Bild & Bubbla nr 178

I inlägget nedan skrev jag att den senaste Bubblan verkade vara den bästa sedan formbytet. Jag är inte lika övertygad nu men det kan bero på att jag är lite sur och desto mer självömkande pga att jag drabbats av en lindrigare magsjuka. Iaf är Marjane Satrapi i fokus för numret och det är ju i sig ett stort plus. Fredrik Strömbergs ledare är precis på pricken vad det gäller Persepolis genomslagskraft, kollegor och kompisar som fått låna serien har alla tyckt den har varit kanon vilket jag skrivit om tidigare. Jämförelsen med Maus betydelse är fullt relevant. Jag tänkte annars börja med det sämsta med numret och det är de tre Tintin-artiklarna. Vid en omläsning till jul så insåg jag att Tintin håller måttet men jag tycker att man kunde spridit Tintin-artiklarna under hela jubileumsåret, det blir lite för mycket. Björn Wahlbers genomgång av vem Tintin är har sina poänger men blir alltför mycket av ett idolporträtt. Då är samme mans genomgång av Tintin-pastischer intressantare men även här blir det väl mycket idolskrift. Borde passa bättre i Generation Tintins årsbok. Det allra sämsta är dock andra delen i Wallins & Harrisons Tintin-resa. Wallins teckningar är givetvis bra men i övrigt stentrist. Vad Harrisons självförhärligande text därefter överhuvudtaget gör i Bubblan förstår jag inte. En plåga att läsa.

Såja då ska jag sluta sulka även om jag är bra på det. Stömbergs intervju med Demervall är kort men trots det intressant. Jag gillar även Gunnar Krantz genomgång av Lauziers betydelse för honom och David Haglunds genomgång av Bubblans historia som är intressant för en som jag som inte prenumererat så länge. Jonas Otterbecks genomgång av hur Persepolis skildrat framförallt livet i Iran är även den intressant och ger de som inte har mer koll på Iran än den ytliga nyhetsrapporteringen en bättre insikt i detta komplexa land. Arbetet med att överföra Persepolis till film ger en insikt i funderingarna kring det men inte så mkt mer. Strömbergs intervju med Jeffrey Brown är bra och jag gillar Browns sköna inställning till mediet. Intervjun gjorde iaf mig betydligt mer intresserad av serieskaparen Brown än jag varit tidigare. Jämförelsen mellan August Strindbergs Tjänstekvinnans son och Mats Jonssons Pojken i skogen som bägge är självbiografiska skildringar och skillnaderna i hur de väljer att framställa sig själva kunde blivit hur pretto som helst men den håller sig på rätt sida och blir dessutom inte alltför akademisk. Bra läsning helt enkelt. Serieoriginalen var intressant att se och visst hade det varit finfint att ha några hemma på väggen. Sektionen med original är betydligt intressantare än de senaste numrens skissektioner. Lars Krantz seriekrönika förstår jag inte och Malin Svedjeholms tema har jag läst alltför många gånger tidigare. Både recensionsdelen och fanzindelen är bättre än tidigare, recensionerna är mer recensioner är kåserier över upphovspersonen. Allt som allt skulle jag nog kalla det här numret det bästa sedan Bubblan bytte utseende. Keep it up!