Akira (1988)

Jag har bara läst första volymen av mangaklassikern Akira och hade egentligen tänkt läsa alla sex volymer innan jag såg animeklassikern Akira. Nu blev det inte så eftersom en kommentar på ett inlägg fick mig att inse att det var dags. Jag har velat se filmen i flera år men aldrig blivit färdig att köpa/hyra den. Förra veckan gled jag dock inom bibblan och lånade den och igår såg jag den. Förväntningarna var höga. Det är aldrig bra, det är bättre att vara pessismistisk så blir man inte besviken. En livsfilosofi i stil med bitterhet är ett sätt att hantera tillvaron. Inget du får höra någon vidrig motivationscoach skrika under någon föreläsning. Akira handlar om en ung ligist som får oanade krafter och bestämmer sig för att väcka Akira, den mytomspunna kraft som förstörde Tokyo i samband med tredje världskriget. Nu är det Neo-Tokyo som ligger illa till. En stad som bubblar av revolt och oro.

Det första jag tänker på vad gäller Akira var att den var så skrikig. Tetesuo! Kaneda! Kei! osv... En massa skrikiga punks blev lite för mycket för en mental pensionär som moi. Visst var den snyggt animerad och den kändes inte alls daterad vilket vissa tecknade filmer kan kännas. Egentligen borde jag ha gillat den, storyn är bra, det är mkt action och samtidigt lite kritik mot totalitarism. Trots det tyckte jag att den var seg (eller var det bara jag som var det efter helgens fylleslag). Det var långt ifrån en wow-upplevelse som Ghost in the shell när jag såg den för ungefär ett decennium sedan. En central grej för att jag ska gilla en serie, film eller what not är att jag kan känna sympati eller iaf någon form av identifikation med någon av karaktärerna vilket jag inte kände här. Med något undantag var det mest ett gäng jobbiga punks som sagt. Dessutom gillar jag inte motorcyklar. En besvikelse och det blir iaf inga fler volymer av serien inom överskådlig framtid.