The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O´Neill

En av de mest emotsedda serierna i år bör just Century: 1910 ha varit. När jag skrev om att det som är tredje delen skulle ges ut i november beskrev jag volym ett och två som suveräna och att TLOEG var en av mina amerikanska favvo-serier. The Black Dossier som kom för några år sedan var däremot en fet besvikelse så undvik den. Efter negativa recensioner på både Shazam och Simon säger hade jag inga större förväntningar på serien. Inte heller Butter tar ordet var positiv till serien. När jag väl började läsa den var det en sak som slog mig. Mitt minne hade svikit mig när jag skrev att de första volymerna var suveräna, det var de inte alls. Jag ville däremot verkligen att de skulle vara det eftersom ingredienserna är suveräna. Innehållet är dock bara bra, jag tyckte aldrig att någon av volymerna lyfte till de högsta höjderna.

Lyfter gör inte Century heller. Det absolut bästa är Kevin O´Neills teckningar som jag tycker är snäppet vassare än i både ettan och tvåan. En fröjd. Att de flesta karaktärerna är fula beror givetvis på att de är engelsmän. Jag tycker att Moores manus är okej faktiskt, de sämsta bitarna är de där det sjungs hela tiden. Tydligen ska texterna vara från Tolvskillingsoperan men jag kände inte igen dem alls vilket iofs kan bero på att det var tio år sedan jag såg den tyska 30-talsfilmen Die 3 Groschen-Oper av Pabst på filmfestivalen i Umeå och då var sångerna på tyska som det ska vara. Som många redan påpekat så är det svagare persongalleriet en stor brist. Karaktärerna var så mkt intressantare i de första delarna. Även om jag skulle skippat jämförelsen så hade de ändå fallit platt. Orlanda är lite underhållande, annars är det tråkmånsar rakt igenom. Att London återigen blir hårt åtgånget får väl anses vara ett plus (jo, jag sulkar för en viss händelse idag). British bastards. Moore har nog som flera redan skrivit definitivt passerat sin kreativa topp. Men jag tycker faktiskt att det här är ett helt okej album och förhoppningsvis blir de kommande delarna iaf oxå bli okej.

Jag kan givetvis inte hålla mig från att kommentera dagens stora tragiska händelse nämligen Michael Jacksons död. The King of Pop har ju faktiskt gjort en hel del bra låtar innan diverse sjuka böjelser tog över. Ett tragiskt öde. I mina ögon är han den störste amerikanske artisten jämte The King och The Boss. Å Dylan givetvis. När jag ändå är inne på avlidna artister så måste jag lyfta fram något positivt med Storbritannien och då blir det givetvis den fantastiska Dusty Springfield. Gå in på Spotify och njut. Det blir inte mkt bättre.