We3 av Grant Morrison Frank Quitely

Grant Morrison är en hypad författare som jag knappt läst något av. Den enda serie jag kommer på är Batman reborn: Batman & Robin som han gjort tillsammans med Frank Quitely vars teckningar jag gillade direkt. We3 läste jag först om på Shazam! och efter en sådan hyllning hamnade den shoppinglistan. Tre djur, en hund, en kanin och en katt, har kidnappats till ett militärt projekt för att träna dem till supersoldater och på så sätt slippa offra människor. Projektet ska dock avslutas men djuerns tränare låter dem löpa och militären sätter då in alla resurser de har på att ta kål på de mördarmaskiner man utvecklat djuren till.

Det är något djupt gripande med We3 som gjorde att jag inte kunde släppa serien sedan jag läst den. Jag har föga förståelse för de som skaffar husdjur annat än av ensamhet. Hundar skulle jag till och med säga att jag ogillar i allmänhet. Projektet med de tre djuren är dock ett riktigt vidrigt djurförsök som berör och stör mig. Djuren tränas till mördarmaskiner samtidigt som de lärt sig att uttala vissa ord. Djuren har blivit en sorts robotmonster. Hjärtlöst är bara förnamnet. Djurens kamp för att ta sig till något som de vagt minns som hemma är hjärtslitande. De har även en lojalitet mot varandra som förstärks under jakten på dem. Det är också de, djuren som tränats till mördarmaskiner, som visar nåd, inte människan. We3 är en serie som verkligen berör och som har ett oväntat djup. Weltklasse.

The Walking Dead Compendium One av Robert Kirkman m.fl.

Ettusenåttioåtta sidor. Ettuseåttioåtta sidor. Den är rätt maffig. The Walking Dead har blivit en stor succé eller som Compendium One saluförs på omslaget: The ultimate edition of The New York Times bestseller. Oj oj ojdå! TWD handlar om hur zombies skövlat USA och man får följa en lite grupp överlevande. Det hela börjar med att polisen Rick vaknar upp efter att ha legat i koma och inser att något har gått snett. Han ger sig iväg för att söka efter sin familj i hopp om att de lever. Han hittar dem tillsammans med andra överlevande börjar deras kamp för att överleva både attackerande zombies och andra överlevande. Compendium One samlar de första åtta tradsen. Tyvärr verkar den redan vara slutsåld trots att den släpptes så sent som i maj i år. Simon säger har en genomgång av de olika varianterna.

TWD har hyllats på diverse bloggar så det var med rätt stor förväntan jag började läsa Compendium One. Här tänkte jag då börja med att gnälla lite. Det är nämligen alldeles för mycket text. Kirkman låter karaktärerna excellera i den ena långa monologen efter den andra. De tillåts älta varenda liten detalj kring hur de mår och hur de ser på vad som händer runt dem. Ibland är det som att man hamnat i en terapisoffa. Vilket de iofs kunde behöva allihop. Serien hade verkligen mått bra av mindre text, all text hämmar flytet i läsningen. Kirkman hade om han velat lyckats få fram samma saker genom kortare dialog och förlitat sig mer på seriemediet.

Men. The Walking Dead är en helt fantastisk serie, en av de bästa jag läst på länge. Zombiesarna spelar inte huvudrollen utan bildar en fond åt människorna som befolkar den och deras inbördes relationer och emotionella förändringar. Serien är oerhört spännande och jag har inte haft möjlighet att sträckläsa den på det sätt jag önskat. En stor del av spänningen ligger i att man inte vet vilka som ska stryka med. Utan att säga för mycket så har jag inte riktigt hämtat mig från slutet. Seriens verkliga styrka är beskrivningen av karaktärerna, de är nästan alla mångfasetterade och det är intressant att se hur deras personligheter förändras av de extrema omständigheter som en civilisations kollaps utgör. TWD har verkligen sugit tag i mig. Senast i natt drömde jag om serien och flera kvällar har jag kommit på mig själv med att ligga och fundera på serien istället för att få lite välbehövlig sömn. Det är ett kvalitetsbetyg om något. Till skillnad från en zombiefilm kan man ta in allt i TWD i sin egen takt. Seriemediet är fantastiskt. Funderingarna har rört sig kring seriens tema om hur helt vanliga människor agerar när katastrofen drabbar och hela grunden för ens existens förändras totalt. Weltklasse.

Som lite kuriosa så var det en artikel i SvD häromdan om att forskare matematiskt beräknat hur mänskligheten skulle göra för att överleva en zombieattack.

Järnvagnen av Jason efter Stein Riverton

Norrmannen Jason är en av de mest framgångsrika nordiska tecknarna sett till de senaste åren. Hans serier har getts ut i både USA och Frankrike. I Sverige har Optimal gett ut flera av hans serier men sedan förlaget drog ned på utgivningstakten har de senaste albumen inte kommit på svenska. Det första albumet jag läste var just Järnvagnen som gavs ut 2002 och fortfarande finns att beställa. Jason använder sig av antropomorfa (figuererna ser ut som djur men rör sig och agerar som människor) figurer i sina serier. Järnvagnen är det album jag gillar bäst av de jag läst. Delvis är det för att den är mer konventionell i sin uppbyggnad, mycket tack vare att den bygger på en deckare. Att den är mer lättillgänglig är ingen nackdel. Jason är en mycket skicklig tecknare och trots att figurernas ögon bara består av två tomma hål lyckas han väldigt väl med att förmedla deras känslor. Färgsättningen som består av brunt, vitt och svart bidrar på ett formidabelt sätt till att bygga upp stämningen i albumet, Jason lyckas också skapa en spänning och ovisshet som genomsyrar albumet, allt ackompanjerat av en spöklik stämning och huvudpersonens våndor. Jag har inte läst boken men jag har svårt att tänka mig att man skulle kunna göra en så mycket bättre överföring än den som Jason har gjort. En sällsynt lyckad överföring från bok till serie. Å framförallt en suverän serie som bör läsas för Jason har förmågan att lyfta den nionde konstarten till höjder som inte många förmår.

Aufzeichnungen für eine Kriegsgeschichte av Gipi

Berättelsen utspelar sig ett Italien som befinner sig i krig, mellan vilka kriget utspelas är oklart liksom var i Italien berättelsen utspelar sig. Berättelsen kretsar kring de tre vänner Christian, Giuliano och Kleinkaliber från en liten by som inte längre finns som försöker hanka sig fram genom småkriminalitet. De träffar ligaledaren Felix och blir hans hantlangare i en större stad och de tre vännerna bländas av stadens utbud och sin nya status. Berättelsen är framförallt en skildring av deras inbördes relationer och hur de förändras och påverkas av det som händer runt dem. Italienaren Gipi vann stora priset vid seriefestivalen i Angouleme 2006 för berättelsen och den har översatts till flera språk. Den eleganta tyska utgåvan har textats av svenska Tinet Elmgren. Undvik den kompakta engelska från First Second och satsa på den tyska om det funkar. Jag har tidigare recenserat Gipis The found the car som ingår i Fantagraphics Ignatz-serie. Gipi är tillsammans med bland andra Christophe Blain en av mina stora favoriter.

Jag hade väldigt höga förväntningar på albumet och till min glädje kan jag konstateras att de infriades. Gipi skildrar på ett fint sätt de tre huvudpersonernas inbördes relationer och utveckling. Bakgrunden är med ett krig som utkämpas på oklara grunder ger berättelsen en passande inramning. Jag gillar teckningarna som är en blandning mellan enkelt tecknade personer och vackra bakgrunder målade med vattenfärg. De tre huvudpersonerna skildras på ett trovärdigt sätt med värme och djup även om man inte helt får klart för sig deras bakgrund och varför de agerar som de gör. Det finns både en otäck stämning och en ovisshet vad som ska hända genom albumet. Berättelsen är indelad i tre delar där de båda första är de klart bästa, den tredje delen drar ner helhetsintrycket något men är ändå riktigt bra. Appunti per una storia di guerra är inget annat än ett mästerverk som måste upplevas. Jag måste även nämna formgivningen av den tyska utgåvan som är så elegant som ett häftat album kan bli. Omslaget är tjockt och tryckt på ett papper som på ett mycket bra sätt framhäver det vackra omslaget. Likaså är pappret i albumet tjockt och andas lyx. En kanonutgåva som är en fröjd att titta på och som lyfter hela upplevelsen.

Isaac the Pirate: To Exotic Lands av Christophe Blain

Christophe Blain är en av mina absoluta favorittecknare. Jag har tidigare läst Speed Abater och Gus & His Gang varav framförallt den senare är en helt suverän serie. För den som vill läsa en intervju med Blain så publicerade Newsarama en i höstas. Isaac the Pirate har getts i fem album i Frankrike. To Exotic Lands samlar de två första. Serien handlar om den unge konstnären Isaac som strävar efter att slå igenom vilket han är övertygad om att han ska göra. Han bor ihop med sin ungdomskärlek Alice. En av hans favoriter är marinmålaren Duffy och när han själv får ett erbjudande om att följa med på ett skepp är han inte sen att hänga på. Tyvärr för honom så visar det sig att det är en pirat han ska jobba åt. Han fastnar dock för livet till sjöss och hänger på piratkaptenen som ska leta skatter i Antarktis. På hemmaplan blir hans kära Alice uppvaktad av en annan. Äventyr och kammardrama i ett alltså.

Isaac the Pirate är givetvis en underbar serie, vid en första anblick verkar det vara en äventyrsserie vilket det också är men framförallt är den liksom Gus & His Gang en relationsserie. Teckningarna är liksom alltid med Blain fulla av energi och dessutom är färgläggningen exemplarisk. Färgstarka karaktärer 0ch underbart skildrade miljöer förhöjer upplevelsen ytterligare. Förutom teckningarna så är dialogen Blains starkaste kort (jo han är bra på allt) och det finns några underbara replikskiften i serien som du kommer att upptäcka när du läser den. För det rekommenderar jag verkligen att du gör. Jag tycker att första delen av Gus & His Gang är bättre men detta måste vara en av de bästa franska serier som gjorts på 2000-talet och absolut en av de bästa som finns tillgänglig på engelska. Det här är den nya franska serievågen när den är som bäst.

Phoenix: Future av Osamu Tezuka

Future är andra delen i Osamu Tezukas Phoenix-serie. Jag har tidigare recenserat den första delen Dawn. Delarna behandlar växelvis dåtid och framtid. Future handlar om surprise! framtiden. En sorglig framtid där människan på grund av miljöförstöring flyttat under jord, de få överlevande som finns bor i fem stora städer som styrs av datorer. En patrullman, Masato Yamanobe, är förälskad i en varelse, en moopie, som antagit mänsklig form men han blir beordrad att döda den men vägrar och flyr med den. Denna händelse leder till en eskalering av de latenta konflikter som finns mellan städerna och det hela urartar i ett atomkrig som förintar mänskligheten. Det blir sedan upp till Masato som av fågeln Phoenix ges evigt liv att se till att en ny mänsklighet tar jorden i besittning.

Tezukas Disney-aktiga stil kan kanske kännas malplacerad vid en första anblick i denna mångfasetterade berättelse om girighet, kärlek, ensamhet och evighet men berättelsen gör att man inte tänker på det. Hans scenerier och bildlösningar är fantastiska och det är verkligen en mästare i aktion. Liksom i första delen väver Tezuka in en del humor och lite hänvisningar, t.ex. till sig själv men det är betydligt mindre än i första delen. Serien börjar som en kärlekshistoria mellan Masato och Tamimi mot bakgrund av en identitetslös mänsklighet som styrs av en dator där frihet inte står högt. Den fortsätter sedan som en kamp för överlevnad på grund av det atomkrig som förintat mänskligheten och slutar som en existentiell fundering kring tillvaron och högre stående varelsers oundvikliga tillkortakommanden. Parallellerna till de förödande atombomber som släpptes över Japan är uppenbar liksom kritiken mot människans makthunger som leder till ödeläggelse. Även människans tilltro till sin egen förmåga och sina vilja att kunna styra sitt öde genom att förlita sig på teknik och leka Gud kritiseras. Phoenix:Future är en oerhört skickligt berättad och mångfasetterad berättelse som ställer essentiella frågor om moral och etik. En mästerlig och komplex serie som inte är helt lätt att sammanfatta.

För övrigt hade bloggen besöksrekord igår vilket är nice men givetvis är jag mest exalterad över att kronprinsessan har förlovat sig!!!!! Jag är så glad att jag bor i ett land där man kan födas till statschef. Länge leve den blivande drottningen och hennes gemål!!!!!

Ganges 2 av Kevin Huzenga

Igår drabbades jag av plötslig yrsel och lätt illamånde. Skälet till det var för lite sömn, dels pga min sambos utsvävningar dels av min dotters ovilja att sova i egen säng. Att jag sedan sprungit upp och ner i pulkabacken som Captain America gjorde inte saken bättre, eller all snöskottning för den delen. Jag blev närmast apatisk och orkade inte blogga utan slöade framför drottningarna av sekundärskam, Mia och Klara, samt psyk-serien Nip/Tuck. Orkade inte ens läsa serier. Så här kvällen efter börjar jag känna mig som människa igen och därmed bloggbar.

Jag har tidigare recenserat Ganges 1 som jag gillade och såg därför fram emot att läsa Ganges 2, också den en del av Fantagraphics fantastiska Ignatz-serie. Serien inleds med några sidor med ett dataspel för att därefter fortsätta med Glenn Ganges (tydligen heter de inte bara Glenn i Göteborg) arbete på ett it-företag under it-boomen, dels skildras arbetet på företaget och relationerna där men även det shoot-em-up spel som större delen av personalen spelar med besatthet efter arbetsdagens slut.

Kevin Huizenga är en mycket skicklig tecknare, inte bara vad det gäller att utnyttja seriemediets möjligheter utan även att förmedla stämningar och karaktärernas känslor. Man förs in i berättelsen och den känns genuin, både som vardagsbetraktelse och som beskrivning av en epok är den suverän. Huzenga lyckas även göra medarbetarnas dataspelande intressant något som borde vara svårt. Hur intressant borde det egentligen vara att skildra ett dataspel i en serie? Även skildringen av it-boomen är klockren, just så som det skildras kan jag tänka mig att det var. Relationerna mellan medarbetarna och chefen känns universella och just skildringen av Glenns chef är en av höjdpunkterna, även för en chef är han ovanligt full av floskler. Min favoritsekvens i detta sekvenskonst album är när Glenn ljuger för sin sambo och säger att de bara spelat dataspel några gånger av alla de tillfällen han jobbat över vilket får till följd att hans näsa växer som Pinocchios. Det finns många fler pärlor som den för detta är en fantastisk serie. Läs den. Nu.

Gus & His Gang av Christophe Blain

Christope Blain eller Chris Blain som First Second förkortat hans namn till en är en de nya stjärnorna i Frankrike. Blain slog igenom med Le Reducteur de Vitesse som getts ut på engelska som The Speed Abater. Blains första stora succé var Isaac le pirate som började ges ut av Dargaud 2001. Serien har hittills kommit ut i fem delar och getts ut på flera språk. Innan dess hade han arbetat med Joann Sfar och Lewis Trondheim i Donjon-serien och även gjort serier med David B. Första delen av Gus gavs ut 2007 och det har hittills utkommit tre album. First Seconds utgåva samlar de två första albumen. Tredje delen, Ernest, gavs ut i Frankrike i november 2008.

Gus & His Gang handlar om den laglöse Gus och hans kumpaner Clem och Gratts eskapader i Vilda Västern. Serien handlar om gängets tåg- och bankrån och skottlossningar men framförallt handlar det om kumpanernas relationer till olika kvinnor och deras försök att skapa relationer med olika kvinnor något som upptar större delen av deras tid och tankar.

Blain är en helt underbar tecknare. Att läsa hans serier är som att bli kär på nytt i seriekonsten. Hans stil kan bäst beskrivas som full av energi. Även när han berättar om lugnare händelser är det fart i dem på grund av hans energiska och kraftfulla teckningsstil. Serien är en hyllning till Vilda Västern och västernserier i synnerhet. Jag tänker på de bästa Lucky Luke-serierna när jag läser Gus & His Gangsom är en vuxen motsvarighet till Morris klassiker. Gus & His Gang är lika bra både i de fartfyllda actionscenerna och i relationsscenerna, dessutom är den riktigt rolig, något de flesta komiska äventyrsserier misslyckas med. Seriens höjdpunkt är kumpanernas relationer med kvinnor och de förvecklingar som följer på det. Det finns många härliga sekvenser, som när Gus blir så förtjust i ett gömställe att han låter inreda det som en bordell och städar pedantiskt. En annan är när Gus försöker imponera på en bankkassörska på en bank gänget planerar att råna. Jag tycker att första halvan av serien är den bästa, då får Gus mycket plats och det är den roligaste karaktären, hans näsa är underbart lång, som en Pomperipossa-näsa och han är rapp i käften. Serien tappar lite fart i andra delen när Clem är huvudperson och man följer hur han dras mellan sin familj och sin nyfunna kärlek. Sammanfattningvis är detta en helt suverän serie om med fantastiska teckningar och en underbar dialog.

5 ist die perfekte Zahl av Igort

Igort är en italiensk serieskapare som publicerat serier sedan 80-talet. Hans serier har getts ut av b.la. franska, japanska och spanska förlag. 2000 grundande han sitt eget förlag Coconino Press på vilket han gett ut Sinatra, City Lights, Yuri et Brillo och 5 è il Numero Perfetto. Tillsammans med franska Vertige publicerade han albumet Baobab 2004. Han publicerade även Fats Walter på Casterman 2004. Igort är även redaktör för Ignatz-serien som bl.a. publiceras av Fantagraphics. I den ingår dels hans egen serie Baobab men även serier av t.ex. David B och Gipi.

5 ist die perfekte Zahl handlar om den pensionerade maffiamördaren Peppino Lo Cicero vars son, även han mördare åt maffian, blir mördad. Dagen efter när sonen inte kommer till fisketuren börjar Peppino ana oråd och på vägen hem utsätts han för ett mordförsök. När han sedan får bekräftat att sonen är död ger han sig ut på en hämndodyssé genom ett kallt Neapel. Det blir en blodig jakt efter de skyldiga men han är inte ensam i sin jakt på någon sorts sinnesfrid.

5 ist die perfekte Zahl gavs ut av tyska Avant-Verlag 2004. Det är en häftad utgåva med en fantastisk kvalité i papper och tryck. Det är ren glädje att blädda och hålla i den. En utgåva som utmärks av förläggarens kärlek till och respekt för seriekonsten. Igort är en av mina favorittecknare och han tecknar i flera olika stilar som bildar sköna kontraster i albumet. Ibland är det mycket tusch som på bilden här bredvid, ibland påminner det om Dan Clowes. Drömsekvenser, stilstudier och mer traditionellt serieberättande blandas. Varje bild är genomtänkt och bildar en fantastisk helhet. Såväl de poetiska scenerna som de rena actionscenerna är klockrena. Förutom att den bildmässigt är bland det bästa jag vilat mina ögon på så håller även historien bra. Igort skildrar skickligt Peppinos besatthet efter hämnd och hur det påverkar de runtomkring honom som tillsammans med de fantastiska teckningarna och en känslig miljöskildring bidrar till en läsupplevelse utöver det vanliga. Hämnd, skuld, försoning och framtid är hörnstenarna i berättelsen. Om du instinktivt känner att nej, inga europeiska pretto-serier för mig så slå bort den tanken, för annars går du miste om en serieupplevelse utöver det vanliga. Weltklasse helt enkelt.

Albumet finns att köpa på engelska från The Book Depository eller på tyska från Modern Graphics.

Vakna laglös av Mats Kjellblad

Vakna laglös av Mats Kjellblad är fortsättningen på debutalbumet Garagedrömmar. Albumet gavs ut 1996 av Optimal Press och finns fortfarande att beställa. Mats som numera stavar sitt efternamn Källblad har även tecknat allåldersserien Vimmelgrind som getts ut i tre delar på olika förlag. Andra serier av Mats Källblad är Sture Stelben och Allan Röde.

Vakna laglös handlar om Isak som spelar i ett rockband men som egentligen vill bli poet. Efter sex år säger han upp sig från arbetet på dörrfabriken för att satsa på det men framförallt vill han lämna sin uppväxthåla Osby.

Mats Källblad är en skicklig tecknare men det är framförallt tilltalet i albumet som gör det så bra. Mats Källblad skildrar på ett realistiskt och humoristiskt sätt de både vanliga och färgstarka personer som befolkar Osby. Jag tycker skildringen av en liten ort och om trycket att vara på ett visst sätt är lysande. Alla som växt upp i en mindre ort kan relatera till och känna igen det. Även skildringen av Isaks vilja att göra något annat och komma därifrån och samtidigt just oförmågan att göra det är lika lysande. Dialogen känns äkta och inte krystad (tänk svenska tv-serier, brrr) och förekomsten av diverse dialektord får mig som liksom Mats Källblad är göing att smälta. Parallellt med huvudhistorien finns två paralella, dels en med vykort från Isaks sommarflört som lever ut sina konstnärsdrömmar i Italien och dels två förlagsmänniskors kommentarer kring Isaks inskickade poesisamling. Serien är en av de absolut bästa svenska serier jag läst och jag uppmanar alla att läsa den. En riktig pärla.

Black Hole av Charles Burns

Charles Burns arbetade med “Black Hole” i tio år och den publicerades först i tolv serietidningar som gavs ut av förlaget Fantagraphics mellan 1995 och 2004. “Black Hole” anses vara en modern klassiker och har belönats med det amerikanska seriepriset Harvey för bästa album av tidigare publicerat material (det finns många kategorier). Charles Burns blev först känd genom Art Spiegelmanns serietidning Raw i slutet av 80-talet. Fantagraphics har publicerat de flesta av Burns noveller i “Charles Burns Library” där tre volymer av fyra hittills getts ut. “El Borbah” (1999), “Big Baby” (2000) och “Skin Deep” (2001). Schibsteds utgåva måste vara den mest prisvärda som går att hitta i Sverige just nu, inbunden med skyddsomslag och på 360 sidor, allt för strax över hundringen hos internetbokhandlarna.

“Black Hole” utspelar sig i Seattle 1975. Uttråkade och alienerade ungdomar har sex och använder droger för att ta sig fram genom tillvaron. En bacill som överförs via samlag sprider skräck bland stadens unga. Den som får bacillen får någon form av missbildning och det finns inget botemedel. En del kan dölja missbildningen underkläder men en del har inte den möjligheten utan flyr till en plats utanför staden där de smittade samlas. Huvudpersoner är Keith och Chris och vi får följa vad som händer med dem och personerna de kommer i kontakt med.

Charles Burns skapar en otäck ock krypande stämning genom sina skickliga svartvita teckningar som drar in en i berättelsen omgående och de frekvent förekommande mardrömssekvenserna förstärker det bara. Burns skildrar på ett mycket trovärdigt sätt det utanförskap som ungdomarna känner och deras försök att hantera det och passa in i något de inte ens vill passa in i. Berättelsen kryper in under skinnet på en, den fascinerar och berör och jag kunde inte sluta läsa. Jag ville hela tiden veta vad som skulle hända. Personskildringen är suverän, karaktärerna är mångfasetterade och hur man uppfattar dem förändras under berättelsen. Det finns egentligen inga svagheter i Black Hole, den är suveränt bra.