The Avengers Disassembled av Brian Michael Bendis och David Finch

Det sista halvåret har jag stiftat bekantskap med superhjälteserier, en genre jag aldrig varit intresserad av tidigare. Jag gillade verkligen Brubakers Captain America, Robinsons Starman växte efter hand och jag blev pinsamt nog fuktig i ögonvrån av Caps begravning i Fallen Son. Secret War var okej. Dessutom slog jag till med första numret av Batman & Robin. Avengers Dissasembled är en del i mitt Marvelläsande där jag leds i labyrinterna av en annan nörd tillika kollega. Avengers utsätts för ett attentat som får oerhörda konsekvenser för teamet och slutar med att teamet upplöses. Jag tycker David Finch gör ett riktigt bra jobb med teckningarna. Det är cleant och snyggt men utan de västa Photoshop-vibbarna. Däremot blir jag mest trött av Bendis manus. Det innebär inte att det är uselt. Däremot börjar jag verkligen tröttna på de gnälliga superhjältarna och deras psykiska besvär av att vara just superhjältar. I alla Marvelserier jag läst (ok de är inte så många) så verkar det vara samma sak. Slutet är dessutom väl flummigt för mig med en massa skum magi inblandad. Det här var nog den sämsta superhjälteserien jag läst hittills. Min kollega tyckte dock att jag skulle fortsätta för det här albumet är tydligen starten på något nytt så jag lyder. Men jag undrar verkligen hur nytt det blir. Det blir väl mest en massa självömkan.

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O´Neill

En av de mest emotsedda serierna i år bör just Century: 1910 ha varit. När jag skrev om att det som är tredje delen skulle ges ut i november beskrev jag volym ett och två som suveräna och att TLOEG var en av mina amerikanska favvo-serier. The Black Dossier som kom för några år sedan var däremot en fet besvikelse så undvik den. Efter negativa recensioner på både Shazam och Simon säger hade jag inga större förväntningar på serien. Inte heller Butter tar ordet var positiv till serien. När jag väl började läsa den var det en sak som slog mig. Mitt minne hade svikit mig när jag skrev att de första volymerna var suveräna, det var de inte alls. Jag ville däremot verkligen att de skulle vara det eftersom ingredienserna är suveräna. Innehållet är dock bara bra, jag tyckte aldrig att någon av volymerna lyfte till de högsta höjderna.

Lyfter gör inte Century heller. Det absolut bästa är Kevin O´Neills teckningar som jag tycker är snäppet vassare än i både ettan och tvåan. En fröjd. Att de flesta karaktärerna är fula beror givetvis på att de är engelsmän. Jag tycker att Moores manus är okej faktiskt, de sämsta bitarna är de där det sjungs hela tiden. Tydligen ska texterna vara från Tolvskillingsoperan men jag kände inte igen dem alls vilket iofs kan bero på att det var tio år sedan jag såg den tyska 30-talsfilmen Die 3 Groschen-Oper av Pabst på filmfestivalen i Umeå och då var sångerna på tyska som det ska vara. Som många redan påpekat så är det svagare persongalleriet en stor brist. Karaktärerna var så mkt intressantare i de första delarna. Även om jag skulle skippat jämförelsen så hade de ändå fallit platt. Orlanda är lite underhållande, annars är det tråkmånsar rakt igenom. Att London återigen blir hårt åtgånget får väl anses vara ett plus (jo, jag sulkar för en viss händelse idag). British bastards. Moore har nog som flera redan skrivit definitivt passerat sin kreativa topp. Men jag tycker faktiskt att det här är ett helt okej album och förhoppningsvis blir de kommande delarna iaf oxå bli okej.

Jag kan givetvis inte hålla mig från att kommentera dagens stora tragiska händelse nämligen Michael Jacksons död. The King of Pop har ju faktiskt gjort en hel del bra låtar innan diverse sjuka böjelser tog över. Ett tragiskt öde. I mina ögon är han den störste amerikanske artisten jämte The King och The Boss. Å Dylan givetvis. När jag ändå är inne på avlidna artister så måste jag lyfta fram något positivt med Storbritannien och då blir det givetvis den fantastiska Dusty Springfield. Gå in på Spotify och njut. Det blir inte mkt bättre.

Nausicaä of the Valley of Wind 1 av Hiyao Miyazaki

Serien utspelar sig i en framtid där människans överutnyttjande av planeten i kombination med krig lett till en ödeläggelse och förstörelse. Stora skogar med svampar som släpper ut giftiga sporer breder ut sig och de överlevande får allt svårare att klara sig och befolkningarna minskar. Nausicaä är en ung prinsessa i ett litet rike i periferin. Hon kan kommunicera med Ohmus, de stora djur som lever i de stora skogarna. Nausicaä dras mot sin vilja in i det krig som två stora imperier startat mot varandra. Samtidigt har kriget och de förbrytelser som följer i dess spår gjort det hela än grisigare. Hayao Miyazaki är mest känd för animefilmerna Spirited Away, Det levande slottet och Min kusin Totoro men har även gjort serier.

Teckningarna är väldigt vackra och för delvis tankarna till amerikanska 30-talsserier och liknar inte den manga som ges ut i Sverige. Berättelsen är fascinerande och Miyazakis vackra teckningar ger den en magisk inramning även om magin bryts av det brutala våldet som kriget för med sig. Det är en fascinerande bild som tecknas av Nausicaäs värld. Skildringen av Nausicaä är både bra och dålig, på pluskontot finns en fin skildring av en osäker men klok och modig tjej och på minuskontot att det ibland blir lite högtravande och storögt. Att Nausicaä kan kommunicera med naturen leder ibland till att det blir lite väl sockersött och fantastiskt. I övrigt fungerar personskildringen och bakgrunden till hur jorden förstörts bildar en bra fond men den verkliga styrkan ligger i de detaljrika och vackra teckningarna är men serien hade mått bra av ett lite större format. Sammanfattningsvis är Nausicaä en bra äventyrsserie med starka ekologiska förtecken.

Vimmelgrind 3: Det stora snöovädret av Mats Källblad

Vimmelgrind är en av de där bortglömda pärlorna som inte fått den uppmärksamhet som den förtjänat. Jag har tidigare recenserat Dillfälten och Mutterloppet i samma serie som båda är helt underbara. Mats Källblad har även gjort Vakna laglös som är en helt fantastisk serie och den bästa svenska serie jag läst. Den senaste utgivna delen i hans serie om avfolkningsorten Vimmelgrind (och förhoppningsvis inte den sista) är Det stora snoövädret som Komika gav ut 2007. Källblad är min favorit bland svenska serieskapare och Det stora snöovädret gör mig inte besviken.

Som titeln antyder så drar ett rejält snoöväder in över Vimmelgrind vilket skapar lite dramatik. Kapten Reko får slut på bränne till kaminen, Auroras häst fastnar i snön och fru Sänke tuppar av och Cykel-Frasse tvingas återuppväcka sin fars dröm. Teckningarna är liksom tidigare eminenta och Källblad har en helt underbar stil. Seriens stora styrka ligger givetvis i de helt underbara karaktärerna. Dialogen sitter som en smäck. Detta kombinerat med den sedvanliga värmen och vemodigheten gör Det stora snöovädret till ett helt suveränt album. Den allra roligaste sekvensen i alla Vimmelgrind-album kommer f.ö. på sidan 43 där Gobben Röök är riktigt odräglig. Det är inte bara jag som gillar Vimmelgrind, om du inte läst serien (vilket du verkligen borde göra) så se den här tråden från Serieforum. Vimmelgrind är definitivt den bästa albumserien i Sverige.

Sport och serier

Jag gillar sport. Jag gillar serier mer. Men jag har aldrig fastnat för kombinationen sport och serier. Jag har på sin höjd bläddrat i något ex av Buster. I Fantomennummer från 70-talet finns några fotbollsserier som jag inte ens kommer ihåg namnet på och som jag bara skummat. På Seriewikin finns en kort genomgång av framförallt svenska sportserier. Tidigare följde jag flera sporter och framförallt fotboll. Redan innan ett nyvaknat serieintresse började ta upp allt mer av min fritid hade mitt allmänna sportintresse mattats av rejält. Fotbollsintresset har hängt med lite längre men till allt större del som en social grej, jag tycker oftast att fotbollsmatcher är rätt trista. Dock var dagens match i U21-EM mellan Sverige och Italien helt okej, delvis för att ungtupparna spelar betydligt trevligare fotboll än det smärtsamt usla A-landslaget.

Det var inte dagens match som fick mig att tänka på sport och serier utan senaste numret av Sveriges bästa tidskrift, Offside. Där finns en kort redogörelse kring mangan Captain Tsubasa som i artikeln anges som en förutsättning för starten av J-League 1993. Titeln verkar inte ha getts ut på engelska men på suveräna One Manga så finns de flesta delarna. Det har givetvis även blivit filmer, fyra stycken, och en tv-serie. Jag antar att det finns en mängd sportmanga men i övriga världen ser det sämre ut.

Inom filmen finns det flera klassiker som utspelar sig inom sportens värld. Raging Bull och Storstadsdjungel är exempel på suveräna boxningsfilmer. Överhuvudtaget verkar sport ligga filmare närmare än serieskapare om jag ska försöka mig på en generalisering. Jag kommer inte på en enda serieklassiker som handlar om sport. Framförallt verkar sportserier ha varit betydligt populärare förr om man ser till genomgången på Seriewikin. Finns det bra sportserier? Har någon ett exempel? Den enda jag kommer på som jag velat läsa är Barus Road to America som tyvärr verkar vara slutsåld.

Trollkungen av Kolbeinn Karlsson

Kolbeinn Karlsson är en av Sveriges mest säregna serieskapare å mest hypade. Hans fanzin In these woods we are Ewok Kings var det kanske mest omtalade på spx08. Det är just det fanzinet och lite annat som samlats i Trollkungen som Galago gav ut i samband med spx09. Jag gillar verkligen Kolbeinn Karlssons teckningar. Det är oerhört snyggt och en fröjd att bläddra igenom. Jag skulle nog gå så långt som att beskriva hans stil som helt unik. Det ord som mer än något annat sammanfattar Trollkungen är surrealistiskt. Jag har läst albumet två gånger nu men jag blir fortfarande inte klok på det och de flesta historierna i det ger mig ingenting. Den rakaste historien (vilket inte betyder enkel här) är den om de två håriga männen som styrketränar och har sex som en hyllning till skogen. Skogen låter dem under en ceremoni föda ett barn var som de uppfostrar så att de ska också ska leva i skogen. Det hela ballar ur och här börjar jag fundera lite kring besatthet och viljan att överföra sin egen perfekta livsstil till sin avkomma och därav följande föräldrauppror. De andra sekvenserna förstår jag ingenting av. Det är helt enkelt för surrealistiskt. Det finns säkert någon mening med serierna men mig ger de ingenting. En fråga dyker upp i mitt huvud på sista sidan: Har skogen bytt favoriter? Gillar du inte artsy serier så håll dig långt borta från den här, gillar du surrealistiska serier så är detta en guldgruva.

Fantomen måste dö!

Bakom den dramatiska rubriken finns en fråga som Fantomenläsare i åratal ställt till Fantomen-redaktionen: När ska den 21:e Fantomen dö och Kit och/eller Heloise ta över? Frågan bemöts alltid med svar i stil med "Fantomen är vid god hälsa" eller "De kommer att ta över men vi får hoppas att den 21:e Fantomen har många år kvar" osv. Fantomen är till skillnad från andra seriehjältar bunden till verklig tid. 1536 spolades den 1:e Fantomen upp på en strand i Bengali. Sedan dess har hans ättlingar bekämpat ondskan och mött många historiska personer. När Fantomen är i gravvalvet där förfäderna ligger begravda kan man tydligt se när de föddes och när de dog. Fantomens skapare Lee Falk ställdes inför problemet men löste det enkelt då. Nu är det inte så enkelt att bara lägga till en siffra eftersom Kit och Heloise finns. Det är närmast omöjligt att skriva bort dem och låtsas att de aldrig har funnits. I samband med Fantomen år 1 som innehöll Fantomens allra första äventyr efter faderns död placeras Fantomen tydligt i skarven mellan 50/60-tal. Han bör ha varit tjugo när han tog över. Alltså borde vår Fantomen, den 21:e, vara född kring 1940. Alltså borde han idag vara kring 70 år. Nog för att han är ett fysiskt praktexemplar men nu börjar det bli löjligt. Det går inte att låtsas som att tiden inte rår på vår Fantomen och låta honom leva i all oändlighet.

Fantomen, Hero (världens äldsta häst) och Devil (världens äldsta varg) är ett inarbetat team. Men hur svårt är det egentligen att ersätta Fantomen? Inte så svårt alls enligt min mening. Fantomen måste vara en av de träigaste äventyrshjältarna. Oavsett vilken generation så agerar Fantomen på samma sätt. Ibland frestas han, framförallt av lidelsefulla kvinnor, men han väljer alltid rätt. Att låta Kit och Heloise ta över skulle tillföra en ny dimension. Dels samspelet dem emellan, vem ska bli Fantomen, ska båda bli det? Dels hur de hanterar pappans död och begäret efter hämnd. Ge dom lite schyssta sidekicks och låt den 21:e Fantomen vara närvarande genom att de minns honom genom att läsa i hans krönikor.

Tyvärr är det inte läge att låta Kit och Heloise ta över för de har för evigt verkar det som fastnat i de yngre tonåren. De tillåts aldrig växa upp och kan därmed inte heller på ett trovärdigt sätt ta över. Att låta de växa upp med allt vad det innebär skapar ju helt nya möjligheter för manusförfattarna att ge oss intressanta äventyr med ett större känslomässigt djup än vad som är möjligt idag när det mest är gullegull. Att ta livet av vår Fantomen kräver mod men eftersom Fantomentidningens upplaga minskar år för år så undrar jag vad man har att förlora? Jag förstår att licensinnehavaren kanske inte är så intresserad av att låta Fantomen dö eftersom serien fortfarande går i dagspressen i USA men skulle det inte var möjligt att ha olika spår som med t.ex. Batman som nyss dött i en titel men som är vid full vigör i andra? Det tycker jag hade varit något för den svenska Fantomenredaktionen att ta tag i omgående. Snart är det kanske försent för en förändring som kan locka nya läsare. Förändring anser jag krävs både för att tidningen ska finnas kvar och för Fantomens förankring i verklig tid ska bestå.

Batman reborn: Batman and Robin nr 1 av Grant Morrison & Frank Quitely

Amerikanska serietidningar hör inte till min vanliga shopping, speciellt inte superhjältetidningar. Under ett besök på Staffars inför lite trevligt öldrickande inköpte jag dock en Batman-tidning som jag läst om på Shazam. Serien inleds efter Batmans omtalade död som jag inte läst. Men att Batman är död är skumt eftersom det innebär att Bruce Wayne är död eftersom Bruce Wayne är Batman och därför borde det inte heller finnas någon Batman. Nu är en snubbe vid namn Dick Grayson Batman vilket är skumt. Dessutom har tydligen Batman en son! Hallå, varför har Batman en unge?

Jaja, serien inleds iaf med att Batman jagar Toad, rent bokstavligt en grodman. Sen är det lite funderingar kring att den riktige Batman är död och hur Grayson ska kunna fylla batsuiten. Batmans son har dragit på sig Robins trikåer och är lite grinig gällande Graysons förmåga att axla manteln. I slutet av serien introduceras en vidrig karaktär, Pyg, som gör ännu vidrigare saker. Huvva! Grant Morrison är tydligen en superstar inom mainstreamserierna i USA men jag har aldrig läst något av honom vilket säger en del om hur mycket jänkarserier jag läst. Manuset funkar iaf bra och jag vill gärna läsa fortsättningen. Frank Quitely (jag vill verkligen skriva quietly) gör ett riktigt bra jobb med teckningarna. Allt som allt ett bra intro och det funkar för mig även om jag givetvis missar en del eftersom jag inte kan bakgrundshistorien.

Jag kommer dock definitivt inte att köpa fler tidningar utan jag kommer att vänta på traden. Den största anledningen till det är det sämsta med tidningen. De vidriga reklamavbrotten som gör sitt bästa för att förstöra läsupplevelsen. Tidningen är på 36 sidor, av dessa sidor är 14 sidor reklam varav endast två sidor för andra DC-titlar. Dessutom insprängt i själva serien. Nä usch, tvi, fy fan!

Fumlig av Jeffrey Brown

Jeffrey Brown var helt okänd för eder bloggare innan Galago basunerade ut att man skulle ge ut hans Clumsy. Seriefrämjandets forum gick i ett kort spinn och flera förklarade att det var en fantastisk serie. Att det var en självbiografisk serie som tecknades i en enligt mig tafflig stil gjorde mig inte speciellt intresserad. Men eftersom jag gillar när svenska förlag ger ut annat än svenska serier så slog jag till på spx09, delvis efter att ha hört Chris Staros från Top Shelf prata med Jeffrey Brown på scenen. Dessutom haffade jag Brown när vi båda stod och väntade på en folkmassa som vällde ut från någon föreställning på Kulturhuset och bad honom signera Fumlig vilket han också gjorde. Då blir det givetvis lite extra kul att läsa den. Dessutom gav Brown ett väldigt sympatiskt och opretentiöst intyck. Så när jag började läsa Fumlig i veckan var det faktiskt med en viss förväntan.

På baksidan av Galagos utgåva står det att Brown tecknar i en enkel och elegant naivistisk stil. Tja, smaken e som baken. Enkelt tecknat är det definitivt men elegant, definitivt inte. De i mina ögon halvkackiga teckningarna är den svagaste delen. Den starkaste delen är ärligheten i berättandet. För att vara väldigt klyschig så är Fumlig en väldigt naken skildring av hans förhållande med Theresa. Han skildrar det utan att mörka förhållandets toppar och dalar. Han skildrar det inte i kronologisk ordning utan lite huller om buller. Jag föredrar egentligen en rakt berättad historia men det funkar bra. Hoppandet gör att man ena stunden läser om hur fint allt är för att i nästa översköljas av ångesten över ett förhållande som är på väg utför. Fumlig är en självbiografisk serie när den är som bäst, den känns ärlig och genuin, här finns inget spekulativt. Efter att jag skrivit klart den här recensionen så sökte jag och läste recensioner på SR, Expressen och Kulturen där recensenterna tyckte att det var en hel del självömkan. Visst, Brown tycker i flera sekvenser synd om sig själv men det är det inget som stör mig och jag brukar störa mig rejält på självbiografiska serier som ägnar sig åt just självömkan. Men jag tycker inte att Brown är självömkande= tycker synd om sig själv och är missförstådd. Istället är han helt enkelt ärlig vilket tar udden av kritiken att serien skulle vara självömkande. Fumlig är f.ö. en lysande titel på en bra serie som överraskade mig positivt.

Kalle Anka 75 bast: Grattis underbart arge Kalle

Det är nu (igår) 75 år sedan Kalle Anka först dök upp vita duken i kortfilmen Den kloka hönan. Givetvis ska en sådan megakändis uppmärksammas och det har tidningarna också gjort. SvD har en kort genomgång av lite kul blandade fakta om Kalle och SvD bjuder även på ett Kalle Anka quiz som tyvärr hängde sig när jag skulle testa mina kunskaper. DN har samma TT-info om Kalle som SvD. Lite slött av morgondrakarna att inte skriva något själva även om TT-infot är kul. För mig är Kalle framförallt en filmstjärna tack vare de underbara kortfilmerna från 30- och 40-talet. Det jag framförallt älskar med Kalle är att han är så arg, vilket jag personligen kan identifiera mig med :) En av mina favvokommentarer är när en irriterad Kalle fräser "What´s the matter with that guy" oftast är det då någon irriterande insekt (geting) som stört honom. The Autograph Hound från 1939 är en av mina favoriter och finns på den fantastiska samlingen The Chronological Donald 1934-1941:



Kalle Anka är ju Disneys största stjärna tillsammans med Musse Pigg. Om man bara tittar på serievärlden är Kalle Anka dock överlägsen. Visst finns det klassiska Musse Pigg-serier men inget slår Carl Barks Kalle Anka. Jag är själv ingen ankist som entusiasterna i Nafs(k) men givetivs har jag läst Kalle Anka & Co och en del pocktar. Den första pocketen har kommit ut på nytt och var enligt vad Simon säger fortfarande väl värd att läsa. Jag gillar bäst de eskapistiska Kalle-äventyren där han upptäcker okända platser och kulturer. Mitt lokala bibliotek har de inbundna Carl Barks-volymerna och där eller i Hall of Fame är det snart dags att återse Kalle i serieform för det var ett tag sedan.

Alan Moore´s Writing for Comics

Då jag umgås med idén att skriva ett seriemanus tyckte jag att en bra början kunde vara att läsa en bok om just seriemanus. När jag skummade vad som fanns tillgängligt så hittade jag Alan Moore´s Writing for Comics och eftersom Alan Moore är en av de mest hyllade manusförfattarna så var den ett givet köp. Det var väl för snart två år sedan. Sedan dess har jag bara läst serier och endast då och då funderat kring idéer till manus. Eftersom jag för närvarande är rätt less på jobbet och gillar att dagdrömma så tyckte jag det var dags att försöka förverkliga dagdrömmen, som iofs är lite orealistisk men å andra sidan är det ju en dröm ;) Därför tog jag med mig boken eller snarare häftet på 45 s. till riddarön Rhodos där jag lite då och då läste den liggandes i en solstol. Ungefär det liv jag tänkt mig efter att mina seriemanus med hjälp av en skicklig tecknare blivit enorma succér.

Iaf så ger Moores häfte en bra introduktion till att skriva manus och framförallt Moores tankar kring fallgropar och upplägg. Häftet är pedagogiskt indelat i den grundläggande idén, struktur och hur serien ska berättas, hur man bygger upp seriens värld och persongalleri och slutligen kärnan i berättelsen och manuset i sig. Upplägget funkar bra för mig och det blir en del aha-upplevelser på saker jag inte tänkt på tidigare när jag läst serier men som jag kommer att kolla efter nu när jag kommer ihåg. Förutom nyttiga tips så fokuserar Moore en hel del på att basha det manusskrivande som dominerade i mitten av 80-talet då han skrev häftet. På det hela taget är det både intressant och underhållande och med en dos självironi vilket alltid är befriande. Det hela avslutas med en rätt ointressant tillbakablick skriven 2003 där han konstaterar att han ändrat sig gällande en del saker men att han tycker att det han skrev då på det stora hela funkar bra fortfarande. Så har du lite manusidéer så tycker jag att du ska lägga en slant på häftet, det är det värt. Jag kommer att använda det en hel del om jag får tummen ur...

Lucifer vol 2 och 3 av Mike Carey m.fl.

Jag var ju inte så imponerad av första volymen av Lucifer. Jag hade svårt att hänga med i Lilim hit, Morningstar dit, Elaine och Jill, en massa kort osv. Efter volym två och tre, Children and Monsters och A Dalliance with the damned, är jag fortfarande lite lost men å andra sidan har jag börjat gilla serien. Det är jäkligt skruvat och fantasifullt. De olika helvetena är verkligen inga roliga ställen. Morningstar aka Lucifer är osympatisk men har vissa försonande drag och framförallt har han sina favoriter även om han är tokego.

I tvåan hamnar Morningstar i ett helvete med asiatisk touch med målet att få tillbaka sina förlorade vingar. Samtidigt är några demoner på jakt i LA och de korsar Morningstars tjänare Mazikeens väg vilket leder till ett fett slagsmål. Samtidigt börjar änglarna och framförallt Amenadiel att surna till på Lucifer och vill hindra hans planer. Elaine Belloc från första volymen får reda på att hennes far är en väldigt speciell person. Det hela avslutas med en fet strid mellan Lucifer, en demon och en jäkla massa änglar innan Lucifer sätter sina planer i verket nämligen att skapa ett eget kosmos.

I tredje delen kretsar det mest kring att de flesta demoner, änglar å annat löst folk vill ha tillgång alternativt stänga ner Lucifers nya värld. En stor del av handlingen i volymtre utspelas i ett helvete som är minst lika illa som det med asiatisk touch där ondska, förräderi och hämnd är huvudingredienserna på menyn. Lucifer försöker också få till sina nya värld men en orm ställer till det. Volym tre är den volym som definitivt gör att jag tycker att Dean Ormston tecknar i snyggast stil av de inblandade. Allting blir lite otäckare och råare med hans teckningar. Jag tycker fortfarande att det är lite rörigt men det blir klarare och klarare vem som är vem. Numera tycker jag att det här är en bra och fascinerande serie och det ska bli intressant att läsa de avslutande volymerna för att se hur det hela slutar om det nu gör det.

Snygga omslag 9

Det är rätt sällan som jag verkligen ser framemot en superhjälteserie av den enkla anledningen att jag inte har någon koll på vilka serier som kommer även om jag snappar upp en del på Shazam. En serie som jag däremot ser framemot rejält och som jag skrivit om tidigare är The Marvels Project om formeringen av Invaders. Jag kommer givetvis att vänta på traden men det toksnygga omslaget ovan som jag först såg på just Shazam har jag dreglat över de senaste dagarna och det blir nog att införskaffa det, rama in det och sätta upp det på väggen (vilket min sambo iofs kommer att förhindra). Det är så mycket 30-tal när det är som bäst över omslaget, det är snyggt tecknat och för tankarna till en snygg cirkusaffisch eller en filmaffisch på den tiden då de fortfarande tecknade affischer, som Kurt Degens till Metropolis och Frau im Mond. Om Brubaker har lagt ner sin själ i manuset kan det här bli en helt suverän serie, blir den hälften så bra som det här omslaget är snyggt så är iaf jag nöjd.

Les passagers du vent : La Petite Fille Bois-Caiman

Mitt allra första inlägg på den här bloggen handlade om att Francois Bourgeon jobbade med den sjätte delen av 80-talssuccén Resande med vinden som handlar om Isa som upplever en hel del drama på till lands och sjöss. I samband med lite slösurfande på danska Seriejournalen hittade jag omslagsbilden och lite mer info. Titeln blir den som står i rubriken och albumet ges ut i Frankrike i september.

Enligt förlaget Cobolts Carsten Søndergaard ska den danska utgåvan ges ut ungefär samtidigt med den franska. Detta är givetvis najs eftersom förlaget Cobolts titlar finns att köpa via AdLibris till skillnad från Faraos Cigarers. Cobolt tog över rättigheterna till många av de serier som Carlsen Comics gav ut i samband med en stor rockad på den danska bokmarknaden som jag glömt vilka som var inblandade i. En annan god nyhet är att del två ska komma ut redan i början av 2010 vilket känns lite överraskande eftersom Bourgeon inte haft någon hög produktionstakt genom åren vilket iaf under 90-talet hade sin grund i en tvist med belgiska förlaget Casterman. Att Bourgeon inte har samma takt som en del andra franska tecknare är förståeligt om man ser till den fantastiska detaljrikedomen i hans vackra teckningar. Beskåda bara omslaget. De två delarna som nu ska ges ut bildar en historia. Serien ska vad jag kunnat läsa mig till handla om Isa från den första sviten och vara det avslutande äventyret om henne. Arbetet med albumet ska enligt Bourgeon själv ha varit det roligaste han gjort sedan Sirenens sång.

Järnvagnen av Jason efter Stein Riverton

Norrmannen Jason är en av de mest framgångsrika nordiska tecknarna sett till de senaste åren. Hans serier har getts ut i både USA och Frankrike. I Sverige har Optimal gett ut flera av hans serier men sedan förlaget drog ned på utgivningstakten har de senaste albumen inte kommit på svenska. Det första albumet jag läste var just Järnvagnen som gavs ut 2002 och fortfarande finns att beställa. Jason använder sig av antropomorfa (figuererna ser ut som djur men rör sig och agerar som människor) figurer i sina serier. Järnvagnen är det album jag gillar bäst av de jag läst. Delvis är det för att den är mer konventionell i sin uppbyggnad, mycket tack vare att den bygger på en deckare. Att den är mer lättillgänglig är ingen nackdel. Jason är en mycket skicklig tecknare och trots att figurernas ögon bara består av två tomma hål lyckas han väldigt väl med att förmedla deras känslor. Färgsättningen som består av brunt, vitt och svart bidrar på ett formidabelt sätt till att bygga upp stämningen i albumet, Jason lyckas också skapa en spänning och ovisshet som genomsyrar albumet, allt ackompanjerat av en spöklik stämning och huvudpersonens våndor. Jag har inte läst boken men jag har svårt att tänka mig att man skulle kunna göra en så mycket bättre överföring än den som Jason har gjort. En sällsynt lyckad överföring från bok till serie. Å framförallt en suverän serie som bör läsas för Jason har förmågan att lyfta den nionde konstarten till höjder som inte många förmår.