Det är bara lite AIDS av Sara Granér

Sara Granér hyllades både här och där under våren som sig bör när pressen får recensera en vänsterfeminists betraktelser. En annan som hyllats på landets kultursidor är Liv Strömquist vars serier jag mest blir trött av att läsa. Jag håller med henne i rätt mycket även om vänsterretoriken gör mig lite trött. Tröttast blir jag dock av att hon vill hamra in att hon vet hur allt egentligen är. Det var därför med viss bävan jag läste Granérs debut. Visst finns det vänsterretorik här också (den är ju trots allt utgiven på Galago) men framförallt är albumet en skönt absurd drift med könsroller, föräldraskap och överheter. Just ordet absurt är egentligen den enda sammanfattning som behövs. Albumet är inte roligt hela tiden men till största delen är det kul. Typ eftertänksamma leenden och ibland skratt. Sara Granér besitter en sällsynt förmåga att dissekera samhället och synliggöra det som jag oftast inte reflekterar över i vardagen. Teckningarna då? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Störda är väl det som närmast beskriver dem. Lika störda som underhållande. Färgkompositionen i bilderna är suverän. Jag gillar verkligen Granés teckningar. Fantasifulla/ sjuka bildsekvenser finns det många av. Mina farhågor angående albumet besanndes inte utan Det är bara lite AIDS är ett sjukt underhållande album. Absurt. Liksom att dra alla över en kam.