I tisdags var jag och såg en av de största sf-klassikerna, Ridley Scotts Blade Runner. Det har släppts fler versioner av filmen än det finns Absolute Music-skivor. Det här var The final cut, nästa år släpps The Directors Final Cut och runt 2011 har Ridley Scott meddelat att han släpper The Ultimate Extended Final Cut.Blade Runner handlar om Deckard, en s.k. Blade Runner som jagar förrymda replikanter som är robotar som byggts med mäskligt utseende och egenskaper. Sex förrymda replikanter ledda av Rutger Hauer kommer till jorden, med målet att förlänga sin livstid som är begränsad till fyra år. Detta eftersom de mot slutet av sina liv börjar utvecka känslor och det ska inte robotar ha. Det blir Deckard som får i uppdrag att jaga ikapp och döda replikanterna men det blir inte vilket uppdrag som helst.
Jag nöjer mig iaf med denna version, jag har för mig att jag såg Directors Cut för en 15 år som då skulle vara den sista. The Final Cut ska vara Ridley Scotts sista version och både bild och ljud har restaurerats och det märks. Herreminskapare vilket jävla ljud. Så snyggt och så perfekt. Tillsammans med den helt igenom fantastiska scenografin (här skulle jag kunna stapla superlativer) och en schysst handling blir det en riktigt bra film. Ett regnigt och jävligt stort Los Angeles 2019 bildar fond till filmen. Men både ljud och scenografin är bättre än filmen i sig. Jag tyckte stundtals att den var lite seg men det är det enda att klaga på. Till och med Harrison Ford är bra. Rutger Hauer är suverän. Blade Runner är inte framförallt en actionrulle utan fokuserar mer på frågorna som rör vad det innebär att vara människa och om inte replikanterna är mer mänskliga än människorna. Men det är framförallt en bild och ljudmässig njutning. En film som definitivt är bäst på bio.
En trailer finns på Expressen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar