Bild & Bubbla nr 179

Jag hade inga högre förväntningar på nya numret av Bubblan av den enkla anledningen att flera av texterna handlade om serier jag inte är så intresserad av. Fredrik Strömbergs text om serieinslaget i det amerikanska presidentvalet är en intressant genomgång av hur framförallt Obama blivit avbildad och hur olika serieskapare tagit ställning. Än intressantare är samme Strömbergs intervju med Gunnar Krantz där det för en oinvigd som eder bloggare blir lite klarare vad Kulturrådets bedömningar grundar sig på samt det mörka moln som tornar upp sig i form av den nya kulturutredningen. Paul Gravetts genomgång av realistiska serier som getts ut på sistone är alltför splittrad för att det ska bli intressant, Gravett som oftast är bra försöker få med alltför mycket i artiklen och det saknas helt djup. Att Ted Rall förväxlats med Emmanuel Guibert får nog Bubblan-redaktionen ta på sig. Skämmes.

Den första längre texten om mangastudion Yokaj är betydligt intressantare än jag förväntat mig, mycket tack vare att Strömberg låter personerna bakom Yokaj prata relativt fritt vilket leder till en bra och öppenhjärtig intervju. Eftersom intervjun uppenbarligen gjordes vid förra årets bokmässa hade det varit på sin plats med en uppdatering av läget för studion och kring försäljningen av Kick off! när det nu gått så lång tid innan publicering. Det här problemet har förekommit under hela tiden jag läst Bubblan (sen 2006) pga förseningarna. Jag hoppas att detta är ett övergående problem. Bubblan behöver inte alltid vara tokaktuell men ett år sedan intervju är lite väl mkt. Serien om arbetet i studion är trevligt tecknad och skönt självironisk.

Göran Sembs genomgång av superhjältefilmer börjar lite knackigt men tar sig på slutet. Jag gillar framförallt att han gång på gång bankar in budskapet att seriekonsten är ett bättre sätt att förmedla något än filmkonsten eftersom man i en helt annan utsträckning kan tillgodogöra sig verket i sin egen takt. Huvudet på spiken. The 99 är en intressant företeelse och Calle Hedréns intervju med skaparen av serien är intressant, det är sällan man läser om serier utanför Europa, USA eller Japan även om serien är tokamerikansk i sin teckningsstil. Om Kick off! intervjun var lite daterad så är det suverän tajming att det finns en rapport från Angouleme snyggt tecknad av högaktuella Joanna Hellgren.

Intervjun med Johan Wanloo som beskriver hur han skapar sina serier och om alla de idéer som ploppar upp är underhållande. När jag såg att det var just Wanloo som stod för det här numrets skissektion tänkte jag hur intressant kan det bli och förberedde en sågning av skissdelen som inslag i Bubblan. Nu blev den instället en av de bättre tack vare att Wanloo har så sjukt mycket knäppa och roliga idéer (ingen nyhet men ändå). Jag tycker nog ändå att skissektionen tar upp väl mycket plats och tycker inte att den måste vara med i varje nummer. Numrets höjdpunkt är givetvis Cyril Hellmanns intervju med legenden Rolf Classon om hans dryga 30 år i Seriesveriges tjänst. Intressant både vad gäller dåtid och framtid. Att Classon var så avigt inställd till Rocky först kände jag inte till men det var ju rätt kul.

Jimmy Wallins och Germund von Woverns serieintervju med Bud Grace är kul och överraskar även den positivt och Wallins teckningar är som vanligt riktigt bra. Recensionsdelen är bra, nu är det recensioner och inte kåserier. Jag blir dock lite sur när jag läser Nicolas Krizans recension av Aldrig godnatt efter jag själv skulle vilja skriva lika bra recensioner. Mikael Sol är kanske snällare än någonsin i fanzinerecensionerna och verkar nu har fullbordat en vandring som gått från dryg besserwisser till vänlig folkskolefröken vad gäller recensionerna. Vad händer framöver?

Allt som allt (jag kommer inte på något bättre uttryck) ett nummer som var klart bättre än vad jag trodde. Jag hoppas verkligen att den förseningen var en engångsföreteelse så inte redaktionen faller tillbaka i gamla synder nu när det gått så bra. Nästa nummer ser jag framemot så då kanske jag blir lite besviken och får gnälla lite, det är mer mitt naturliga tillstånd. Inte ens om jag försöker skulle jag dock kunna gnälla på Niklas Askers togksnygga omslag. Avslutningsvis vill jag bara be om ursäkt för att ordet intressant förekommer oftare än bajslåtar på Radio Rix.