Phonogram Rue Britannia av Gillen & McKelvie

Öh, vad handlar den här serien om? Det var ungefär min tankegång en bra bit in i detta album. En britpop-kille får ett uppdrag av någon form av häxa, det har att göra med gudinnan Britannia som i sin tur har något med britpop att göra. Först trodde jag bara att Britannia var hans gamla flamma som hamnat på glid eller dött eller nåt. Men Britannia är tydligen britpopens gudinna. Huvudpersonens uppdrag är att förhindra henne och hennes anhängare att dra igång en tredje omgång brittisk gitarrpop som ska slå världen med häpnad. Men tre gånger är för mycket, det kan inte bli lika bra igen. Jag ska inte ens försöka redogöra för handlingen för den är så flummig. Temat är besvikelsen över att britpop-eran är över, den som var så fantastisk. I slutändan handlar det om att låta epoken vara just minnen. Framförallt handlar det om huvudpersonens vägran att inse att det inte var så mycket som skilde britpopen från andra epoker. Eller nåt. Trist tecknat är det iaf. Ser mest ut som en reklamare tecknat. En av grunderna i serien är att musik är magi och huvudpersonen är en Phonomancer som använder sig av musik i sin magi.

Om du aldrig gillade britpop bör du undvika denna. Gillade du britpop liksom jag så kan du ha lite behållning av den. Är du musiknörd har du nog störst behållning av den. Jag är det inte men det var kul att minnas alla britpop-band som jag glömt bort och minnas de jag fortfarande lyssnar på. Jag håller fortfarande Suede som det bästa, speciellt deras två första album. Sist i albumet finns en genomgång av en massa britpop-band och annat som fungerar bra som uppslagsverk för att återupptäcka några av banden. En del får dock gärna stanna i glömskan.

Jag förstår inte varför huvudpersonen gnäller på Echobelly, Insomnia är ju en av de bästa britpop-låtarna. Dessutom var Cast faktiskt ett bra band och Walkaway en av de vackraste låtar som gjorts. Att James inte finns med i genomgången förstår jag inte heller, de är fortfarande riktigt, riktigt bra. Förordet är skrivet av Luke Haines från The Auteurs, ett band jag aldrig fastnade för.