Einsteins fru av Liv Strömquist

Albumet är ett av förra årets mest uppmärksammade. Det har skrivits en hel del om det i pressen och det har varit idel hyllningar. Liv Strömquist uppmärksammades redan med debuten Hundra procent fett. Einsteins fru innehåller samma kritik mot borgerlighet och mansgriseri. Historiens mest provocerande pojkvän utses, kvinnor som blivit ihop med män och som därefter fått sin egen kreativitet hämmad, Britney Spears, mysrasism m.m. En speciell måltavla är tvåsamheten och kärnfamiljen. Allt är skickligt genomfört och hon verkar vara påläst om det hon tecknar. Kritiken mot vårt fortfarande ojämställda samhälle är ofta klockren och ibland kul. Jag blir liksom när jag läste Hundra procent fett lite trött på vänsterretoriken även om jag tycker att det är mindre här. Bortsett från vänsterretoriken håller jag med Liv Strömquist i de flesta av hennes ofta klockrena analyser av olika fenomen. Trots det blir jag lite irriterad när jag läser serien. Det är en politisk serie och som så många andra politiska serier så blir de riktigt irriterande om man inte håller med upphovspersonen fullt ut. Många av de som hyllat Einsteins fru delar säkert hennes åsikter i fullt ut då blir boken en bekräftelse på deras egen förträfflighet. Själv tröttnar jag på den mästrande tonen i serien, det är så här världen är bla bla bla. Det är helt enkelt jävligt jobbigt med personer som sitter inne med alla svaren. Typ personer som är övertygade om att just deras livsåskådning är den rätta. Typ Liv Strömquist och de hon kritiserar.