fredag 26 juni 2009

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O´Neill

En av de mest emotsedda serierna i år bör just Century: 1910 ha varit. När jag skrev om att det som är tredje delen skulle ges ut i november beskrev jag volym ett och två som suveräna och att TLOEG var en av mina amerikanska favvo-serier. The Black Dossier som kom för några år sedan var däremot en fet besvikelse så undvik den. Efter negativa recensioner på både Shazam och Simon säger hade jag inga större förväntningar på serien. Inte heller Butter tar ordet var positiv till serien. När jag väl började läsa den var det en sak som slog mig. Mitt minne hade svikit mig när jag skrev att de första volymerna var suveräna, det var de inte alls. Jag ville däremot verkligen att de skulle vara det eftersom ingredienserna är suveräna. Innehållet är dock bara bra, jag tyckte aldrig att någon av volymerna lyfte till de högsta höjderna.

Lyfter gör inte Century heller. Det absolut bästa är Kevin O´Neills teckningar som jag tycker är snäppet vassare än i både ettan och tvåan. En fröjd. Att de flesta karaktärerna är fula beror givetvis på att de är engelsmän. Jag tycker att Moores manus är okej faktiskt, de sämsta bitarna är de där det sjungs hela tiden. Tydligen ska texterna vara från Tolvskillingsoperan men jag kände inte igen dem alls vilket iofs kan bero på att det var tio år sedan jag såg den tyska 30-talsfilmen Die 3 Groschen-Oper av Pabst på filmfestivalen i Umeå och då var sångerna på tyska som det ska vara. Som många redan påpekat så är det svagare persongalleriet en stor brist. Karaktärerna var så mkt intressantare i de första delarna. Även om jag skulle skippat jämförelsen så hade de ändå fallit platt. Orlanda är lite underhållande, annars är det tråkmånsar rakt igenom. Att London återigen blir hårt åtgånget får väl anses vara ett plus (jo, jag sulkar för en viss händelse idag). British bastards. Moore har nog som flera redan skrivit definitivt passerat sin kreativa topp. Men jag tycker faktiskt att det här är ett helt okej album och förhoppningsvis blir de kommande delarna iaf oxå bli okej.

Jag kan givetvis inte hålla mig från att kommentera dagens stora tragiska händelse nämligen Michael Jacksons död. The King of Pop har ju faktiskt gjort en hel del bra låtar innan diverse sjuka böjelser tog över. Ett tragiskt öde. I mina ögon är han den störste amerikanske artisten jämte The King och The Boss. Å Dylan givetvis. När jag ändå är inne på avlidna artister så måste jag lyfta fram något positivt med Storbritannien och då blir det givetvis den fantastiska Dusty Springfield. Gå in på Spotify och njut. Det blir inte mkt bättre.

4 kommentarer:

Håkan / Wakuran sa...

Jacksons öde känns rätt sorgligt oavsett om han gjorde riktiga övergrepp eller om han bara var en regredierad tioåring som försökte skaffa kompisar.

Dusty Springfield är skön, annars. "Dusty in Memphis" är en klassisk platta utan en enda dålig låt...

Har inte hört så mycket av hennes senare grejer, annars. Förutom Pet Shop Boys så kändes det som moderna producenter inte förstod vad de skulle göra med henne...

Petter sa...

Det är inte samma sånger. Alan Moore har gjort egna varianter med fler vulgariteter och andra slutrim.
De är betydligt sämre än de ursprungliga balladerna.

Håkan / Wakuran sa...

Jo, men man måste väl ändå ha rätt bra koll på de äldre engelska versionerna för att hänga med.

Om man bara kan de svenska eller tyska versionerna förlorar man referenserna.

Petter sa...

Att känna till de engelska varianterna, vilket Alan Moore åtminstone när det gäller "Pirate Jenny" nog utgår från att hans (engelskspråkiga) läsare gör, är en fördel när det gäller att se skillnaderna mellan hans versioner och originalen.¨
Men det stora problemet är hur mycket sämre League-versionerna är.
Jag skriver mer om det i mitt inlägg om LOEG Century: 1910 om nån är intresserad.