Planetary vol 1 av Warren Ellis & John Cassaday

Planetary är en serie som jag läst om både hos Simon säger och Butter tar ordet och lagt till på inköpslistan. När jag så var förbi mitt lokala folkbibliotek i veckan för att låna lite svenska serier så såg jag att de hade de tre hittills utkomna volymerna av Planetary så jag lånade den första. Den fjärde och avslutandevolymen kommer i mars 2010. Tydligen har det 27:e och sista numret dröjt väldigt länge.

Serien handlar om Planetary som är en organisation som utforskar jordens hemliga historia med fokus på det som hände under 1900-talet. Vem som står bakom organisationen vet inte ens de tre mysteriearkeologer som utgör Planetarys spets, de besitter alla superkrafter. Lika oklart är det vad organisationen har för syfte. Teamet som utgör Planetarys spets utgörs av den snabba och starka Jakita Wagner, Elijah Snow och The Drummer som kan lyssna av maskiner. Snow är typ odödlig och kan ta värmen från något och göra det till is. I de olika numren som utgör traden så stöter de på en massa olika skumma saker som en japansk ö med jättemonster som kom till liv under andra världskriget och ett skepp från en parallell värld som kraschat. En del saker hänger ihop, andra gör det inte.

Jag har inte läst något av Ellis tidigare som tydligen ska vara väldigt bra. Jag börjar nu förstå varför han anses vara en av de bästa. Karaktärerna i Planetary skulle kunna vara hur jobbiga som helst men Ellis förmår att göra alla intressanta t.o.m. grungesuperhjälten The Drummer. Han har också löst hur de paralella världarna hänger ihop på ett snyggt sätt, jag gillar vanligtvis inte när det blir för mycket rymdflum men eftersom Ellis löst det så snyggt så köper jag det rakt av. Manuset håller ypperlig klass i alla delar och kittlar fantasin på ett angenämt sätt. Cassaday är dessutom en riktigt skicklig tecknare. En del av de superhjälteserier jag läst har lidit av att teckningarna känns massproducerade, vilket de iofs är, men så är inte alls fallet med Cassaday. Han gör det helt enkelt väldigt bra och förmår skapa rätt stämningar. Planetary är en riktigt bra serie och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Seks sultne menn av Bendik von Kaltenborn

Norske Bendik von Kaltenborns album såg jag första gången på spx08 men köpte det inte då vilket jag ångrade senare. Så därför blev jag glad när jag kommer över det sista exet som norrmannen hade med sig till årets spx. Tyvärr glömde jag be honom signera det vilket säkert bara hade glatt honom att få göra. Anywho, så är Seks sultne menn Kaltenborns debut och belönades med norska Sproing-priset för bästa norska album 2007. Albumet handlar om sex feta män som är på "slankehjem" för att gå ner i vikt. Saker och ting kommer dock att spåra ur rejält för det fläskiga sällskapet.

Omslaget här intill är väldigt snyggt och innehållet är även det snyggt. Kaltenborn är en driven tecknare och trots att det är hans debut hittar jag inga svagheter utan han behärskar sin stil på ett mycket bra sätt. Både personer och natur är bra tecknade och gör läsningen till en fröjd. Trots att norska är närbesläktat med vårt vackra språk så har jag ibland lite svårt att hänga med i dialogen men för det mesta flyter det på bra. Dialogen är f.ö. även den bra och själva storyn kul. Karaktärerna är sköna och det är mer roande än oroande. Förklaringen som jag velat ha i slutet uteblir, eller nja när jag skriver detta så kommer jag på att förklaringen till vad som hänt är rätt uppenbar i slutet men så är det när man är lite bakom. Allt som allt en mycket trevlig serie och en serieskapare jag gärna vill läsa mer av. Som det fanzin jag köpte på spx men glömt bort tills nu. Ah, vardagens små glädjeämnen. Vill du ha tag i albumet får du nog passa på i Norge eller på nästa spx för det finns inte på sveanätet.

Eisner Awards- vann rätt serie?

Ja, i de flesta fall vet jag inte eftersom jag inte läst dem. The Beat har en fullständig lista. Intressantare än snarare vad man kan hitta bland de nominerade som man inte läst. Kategorierna är betydligt fler än Urhundens två och kategorier som bästa färgläggning och bästa textning är inte de intressantaste även om båda delarna är väldigt viktiga för en serie. Flera av serierna i kategorin bästa digitala serie skulle jag kunna tänka mig att läsa om de inte var just digitala. Hellboy Library Vol 1 vann bästa design för ett album och det var säkert välförtjänt även om jag inte sett de andra, det var en väldigt trevlig utgåva.

Vår nordiske superstjärna Jason vann kategorin bästa amerikanska utgåva av internationellt material med sin The Last Muskeeter, jobbigt eftersom listan på Jason-album jag inte läst bara blir längre och längre, dags att ta tag i det snart. Konkurrensen var dessutom brutal i form av Alan´s War, Gus & His Gang och Rabbi´s Cat 2. I mangavarianten av samma kategori vann Dororo av Tezuka i konkurrens med bl.a. Monster och Cat-Eyed Boy. Monster (ska påbörja vol 8 å 9 snart, riktig recension kommer efter vol 18) är bra men de andra har jag inte läst. Bill Willingham fick priset som bästa manusförfattare, de andra har jag inte läst något av men den första delen av Fables var ingen höjdare. Chris Ware vann i kategorin manusförfattare/tecknare i konkurrens med bl.a. Emmanuel Guibert och den överskattade Jason Lutes.

I kategorin bästa nya serie vann Invincible Iron Man i kamp med intressanta titlar som Air, Echo och Unknown Soldier. Bästa pågående serie vanns av All-Star Superman som jag nog får inhandla trots att jag har svårt för Stålis. Bästa nya grafiska album vanns av Swallow Me Whole som bl.a. Staffan på Staffars hyllat. Av de andra har jag bara läst Alan´s war men Skim, Paul Goes Fishing och Three Shadows verkar alla värda att införskaffa. Så varför har jag översatt alla kategorier till svenska? Jag kände för det! Ibland vill man ta "a walk on the wildside". Jag tjatar en del om min inköpslista men idag blev den lite kortare genom lån av Numret, Planetary vol 1 och Som en sammetshandske smidd i järn från den kulturinstitution jag håller högst i Svea rike, Folkbiblioteket.

The Photographer av Guibert & Lemercier & Léfevre

I maj i år kom äntligen den av mig efterlängtade engelskaspråkiga utgåvan av Le Photographe. Albumet som samlar de tre franska handlar om den franske fotografen Didier Lefevrés möte med Afghanistan genom sitt uppdrag att dokumentera ett team från Läkare utan gränser (Medicines Sans Frontieres) uppdrag i det krigshärjade Afghanistan 1986 för att bemanna två små sjukhus. Albumet består dels av Lefevrés bilder från uppdraget och dels av Guiberts teckningar efter Lefevrés återberättade historia om vad som hände och hans tankar under vistelsen och resorna till och från Afghanistan.

First Seconds utgåva är närmast skamlöst billig, runt 150 pix på nätet. Skamlöst billig eftersom det är en mycket bra utgåva. Till skillnad från många andra europeiska serier som ges ut i USA är den inte förminskad så mkt. Papperskvalitén gör både fotografier och teckningar rättvisa. 288 sidor i färg med svartvita bilder. En väldigt vacker utgåva helt enkelt. Men hallå! Innehållet då! Jo, det är lika bra. Det är både berättarmässigt och bild/fotomässigt en fascinerande berättelse. Albumet lyckas vara både intressant, spännande och gripnade. Lefevrés möte med Afghanistans natur och dess befolkning är intressant att se, det känns även som en ärlig skildring både av intrycken av afghanerna och Lefevrés egen person. Om man läst Alan´s War känner man igen hur Guibert redogör för någon annans historia och liksom i Alan´s War är det sympatiskt berättat.

Långtifrån alla fotografier i boken är mästerverk men de ger en inblick och en närhet som ingen tecknad serie hur bra den än är kan ge. Albumets i särklass starkaste del är den om hur teamet kallas till en by som drabbats av kriget och givetvis har även byns barn drabbats. Fotografierna av den döende pojken och den förlamade flickan är som ett hugg i hjärtat. De två första delarna är bäst, de skildrar mötet med Afghanistan och det vidriga kriget. Sista delen om Lefevrés dramatiska återresa till Pakistan lämnar mig mera oberörd, antagligen för att den handlar om en dum västerlännings självuppfyllande val även om Guibert lyckas skildra utsattheten på ett bra sätt. Däremot blir jag full av beundran för MSF och deras mod och hängivenhet. The Photographer är ett lysande album om Afghanistans tragedi men även en hyllning till det afghanska folket och MSF.

Denzin Comics och ensamförläggare

Få av er kommer kanske ihåg Denzin Comics som startades 2006 och gav ut Djävulens fotspår av bland andra Scott Allie samma år. Det var en helt okej skräckhistoria som jag recenserade förra året. Redan då konstaterade jag att Denzin Comics och dess förläggare kastat in handduken. När jag nu i ett infall surfade in på hemsidan fanns ett meddelande om att förlaget upphört den 6 juli år. Det var väl tyvärr väntat då förläggaren Dennis Persson kort efter att boken släpptes antytt att det inte gått som förväntat. Synd på ett bra initiativ.

Det är svårt för mig som inte har drivit förlag eller annat företag själv att spekulera i vad som är viktigt men det finns antagligen två anledningar till att små förlag har svårt att lyckas. Svårigheten med att driva förlag själv tror jag framförallt är tillgången på kapital (bristen) men även möjligheterna att nå ut. Sveriges dominerande mindre förlag, Kartago och Galago, har båda större bolag bakom sig och borde rimligen ha tillgång till mer kapital och framförallt mer resurser och kontakter för att nå ut. Optimal Press är ett annat enmansförlag som tidigare hade en imponerande utgivning av serier från Norden men de har numera dragit ner jämfört med tidigare, som jag förstått utifrån forum på grund av bristande lönsamhet i förhållande till det jobb som lades ner.

Komika inledde en imponerande utgivning under 2006 men har de senaste två åren tappat farten. Varför vet jag inte men jag kan gissa att även här är brist på kapital och möjligheter att nå ut är centralt. Albumförlaget har sedan starten förra året haft en imponerande utgivning och har hittils gett ut inte mindre än sju franska album i klassiskt format. Enligt vad förläggaren Jonas Andersson har redovisat på Serieforum så var första året tufft men ändå med hyfsad försäljning. Hur viktigt det är att nå ut genom t.ex. tidningar illustreras av att Sir Arthur Benton är Albumförlagets bästsäljande album hittills och Komikas Hergés äventyr har sålt slut. Båda omnämndes i en artikel i Aftonbladet vilket måste vara guld värt med tanke på hur många som läser Aftonbladet. Hergés äventyr har säkert omnämnts i många andra medier men det är ingen vild gissning att en artikel i Aftonbladet genererar en hel del försäljning. Galagos redaktörer måste ha hoppat jämfota över att Joanna Hellgren fick ett helt uppslag i DN idag eller igår inför släppet av Frances. Redaktören Johannes Klenell har i något sammanhang berättat hur hårt Galago jobbat för att ha bra presskontakter, jag antar att det var i samband med någon forumdebatt om bristen på bra serierecensioner. Galagos arbete ger uppenbarligen resultat för det är snarare regel än undantag att en utgivning inte uppmärksammas av t.ex. DN.

Jag har själv länge umgåtts med idéer på att starta förlag men det har stannat vid just idéer. Men Svensson-livet och finanskrisen har minskat det så viktiga kapitalet. Om jag väl startar så vill jag inte behöva ge upp om första utgåvan säljer uselt. Så en eventuell start ligger en bit framåt i tiden. Jag har funderat en del kring hur man ska nå ut men jag har inte kommit på något bra, det viktigaste är kanske att ha bra serier som intresserar t.ex. recensenter och att vara konsekvent i utgivningen iaf till en början. Å andra sidan bör man satsa på det man själv gillar och inte vad recensenter eller Kulturrådet gillar. Uthållighet är väl det man behöver bäst. Ungefär så långt har mina tankar vandrat. Saker som översättning, layout, dataprogram, ekonomi och annat är jag lyckligt ovetande om. Jag hopps att de som vågat ta steget som ensamförläggare dvs Nisse Larsson, Mikke Schirén, Jonas Anderson och Ingemar Bengtsson får det lyft de alla förtjänar framöver. Seriesverige behöver dem.

Serier att se fram emot

Min inköpslista är redan för lång, både sett till plånbok och tid. När jag surfade runt och tittade vad som ska ges ut under sensommaren och hösten så hittade jag massor. Givetvis. Jag tycker det har varit en närmast total stiltje vad gäller intressanta serier som ges ut här i Svedala sedan SPX men nu är det en hel del intressant på g. Galago har en hel del på gång som jag ser fram emot. Dels är det Joanna Hellgrens Frances som det ska bli spännande att läsa. DN har en bra längre intervju med henne idag. Frances är första delen i en planerad trilogi om en flicka i 40-talets Paris och både innehålls- och teckningsmässigt verkar den riktigt intressant. Läs mer i DN om du vill. Galago ska även ge ut Alison Bechdels Fun Home som på svenska fått titeln Husfrid i dagarna. Albumet fanns med bland 2006-års bästa böcker 2006 hos bl.a. New Yrok Times, Entertainment Weeklyoch Publishers Weekly och handlar om att komma ut som homosexuell. Dessutom så ger Galago ut skräckmangan Uzumaki av Junji Ito i september och det är ett synnerligen lovvärt initiativ. David Liljemarks biografi över den värmländske predikanten Boltzius har varit underhållande att läsa i Galago och nu kommer den i samlad form. DN har en längre intervju med Liljemark om bakgrunden till projektet. Jag gillar det jag läst av Liljemark tidigare så Boltzius är ett givet köp.

Hos Kartago ser det inte lika intressant ut från min horisont men Zelda av Lina Neidestam är rätt kul utifrån det lilla jag läst. Robert Crumb är en legend men jag har inte läst en enda serie av honom, Kartago ger i höst ut hans serieversion av Första moseboken så då kanske det händer. Inget under om jag läser det albumet. Komika verkar äntligen få ut första delen av Mystiska 2:an, Rolf Gohs svenska klassiker och det är välkommet. Epix ger ut Tinet Elmgrens samlade Eva-serier med titeln Asbesthjärtan, ett album jag verkligen ser fram emot. Alfabeta ger ut den andra Mumin-samlingen och liksom den första är den ett givet köp. Den serie jag ser fram emot mest är Metabaronerna. Jag vet ännu inte vilket förlag som ska ge ut den men att det är Alumförlaget ger nog ett ospelbart lågt odds. Bannern på Serieforum är en av ledtrådarna. Av de omdömen jag läst på nätet så är den verkligen något att se fram emot och rent grafiskt verkar den vara alldeles, alldeles underbar (bilden ovan).

Spaningen utanför rikets gränser gav också en hel del. Mest sugen blev jag på Pinocchio (bilden t.v.), årets vinnare av bästa album i Angouleme, skapat av fransmannen Winshluss. Att tyska avant-verlag ger ut den borgar dessutom för en högklassig utgåva. Den är till största delen ordlös så även den franska utgåvan som redan finns ute skulle nog fungera. Top Shelf samlar Jeff Lemires Essex County i en fet utgåva som även den är ett givet köp. Jag har inte läst serien tidigare men den ska vara riktigt bra. Den knäppaste serie jag stötte på under surfandet var nog Vatican Hustle som ska ges ut av NBM, den beskrevs som en blaxploitation i serieform. Har du någon gång sett en blaxploitation-rulle så förstår du hur knäppt det kan bli. NBM publicerar även svenska Naomi Novaks tredje album Graylight längre fram. Hennes tidigare album ligger på inköpslistan mest för hennes utsökta teckningar. Fantagraphics ger ut del tre av Kevin Huizengas fantastiska Ganges som säkerligen blir en av höstens höjdpunkter. Ganges är en del i den likaledes fantastiska Ignatz-serien som är svår att få tag på men finns hos Staffars.

Av mainstreamserierna så ser jag fram emot att läsa fortsättningen på Brubaker/Eptings Captain America, den andra omnibusen blir "bara" på 480 sidor men det lär vara 480 tokbra sidor. Jag gillar verkligen Cap och förutom den första omnibusen har jag två par Cap-kalsonger som jag känner mig tuff i. Wolverine Old Man Logan som ska vara suverän ges nu ut i samlad form och ligger bra till men det är flera Wolverine-album jag vill läsa innan den. Hos tyska Reprodukt hittade jag den franska Jenzeits av Kerascoet som också gjort Miss Don´t Touch Me som NBM gett ut. En saga i modern miljö med snygga teckningar är onekligen lockande. Slutligen hittade jag den halvt suspekta Insiders-Chechen Guerilla hos Cinebook om en fd kvinnlig tjetjensk terrorist som numera används för diverse uppdrag runt om i världen. Så skum idé att den nog får införskaffas.

Slutligen vill jag be om ursäkt för den dåliga ordvitsen tidigare.

Wimbledon Green av Seth

Seth hade jag inte koll på förrän jag läste ett inlägg på Simon säger. I förra beställningen så åkte Wimbledon Green med vilket visade sig vara ett excellent val. Albumet handlar om världens främste seriesamlare som heter just Wimbledon Green, eller heter han egentligen det? Serien hoppar i tid mellan delar som handlar om myten WG och delar där samlare och andra pratar om honom. Ingen vet vem han egentligen är eller hur han blivit rik eller fått tag på alla serier men spekulationerna är legio.

Seth är en skicklig tecknare som tecknar i en som synes enkel stil men gör det på ett oerhört elegant sätt. Tonerna i albumet samspelar på ett mycket trevligt sätt med innehållet. Det är helt enkelt en sjukt elegant serie, det är få serietecknare jag stött på som behärskar hantverket såsom Seth. Dialogen sitter som en smäck. Serien är dessutom riktigt underhållande om de galna seriesamlarna med WG i spetsen. De skyr inga medel för att få det nummer de vill ha. Albumet kunde egentligen handlat om vilken samlarmani som helst, att det är serier blir mest en bonus. Det centrala är besattheten hos denna tragiska samling figurer som satt sitt samlande över normala sociala relationer. Albumet präglas en hel del av nostalgi, WG:s outfit hör inte direkt hemma på 90-talet. Även om Seth driver en hel del med nostalgin är det uppenbart att han verkligen gillar 30-, 40- och 50-talet för de årtiondena återspeglas både i namn och dekor. Jag har själv inga problem med nostalgin här.

Albumet håller högsta klass i alla delar. Eftersom en del av mitt serieintresse, om än mindre än tidigare, är hänförligt till just samlande så är igenkänningsfaktorn hög. Jag kan lätt relatera till det närmast sjukliga suget efter en viss serie som manifesteras albumet igenom. Här finns givetvis en legendarisk serieskatt (se bilden ovan) av rariteter i mint skick och en tidning som egentligen inte finns. Seth är en av de trevligaste serieskapare jag "upptäckt" i år. Nu blir det till att shoppa It´s a Good Life if You Don´t Weaken och antagligen även Clyde Fans.

Baobab 1-3 av Igort

Igort är en av mina favvo-serieskapare och en av de jag håller allra högst vad det gäller att utnyttja serieformens inneboende och alltför ofta outnyttjade potential. Jag är mkt förtjust i hans 5 ist die Perfekte Zahl om en åldrande hitman som ska hämnas sin sons död. Baobab är hans bidrag till den fenomenala (iaf det jag läst) Ignatz-serien som han även är redaktör för. Ignatz-albumen är inte bara innehållsmässigt fenomenala utan har även en tilltalande design och kvalitet i papper. Hos Simon säger finns en hyllning till serien.

Baobab beskriver en alternativ utveckling av seriemediet. Baobab börjar 1910 och fokuserar framförallt på den talangfulle serieskaparen Celestino Villarosa som lever i det fiktiva Parador någonstans i Sydamerika. Han har nya idéer om hur serier kan se ut. Man får följa hans relation till systern, bäste vännen Pilade och hans spirande kärlek till Tecla mot bakgrund av diktaturen i Parador. En mindre del upptas av en japansk pojke som heter Hiroshi Tsuda och hittills har det mest handlat om hans relation till sin döende mormor men det är väl ingen vågad gissning att även han kommer att bli serieskapare efter hand. Baobab ska utkomma i 7-8 delar har jag sett någonstans så det finns mycket att se fram emot fortfarande.

Serien är en lågmäld historia om att uppfylla sina drömmar och samtidigt ta hänsyn till de runt om en. Den lågmälda berättelsen har potential att utvecklas framöver, den har blivit alltmer intressant för varje del. Den stora behållningen hittills är Igorts bildlösningar, han varierar mellan konventionell serie i vackra blåtoner och okonventionella sekvenser, också de i vackra blåtoner. Igort lyckas också hålla allt på rätt sida, det blir inte pretto utan bara vackert, vilket iofs inte är så bara. På Fantagraphics hemsida kan du kolla lite i del tre. Baobab är f.ö. ett väldigt speciellt afrikanskt träd som är som gjort för myter.

RASL nr 3 och 4 av Jeff Smith

Jeff Smith är en av mina stora favoriter tack vare fantastiska Bone. Han har även gjort Stupid, Stupid Rat-Tails om en anfader till huvudpersonerna i Bone och Rose, om Grandma Rose ungdom. Jag läste de två första numren i hans nya serie RASL tidigt i höstas och fastnade inte riktigt men tyckte iaf att det var en hygglig början. Trevligt då att det bättrar på sig i nr 3 och 4. Nr 3 inleds med att RASL reser i "The Drift" och mår som vanligt skit av det. Därefter kommer en flashback till RASL några år tidigare som ung forskare, där det visar sig att han skapat möjligheten att resa i de paralella världarna. Man får även en förklaring till tatueringen på armen och sedan dyker Mr Ugly upp igen. I nr 4 klarnar allt lite till och det visar sig att onda militärer bedrivit experiment kring med elektromagnetisk energi som jag antr är kopplat till The Drift. Även här stöter han på Mr Ugly och den prostituerade Annie.

I och med att man får lite bakgrund både på RASL som egentligen heter Robert och vilka som är ute efter RASL blir serien intressantare. I de första nummerna var det mest frågetecken. Det är fortfarande ingen serie som suger tag i mig men den har iaf blivit betydligt intressantare. Idén med paralella världar lär väl också klarna lite framöver och vilka konsekvenser hans resande i The Drift kan få. Det jag fortfarande inte förstår är syftet med serien, vad ska den egentligen handla om och vart är serien på väg. Men hade det stått klart hade iofs spänningen varit borta. Det ska tydligen komma tre nummer per år och nästa nummer ska vara ute nu i juli.

Filmer på TV med seriekoppling

Imorse var det dags för en av veckans höjdpunkter i morgontidningen. Kommande veckas TV-program. Jag bläddrar alltid igenom tablåerna på de fem stora kanalerna i hopp om att hitta en stumfilmsklassiker jag inte sett eller iaf nåt vettigt. Förhoppningen följs nästan alltid av besvikelse. Kommande vecka, 16/7- 22/7, finns det inga stumfilmer men väl en radda filmer med seriekoppling. Det hela inleds natten mot lördag med Captain America på TV3, den ska tydligen inte vara något mästerverk men den här gången ska jag försöka programmera videon (jo, jag har fortfarande en video). På lördag eftermiddag på TV4 är det Jedins återkomst, Star Wars är ju inte främst förknippat med serier men det har getts ut en hel del som tidningen Stjärnornas krig och Dark Horse ger ut Star Wars-titlar nuförtiden. Natten mot söndag kolliderar sedan He-Man- universums härskare på TV4 och Stålmannen går på en kryptonit på Kanal 5. He-Man minns jag mest för att en kompis hade He-Man figurer men inte jag, jag var lite avis. Jag tyckte He-Man verkade tuff. Jag har dock inte läst några av serierna med He-man vad jag kan minnas. På måndag är det eftermiddagsmatiné med Biffen och Bananen på SVT1. Serien är en klassikerav Rit-Ola som det finns en bra genomgång av på Seriewikin.

Hellboy Volume 1 av Mike Mignola & John Byrne

15 år efter att Hellboy tog serievärlden med storm (antar jag) så läser jag serien för första gången. Jag har sett den rätt risiga filmen men det är allt. Hellboy samlas numera i snygga inbundna utgåvor som samlar två TPB:s i varje. I första volymen är det Seed of Destruction och Wake the Devil, båda volymerna handlar om Hellboy och kompanis kamp för att hindra munken Rasputin och några nazister från att väcka en drake som ska sprida förödelse över världen. Mänsklighetens undergång alltså. Inget nytt under himlen egentligen.

Men tydligen var Mignolas stil nyskapande på 90-talet och och själv har läst både amerikanska och tyska serier tecknade i hans karaktäristiska stil. Jag förstår att den har slagit stort, den är bra, speciellt till skräckserier. Hellboy är överhuvudtaget snyggt gjord, panelerna är olika genom hela albumet och det bidrar till dynamiken i berättandet. Jag gillar första delens svarta bakgrund bättre än den vita i andra delen, den svarta bidrar på ett bättre sätt till stämningen.

Även om mänsklighetens undergång inte görs för första gången i Hellboy så är även manuset bra och fräscht. Jag gillar framförallt Seed of Destruction som till största delen utspelar sig i ett gammalt hus på väg att sjunka i en livlös sjö. Tätt, spännande och läskigt. Förhistorien om Hellboys "pappa" som deltagit i en expedition till ett bortglömt tempel ger extra krydda till äventyret. Wake the Devil är inte lika bra men ändå riktigt bra. Vampyrer, Homonculus och lite andra osköna typer befolkar den rumänska obygden. Det övernaturliga tar lite större plats här och jag har som vanligt lite svårt för andra dimensioner och liknande men det är så bra gjort att jag inte kan gnälla på det. Hellboy är en riktigt bra serie och trots att jag hade rätt höga förväntningar så överträffades dem. Manus, teckningar och framförallt karaktärerna bildar en riktigt bra ram och när Mignola slänger in en hel del ockulta grejer så står jag bredvid och gör vågen. En av de bättre serierna jag läst i år. Hellboy är en störtskön karaktär som är lite som en superhjälte fast utan outfit och snack om sina personliga problem. Han bara röjer vilket är så befriande. Så tack för tipset om att Hellboy är suverän, det stämmer. Nu ser jag fram emot volym 2 och BPRD blir nog också till att shoppa också vad det lider.

Inlägg 250: Fantomen nr 14 & 15/2009

Liksom inlägg 200 handlar det här om Fantomen vilket är passande eftersom Fantomen är den enda röda tråden genom mitt serieläsande. Jag tycker att Fantomenäventyren inte hållit någon högre klass på sistone. Därför blir jag glad när jag läser Räddad av slumpen som skrivits av deckarförfattarinnan Anna Jansson och tecknats av suveräne Hasse Lindahl. Äventyret handlar om hur Fantomens farmor skadas under en ritt och kampen mot klockan för att förhindra en amputation av hennes ena ben. Det handlar om upptäckten av penicillinet som nuvarande Fantans far bidrog till men det innehåller även en mystisk djungelstam styrd av kvinnor som är den intressantaste stammen i mannaminne och en stam jag hoppas att Fantomen stöter på igen för den är för intressant för att inte använda igen. Lindahls teckningar är suveräna, jag tycker nog att han här är bättre än på länge. Jag hoppas även att Anna Jansson, vars deckare jag inte läst, fått blodad tand och vill skriva mer. Hon måste ha läst en hel del Fantomen för hon hanterar figuren helt rätt och dessutom så känns det fräscht, ingen tomgång här inte. På farliga vatten i nästa nummer är däremot ett Fantan-äventyr på tomgång. En oinspirerad och ospännande historia av Tony De Paul acceptabelt tecknad av Paul Ryan om kidnappning till havs.

Johnny Hazard-äventyren om ett försök att fånga en nu levande Tyrranosaurus Rex och rädda en ryska friidrotterska som vill hoppa av är okej men har man läst ett Hazard-äventyr så har man läst alla känns det som. Jag hoppas verkligen att Hazard snart har gjort sitt. Detsamma gäller definitivt Latigo och även trotjänaren Herman Hedning, en serie som verkligen går på tomgång. Att Blixt Gordon återkommer är trevligt, än trevligare att det bara är tillfälligt. Det är kul att återse Blixt men att läsa om honom i några år framöver skulle inte vara någon höjdare. Äventyret Fängelseuppror är inte speciellt bra. Jag hade faktiskt hellre sett ett av Alex Raymonds vackert tecknade äventyr.

Artikeln om Blixt Gordon och de svenska hjältar han inspirerat är bra och jag hoppas verkligen att någon gör en kulturgärning och ger ut t.ex. Allan Kämpe och Johnny Wiking i snygga inbundna utgåvor. Please? Jag vill verkligen läsa dem. Jobbigast är dock att jag började kolla efter Raymond-samlingar och den vägen hittade jag även andra nostalgiutgivningar som lockar. Så numera är jag väl intresserad av alla serier, ja förutom humorserier i stripformat a la Rocky men det kommer väl. Pust.

Star Wars, Superman och Watchmen

Hittade den här underbara indiska Stålmannen via ComicsAlliance. kan man bli annat än glad?

Det fanna även ett annat guldkorn i form av turkiska Star Wars.

Men allra bäst är Two and a Half Watchmen

Fantomen nr 10-13/2009

I år firar jag 20-års jubileum som Fantomenprenumerant, även om jag inte varit tidningen trogen i 20 år. Tidigare kastade jag mig över varje nytt nummer men numera blir det oftast så att de samlas i en hög och sedan läser jag dem när andan faller på. Idag var ett sådant tillfälle. Fantis-äventyren i de här nummerna håller ganska låg klass. I Eldstorm 2: Utplåna Bengete är den vackra och onda Sandal Singh är i sitt esse. Lubanga har äntligen fått konkurrens om uslaste Bengalipresidenten någonsin. Historien är helt okej men Heiner Bade är verkligen en bra bit från sina glansdagar på 70-talet. Äventyren om piratdrottningen Kate Somerset har generellt sett varit ganska bra men upplösningen av äventyret Gamla synder är alltför fullt av klicheér speciellt det typiska bad guy-slutet. Attack mot Dödskallegrottan är ett lite uttjatat tema. Någon spänning infinner sig iaf inte. I dubblenumret 12-13 (jag gillar inte dubbelnummerna alls) är det två amerikanska äventyr, Oljeriggens väktare och Sinbadstenen. Det förstnämnda tycker jag är ok, handlingen är iofs simpel men i början av serien byggs en schysst stämning upp som iofs förtas av slutet. Sinbadstenen är både skriven och tecknad av Graham Nolan som har en annorlunda stil som jag inte riktigt vet om jag gillar eller inte, han tillhör iaf inte de bättre tecknarna. Äventyret i sig är ett trist standardäventyr och det verkar verkligen svårt för vår nuvarande Fantis att få schyssta grejer till stora skattkammaren. Kortäventyret Heloise om hur Fantomens dotter fick sitt namn och historien om Hantahäxan är en av Lee Falks bättre äventyr från decennierna innan han gick bort vilket tyvärr inte säger så mkt.

Om du gillar Fantomen och inte redan kände till det så ger Hermes Press med start i höst ut dagsstripserierna i kronologisk ordning. Första samlingen med 320 sidor suveräna Ray Moore-äventyr släpps i september.

Biserierna är lite av ett sorgebarn i Fantomen. Jag har klagat på det innan. Både Johnny Hazard och Bernhard Prince är bra äventyrsserier men båda känns daterade. Undantaget är Thorgal som är en fantastiskt bra serie även om Barnet från stjärnorna i nr 12-13 inte är ett av de bättre äventyren men man får iaf lite bakgrund till Thorgal. Latigo är ungefär lika kul som att se färg torka och Herman Hedning känns mest bara trött. Inget av nummerna var någon höjdare. Det intressantaste var faktiskt Fantomen Klubben i nr 12-13 där de tar upp lite förslag på nya biserier, bland annat från två av den här bloggens läsare. Det låter iaf lovande att Gammelredax ska titta närmare på ett antal fransk-belgiska serier. Den som läser får se ;)

Starman Omnibus vol 2 av Robinson & Harris & von Grawbadger

Jag gillade den första volymen med DC:s 90-talsserie om Starman trots en seg början. I andra volymen jagar Starman, den odödlige fd ondingen Shade och den rödhåriga polisklanen O´Dare en annan odödlig, Merritt, som med hjälp av en demonplansch kidnappar folk åt en demon. O´Dare familjens svarta får sugs under kampen in i planschen och därefter Shade och lite senare hakar Starman på och hamnar på så sätt hos demonen i ett helvete. På vägen mot upplösningen får man se när gam-Starman kämpade mot The Mist för första gången. Jack får sedan träffa sin mor och bror i en annan värld med pirattema. Shade minns sedan hur han fick hjälpa en superhjälte mot onda krafter som ville återskapa de förutsättningar under vilka Shade blev odödlig. Jack Knight åker sedan för att träffa Sandman och blir indragen i en konspiration med luftskepp. Sandman passar också på att minnas tillbaka. Sedan slåss gam-Starman mot en häxa och det blir lite sci-fi flum innan upplösningen på kampen mot demonen. Det avslutas sedan med en Christmas Special, Mikaal (en utmjordisk Starman som bor hos gam-Starman) som discokung och sist en gammal superskurk som släppts ur fängelset.

Jag gillade ju första volymen av Starman. Jag kan tyvärr inte säga detsamm om den andra volymen. Jacks samlarmani som var en av styrkorna i första delen finns nästan inte alls med här vilket är synd. "Huvudäventyret" om kampen mot Merritt och demonen är inte speciellt intressant eller spännande. Det fanns en hel del övernaturligt i första volymen men här blir det lite väl mkt och jag tycker mest att det förstör serien. Jag ogillar dock inte allt det övernaturliga, karaktären Shade är rätt bra och Day & Night, Night & Bright är den del jag gillar bäst.

Delvis är det för att Tony Harris inte tecknar, han är helt enkelt ingen bra tecknare och det stör mig mer nu i andra volymen än i första för jag ser ingen som helst utveckling. Manusförfattare Robinson lyckas inte heller få till någon vidareutveckling av karaktärerna, Jacks motsträvighet i första volymen var en av styrkorna men här är han en övertygad Starman. De flesta delarna av volymen är tyvärr inte så bra och när jag efter att ha läst första skrev att det inte var den sista är det just så det känns när jag läst den andra. Det här var nog min sista Starman-volym, det finns så mycket andra serier att lägga pengarna på. Det enda som lockar är att dansken Peter Snejbjerg tog över efter Harris men det räcker nog inte. Dessutom tycker jag inte att utformningen eller papparskvalitén är någon höjdare.

Iron Man (2008)

Sent omsider har även jag sett Iron Man. Det var ingen film jag varit direkt sugen på att se men så fick jag låna den av min Marvel-kollega och igår såg jag den. Jag kan inte komma ihåg en enda film med Robert Downey Jr sedan Chaplin från 1992 utan tänker mest på knark när jag ser honom. Men han funkar bra som Iron Man, skillnaden mot de serier jag läst där Iron Man är med är att han känns träigare i serierna. En allvarlig snubbe, en företagsledarsuperhjälte. Han verkar lika trist som det låter. Nu har jag iofs bara läst serier där Iron Man varit en biperson eller en av många superhjältar. Jag antar att de av er som läser bloggen och är det minsta intresserade av trikånissar redan har sett den så därför behövs ingen fet spoiler-varning. Det finns en del saker i filmen som är väldigt orealistiska (jovisst är hela filmen det) men att han lyckas bygga en dräkt i en afghansk grotta och slå ut ett gäng jihadister känns... sådär. Nåja, Downey är som sagt bra som Iron Man som går från playboy till ansvarstagande superhjälte. Å rustningen (dräkt känns lite fel) är dessutom snygg. Slutscenen där han slåss mot Obadiah är rätt hyfsad. Jag fattade inte att den agenten som dök upp så lägligt var från SHIELD, jag förkortade inte den toklånga titeln och visste inte vad SHIELD står för. Allt som allt var Iron Man bra underhållning för stunden, ok manus och bra skådisar fixade biffen + hi-tech.

Sommarshopping

Sommaren kan ju verka som en ypperlig tid att läsa serier eftersom man oftast har några veckors semester. Jag har därför shoppat en del i juni. Hellboy volume 2 köpte jag trots att jag inte läst volume 1 än, men jag litar på rekommendationen jag fått. Det tredje testamentet var en höjdare som framgår av inlägget nedan. Yoshihiro Tatsumis epos A Drifting Life har hyllats både här och där och jag kunde inte motstå en tegelsten till ett närmast löjligt billigt pris (182 SEK på Book Depository för 800 sidor). Wimbledon Green har jag varit sugen på sedan Simon säger skrev om Seth. Trots kritiken mot Seths It´s a Good Life If You Don´t Weaken så vill jag ha den också enbart pga den underbara titeln. Monster om massmördaren Johan och Dr Tenmas jakt på honom är bra och nu är jag framme vid volym åtta och nio av 18. Förhoppningsvis ska jag hinna läsa alla titlar under sommaren och då kommer recensioner här. Jag gillar dock att hänga på stranden (enbart för att bada, inte sola) och dit tar jag inte med mina serier för de vill jag ha i fint skick. Dessutom så orkar inte heller jag läsa serier när det är för varmt. En viss tvåårings förkärlek för att leka med vatten gör att serieläsning på dagtid är helt utesluten. Men om det blir ljumma sommarkvällar framöver så ska jag sätta mig i en brassestol och njuta av en god serie och en god öl. Då är livet fint som snus.

Hittade det här via bloggen ComicsAlliance som jag nyss stött på. Följ länken till Atom och se några av barndomens (givetvis beroende på ålder) figurer på film a la Transformers. Rätt kul.

Det tredje testamentet III- Lukas eller Tjurens andedräkt av Dorison & Alice

Bloggandet har blivit lite mer sporadiskt sista tiden och det beror på en renovering som aldrig tar slut känns det som. Kombinationen amatörhantverkare och småbarnsförälder är inte den ultimata kombinationen. Jag har iaf läst igenom de hittills utkomna delarna av Det tredje testamentet då del tre getts ut i dagarna av Albumförlaget. Båda de första delarna, Markus eller Lejonet vaknar och Matteus eller Ängelns ansikte, var riktigt bra. Serien handlar om jakten på det tredje testamentet och man får följa den förre inkvisitorn Conrad av Marbourg och Elisabeth, dotter till biskopen av Paris i deras jakt på det tredje testamentet. Även tempelriddarna är på jakt efter det och de är inte ensamma.

Man bör definitivt läsa om de första delarna om man som jag har risigt minne. Det är en hel del personer att hålla reda på och mycket är oklart även efter andra delen hur saker och ting hänger ihop. Det klarnar dock en hel del i tredje delen som dessutom är den klart bästa i serien. Dorison har ett ordentligt drag i berättandet och Alice teckningar är liksom tidigare suveräna även om jag tycker mig se att hans stil förändrats lite sedan del två. Det är betydligt mer dramatik och en gnutta romantik i tredje delen. Den är dessutom grymmare och det är mer action. De avslutande 14 sidorna är dessutom helt suveräna och höjer tredje delen över de tidigare. Det ska bli oerhört spännande att läsa upplösningen av denna superba serie. Jag hoppas av fjärde och avslutande delen kommer under hösten. Jag kan knappt vänta.