Tintin: Krabban med guldklorna av Hergé

När jag läser Krabban med guldklorna för första gången på många år är det bara att konstatera att den håller. Det är helt enkelt inte konstigt att det har sålts cirkus 15 miljoner Tintin-album i Sverige eller knappt ens att det finns en förening, Generation Tintin, för det är en bra serie. En riktigt bra serie.

I Krabban med guldklorna från 1941 träffar Tintin för första gången min absoluta favoritkaraktär i serien Kapten Haddock. Tintin får genom en rad slumpartade händelser nys om en liga som smugglar opium och får i sin jakt "hjälp" av Dupont & Dupond. Jakten leder Tintin till Marocko och där får äventyret sin upplösning.

Att serien är från 1941 skulle ju kunna göra att den känns daterad men det gör den inte. Visst finns det både lite exotism och lite rasism men det är inte så att det stör mig. Det är bifiguerna som gör Tintin så bra i likhet med Asterix, Spirou och Lucky Luke. I alla serierna är huvudpersonerna rätt trista och präktiga och det är personerna runt dem som gör att serierna lyfter. För Tintin så är det givetvis Kapten Haddock, Dupondtarna och Milou som lyfter serien i detta album. Äventyrslustan finns i albumet liksom otaliga komiska situationer. Det är välgjort, både i manus och teckningar, och framförallt är det tidlöst. Tintin blir inte passé och kommer garanterat att följa med kommande generationers serieläsare. En riktigt bra serie gammal serie rostar liksom gammal kärlek inte. Om jag på något forum eller i något annat sammanhang kritiserat Tintin så gör jag här avbön. Tintin är en fantastisk serie.