i längre webbserier. Jag följer ingen. Serien är dock hyggligt tecknad och det verkar vara ett ambitiöst projekt på engelska. En blandning av mode och serier där jag antar att serierna ska sälja modet och skapa någon form av community. Men jag kan ha fel, jag har inte riktigt förstått vad det handlar om, ungefär som community och andra påhitt inte riktigt når fram till mig som ung gubbe. Jag ska iaf följa projektet för det är något nytt.
Mikael Bergkvist som jag inte kan komma ihåg att jar hört talas om tidigare postade ett inlägg på Serieforum med hänvisning till sitt projekt, en blockbusterfilm i serieformat. License to kill heter serien och hittills är 115 sidor utlagda. Språket är engelska. En kille som blivit osårbar ska stoppa ett gäng vita rasister som vill utplåna större delen av jordens befolkning. Jag har inte lyckats kopiera någon bild men det hela är tecknat i en konventionell stil som känns väldigt 70- å 80-tal mainstream USA. När andan faller på ska jag läsa den.

I likhet med What Birds Know som det skrivits om i Bubblan är serierna på engelska vilket är naturligt även om jag föredrar vårt vackra språk.  Det är iaf skönt att det finns de som vågar satsa på annat än politiska serier/självbiografier/humorstrippar i detta avlånga land. Tyvärr är förlagen med några undantag fega när det gäller det. Det måste finnas serieskapare som vill skapa mer kommersiella serier istället för navelskådande.

lördag 12 september 2009

Kvinnliga seriehjältar jag gillar

De flesta serier är skapade av män. Följaktligen är också de allra flesta hjältarna män. Trots det finns det tack och lov en del riktigt intressanta kvinnliga hjältar i seriernas värld. Först ska jag kanske definiera hjälte. Jag tänker mig en betydligt vidare definition är den man kanske först tänker på när man hör uttrycket seriehjälte. Kanske förknippar man uttrycket med Fantomen, Captain America eller Stålis. Men sällan en kvinna. Den enda klockrena kvinnliga seriehjälte jag kommer på är Modesty Blaise. Det är lätt att förknippa hjälte med styrka och därmed lite röj med diverse busar. Om man tänker utanför serierna på vad som definierar en hjälte så är begreppet istället väldigt brett. En hjälte kan rädda någon ur ett brinnande hem men kan likväl vara en vardagshjälte som serverar mat till hemlösa. Det är lite den definitionen jag är ute efter när jag ska lista mina främsta kvinnliga seriehjältar.

Adelé Blanc-Sec: Jacques Tardis hjältinna slåss mot diverse galningar i det tidiga 1900-talets Paris. Hon söker inte röj men dras likväl in i det hela tiden. Hennes främsta styrkor är hennes mod och envishet, det sistnämnda också ett av hennes stora problem. Jag gillar Adelé eftersom hon helt enkelt är j-t tuff trots att hon från början är en vanlig person.

Isa: Francois Bourgeons hjältinna har det inte lätt i klassikern Resande med vinden men hon gör det bästa av situationen i en värld dominerad av män. Hon lyckas alltid komma vinnande ur saker genom att hon är slugare än de andra. Slug är i det här fallet positivt.

Michonne: Tuffast av alla överlevare i zombieeposet The Walking Dead. Michonne är grym med sitt samurajsvärd och en riktig dödsmaskin. Dessutom är hon schizo. Hon klarade sig länge genom att gå med sin zombiefierade pojkvän och ytterligare en zombie i släptåg innan hon stötte på de andra överlevande. Hon har definitivt fler liv än en katt. Jag gillar henne för att hon är så j-a hård.

Sist men inte minst givetvis Mina Harker som lett flera uppsättningar av The League of Extraordinary Gentlemen. Mina gillar jag skarpt för hennes järnvilja. Hon är dessutom riktigt intelligent vilket behövs i den samling av lirare hon leder.

Det finns givetvis fler men ovanstående är mina favoriter. I jämställdhetens namn ska jag givetvis även lista mina manliga seriehjältar framöver.

fredag 11 september 2009

Das Grauen im Gemäuer av Reinhard Kleist

Det blir en hel del Tyskland framöver. Om inte grisfebern sätter käppar i hjulet så drar jag till Berlin i mitten på nästa vecka. Det blir inget seriefokus på resan, det skulle göra min bättre hälft vansinnig, men väl ett besök på Modern Grahics där Emilé Bravo ska signera. Jag har inte läst något av honom men Fanfare/Ponent Mons utgåva My Mommy ligger på inköpslistan.

Min tyska favorittecknare är Reinhard Kleist och jag har tidigare recenserat några av hans serier. Das Grauen im Gemäuer kom ut 2002 och består av fyra korta berättelser baserade på noveller av den amerikanske skräckförfattaren H.P Lovecraft. De fyra berättelserna kretsar alla kring galenskap och det oförklarliga.Det är ju trots allt Lovecraft så vansinnet finns alltid där.

Kleist har alltså en teckningsstil som jag gillar skarpt. Han använder sig av stora stråk av tusch för att framhäva skuggorna som är centrala i alla delar. Kleists stil tillsammans med de miljöer och personer han skildrar skapar en förtätad stämning, det blir kanske inte skrämmande men väl obehagligt. Min favorit är Die Ratten im Gemäuer om en mörk familjehemlighet som tillsammans med råttors krafsande leder till galenskap och kannibalism. Albumet är klart läsvärt även för de som inte gillar skräck och ett måste för fans av Lovecraft. Ett fåtal av Kleists serier finns tillgängliga via AdLibris.

onsdag 9 september 2009

Die Sache mit Sorge av Isabel Kreitz

En tysk serieroman om andra världskriget går det inte direkt tretton på dussinet av. Isabel Kreitz 250 sidor tjocka Die Sache mit Sorge- Stalins spion im Tokio har Paul Gravett kallat " surely one of the best German books of the year". Serieromanen handlar om pianisten Eta Harich-Schneider och Richard Sorge, om deras relation och framförallt om Sorges spioneri för Sovjets räkning. Albumet utspelar sig i Tokyo före och efter anfallet mot Pearl Harbor. Sorges försök att påverka krigets utveckling och hur hans dubbelspel påverkar omgivningen och framförallt han själv är också centralt. Handlingen utspelas till stor del på den tyska ambassaden i Tokyo där Sorge spenderade en hel del tid som utsänd av en tysk tidning.

Albumet är i svartvitt och Kreitz teckningar antar jag är gjorda med blyerts i någon form. Annorlunda mot vad jag brukar läsa men teckningarna är bra och detaljrika. Kreitz skildrar på ett klichéfritt sätt relationerna mellan karaktärerna. Hon lämnar också öppet för läsaren att själv bilda sig en uppfattning om karaktärerna som därmed förblir intressanta albumet igenom. Just de mångfacetterade karaktärerna är en av seriens verkliga styrkor, en annan att det känns som att hon verkligen lyckats fånga både tidsandan och hur det såg ut i 40-talets Tokyo. Albumet är som en riktigt välgjord film där man kan ta in intrycken och reflektera i sin egen takt vilket är en av serieformens stora styrkor (bra formulerat av Göran Semb i senaste Bubblan). Kärnan i albumet är en människas försök att påverka historien och riskera sitt liv för det den tror på. En på alla sätt riktigt bra serieroman och ett bevis på att det finns andra intressanta serieländer i Europa förutom Frankrike. Spana in trailern nedan:

lördag 5 september 2009

Fantomen 16-20/2009

Så var det dags för en genomgång av senaste Fantan-numren sedan jag betat av dem nu i veckan. Det bästa Fantomen-äventyret var självklart Romerska legender 2: Hämndens pris av Reimerthi och Leppänen. Bra tecknat och en grym och bra handling. Ett av de bästa äventyren på längre. Minerva Brooks får gärna fortsätta med sina utgrävningar. Reprisen i nr 17, Mysteriet på Cape Cod är okej mest för spökena och Lee Falk-lookaliken. I grunden är det dock ett dussinäventyr om bankrånare. Hyenornas herre i nr 18 överraskar mig positivt med en bra berättelse om utanförskap och hämnd. Lite som Mowgli fast grym om en pojke som lämnas att dö sedan han dels fötts med blålila hud och dels med en tass istället för en hand. Inget nytt för Fantomen men det hela är bra gjort av Reimerthi & Bade. I nr 19-20 heter äventyret Pirater föröver 1: Sjukvårdsskeppet av DePaul & Boix är tyvärr Fantomen på rejäl tomgång. Pirater kapar ett fartyg och Fantomen nitar dem. Slut. Gravvalvets hemlighet i samma nummer är ett av Falk & Barrys bättre senare äventyr. Lite småhumoristiskt om en förälskad Fantomen (den 13:e).

Bland biserierna är höjdpunkten givetvis det nya Thorgal-äventyret Tors sköld. Bra och fantasifull intrig kombinerat med snygga teckningar ger mig en riktigt trevlig läsupplevelse. Thorgal måste definitivt vara en av de bästa pågående europeiska albumserierna om inte den bästa. Men jag lider lite med Thorgal, han får ju aldrig lugn och ro. Blixt Gordon av Dan Barry är okej, hyfsad intrig och snygga teckningar. Jag hade dock föredragit Alex Raymonds version. Spirou-äventyren De svarta hattarna och Gränsmysteriet är båda underhållande och småroliga bagateller. Däremot är det verkligen dags att skippa en allt tröttare Herman Hedning, skämten har gått på tomgång i bra många år nu. En bättre svensk humorserie borde gå att uppbringa.

torsdag 3 september 2009

Wish you were here 1: The Innocents av Gipi

The Innocents är liksom efterföljaren en del avFantagraphics Ignatz-serie. Gipi är en av mina favorittecknare och jag har tidigare recenserat Wish you were here 2: They found the car och Aufzeichnungen auf einer Kriegsgeschichte och den senare är ett mästerverk. The Innocents handlar om Gil och hans brorson som egentligen ska ha en kul dag tillsammans med besök på ett nöjesfält. En gammal vän till Gil hör dock av sig och de åker istället för att träffa vännen som suttit i fängelse en längre tid.

Gipis teckningar är som alltid utsökta och stämningsfulla. Dialogen mellan Gil och brorsonen är även den väldigt bra och känns äkta. Berättelsen bryts av genom Gils återblickar till ungdomen och händelserna som ledde till att hans vän Valerio hamnade i fängelse, dessa är tecknade i enbart tunn tusch, de bryter av på ett bra sätt. Serien är liksom efterföljaren i Ignatz-serien en lågmäld historia om relationer och hur slumpartade händelser inverkar på en persons öde och bitterheten över det som blev. En fin serie.

onsdag 2 september 2009

Till alla jag legat med av Mikael Sol

Ännu en svensk självbiografisk serie. Denna gång om en (relativt) ung man som fläker ut sina sexupplevelser sedan det tagit slut med tjejen han älskar. Dessutom tecknad i en ganska enkel och "cartoony" stil. Behöver Sverige verkligen det? Albumet är iaf Mikael Sols debut. Mikael Sol är för mig mest förknippad med fanzinerecensionerna i Bild & Bubbla. Nå, behöver Sverige det här albumet? Ja :) Jag hade verkligen inga förväntningar på albumet utan läste det mest som en del av min "låna svenska serier som kom ut i våras" för att se om det finns något läsvärt.

Den enkla teckningsstilen funkar bra och harmonierar väl med seriens verkliga styrka, dialogen. Det är dialogen som gör serien så bra, det var länge sedan jag skrattade så mycket när jag läste en serie. Sol delar öppenhjärtigt med sig av sina upplevelser på ett som det verkar ärligt sätt, för han framstår oftast inte som så sympatisk även om jag tror att de flesta kan känna igen sig i hans knäppa och roliga tankar. Trots temat lyckas Sol också undvika att det hela blir spekulativt trots att han lämnar ut de han haft sex med. Nu är iofs inte allt roligt vilket inte är meningen, både början och slutet är rätt sorgliga och brutalt självutlämnande. En riktigt bra självbiografi som verkligen överraskade mig positivt.

tisdag 1 september 2009

We3 av Grant Morrison Frank Quitely

Grant Morrison är en hypad författare som jag knappt läst något av. Den enda serie jag kommer på är Batman reborn: Batman & Robin som han gjort tillsammans med Frank Quitely vars teckningar jag gillade direkt. We3 läste jag först om på Shazam! och efter en sådan hyllning hamnade den shoppinglistan. Tre djur, en hund, en kanin och en katt, har kidnappats till ett militärt projekt för att träna dem till supersoldater och på så sätt slippa offra människor. Projektet ska dock avslutas men djuerns tränare låter dem löpa och militären sätter då in alla resurser de har på att ta kål på de mördarmaskiner man utvecklat djuren till.

Det är något djupt gripande med We3 som gjorde att jag inte kunde släppa serien sedan jag läst den. Jag har föga förståelse för de som skaffar husdjur annat än av ensamhet. Hundar skulle jag till och med säga att jag ogillar i allmänhet. Projektet med de tre djuren är dock ett riktigt vidrigt djurförsök som berör och stör mig. Djuren tränas till mördarmaskiner samtidigt som de lärt sig att uttala vissa ord. Djuren har blivit en sorts robotmonster. Hjärtlöst är bara förnamnet. Djurens kamp för att ta sig till något som de vagt minns som hemma är hjärtslitande. De har även en lojalitet mot varandra som förstärks under jakten på dem. Det är också de, djuren som tränats till mördarmaskiner, som visar nåd, inte människan. We3 är en serie som verkligen berör och som har ett oväntat djup. Weltklasse.

måndag 31 augusti 2009

Merchandise jag vill ha

Shopping är ett bra sätt att bli glad. Idag köpte jag en grön stickad tröja och en rödrutig skjorta. Jag blev dock inte lika glad som när jag köper serier eller ett par snajsiga skor. Via Comics Alliance hittade jag däremot lite saker som jag verkligen vill ha. På den amerikanska kedjan Arby´s som jag ville besöka när jag var i staterna för några år sedan men aldrig hittade har de schyssta grejer till barnboxen. Inte som Max där jag (min dotter) förra året fick två plastracketar och två stenhårda bollar eller som Donkan i år där hon fick Octavius från En natt på museet 2 som kan åka framåt typ 30 cm. Kassare än kasst. Kolla in bilden här bredvid och förstå varför inte bara barn kommer att skrika efter deras barnboxar. Att de dessutom har rostbiffmackor och curlyfries gör mig bara än mer avis. Å då är ändå ingen av figurerna en personlig favorit på något sätt. Den talangfulle Matt Hawkins hemsida är värd ett besök.

Ännu mer lockande är dock Marvels samarbete med Tokidoki som i februari 2010 börjar sälja t-shirts, munjackor och mössor med några av de läckraste motiv jag sett på vääääldigt länge. Habegäret är närmast totalt. Å sak samma här, figurerna är inte mina favoriter förutom Captain America då. Thor å My Little Pony t-shirten är sjukt cool. När jag nu fått smak för merchandise så sökte jag och hittade jag Kapow Gifts där jag skulle kunna spendera en smärre förmögenhet. Å när min sambo sett en del av vad jag skulle sett så skulle jag få spö eller nåt. Som om jag skulle köpa Don´t hassle the Hoff väskan med en bild på David Hasselhoff. Hon tyckte det var illa nog när dottern fick en tröja med en bild på The Hoff med texten The Man, The Myth, The Hoff. Själv var jag jävligt nöjd.

söndag 30 augusti 2009

Fulheten av Nanna Johansson

Nanna Johanssons Fulheten har rönt en hel del uppmärksamhet i diverse tidningar. Igår förekom hon dessutom i en längre artikel om seriestaden Malmö i DN. I den lokala gratisblaskan är hennes serier en av få ljuspunkter. Jag har inte besökt hennes hemsida men var alltså inte helt obekant med hennes serier och lät mig följaktligen inte heller avskräckas av det föga inbjudande omslaget. Nanna Johansson tecknar i en enkel stil, som dock inte liktydig med titeln på albumet. De enkla teckningarna fyller sin funktion väl, här är det innehållet som räknas. Detta blir nästan lite övertydligt genom den första bilden.

Johansson driver med en rad olika företeelser men fokus är på könsroller. Ett tacksamt område i ett fortfarande ojämnställt land. Oavsett vad hon driver med så lyckas hon bra. Allt är inte kul men en hel del är det, även om skrattet ibland fastnar lite. Genom att vända på könsrollerna lyckas Johansson på ett enkelt och tydligt sätt visa på problemet med ojämnlikheten mellan män och kvinnor. Pojkar utsatta för hedersproblematik, en våldtagen gubbe och en tokraggande brud på krogen är klockrena. Fulheten borde faktiskt användas som undervisningsmaterial. Läs den, skratta och tänk ett steg längre.

Jag tycker alltså att Fulheten är bra men samtidigt så känner jag mig i egenskap av vit heterosexuell man kränkt vilket givetvis ingen kan ifrågasätta. Idag känns det dock okej, min sambo är och tittar på apor med vår dotter medan jag gör mer manliga saker här hemma som att luta trappan och rulla 83 köttbullar av finaste fläskfärs. Det är skönt att veta att könsrollerna i ens egna liv är som de ska vara, det behövs i en föränderlig omvärld.

fredag 28 augusti 2009

Metabaronerna 1: Othon, ättefadern av Jodorowsky & Gimenez

Metabaronerna är en spin off på Jodorowskys/Moebius klassiker L´Incal. Metabaronerna har tidigare delvis getts ut på engelska av DC/Humanoids, tydligen med vissa delar censurerade. även L`Incal har getts ut på engelska. Faraos Cigarer ger ut den senare på danska. Metabaronerna handlar om just Metabaronerna som är universums största krigare. Första delen handlar om hur ett ödesdigert val tvingar Metabaronerna att slåss för sin hemplanet och riskera att ge upp sin största hemlighet.

Gimenez teckningar är riktigt snygga. Hans stil lämpar sig väl för science fiction. Det visuella är det allra bästa med albumet, det är verkligen en fröjd att se Gimenez teckningar. Vad gäller själva handlingen så är det väldigt mycket som sker i denna första del, mycket bakgrund som ges inför fortsättningen. Sättet som serien berättas på och framförallt tempot känns väldigt... franskt. Tempot är trots en del action rätt långsamt. Långsamt innebär inte dåligt utan det känns som en fransk tradition. Greppet att låta en robot som tjänar den nuvarande Metabaronen återberätta Metabaronernas historia för en annan, väldigt känslig, robot är dock inte så lyckat. Nu är de inte så frekvent förekommande tack och lov. Framförallt berättandet får mig att tänka på Bilal fast jag gillar det här mer än Bilals sf-serier. Metabaronerna är en bra och snygg sf-serie där ära och stolthet är det viktigaste. Den blir trevlig att följa.

Fünfzehn

Min erbarmligt dåliga tyska är en av mina kulturella sorger. Jag tänker alltid ta tag i det och bli bättre men jag blir aldrig färdig. Iaf har jag blivit utmanad av Butter tar ordet att sätta samman en lista på femton minuter. "Fifteen books that you've read that will always stick with you" "First fifteen you can recall in no more than 15 minutes."

Den gyllene kedjan av Olov Svedelid
Det bästa svenska äventyret
Onkel Toms stuga av Harriet Beacher Stowe
Starkaste barndomsminnet
Animal Farm av George Orwell
Totalitarianismen i djurform
Maus av Art Spiegelman
Bästa serien
Mio, min Mio av Astrid Lindgren
Ensamhet
1984 av George Orwell
Ofrihet
Maffia av Tomas Lappalainen
Ingen respekt för lagen
Brev från nollpunkten av Peter Englund
Människans inneboende ondska
The Walking Dead av Robert Kirkman
Människor i extrem situation reagerar
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
Ordens mästare
Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild
Rasismens fula ansikte
Black Hole av Charles Burns
Utanförskap och ångest
Alkemisten av Paulo Coelho
Sämsta skiten jag läst
Tysk höst av Stig Dagerman
Krigets följder
Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marques
Magisk realism

Jag skickar utmaningen vidare till Simon säger och Självgod och bitter. För att återknyta till min tyska som en gång var okej hade jag gärna stoltserat med något av Hesse, Böll eller Seghers på tyska men de har inte lämnat några djupare spår.

torsdag 27 augusti 2009

Conan Vol 0- Born on the Battlefields av Kurt Busiek & Greg Ruth

Conan är en klassisk pulp-hjälte skapad av Robert E Howard. Born on the Battlefields är en del av den nystart som Kurt Busiek, mest känd för superhjältar, gett serien på Dark Horse. Serien har blivit en framgång och fått bra kritik. Den klassiska Conan-serien är annars den av Roy Thomas och i alla fall delar av den har getts ut på svenska och om jag inte missminner mig har det funnits en eller flera Conan-tidningar. Conan har f.ö. spelats av Arnold Schwarzenegger i två 80-tals rullar. Jag har bara sett den första och tyckte den var rätt bra, jag har dock inte sett den på över 15 år så jag reserverar mig litta. Born on the Battlefields handlar om barbaren Conans födsel och uppväxt. Hans väg till att bli en stor krigare dvs. en köttig jävel.

Greg Ruths teckningar är bra och når sin höjdpunkt i de olika slag som skildras. Mer finstämda scener lyckas han inte lika bra med. Busiek har använt ett svulstigt och överdrivet språk, framförallt den berättartext som ackompanjerar texten är sådan. Sättet det är skrivet på sätter tillsammans med Ruths teckningar tonen för albumet och därför funkar det riktigt bra framförallt i actionsekvenserna. Conan är nämligen framförallt en serie om en stark och modig man i en hård omgivning. En riktigt gammaldags kämpe. Som det ska vara. Det svulstiga språket till trots så tycker jag även att Busiek lyckas när han skildrar de händelser som gör Conan till den man han är. Om man har svårt för svulstigt språk och klyschor bör man undvika Conan, annars är det väl värd att läs för vad den är. En bra actionspäckad fantasyserie.

Missat 1-års jubileum


Jag hade tänkt att jag skulle skriva något med anledning av att det var ett år sedan jag började blogga igår. Men det glömde jag givetvis bort. Om du mot all förmodan vill titta lite på vad jag bloggat om tidigare kan du ju använda dig av etiketterna eller recensions- och nyhetsarkiven. Det har iaf varit kul att blogga under det här året och speciellt när bloggandet gett upphov till kommentarer och nya kontakter.

måndag 24 augusti 2009

Så jävla normal av Nina Hemmingsson

Jag är din flickvän nu innebar ett stort genombrott för Hemmingsson. Jag gillade framförallt enrutingarna i samlingen. Samlingen kom dock ut 2006 och en uppföljare har därför varit efterlängtad. Så jävla normal är inte den uppföljaren utan teckningar av Hemmingsson 2006-2009 om hur hon mått. Ska man tro teckningarna så har hon inte mått så jävla bra. Det är mycket ångest och otrevligheter. Nu är antagligen en del av teckningarna en spegling av omvärlden iofs. Tyvärr gör blandningen av teman i teckningarna att samlingen känns spretig. En hel del känns också som kladd utan större funderingar bakom, en stundens ingivelse. Det kanske kan tyckas intressant men de är inte intressanta. Samlingen blir helt enkelt rätt ointressant. Synd eftersom Hemmingsson redan visat sin talang. Jag väntar fortfarande på någon form av jävla uppföljare.

söndag 23 augusti 2009

Det är bara lite AIDS av Sara Granér

Sara Granér hyllades både här och där under våren som sig bör när pressen får recensera en vänsterfeminists betraktelser. En annan som hyllats på landets kultursidor är Liv Strömquist vars serier jag mest blir trött av att läsa. Jag håller med henne i rätt mycket även om vänsterretoriken gör mig lite trött. Tröttast blir jag dock av att hon vill hamra in att hon vet hur allt egentligen är. Det var därför med viss bävan jag läste Granérs debut. Visst finns det vänsterretorik här också (den är ju trots allt utgiven på Galago) men framförallt är albumet en skönt absurd drift med könsroller, föräldraskap och överheter. Just ordet absurt är egentligen den enda sammanfattning som behövs. Albumet är inte roligt hela tiden men till största delen är det kul. Typ eftertänksamma leenden och ibland skratt. Sara Granér besitter en sällsynt förmåga att dissekera samhället och synliggöra det som jag oftast inte reflekterar över i vardagen. Teckningarna då? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Störda är väl det som närmast beskriver dem. Lika störda som underhållande. Färgkompositionen i bilderna är suverän. Jag gillar verkligen Granés teckningar. Fantasifulla/ sjuka bildsekvenser finns det många av. Mina farhågor angående albumet besanndes inte utan Det är bara lite AIDS är ett sjukt underhållande album. Absurt. Liksom att dra alla över en kam.

fredag 21 augusti 2009

Numret av Thomas Ott

The Walking Dead tog sin tid att läsa. Det gjorde inte Numret av schweizaren Ott. En ordlös berättelse om en bödel som hittar ett nummer efter en avrättning. Av en slump hittar han en hund med början på numret i örat och därefter rullar det på. Numret får minst sagt stora konsekvenser för bödeln. Numret är skapad på skrapkartong, helt nytt sätt att göra serier för mig men det funkar fint. Stämningsfulla bilder och bra bildlösningar gör det till en annorlunda men trevlig läsning. Idén om numrets konsekvenser för bödeln är elegant genomförd. Eller som det opretentiöst står på baksidan "förgänglighet, återfödelse och den eviga cirkeln av liv och död". En bra, annorlunda och snabbläst men därmed inte en enkel historia.

onsdag 19 augusti 2009

The Walking Dead Compendium One av Robert Kirkman m.fl.

Ettusenåttioåtta sidor. Ettuseåttioåtta sidor. Den är rätt maffig. The Walking Dead har blivit en stor succé eller som Compendium One saluförs på omslaget: The ultimate edition of The New York Times bestseller. Oj oj ojdå! TWD handlar om hur zombies skövlat USA och man får följa en lite grupp överlevande. Det hela börjar med att polisen Rick vaknar upp efter att ha legat i koma och inser att något har gått snett. Han ger sig iväg för att söka efter sin familj i hopp om att de lever. Han hittar dem tillsammans med andra överlevande börjar deras kamp för att överleva både attackerande zombies och andra överlevande. Compendium One samlar de första åtta tradsen. Tyvärr verkar den redan vara slutsåld trots att den släpptes så sent som i maj i år. Simon säger har en genomgång av de olika varianterna.

TWD har hyllats på diverse bloggar så det var med rätt stor förväntan jag började läsa Compendium One. Här tänkte jag då börja med att gnälla lite. Det är nämligen alldeles för mycket text. Kirkman låter karaktärerna excellera i den ena långa monologen efter den andra. De tillåts älta varenda liten detalj kring hur de mår och hur de ser på vad som händer runt dem. Ibland är det som att man hamnat i en terapisoffa. Vilket de iofs kunde behöva allihop. Serien hade verkligen mått bra av mindre text, all text hämmar flytet i läsningen. Kirkman hade om han velat lyckats få fram samma saker genom kortare dialog och förlitat sig mer på seriemediet.

Men. The Walking Dead är en helt fantastisk serie, en av de bästa jag läst på länge. Zombiesarna spelar inte huvudrollen utan bildar en fond åt människorna som befolkar den och deras inbördes relationer och emotionella förändringar. Serien är oerhört spännande och jag har inte haft möjlighet att sträckläsa den på det sätt jag önskat. En stor del av spänningen ligger i att man inte vet vilka som ska stryka med. Utan att säga för mycket så har jag inte riktigt hämtat mig från slutet. Seriens verkliga styrka är beskrivningen av karaktärerna, de är nästan alla mångfasetterade och det är intressant att se hur deras personligheter förändras av de extrema omständigheter som en civilisations kollaps utgör. TWD har verkligen sugit tag i mig. Senast i natt drömde jag om serien och flera kvällar har jag kommit på mig själv med att ligga och fundera på serien istället för att få lite välbehövlig sömn. Det är ett kvalitetsbetyg om något. Till skillnad från en zombiefilm kan man ta in allt i TWD i sin egen takt. Seriemediet är fantastiskt. Funderingarna har rört sig kring seriens tema om hur helt vanliga människor agerar när katastrofen drabbar och hela grunden för ens existens förändras totalt. Weltklasse.

Som lite kuriosa så var det en artikel i SvD häromdan om att forskare matematiskt beräknat hur mänskligheten skulle göra för att överleva en zombieattack.

tisdag 18 augusti 2009

Flugan av Lewis Trondheim

Trondheim får nog anses vara den största stjärnan bland de nya franska serieskapare som slog igenom på 90-talet. Komika har gett ut två delar av hans Donjon-serie som vid det här laget omfattar ett stort antal album, Komika har även gett ut minialbumen Förvecklingar och Diablotus, Kaninos äventyr 0: Slalom samt Herr I och Herr O. Diablotus samt Herr I o O har jag inte läst men alla de andra kan jag varmt rekommendera. Komika har även gett ut Flugan, en ordlös serie om en flugas liv. Flugan föds i en soptunna och efter lite problem med att lyfta så börjar den utforska lägenheten den befinner sig och stöter på andra insekter och djur. Efter att ha blivit elektrifierad växer den och blir för stor för hela staden och slutligen jorden.


Flugan är en rolig bagatell berättad på ett finurligt sätt av Lewis Trondheim i hans typiska stil. Skildringen av flugan upptäckt av världen är mycket charmig och rolig. De bästa scenerna är när flugan försöker komma ut ur soptunnan genom att hoppa på en använd tändsticka varpå den faller ner i vätskan i konservburken och nästan drunknar eller när flugan efter att ha ätit socker tar en stor mängd peppar i tron att det också är socker. Mycket dråplig slapstick. Efter elktrifieringen när flugan blir stor försvinner det mesta av charmen från början av serien liksom roligheterna. Synd eftersom det började så lovande. Trots det är Flugan klart läsvärd och visar vad man kan åstadkomma utan ett enda ord om förmår utnyttja seriemediets möjligheter.

lördag 15 augusti 2009

Bild & Bubbla nr 179

Jag hade inga högre förväntningar på nya numret av Bubblan av den enkla anledningen att flera av texterna handlade om serier jag inte är så intresserad av. Fredrik Strömbergs text om serieinslaget i det amerikanska presidentvalet är en intressant genomgång av hur framförallt Obama blivit avbildad och hur olika serieskapare tagit ställning. Än intressantare är samme Strömbergs intervju med Gunnar Krantz där det för en oinvigd som eder bloggare blir lite klarare vad Kulturrådets bedömningar grundar sig på samt det mörka moln som tornar upp sig i form av den nya kulturutredningen. Paul Gravetts genomgång av realistiska serier som getts ut på sistone är alltför splittrad för att det ska bli intressant, Gravett som oftast är bra försöker få med alltför mycket i artiklen och det saknas helt djup. Att Ted Rall förväxlats med Emmanuel Guibert får nog Bubblan-redaktionen ta på sig. Skämmes.

Den första längre texten om mangastudion Yokaj är betydligt intressantare än jag förväntat mig, mycket tack vare att Strömberg låter personerna bakom Yokaj prata relativt fritt vilket leder till en bra och öppenhjärtig intervju. Eftersom intervjun uppenbarligen gjordes vid förra årets bokmässa hade det varit på sin plats med en uppdatering av läget för studion och kring försäljningen av Kick off! när det nu gått så lång tid innan publicering. Det här problemet har förekommit under hela tiden jag läst Bubblan (sen 2006) pga förseningarna. Jag hoppas att detta är ett övergående problem. Bubblan behöver inte alltid vara tokaktuell men ett år sedan intervju är lite väl mkt. Serien om arbetet i studion är trevligt tecknad och skönt självironisk.

Göran Sembs genomgång av superhjältefilmer börjar lite knackigt men tar sig på slutet. Jag gillar framförallt att han gång på gång bankar in budskapet att seriekonsten är ett bättre sätt att förmedla något än filmkonsten eftersom man i en helt annan utsträckning kan tillgodogöra sig verket i sin egen takt. Huvudet på spiken. The 99 är en intressant företeelse och Calle Hedréns intervju med skaparen av serien är intressant, det är sällan man läser om serier utanför Europa, USA eller Japan även om serien är tokamerikansk i sin teckningsstil. Om Kick off! intervjun var lite daterad så är det suverän tajming att det finns en rapport från Angouleme snyggt tecknad av högaktuella Joanna Hellgren.

Intervjun med Johan Wanloo som beskriver hur han skapar sina serier och om alla de idéer som ploppar upp är underhållande. När jag såg att det var just Wanloo som stod för det här numrets skissektion tänkte jag hur intressant kan det bli och förberedde en sågning av skissdelen som inslag i Bubblan. Nu blev den instället en av de bättre tack vare att Wanloo har så sjukt mycket knäppa och roliga idéer (ingen nyhet men ändå). Jag tycker nog ändå att skissektionen tar upp väl mycket plats och tycker inte att den måste vara med i varje nummer. Numrets höjdpunkt är givetvis Cyril Hellmanns intervju med legenden Rolf Classon om hans dryga 30 år i Seriesveriges tjänst. Intressant både vad gäller dåtid och framtid. Att Classon var så avigt inställd till Rocky först kände jag inte till men det var ju rätt kul.

Jimmy Wallins och Germund von Woverns serieintervju med Bud Grace är kul och överraskar även den positivt och Wallins teckningar är som vanligt riktigt bra. Recensionsdelen är bra, nu är det recensioner och inte kåserier. Jag blir dock lite sur när jag läser Nicolas Krizans recension av Aldrig godnatt efter jag själv skulle vilja skriva lika bra recensioner. Mikael Sol är kanske snällare än någonsin i fanzinerecensionerna och verkar nu har fullbordat en vandring som gått från dryg besserwisser till vänlig folkskolefröken vad gäller recensionerna. Vad händer framöver?

Allt som allt (jag kommer inte på något bättre uttryck) ett nummer som var klart bättre än vad jag trodde. Jag hoppas verkligen att den förseningen var en engångsföreteelse så inte redaktionen faller tillbaka i gamla synder nu när det gått så bra. Nästa nummer ser jag framemot så då kanske jag blir lite besviken och får gnälla lite, det är mer mitt naturliga tillstånd. Inte ens om jag försöker skulle jag dock kunna gnälla på Niklas Askers togksnygga omslag. Avslutningsvis vill jag bara be om ursäkt för att ordet intressant förekommer oftare än bajslåtar på Radio Rix.

fredag 14 augusti 2009

Intressant artikel om serier i Fokus

Via Sekventiellt som jag har i blogglistan hittade jag en intressant artikel om serier i Fokus, en tidning som utkommer en gång i veckan a la Newsweek. Artikeln handlar en hel del om sommarens succé Gängkrig 145 som sålt i 26 000 ex. Både Lapidus och Bergting intervjuas och det intressantaste är att Bergting säger att han vet att "det finns flera projekt på gång, jag känner till ett par tre stycken, mer än så kan jag inte säga. Mycket är på nivån: »fan, vi drar i gång något". Minst sagt intressant och jag blir sådär toknyfiken som bara lovande rykten kan göra mig, vilka är inblandade och vad ska serierna handla om? Välkända namn ska det tydligen vara. I artikeln står även att Brombergs ska ge ut Maus på nytt på grund av stor efterfrågan. Synnerligen välkommet enligt mig, Maus är den bästa serie jag läst och borde givetvis alltid finnas tillgänglig. Brombergs ger ut den i samma utgåva som 1996, dvs samlad i häftat format. Fokus artikel är rätt bra faktiskt och förhoppningsvis ger sig några av de större förlagen in på seriescenen framöver. Det tror jag faktiskt att alla skulle tjäna på.

tisdag 11 augusti 2009

Fräsigaste bilen


Under semestern stannade jag en varm dag till på den lokala stormarknaden för att handla lite. På väg till bilen såg jag då den fräsigaste bilen iaf på den här sidan Dalälven. En sliten röd bil av för mig okänt märke men med en airbrushad Hälge som inramning till registreringsskylten. Ett givet Kodak-moment med min halvrisiga mobilkamera. Å naj, det är inte min bil. Jag hade valt Fantomen om jag gjort något liknande. Jag tvivlar dock starkt på att min bättre hälft skulle uppskatta ett sådant tilltag. Hälge är en serie jag aldrig förstått varför folk gillar, den är ungefär lika kul som att se färg torka. Skämten måste ha gått x antal varv nu med tanke på hur länge Hälge funnits. Jag kan iofs tänka mig att han går hem i sko´bygdn bland jägare och annat löst folk. Som sagt, det är iaf en fräsig bakdel, så fräsig att vingen egentligen är helt onödig.

måndag 10 augusti 2009

Ett halvt monster

Jag skrev för några inlägg sedan att jag inte skulle recensera Monster förrän jag läst alla aderton men när jag nu läst cirkus tvåtusen av fyratusen sidor så kan jag inte låta bli att reflektera kring denna genomhypade manga. Men en regelrätt recension blir det först efter volym aderton Det är lite spoilervarning på texten nedan.

Dr Tenmas jakt efter den Johan som han en gång räddade livet på och som sedermera visar sig vara ett monster har varit lite upp och ner liksom serien. Efter en lovande start nådde Monster en tidig höjdpunkt i tredje volymen med lite svar på frågorna kring Kinderheim 511 där Johan bott och barnhemmets kopplingar till den östtyska säkerhetstjänsten. Jag förväntade mig en hel del av serien efter det här men istället blev det rätt ointressanta sidospår om högerextremister och andra skummon med kopplingar till Johan.

Fram tills att Johan efter några volymer på nytt dök upp i egen hög person har Tenma mest jagat en skugga men plötsligt fanns monstret i sikte. Jag hade lite grand börjat ge upp hoppet om att serien på nytt skulle bli intressant och efter volym åtta var jag inte säker på om det skulle bli fler volymer men så läste jag volym nio och här tog serien rejäl fart på nytt, den klart bästa volymen hittills med ledtrådar både till Johans barndom i form av en tjeckisk sagobok, stor dramtik, rejält med action och en kittlande cliffhanger på sista sidan. Tvåtusen sidor Monster till! Voll krass!

fredag 7 augusti 2009

Snygga omslag 10

Första delen av Alex Alice Siegfried-trilogi är ett givet köp under höstens resa till Berlin. Omslaget till första delen är snyggt. Det andra är dock ännu snyggare, oerhört stiligt. En ensam och bestämd valkyria som blickar ut över något. Så vackert att jag vill ha det inramat och uppsatt på en vägg. Vitt, blått och svart i en läcker kombination. Mumma. Serien är tecknad i en rätt konventionell stil som inte överensstämmer med omslagen men är serien hälften så bra som omslagen så kommer jag att hoppa högt i ren glädje. Första delen finns på både franska och tyska, andra delen finns på franska och kommer på tyska i januari 2010.

onsdag 5 augusti 2009

The Nobody av Jeff Lemire

Jeff Lemire är en av de nya indie-älsklingarna i USA. The Nobody är iofs utgiven av DC:s underetikett Vertigo så frågan är hur indie han är nu. Lemire har iaf hyllats för sin Essex County trilogi som ges ut i samlad form av Top Shelf nu i augusti. The Nobody som jag läst är fritt baserad på HG Wells klassiker Den osynlige mannen och handlar om en man i bandage som anländer till den lilla staden Large Mouth 1994. Hans vistelse där väcker inledningsvis stor uppmärksamhet men sedan blir han en "osynlig" del av samhället tills han blir misstänkt för ett brott. Den osynlige mannen är f.ö. även en av medlemmarna i The League... av Alan Moore och där liksom i James Whales filmklassiker från 1933 är han en galen människa.

Jag hade höga förväntningar på The Nobody som bara till en viss del infriades. Jag gillar Lemires tuschrika stil och stämningen i berättelsen fångas fint genom albumets färger vitt, svart och ljusblått. Historien är ganska enkel och det är nog det som gjorde att jag inte omfamnade albumet på det sätt jag trott. Visst skildrar han teman som ensamhet, utsatthet, besatthet och grupptrycket i en småstad på ett bra sätt. Men. Allt det här har jag sett tidigare. En ung flicka som längatar bort till något annat. En besatt människa som har förlorat/förlorar fotfästet. Småstadsbor som drivs ihop till en mobb pga rädsla. En serie måste givetvis inte vara originell för att vara bra men när den inte förmår lyfta sig över tidigare likartade skildringar så räcker det inte. The Nobody är på det hela taget något av en besvikelse. Idéen är bra men genomförandet matchar tyvärr inte idéen. Å Essex County ligger inte längre lika högt på listan över serier jag vill läsa.

måndag 3 augusti 2009

Miss Don´t Touch Me av Hubert & Kerascoet

Amerikanska NBM publicerar en hel del bra europeiska serier. De har tidigare publicerat Isaac the Pirate på engelska vilket är en kulturgärning i sig. Hubert och Kerascoët var helt okända för mig men en intressant handling och snygga teckningar gjorde köpet rätt givet. Plus en bra recension på Simon säger. Den amerikanska utgåvan samlar de två första franska utgåvorna, La Vierge du Bordel från 2006 och Du Sang sur les Meins från 2007. Ytterligare två delar, Le Prince Charmant och Jusqu´a ce que la mort nous separé har getts ut i Frankrike. Notera att det förekommer en rad fel i beskrivningen på baksidan av albumet. Det bör ligga en lapp med rättelser i albumet.

Albumet utspelas i 30-talets Paris och handlar om den unga oskulden (inte oviktigt för berättelsen) Blanche som ser en död kvinna i det övergivna grannhuset och på grund av det mördas hennes syster. Blanche är övertygad om att det är seriemördaren "The Butcher of the Dances" som ligger bakom. Hon letar efter spår och de leder henne till lyxbordellen Pompadour. Hon får där anställning som dominatrix och fortsätter sökandet efter de ansvariga för hennes systers död. Mycket mer kan jag inte avslöja om handlingen utan att förta upplevelsen av albumet.

Det här är nämligen ett mycket bra album som jag tycker bör införskaffas av den som är det minsta intresserad av franska serier. Hubert har skrivit ett underhållande manus med en bra dialog och Kerascoëts teckningar är riktigt bra och påminner inte så lite om Blaines även om de inte har samma energi. Till skillnad från Blains serier är Miss Don´t Touch Me betydligt mörkare, visst finns det komiska inslag och det är berättat på ett sätt som för tankarna till Adelés extraordinära äventyr stundtals men historiens komponenter är ur flera vinklar ytterst otrevliga. Sadism, korruption och hyckleri är alla vidriga företeelser och här förekommer de i överflöd. Även om jag inte skulle beskriva albumet som så spännande så drivs man framåt av nyfikenheten att veta vad som ska hända, det finns en otäck underton i albumet att saker ska gå åt pipan vilket ger ytterligare driv i läsningen och inbjuder till sträckläsning för att få veta slutet. Det är en bra och snygg serie med en huvudkaraktär, Blanche, som borde kunnas utvecklas yterligare i kommande album, Serien är ytterligare ett bevis på hur skickliga de franska serieskaparna är och det är trevligt att de amerikanska förlagen ger ut alltfler franska serier.

lördag 1 augusti 2009

Försäljningen av serier i USA senaste kvartalet + Sverige enligt AdLibris

Bakom den extremt upphetsande rubriken döljer sig faktiskt lite intressant info. ICV2 har sammanställt en lista över de mest sålda titlarna inom olika genrer under andra kvartalet 2009. Den totala försäljningen av serier minskade enligt Nielsen Book Scan med åtta procent men minskningen kan ha varit mindre eftersom man inte räknat med "graphic novels" som placerats i barn- och ungdomsavdelningar i bokhandlar. Watchmen sålde riktigt bra pga filmen givetvis och även släppet av flera volymer av Naruto hjälpte till att hålla försäljningen uppe. ICV2 har delat in försäljningen i flera katergorier. Jag tycker att de intressantaste är Top 10 Genre Porperties och Top 10 Fiction and Teality Porperties. Det hade varit kul om de redovisat en uppskattning av försäljningen men det hade kanske blivit väl mycket av en chansning (ICV2 har iofs en månatlig redovisning av detta men det omfattar inte alla försäljningskanaler).

Vad som menas med "Genre" vet jag inte riktigt men sättet de redovisar topp-tio listan på gör att jag antar att det är alla album inom en viss serie oavsett om det är tpb, omnibusar eller vad de nu kallas. Topp 10:
1 The Walking Dead, Image
2 League of Extraordinary Gentlemen, Top Shelf
3 Star Wars, Dark Horse
4 Y: The Last Man, Vertigo
5 Buffy the Vampire Slayer, Dark Horse
6 Fables, Vertigo
7 Star Trek, IDW
8 Sandman, Vertigo
9 Dark Tower, Marvel
10 The Stand, Marvel

Här undrar jag lite om det är alla volymer av The League som räknats in eller om det bara är den senaste som getts ut av Top Shelf, de andra har ju publicerats av DC. Jag har börjat läsa The Walking Dead nu men förutom den är just The League den enda titel på listan som intresserar mig även om The Stand kanske skulle vara något. Nummer nio, The Dark Tower är f.ö. den enda titel som publiceras på svenska och den ges ut av Egmont. Av det utdrag som publicerades i en Fantomen för ett tag sedan verkar serien inte vara någon höjdare.

Ficition and Reality verkar vara en säregen blandning av olika serier.
1 Scott Pilgrim, Oni Press
2 Fun Home, Houghton Mifflin
3 From Hell, Top Shelf
4 American Born Chinese, First Second
5 What It Is, Drawn & Quarterly
6 A People's History of the American Empire, MacMillan
7 Black Hole, Random House
8 The Beats: A Graphic History, Hill and Wang
9 The Photographer, First Second
10 The United States Constitution, Hill and Wang

Intressant här är att tre av titlarna, nummer 2, 6 och 7 ges ut av tre bokförlagsjättar. Fun Home kommer att ges ut av Galago framöver under titeln Husfrid och Black Hole har getts ut av Schibsted. Nummer sex och tio antar jag är läroböcker i serieformat. Jag antar även (nej, jag är inte nationalekonom) att serierna i den här kategorin inte tillhör storsäljarna.

Det hade varit kul att se iaf en årslista över föräljningen av svenska serier. Men vem som skulle sammanställa en sådan och hur vet jag inte. Jag vet inte om Svensk bokhandel har möjlighet till det. I så fall är det ju viktigt att man inkluderar alla typer av serier och utgåvor. Det närmaste man kommer nu är väl AdLibris försäljningslistor eftersom de är störst. De har fem olika listor där serier förekommer så det är svårt att få ett grepp om vad som säljer bäst.
Serier & grafiska romaner
Tecknade serier & seriestrippar Fakta
Tecknade serier & seriestrippar
Tecknat & manga Kapitelböcker
Teckningskonst: humorteckningar och tecknade serier

torsdag 30 juli 2009

Planetary vol 1 av Warren Ellis & John Cassaday

Planetary är en serie som jag läst om både hos Simon säger och Butter tar ordet och lagt till på inköpslistan. När jag så var förbi mitt lokala folkbibliotek i veckan för att låna lite svenska serier så såg jag att de hade de tre hittills utkomna volymerna av Planetary så jag lånade den första. Den fjärde och avslutandevolymen kommer i mars 2010. Tydligen har det 27:e och sista numret dröjt väldigt länge.

Serien handlar om Planetary som är en organisation som utforskar jordens hemliga historia med fokus på det som hände under 1900-talet. Vem som står bakom organisationen vet inte ens de tre mysteriearkeologer som utgör Planetarys spets, de besitter alla superkrafter. Lika oklart är det vad organisationen har för syfte. Teamet som utgör Planetarys spets utgörs av den snabba och starka Jakita Wagner, Elijah Snow och The Drummer som kan lyssna av maskiner. Snow är typ odödlig och kan ta värmen från något och göra det till is. I de olika numren som utgör traden så stöter de på en massa olika skumma saker som en japansk ö med jättemonster som kom till liv under andra världskriget och ett skepp från en parallell värld som kraschat. En del saker hänger ihop, andra gör det inte.

Jag har inte läst något av Ellis tidigare som tydligen ska vara väldigt bra. Jag börjar nu förstå varför han anses vara en av de bästa. Karaktärerna i Planetary skulle kunna vara hur jobbiga som helst men Ellis förmår att göra alla intressanta t.o.m. grungesuperhjälten The Drummer. Han har också löst hur de paralella världarna hänger ihop på ett snyggt sätt, jag gillar vanligtvis inte när det blir för mycket rymdflum men eftersom Ellis löst det så snyggt så köper jag det rakt av. Manuset håller ypperlig klass i alla delar och kittlar fantasin på ett angenämt sätt. Cassaday är dessutom en riktigt skicklig tecknare. En del av de superhjälteserier jag läst har lidit av att teckningarna känns massproducerade, vilket de iofs är, men så är inte alls fallet med Cassaday. Han gör det helt enkelt väldigt bra och förmår skapa rätt stämningar. Planetary är en riktigt bra serie och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

onsdag 29 juli 2009

Seks sultne menn av Bendik von Kaltenborn

Norske Bendik von Kaltenborns album såg jag första gången på spx08 men köpte det inte då vilket jag ångrade senare. Så därför blev jag glad när jag kommer över det sista exet som norrmannen hade med sig till årets spx. Tyvärr glömde jag be honom signera det vilket säkert bara hade glatt honom att få göra. Anywho, så är Seks sultne menn Kaltenborns debut och belönades med norska Sproing-priset för bästa norska album 2007. Albumet handlar om sex feta män som är på "slankehjem" för att gå ner i vikt. Saker och ting kommer dock att spåra ur rejält för det fläskiga sällskapet.

Omslaget här intill är väldigt snyggt och innehållet är även det snyggt. Kaltenborn är en driven tecknare och trots att det är hans debut hittar jag inga svagheter utan han behärskar sin stil på ett mycket bra sätt. Både personer och natur är bra tecknade och gör läsningen till en fröjd. Trots att norska är närbesläktat med vårt vackra språk så har jag ibland lite svårt att hänga med i dialogen men för det mesta flyter det på bra. Dialogen är f.ö. även den bra och själva storyn kul. Karaktärerna är sköna och det är mer roande än oroande. Förklaringen som jag velat ha i slutet uteblir, eller nja när jag skriver detta så kommer jag på att förklaringen till vad som hänt är rätt uppenbar i slutet men så är det när man är lite bakom. Allt som allt en mycket trevlig serie och en serieskapare jag gärna vill läsa mer av. Som det fanzin jag köpte på spx men glömt bort tills nu. Ah, vardagens små glädjeämnen. Vill du ha tag i albumet får du nog passa på i Norge eller på nästa spx för det finns inte på sveanätet.

måndag 27 juli 2009

Eisner Awards- vann rätt serie?

Ja, i de flesta fall vet jag inte eftersom jag inte läst dem. The Beat har en fullständig lista. Intressantare än snarare vad man kan hitta bland de nominerade som man inte läst. Kategorierna är betydligt fler än Urhundens två och kategorier som bästa färgläggning och bästa textning är inte de intressantaste även om båda delarna är väldigt viktiga för en serie. Flera av serierna i kategorin bästa digitala serie skulle jag kunna tänka mig att läsa om de inte var just digitala. Hellboy Library Vol 1 vann bästa design för ett album och det var säkert välförtjänt även om jag inte sett de andra, det var en väldigt trevlig utgåva.

Vår nordiske superstjärna Jason vann kategorin bästa amerikanska utgåva av internationellt material med sin The Last Muskeeter, jobbigt eftersom listan på Jason-album jag inte läst bara blir längre och längre, dags att ta tag i det snart. Konkurrensen var dessutom brutal i form av Alan´s War, Gus & His Gang och Rabbi´s Cat 2. I mangavarianten av samma kategori vann Dororo av Tezuka i konkurrens med bl.a. Monster och Cat-Eyed Boy. Monster (ska påbörja vol 8 å 9 snart, riktig recension kommer efter vol 18) är bra men de andra har jag inte läst. Bill Willingham fick priset som bästa manusförfattare, de andra har jag inte läst något av men den första delen av Fables var ingen höjdare. Chris Ware vann i kategorin manusförfattare/tecknare i konkurrens med bl.a. Emmanuel Guibert och den överskattade Jason Lutes.

I kategorin bästa nya serie vann Invincible Iron Man i kamp med intressanta titlar som Air, Echo och Unknown Soldier. Bästa pågående serie vanns av All-Star Superman som jag nog får inhandla trots att jag har svårt för Stålis. Bästa nya grafiska album vanns av Swallow Me Whole som bl.a. Staffan på Staffars hyllat. Av de andra har jag bara läst Alan´s war men Skim, Paul Goes Fishing och Three Shadows verkar alla värda att införskaffa. Så varför har jag översatt alla kategorier till svenska? Jag kände för det! Ibland vill man ta "a walk on the wildside". Jag tjatar en del om min inköpslista men idag blev den lite kortare genom lån av Numret, Planetary vol 1 och Som en sammetshandske smidd i järn från den kulturinstitution jag håller högst i Svea rike, Folkbiblioteket.

söndag 26 juli 2009

The Photographer av Guibert & Lemercier & Léfevre

I maj i år kom äntligen den av mig efterlängtade engelskaspråkiga utgåvan av Le Photographe. Albumet som samlar de tre franska handlar om den franske fotografen Didier Lefevrés möte med Afghanistan genom sitt uppdrag att dokumentera ett team från Läkare utan gränser (Medicines Sans Frontieres) uppdrag i det krigshärjade Afghanistan 1986 för att bemanna två små sjukhus. Albumet består dels av Lefevrés bilder från uppdraget och dels av Guiberts teckningar efter Lefevrés återberättade historia om vad som hände och hans tankar under vistelsen och resorna till och från Afghanistan.

First Seconds utgåva är närmast skamlöst billig, runt 150 pix på nätet. Skamlöst billig eftersom det är en mycket bra utgåva. Till skillnad från många andra europeiska serier som ges ut i USA är den inte förminskad så mkt. Papperskvalitén gör både fotografier och teckningar rättvisa. 288 sidor i färg med svartvita bilder. En väldigt vacker utgåva helt enkelt. Men hallå! Innehållet då! Jo, det är lika bra. Det är både berättarmässigt och bild/fotomässigt en fascinerande berättelse. Albumet lyckas vara både intressant, spännande och gripnade. Lefevrés möte med Afghanistans natur och dess befolkning är intressant att se, det känns även som en ärlig skildring både av intrycken av afghanerna och Lefevrés egen person. Om man läst Alan´s War känner man igen hur Guibert redogör för någon annans historia och liksom i Alan´s War är det sympatiskt berättat.

Långtifrån alla fotografier i boken är mästerverk men de ger en inblick och en närhet som ingen tecknad serie hur bra den än är kan ge. Albumets i särklass starkaste del är den om hur teamet kallas till en by som drabbats av kriget och givetvis har även byns barn drabbats. Fotografierna av den döende pojken och den förlamade flickan är som ett hugg i hjärtat. De två första delarna är bäst, de skildrar mötet med Afghanistan och det vidriga kriget. Sista delen om Lefevrés dramatiska återresa till Pakistan lämnar mig mera oberörd, antagligen för att den handlar om en dum västerlännings självuppfyllande val även om Guibert lyckas skildra utsattheten på ett bra sätt. Däremot blir jag full av beundran för MSF och deras mod och hängivenhet. The Photographer är ett lysande album om Afghanistans tragedi men även en hyllning till det afghanska folket och MSF.

fredag 24 juli 2009

Denzin Comics och ensamförläggare

Få av er kommer kanske ihåg Denzin Comics som startades 2006 och gav ut Djävulens fotspår av bland andra Scott Allie samma år. Det var en helt okej skräckhistoria som jag recenserade förra året. Redan då konstaterade jag att Denzin Comics och dess förläggare kastat in handduken. När jag nu i ett infall surfade in på hemsidan fanns ett meddelande om att förlaget upphört den 6 juli år. Det var väl tyvärr väntat då förläggaren Dennis Persson kort efter att boken släpptes antytt att det inte gått som förväntat. Synd på ett bra initiativ.

Det är svårt för mig som inte har drivit förlag eller annat företag själv att spekulera i vad som är viktigt men det finns antagligen två anledningar till att små förlag har svårt att lyckas. Svårigheten med att driva förlag själv tror jag framförallt är tillgången på kapital (bristen) men även möjligheterna att nå ut. Sveriges dominerande mindre förlag, Kartago och Galago, har båda större bolag bakom sig och borde rimligen ha tillgång till mer kapital och framförallt mer resurser och kontakter för att nå ut. Optimal Press är ett annat enmansförlag som tidigare hade en imponerande utgivning av serier från Norden men de har numera dragit ner jämfört med tidigare, som jag förstått utifrån forum på grund av bristande lönsamhet i förhållande till det jobb som lades ner.

Komika inledde en imponerande utgivning under 2006 men har de senaste två åren tappat farten. Varför vet jag inte men jag kan gissa att även här är brist på kapital och möjligheter att nå ut är centralt. Albumförlaget har sedan starten förra året haft en imponerande utgivning och har hittils gett ut inte mindre än sju franska album i klassiskt format. Enligt vad förläggaren Jonas Andersson har redovisat på Serieforum så var första året tufft men ändå med hyfsad försäljning. Hur viktigt det är att nå ut genom t.ex. tidningar illustreras av att Sir Arthur Benton är Albumförlagets bästsäljande album hittills och Komikas Hergés äventyr har sålt slut. Båda omnämndes i en artikel i Aftonbladet vilket måste vara guld värt med tanke på hur många som läser Aftonbladet. Hergés äventyr har säkert omnämnts i många andra medier men det är ingen vild gissning att en artikel i Aftonbladet genererar en hel del försäljning. Galagos redaktörer måste ha hoppat jämfota över att Joanna Hellgren fick ett helt uppslag i DN idag eller igår inför släppet av Frances. Redaktören Johannes Klenell har i något sammanhang berättat hur hårt Galago jobbat för att ha bra presskontakter, jag antar att det var i samband med någon forumdebatt om bristen på bra serierecensioner. Galagos arbete ger uppenbarligen resultat för det är snarare regel än undantag att en utgivning inte uppmärksammas av t.ex. DN.

Jag har själv länge umgåtts med idéer på att starta förlag men det har stannat vid just idéer. Men Svensson-livet och finanskrisen har minskat det så viktiga kapitalet. Om jag väl startar så vill jag inte behöva ge upp om första utgåvan säljer uselt. Så en eventuell start ligger en bit framåt i tiden. Jag har funderat en del kring hur man ska nå ut men jag har inte kommit på något bra, det viktigaste är kanske att ha bra serier som intresserar t.ex. recensenter och att vara konsekvent i utgivningen iaf till en början. Å andra sidan bör man satsa på det man själv gillar och inte vad recensenter eller Kulturrådet gillar. Uthållighet är väl det man behöver bäst. Ungefär så långt har mina tankar vandrat. Saker som översättning, layout, dataprogram, ekonomi och annat är jag lyckligt ovetande om. Jag hopps att de som vågat ta steget som ensamförläggare dvs Nisse Larsson, Mikke Schirén, Jonas Anderson och Ingemar Bengtsson får det lyft de alla förtjänar framöver. Seriesverige behöver dem.

torsdag 23 juli 2009

Serier att se fram emot

Min inköpslista är redan för lång, både sett till plånbok och tid. När jag surfade runt och tittade vad som ska ges ut under sensommaren och hösten så hittade jag massor. Givetvis. Jag tycker det har varit en närmast total stiltje vad gäller intressanta serier som ges ut här i Svedala sedan SPX men nu är det en hel del intressant på g. Galago har en hel del på gång som jag ser fram emot. Dels är det Joanna Hellgrens Frances som det ska bli spännande att läsa. DN har en bra längre intervju med henne idag. Frances är första delen i en planerad trilogi om en flicka i 40-talets Paris och både innehålls- och teckningsmässigt verkar den riktigt intressant. Läs mer i DN om du vill. Galago ska även ge ut Alison Bechdels Fun Home som på svenska fått titeln Husfrid i dagarna. Albumet fanns med bland 2006-års bästa böcker 2006 hos bl.a. New Yrok Times, Entertainment Weeklyoch Publishers Weekly och handlar om att komma ut som homosexuell. Dessutom så ger Galago ut skräckmangan Uzumaki av Junji Ito i september och det är ett synnerligen lovvärt initiativ. David Liljemarks biografi över den värmländske predikanten Boltzius har varit underhållande att läsa i Galago och nu kommer den i samlad form. DN har en längre intervju med Liljemark om bakgrunden till projektet. Jag gillar det jag läst av Liljemark tidigare så Boltzius är ett givet köp.

Hos Kartago ser det inte lika intressant ut från min horisont men Zelda av Lina Neidestam är rätt kul utifrån det lilla jag läst. Robert Crumb är en legend men jag har inte läst en enda serie av honom, Kartago ger i höst ut hans serieversion av Första moseboken så då kanske det händer. Inget under om jag läser det albumet. Komika verkar äntligen få ut första delen av Mystiska 2:an, Rolf Gohs svenska klassiker och det är välkommet. Epix ger ut Tinet Elmgrens samlade Eva-serier med titeln Asbesthjärtan, ett album jag verkligen ser fram emot. Alfabeta ger ut den andra Mumin-samlingen och liksom den första är den ett givet köp. Den serie jag ser fram emot mest är Metabaronerna. Jag vet ännu inte vilket förlag som ska ge ut den men att det är Alumförlaget ger nog ett ospelbart lågt odds. Bannern på Serieforum är en av ledtrådarna. Av de omdömen jag läst på nätet så är den verkligen något att se fram emot och rent grafiskt verkar den vara alldeles, alldeles underbar (bilden ovan).

Spaningen utanför rikets gränser gav också en hel del. Mest sugen blev jag på Pinocchio (bilden t.v.), årets vinnare av bästa album i Angouleme, skapat av fransmannen Winshluss. Att tyska avant-verlag ger ut den borgar dessutom för en högklassig utgåva. Den är till största delen ordlös så även den franska utgåvan som redan finns ute skulle nog fungera. Top Shelf samlar Jeff Lemires Essex County i en fet utgåva som även den är ett givet köp. Jag har inte läst serien tidigare men den ska vara riktigt bra. Den knäppaste serie jag stötte på under surfandet var nog Vatican Hustle som ska ges ut av NBM, den beskrevs som en blaxploitation i serieform. Har du någon gång sett en blaxploitation-rulle så förstår du hur knäppt det kan bli. NBM publicerar även svenska Naomi Novaks tredje album Graylight längre fram. Hennes tidigare album ligger på inköpslistan mest för hennes utsökta teckningar. Fantagraphics ger ut del tre av Kevin Huizengas fantastiska Ganges som säkerligen blir en av höstens höjdpunkter. Ganges är en del i den likaledes fantastiska Ignatz-serien som är svår att få tag på men finns hos Staffars.

Av mainstreamserierna så ser jag fram emot att läsa fortsättningen på Brubaker/Eptings Captain America, den andra omnibusen blir "bara" på 480 sidor men det lär vara 480 tokbra sidor. Jag gillar verkligen Cap och förutom den första omnibusen har jag två par Cap-kalsonger som jag känner mig tuff i. Wolverine Old Man Logan som ska vara suverän ges nu ut i samlad form och ligger bra till men det är flera Wolverine-album jag vill läsa innan den. Hos tyska Reprodukt hittade jag den franska Jenzeits av Kerascoet som också gjort Miss Don´t Touch Me som NBM gett ut. En saga i modern miljö med snygga teckningar är onekligen lockande. Slutligen hittade jag den halvt suspekta Insiders-Chechen Guerilla hos Cinebook om en fd kvinnlig tjetjensk terrorist som numera används för diverse uppdrag runt om i världen. Så skum idé att den nog får införskaffas.

Slutligen vill jag be om ursäkt för den dåliga ordvitsen tidigare.