Något intressant är på väg att hända i det svenska serielandskapet. Självbiografier, vardagsnoveller och humorserier får ge plats för ett mer varierat serielandskap vilket är synnerligen välkommet. Love Hurts är en av de "nya serier" som gör det svenska serielandskapet både vackrare och roligare. Serien har tidigare gått i tidningen Nemi och det är de berättelserna som nu samlas. Albumet innehåller 20 korta historier, alla på temat kärlek och skräck. Kim W Andersson var en av deltagarna i den underhållande diskussionen om "vågen" av svenska skräckserier på spx09. Där gav han en underhållande släng åt självbiografiska serier, något han inte var ensam om där. Me like. Jag shoppade serien på just spx och fick den snyggt signerad. Nu är det dags för en recension.Love Hurts är tecknad i en konventionell stil som för tankarna till amerikanska mainstreamserier. Å de e så gött. Tuschbög som jag är så är jag less på alla-kan-teckna mentaliteten som präglat seriesverige. Att stilen påminner om amerikansk mainstream är en komplimang. Kim W Andersson är en skicklig tecknare som verkligen kan hantverket. Färgläggningen är riktigt bra och förhöjer läsupplevelsen. Kvalitén på historierna rent manusmässigt skiftar men de flesta är underhållande. Några enstaka är lite skrämmande men det är inte heller tanken utan det är humorn som är det centrala. Jag gapflabbar inte men drar på smilbanden åtskilliga gånger åt de knäppa vändningarna som historierna tar. Historierna utspelar sig i vitt skilda miljöer vilket enbart är ett plus. Mina favoriter är 7, 11, 13 och 17. Vilka det är kan får du se när du läser albumet. För det här är något som de flesta kan uppskatta. Underhållande utan pretentioner. Framöver kommer en längre Love Hurts berättelse betitlad Puppy Love, att döma av den här samlingen har den alla möjligheter att bli riktigt underhållande.
Inlägg
2 kommentarer:
Jaha, då ska jag vara lite surgubbe!
Jag blev faktiskt lite besviken på Love Hurts. Tycker att de flesta berättelserna var rätt intetsägande och ofta rätt förutsägbara. Hoppas verkligen Kim lyckas bättre när han får skriva en lite längre berättelse i Puppy Love.
Jag är inte helt imponerad av illustrationerna heller. Kanske för att jag är Marvel-skadad och sätter rätt höga krav på perfektion i varenda liten linje. Jag tror nog absolut att Kim kan teckna, men han behärskar inte tuschningen riktigt ännu. Men man ser ändå hur han utvecklas från de första serierna från 2004 till de senaste från 2008/2009. På sikt tror jag ändå att han kan blir riktigt duktig serietecknare.
Lite Marvel-gnällig är du allt. Visst var det kantigt tecknat ibland men jag har jämfört med andra svenska tecknare. Å visst, en hel del av serierna var förutsägbara men allt som livar upp den svenska seriescenen är jag överdrivet positiv till :)
Skicka en kommentar