tisdag 26 augusti 2008

Mumiens blod av Ola Skogäng


Mumiens blod är Ola Skogängs debut efter sex års arbete med serien. Serien är på hela 183 sidor i en snygg häftad utgåva. Mumiens blod utgör första delen i en albumserie om björnen Theo och hans vänner och ovänner. Lasse Åberg har skrivit förordet till albumet där han dissar det sjävlbiografiska kluddande som är alltför vanligt i svenska serier och jag håller helt med i det han skriver i förordet. Skogäng har f.ö. tidigare tecknat serien Resenärerna i Egmonts kortlivade serietidning Smart.

Mumiens blod utspelar sig i Stockholm med lite mer fantastiska inslag än vanligt. Huvudpersonen Theo är en människa i en björns skepnad, detta på grund av en förbannelse. Genom sina försök att bryta förbannelsen har Theo blivit en expert på det ockulta och hjälper därför ibland sin vän, polisen Max. Till sin hjälp har de också Felicia, en ung tjej. I Mumiens blod mördas flera personer av en vampyr och i jakten efter sanningen korsas trions väg med en mumie och hans anhängare och medlemmar i ett hemligt sällskap som vill ta kål på Theo.

En komisk äventyrsserie av en svensk, elegant tecknad i klara linjen-stil är en väldigt ovanlig och väldigt välkommen utgivning. Skogäng är en väldigt skicklig tecknare och albumet är därför en fröjd att vila ögonen på. Skogäng lyckas med både miljöer och stämningar liksom vid de tillfällen då det hela övergår i fartfylld action. En svensk tecknare som verkligen kan teckna snyggt är en skön motpol till de många taffliga självbiografiska serier som ges ut. Det mustiga galleriet av karaktärer gör även det sitt till för att höja läsupplevelsen, det är verkligen inget fel på Skogängs fantasi med en ond varelse som kallas för fiskmånglaren, den osynlige mannen, ett egyptiskt tempel med tillhörande pyramid mitt i Stockholm bland annat. För övrigt tycker jag att Felicia påminner väldigt mycket om Hergés Lotta i Joan, Lotta och Jockos äventyr. Även dialogen fungerar förutom alla störande utropstecken i många pratbubblor. Trots alla ovanstående ingredienser tycker jag att albumet saknar lite i tempo och den bristen får definitivt skyllas på manus och inte teckningarna. Som många andra komiska äventyrsserier är den stundtals lite småkul men aldrig riktigt rolig. På det hela taget är det dock ett bra album och förhoppningsvis blir den i slutet utlovade fortsättningen bättre. Förutsättningar finns definitivt och förhoppningsvis kommer Kartago att ge ut serien även i fortsättningen.

2 kommentarer:

junkultur sa...

Det här är den enda nutida svenska serien som jag är intresserad av. Får springa och köpa den bums och recensera.

Corto sa...

Den är definitivt ett bra köp. Det hade varit kul med fler svenska serier i samma stil. Även om jag tycker att navelskådande alternativserier kan vara bra finns det tillräckligt med sådana i Sverige.