Phoenix- Dawn av Ozamu Tezuka

Ozamu Tezuka är en av serievärldens verkliga legender. Ozamu Tezuka föddes 1928 och anses i Japan vara den serieskapare som varit viktigast för landets blomstrande manga och animekultur. 1952 skapade Tezuka Astroboy som är hans mest populära serie. Andra titlar som han skapat är Black Jack, Adolf, Buddha och Phoenix. Den volym av Phoenix som jag läst är den första av tolv och ges ut av amerikanska Viz Media. Första delen är på 340 sidor i svartvitt. Phoneix består av tolv separata historier och hålls samman genom närvaron av den legendariska fågel Phoenix (Fenix) som enligt legenden brinner upp och sedan återföds på nytt. Serien avslutades aldrig pga Tezukas frånfälle 1989.

Dawn handlar om pojken Nagi vars hela stam genom förräderi slaktas när en främmande armé invaderar deras land i jakten på fågeln Phoenix vars blod kan ge evigt liv. Nagis tas till fånga av den främmande armén och vill till varje pris hämnas sina nära och käras död. Han tas till kungariket Yamatai vars härskarinna Himiko vill vara evigt ung och därför vill ha tag i fågeln Phoenix. I jakten på fågeln och makten är brutaliteten stor och ingeting är heligt, besattheten förgiftar de flesta.

Dawn är elegant tecknad i vad jag antar är en klassisk mangastil som kanske dominerade i Japan tidigare. Den liknar inte den tråkiga och själlösa mangastil som dominerar utgivningen i Sverige. Flera figurer och deras rörelsemönster påminner om det hos tecknade Disneyfigurer på 30-talet så jag kan tänka mig att Ozamu Tezuka kanske inspirerats av de filmerna. Serien kan dels läsas som en ren äventyrsserie om man så vill men då får man blunda hårt för Ozamu Tezuka vill säga något mer med serien. Den behandlar frågor om vänskap, girighet, besatthet, hat och kärlek. De flesta karaktärerna är mångfasetterade och kan inte enkelt kategoriseras. Huvudpersonen Nagi är ett exempel på det. Han drivs av hämndbegär men vem han vill hämnas på ändras efterhand, hans porträtt blir också mer komplext av att också han är besatt av att få tag i fågeln. Både teckningsstilen och de dramatiska gesterna bidrar till att det stundtals är riktigt humoristiskt och Ozamu Tezuka driver hårt med huvudpersonernas egon samtidigt som det ryms mycket tragik i serien. Han bryter även mot konventioner genom att i en scen låta kommendören Saruta efter att han beslutat att Nagi ska få leva berätta att han måsta ta igen lite läsning av James Bond, i en annan scen uppträder härskarinnan Himiko i Hitler-utstyrsel och pratar kackig tysk-engelska. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om det greppet, dels är det lite kul men det stör även rytmen i serien. Sammantaget är det en mångfasetterad och intressant berättelse som är väl värd att läsa även för den som normalt inte är mangafrälst. Tack och lov finns det elva volymer till.