Aldrig godnatt av Coco Moodysson

Som en i del i att utse årets bästa svenska album reserverade jag Aldrig godnatt på den lokala bibblan. Serien har fått en hel del beröm och jag tänkte att den kunde vara värd att kolla in. Serien är självbiografisk och handlar om hennes tid som punkare i Stockholm i början av 80-talet. Tillsammans med bästa polaren Klara och hennes syster Matilda bildar hon ett punkband samtidigt som hon har att hantera en både jobbig och många gånger oförstående omgivning.

Coco Moodysson verkar vara en del av den svenska alla kan teckna-vågen. Det är stelt, oanatomiskt och perspektiven är ofta helt åt skogen. Jag föredrar ju vältecknat eller iaf en originell stil men det här är mest en sämre version av Mats Jonsson. En bra historia kan ju iofs rädda upp halvkackiga teckningar. Historien är inte helt ointressant och helt okej berättad men jag dras aldrig in i den, delvis för att jag inte kan referera till den. Visst berör den som många (alla?) självbiografiska teman som viljan att höra hemma i något sammanhang, att vara unik men ändå passa in någonstans, kärleksproblem etc. Lite kul är punkbrudarnas avsky mot mainstreamkidsen och hur de klär sig, de har ju själva lika mycket uniform även om de vill vara unika. Jag var inte många år när den här serien utspelar sig så nostalgin går mig helt förbi. Det är en habil uppväxtskildring men inte mer. Det här är nog en serie som behöver läsas av rätt målgrupp för att uppskattas. Inte av unga gubbar ;)