Comic Royale 3

Det här blir första gången jag recenserar ett fanzine på bloggen. Comic Royale 3 är ett mycket ambitiöst fanzin, något som blir allt vanligare. Redaktörer och i pocketform. Inga sladdriga häftade A4/B5 här inte. CR 3 är efterföljaren till CR 1 och CR 2. Ganska logiskt. CR 1 har jag inte läst men jämfört med CR 2 så är CR 3 ett steg framåt. Även om ambitionsnivån enligt föreningen som heter just Comic Royale är hög och resultatet enligt de själva riktigt bra så är det här ändå ett fanzin. Ett fanzin kan givetvis vara alldeles, alldeles underbart... men oftast är det inte så. Vilket inte är så konstigt för ett fanzine är ofta en serieskapares första stapplande steg, det finns ingen redaktör som granskat innehållet för att få det så bra som möjligt. Här finns iofs en redaktion men jag har svårt att tänka mig att de varit speciellt hårda mot föreningens medlemmar. De flesta medlemmarna går/har gått Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle men föreningen är helt fristående från programmet. Jag var på CR3:s releasefest, en trevlig tillställning. Jag pratade kort med två av redaktörerna och de pratade om någon form av hatrecension som drabbat CR2. Jag kan lova att det här inte blir någon hatrecension men kritisk kommer jag ändå att vara stundtals.

Först ut är Amanda Niklasson med Sötsak, en söt historia om en tjej som ska baka tårta. Trevlig både till innehåll och rent teckningsmässigt. Alex Kalabakov har snygga bildlösningar i sin serie Yla och viska om en varg och en människa men teckningsstilen och innehållet är inte lika bra, men ändå en helt okej serie. Linton Rubinos Balticum Man är en av de längre serierna men tyvärr gillar jag varken teckningar eller berättelsen i sig. Efraim Ramséns Öga för öga om en polis är habilt tecknad i mangastil med en twist på slutet. Kalle Landegrens Pjäsen påminner mig om Pontus Lunkvist i sitt äckel, helt okej tecknat och fantasifullt. Anna Werles Ökenelefanterna är tecknad i läroboksstil och serien är just en läroboksserie. Mangainfluerade Eye of the beholder av Johan Qvicker är en skum skapelse om meningslöst våld som jag inte greppar. Ölien av Emil Biltmark tilltalar mig varken bildmässigt eller manusmässigt även om tanken på öl som ett sätt till förbrödring mellan en alien och redneck är kul. Johan Jergner-Ekvervik har jag stött på tidigare och han är en av de mest intressanta nya tecknarna vi har i landet. Rent bildmässigt är det suveränt, både sett till teckningar och form. Han besitter verkligen förmågan att utnyttja serieformens inneboende potential. Berättelsen i sig är däremot rätt ointressant men det ska bli intressant att se vad han gör framöver. Kristian Hägglunds Liv på spel handlar om en möjlighet att förändra sitt liv och är okej tecknad men väl prettofilosofisk. Deja vu av David Linde är snygg där man följer två kids parallellt fram till en olycka. Lina Blixt gillar jag skarpt, hennes suggestiva och vackra SCS262 är vackert genomförd både vad det gäller berättelsen och teckningarna. Henne vill jag gärna läsa mer av.

Cirque du Sogne av Fyffe Liegnell är bra rent berättarmässigt men framförallt grafiskt där hon tar tillvara serieformens möjligheter på ett nytt och innovativt sätt, jag kan inte komma på någon på rak arm som gjort något liknande. Jenny Laev Alféns Herr Björns försvinnande faller mig inte i smaken varken sett till berättelsen eller teckningarna även om bildkompositionen i sig är skicklig. Simon Lindwalls Woodland (bilden ovan) är stämningsfullt tecknad men skum. Brevet av Emily Ryan är nog samlingens bästa serie. Snyggt tecknad i konventionell mangastil men det som imponerar mest är hur skickligt hon berättar historien om hur några internatpojkar försöker posta ett brev för att undgå skolans censur, hon lyckas skapa både äventyr och spänning av en i grunden väldigt enkel idé. Mycket bra gjort. Gustaf Lords serie Virus om en snubbe som förstörs av ett virus ger mig inget. Frusna hjärtan 2000 av Simon Palmér är lite stelt tecknad i en "kantig" superhjältestil men slagsmålet i serien är snyggt gjort. Äventyrsserien Zonfarare 3 av Anders Thelin är hyfsat tecknad men den erbarmligt dåliga dialogen sänker intrycket rejält. Simon Pfeiffers Örnen är lite mycket konstserie för min smak. Bosse av Emelie Sandström om en flicka som inte borde få ha husdjur är grym och kul. Rödluvan av Jonathan Gard är snyggt tecknad och framförallt bildkompositionen är snygg, idéen om Rödluvan där dels den klassiska sagan berättas samtidigt som den är en grym teaterföreställning känns fräsch.

Dimma av Elias Fräden Kron är stämningsfull men inte mycket till serie. DFDGS av Alexander Berggren har okej teckningar men berättelsen i sig är inte så bra. Egil Röckners Dejt om en urspårad dejt som ändå slutar bra är snyggt tecknad i snygg stil och även dialogen är bra. Olov Redmalms Stadsrå är en bra idé som är bra genomförd. Flickan och råttan av Kristin Gerth är mest flummig men jag gillar konstigt nog hennes spröda teckningsstil utan detaljer. Rolle av Martina Ekeberg faller mig inte i smaken, ointressant berättelse och lite stelt tecknat. Linus Remahls Symfoni är snygg rent bildmässigt men lite för flumfilosofisk. Elin Hjulströms East Clintwood förstår jag lika lite meningen med som Tom Waldtons Häst får hund. Så lunka vi så småningom av Elias Olsson är buskishumor jag har svårt för. Joakim Burholms Montören i Krakow är lite halvtaskigt tecknad men historien är stark om mod. Grodflickan av Daniel Olsén är snyggt tecknad men skum.

Allt som allt ett trevligt fanzine med blandad kvalité men några av serieskaparna kommer att gå långt.