Inlägg 300: Tack och hej!

Nu är det dags att låta Weltklasse Serier vila. Jag bloggar sedan ett par veckor på Shazam och trivs med det. En av anledningarna var att jag inte hade tid att blogga så ofta som jag ville. Att då blogga på två ställen är inte en lysande lösning så därför slutar jag att blogga här och sätter punkt med detta inlägg som lämpligt nog blir nr 300. Lite vemodigt känns det men var sak har sin tid. Jag vill passa på och tacka de som följt bloggen och för de kommentarer som lämnats, det uppskattar jag.

Följande har jag bloggat om på Shazam, följ mig gärna där framöver.
Om hur Spirou blev Spirou
Sir Arthur Benton 2: Wannsee 1942
Who will wield the shield?
A Drifting Life av Tatsumi
Den nya tv-serien med "Fantomen"
Resande med vinden del 6
Harvey Awards 2009
The Walking Dead 9-10

Framöver kommer jag att recensera lite svenska utgåvor som Husfrid, Uzumaki, På spaning efter den tid som flytt. Ojingogo. Mumin 1-2 och Asbesthjärtan. Dessutom förväntade höjdare som Umbrella Academy 2, Grandville och Phantom Dailies 1936-1938. Å så ska jag börja recensera varje nummer av Fantomen.

Tack och hej!

Jätten Glufs Glufs

Den fria företagsamheten är en av grundpelarna för att ett land ska vara välmående. En annan grundpelare är konkurrens. I avsaknad av konkurrens skaffar sig företag monopol på marknader. Monopol inverkar negativt på företagsamheten och samhället i stort. Det finns flera företag som kan kallas för Jätten Glufs Glufs. ICA är ett sådant företag. ICA pressar de små underleverantörerna för att där ta de marginaler de inte kan tvinga till sig av de multinationella jättarna. Dessutom blir lokala producenter tvingade att göra ICA:s egna märkesvaror som siktar på att konkurrera ut den lokale producentens eget varumärke. Därför bojkottar jag ICA och använder mig av det enda till buds stående medlet: konsumentmakt.

Nu har AdLibris visat sig vara en liknande Jätten Glufs Glufs i bokbranschen. AdLibris går med vinst och dominerar nätbokhandeln. De har liksom ICA skaffat sig en dominerande marknadsposition och ser då möjligheten att utöka sina marginaler på förlagens bekostnad. Givetvis slår även det här hårdast mot de små.
AdLibris VD Pär Svärdson leverar nedanstående sympatiska uttalanden till Svensk Bokhandel:
"Vi kommer att jaga in dem. Det här är modellen som gäller för småförlagen"
"Ja, de som inte skriver på åker ut"
"Jo, för ingen säger nej. Jag har inget dåligt samvete för det här. Vi vill inte smälla till förlagen men måste anpassa oss till läget. Tidigare gav man inte nätbokhandeln någon rabatt men det gör man nu." 
AdLibris ägs av Sveriges största mediekoncern, Bonniers. AdLibris strävar givetvis efter vinstmaximering och marknadsdominans liksom ICA. Så fungerar kapitalismen som trots sina brister är det enda vettiga systemet. Även här är konsumentmakt det viktigaste motståndet. Jag kommer framöver att bojkotta AdLibris, med undantag av serier på tyska då det inte finns något vettigt alternativ. Jag hoppas att fler bojkottar AdLibris för deras agerande är grisigt. För svenska serier föreslår jag Kulturbutik som dessutom är betydligt billigare och för serier på engelska Book Depository även de billigare.

Drömkompisen

Annika Giannini känns som en värdig vinnare av Egmonts barnserietävling 2009. Köpte Bamse igår enbart för bilagan. En enkel och lättillgänglig teckningsstil och ett kul manus som säkert kan appellera till de flesta kidsen. Jag har läst den för min dotter som verkade gilla den. Inte lika mycket som Bajsboken men ändå.

Men jag märkte att hon hade svårt att hänga med eftersom hon bara är två och ett halvt. Bilderböcker är mer hennes grej. Min fråga är därför: När kan ett barn tillgodogöra sig en serie som Drömkompisen eller Bamse för den delen? När är ett barn redo att följa en sekvens av bilder?

Nr 180 av Bubblan

180 har för många långa ointressanta artiklar för att det ska bli en recension. Artiklarna om Livet enligt Rosa, Dotterbolaget och Mästerdetektiven Conan intresserar mig inte. Niklas Asker, Roparen och seriekrönikorna var dock bra. Jag hoppas att nästa nummer faller mig mer i smaken. Men en skissektion med Elvis skapare! Hallå, kan det bli annat än ett slöseri med papper. Välj med lite mer omsorg och ha inte med skissektionen i varje nummer.

Weltklasse joins Shazam

Jag är numera en del av bloggkollektivet Shazam och kommer snart att börja blogga där. Det innebär dock  inte att jag kommer att lägga ner Weltklasse Serier. Å hela bloggosfären andas ut  ;)

Det största skälet till att jag börjar blogga på Shazam är att jag inte har tid att blogga varje dag även om jag haft ambitionen. på Shazam behöver jag inte känna att jag måste blogga varje dag och inte här heller längre. Ja, vi har väl alla våra fixa idéer. Att Shazam dessutom har fler besökare än Weltklasse är givetvis en faktor om än liten. Bloggandet har också tagit alltför mycket tid av serieläsandet. Saker som läggning, renovering och städning (sällan men ändå) är helt enkelt svårare att skjuta på. Dessutom har jag i min iver att vara så bred som möjligt läst en hel del serier som jag egentligen inte är intresserad av (läs: svenska navelskåderier å arg vänster). Det ska jag sluta med. Tiden är för värdefull för att vara pretentiös. Den här bloggen kommer därför inte att uppdateras lika ofta och jag kommer att dra ner på ambitionsnivån dvs inte slå knut på mig själv i försöken att leverera insiktsfulla recensioner.

Här kommer jag att skriva om lite smalare serier jag läser medan jag kommer att recensera serier som jag antar har ett större intresse bland den genomsnittlige serieläsaren på Shazam. Att veta vad den genomsnittlige serieläsaren vill läsa om är givetvis omöjligt att veta men t.ex. kommer recensionen av Sir Arthur Benton 2 att publiceras på Shazam och Alltagsspionage- Comicsreportagen aus Berlin att publiceras här. Så jag hoppas att du som besökt Weltklasse även fortsättningsvis tittar in då och då.

Louis Armstrong av Paquet

En del serier ska man definitivt köpa på festivaler. Flamländska Bries utgåva Louis Armstrong är en sådan. Jag köpte den tyvärr inte när Philippe Paquet var gäst på spx men väl på Serieteket några år senare där de sålde albumet. Annars är den svår att få tag i. Paquet har en behaglig stil men hans teckningar av Armstrong och de andra svarta är onekligen lite väl stereotypt tecknade. Å andra sidan är albumet en kärleksförklaring till Armstrong och jazzen så det är inget att hänga upp sig på om man får ett slag av pk-sjukan. Albumet bygger på ett avsnitt ur Armstrongs självbiografi och skildrar hur han slog igenom. Albumet är jäkligt texttungt vilket jag oftast ogillar, här funkar det dock fint för kombinationen av Paquets bilder och Armstrongs berättande gör albumet till en riktigt trevlig bekantskap som förflyttar en till förlutet New Orleans och levandegör det. What a wonderful comic.

Dorian av Reinhard Kleist

Kleist är som jag nämnt typ 100 gg en favorittecknare. Alla serier har inte varit kanon men iaf vältecknade. Dorian om en prostituerad kille som får någon form av alterego är rätt snyggt tecknad men i övrigt en riktigt lusig serie. Till Kleists försvar ska det sägas att det här är en av hans första, utgiven 1996 och han har inte skrivit manus. Jag ska iaf försöka förklara handlingen för den som är intresserad innan jag ger mig på att lustmörda serien. Snygg-Dorian är stadens snyggaste manlige hora, han följer med en gubbe hem och ser en docka/lik/mumie eller något i hans badkar och kastas ut. Några dagar senare väg hem efter att ha fått modellerbjudande blir han överfallen av en hallick som han vägrat jobba för och blir fult knivskuren i sitt vackra ansikte. Då kommer någon form av alterego (docka/lik/mumie), det hela har givetvis att göra med Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt som jag inte läst vilket kanske hade underlättat, som dödar två av angriparna. Hans knivsår försvinner och han blir en firad modell. Men vem är han och vem är hans alterego? Är de två eller en? Dessutom börjar någon av dem att mörda.

Rejält flummigt är det iaf. Serien är från 96 men andas sjukt mkt uselt 80-tal i form av innehåll, kläder och stämning. Karaktärerna är genuint ointressanta och till största delen osympatiska och framförallt endimensionella. Dessutom är det ofta svårt att veta vem som säger vad pga textrutorna som ligger som rektanglar lite här och där utan att kunna kopplas till en klar avsändare. Jag tror säkert att Roland Hueve som skrivit manus och därmed till största delen bör lastas för fiaskot ville mycket men tog i så att han sprack. Pretentiöst, oengagerande och dötrist. Inte ens större kunskaper i tyska skulle kunna ändra min upplevelse av detta elände. Usch.

Seriedokumentär på SVT 25/9

I eminenta TV-Guiden såg jag att SVT ska visa en italiensk dokumentär från 2009 om seriereportage. Så här beskrivs programmet på SVT:

I denna italienska dokumentär möter vi en speciell litterär genre som utvecklats i snabb takt de senaste åren - serieromanen. Vad händer när serierna möter krigets verklighet? I över 100 år har tecknade serier gett sina läsare grofrön för både fantasi och verklighetsflykt. Men i en tid där satellitsignaler färdas runt jorden på en sekund, och nyheter bevakas 24 timmar om dygnet, har serietecknandet blivit ett dokumentärt medium. Med en egen möjlighet att berätta om de mänskliga dimensionerna av krig, folkmord och revolution har serieromanen blivit en ny form av journalistiskt berättande. I Kriget i serieform undersöker vi de journalistiska, etiska och politiska aspekterna av att rapportera om de mest våldsamma och hemska krigshändelserna i serieform.

Dokumentären visas 20.00 på SVT2 och går även att se på SVT Play efter det.

Seriekändisar i Berlin

Så var det dags för de utlovade bilderna från min seriesemester i Berlin. Eller seriesemester och seriesemester, det var inte syftet på något sätt men min bättre hälft skulle nog skriva under på att det blev något av en seriesemester vilket hon garanterat inte upplevde som positivt. Nåja, det hela jämnade ut sig.

Den första seriekändisen var Emilé Bravo som signerade i den mycket trevliga men ack så varma seriebutiken Modern Graphics på Oranienstrasse i Kreuzberg. Bravo var dock snarare en okändis för mig trots att jag för några veckor la till hans My Mommy som getts ut på engelska av Ponent Mon. Nu köpte jag hans album om Spirous ungdom som är en av de one-shots som getts ut de sista åren. Enligt Komika Magasin har något svenskt förlag köpt rättigheterna till one-shotsen så förhoppningsvis ges de ut i Sverige. Jag kom en stund efter att signeringen börjat men det var trots det ingen jättekö utan endast ett tiotal personer som väntade. Det säger nog en del om serieintresset i Tyskland även om Bravo just deltagit en litteraturfestival som gick av stapeln i Berlin.

 

På fredagkvällen var det så dags för ett vernissage av utställningen La Habana. Platsen var en liten lokal nästan mittemot Modern Graphics och det som visades var teckningar ur Reinhard Kleists reseskildring Havanna och fotografier av fotografen Ute Langkafel. Inte så mycket att se egentligen även om jag föredrar att titta på serier framför de flesta konstutställningar. Jag hälsade bara som kortast på Kleist och sa på stapplig tyska att jag gillade hans serier.  Det var inte läge för en signering men å andra hade jag nog inte tänkt köpa Havanna. Givetvis tog jag även ett foto för bloggen. Allt som allt kul att jag lyckades tajma av två serierelaterade händelser. Utställningen är f.ö. öppen mellan 18-22, torsdag-lördag om ni har vägarna förbi Berlin och Oranienstrasse. Har du inte varit i Berlin så är det f.ö. dags att ta sig dit. Du kommer inte att ångra dig.

Vernissage

Befinner mig för närvarande i Kreuzberg i Berlin. Berlin är min absoluta favvo-stad. Jag har dock haft en massa problem med avstängd S-bahn, akt fel med den jävla tradbussen och gatt en massa i önödan. Sant gör mig sur. I-landsproblem alltsa. Nu är jag pa väg till Hakescher Markt men innan jag drar till turistfällan sa ska jag pü vernissage för Reinhard Kleists reseskildring Havanna här i Kreuzberg. Kulturellt värre alltsa. Kleist verkliga syfte med att tillbringa tid pü Kuba, denna socialistdiktatur, var inte främst att göra en reseskildring utan att göra research för sin Castro-biografi som ges ut av Carlsen i februari. I övrigt sa signerade Emile Bravo ett ex av special-Spirou igar. Den verkar rätt bra. Jag ska beställa hans My mother (eller vad den nu hette) när jag är ater i Sverige. Engelskan är tyvärr naturligare än tyskan.

F.ö. sa är tyskarnas döner helt överlägsen var sunkkebab. Däremot är Currywurst bland det äckligaste som finns. Ett längre reportage med bilder kommer när jag är ater i Sverige.