Superhjältar är som andra fast ändå inte

På eminenta bloggen Junkultur såg jag att en av Aftonbladets krönikörer, Markus Larsson, uttryckt sig på ett sätt som störde superhjältefantasten "Superhjältar är ofta endimensionella. Men i ”Watchmen” är de lika mångfacetterade som finkulturens litterära favoriter" . Jag skulle definitivt kunnat skriva samma sak för bara några månader sedan innan jag påbörjade mitt bloggande. Jag hade läst lite (väldigt lite) superhjälteserier i tonåren men aldrig fastnat eftersom karaktärerna varit så trista och att de har superkrafter förstås :) Efter att jag återigen började läsa serier blev det bara just Watchmen, The Dark Knight Returns och Batman: År ett som jag läste. Inga typiska superhälteserier och de två första är just de som Markus Larsson nämner.

När jag började blogga och kollade efter andra bloggar om serier så visade det sig att många (de som inte gör egna serier) bloggade om just superhjältar. Eftersom jag är allätare vad gäller serier så tänkte jag att jag fick prova även superhältemenyn lite. Jag började med en 200-grams Captain America, tog en 45-grams Spider-Man och har senast läst en 150-grams Starman. Jag insåg då till min förvåning och tvärtemot mina fördomar (det är jobbigt när fördomar inte stämmer, vad ska man då grunda sin tillvaro på?) att även en så präktig kille som Captain America hade problem och tvivel att brottas med. Även Spider-Man tvivladeoch Starman ville egentligen inte bli någon superhjälte. Så här har Markus Larsson fel, superhjältar kan vara endimensionella men det stämmer allt mindre, även superhjältegenren utvecklas till det bättre.
Annars gillar ju jag i egenskap av seriefrämjare alla artiklar och krönikor som lyfter fram bra serier så förutom det så gillade jag krönikan. De serier som Markus Larsson tipsar om sist och åsikterna om dem håller jag med om helt. Serien är nästan alltid bättre än filmen :)