Fumlig av Jeffrey Brown

Jeffrey Brown var helt okänd för eder bloggare innan Galago basunerade ut att man skulle ge ut hans Clumsy. Seriefrämjandets forum gick i ett kort spinn och flera förklarade att det var en fantastisk serie. Att det var en självbiografisk serie som tecknades i en enligt mig tafflig stil gjorde mig inte speciellt intresserad. Men eftersom jag gillar när svenska förlag ger ut annat än svenska serier så slog jag till på spx09, delvis efter att ha hört Chris Staros från Top Shelf prata med Jeffrey Brown på scenen. Dessutom haffade jag Brown när vi båda stod och väntade på en folkmassa som vällde ut från någon föreställning på Kulturhuset och bad honom signera Fumlig vilket han också gjorde. Då blir det givetvis lite extra kul att läsa den. Dessutom gav Brown ett väldigt sympatiskt och opretentiöst intyck. Så när jag började läsa Fumlig i veckan var det faktiskt med en viss förväntan.

På baksidan av Galagos utgåva står det att Brown tecknar i en enkel och elegant naivistisk stil. Tja, smaken e som baken. Enkelt tecknat är det definitivt men elegant, definitivt inte. De i mina ögon halvkackiga teckningarna är den svagaste delen. Den starkaste delen är ärligheten i berättandet. För att vara väldigt klyschig så är Fumlig en väldigt naken skildring av hans förhållande med Theresa. Han skildrar det utan att mörka förhållandets toppar och dalar. Han skildrar det inte i kronologisk ordning utan lite huller om buller. Jag föredrar egentligen en rakt berättad historia men det funkar bra. Hoppandet gör att man ena stunden läser om hur fint allt är för att i nästa översköljas av ångesten över ett förhållande som är på väg utför. Fumlig är en självbiografisk serie när den är som bäst, den känns ärlig och genuin, här finns inget spekulativt. Efter att jag skrivit klart den här recensionen så sökte jag och läste recensioner på SR, Expressen och Kulturen där recensenterna tyckte att det var en hel del självömkan. Visst, Brown tycker i flera sekvenser synd om sig själv men det är det inget som stör mig och jag brukar störa mig rejält på självbiografiska serier som ägnar sig åt just självömkan. Men jag tycker inte att Brown är självömkande= tycker synd om sig själv och är missförstådd. Istället är han helt enkelt ärlig vilket tar udden av kritiken att serien skulle vara självömkande. Fumlig är f.ö. en lysande titel på en bra serie som överraskade mig positivt.