We3 av Grant Morrison Frank Quitely

Grant Morrison är en hypad författare som jag knappt läst något av. Den enda serie jag kommer på är Batman reborn: Batman & Robin som han gjort tillsammans med Frank Quitely vars teckningar jag gillade direkt. We3 läste jag först om på Shazam! och efter en sådan hyllning hamnade den shoppinglistan. Tre djur, en hund, en kanin och en katt, har kidnappats till ett militärt projekt för att träna dem till supersoldater och på så sätt slippa offra människor. Projektet ska dock avslutas men djuerns tränare låter dem löpa och militären sätter då in alla resurser de har på att ta kål på de mördarmaskiner man utvecklat djuren till.

Det är något djupt gripande med We3 som gjorde att jag inte kunde släppa serien sedan jag läst den. Jag har föga förståelse för de som skaffar husdjur annat än av ensamhet. Hundar skulle jag till och med säga att jag ogillar i allmänhet. Projektet med de tre djuren är dock ett riktigt vidrigt djurförsök som berör och stör mig. Djuren tränas till mördarmaskiner samtidigt som de lärt sig att uttala vissa ord. Djuren har blivit en sorts robotmonster. Hjärtlöst är bara förnamnet. Djurens kamp för att ta sig till något som de vagt minns som hemma är hjärtslitande. De har även en lojalitet mot varandra som förstärks under jakten på dem. Det är också de, djuren som tränats till mördarmaskiner, som visar nåd, inte människan. We3 är en serie som verkligen berör och som har ett oväntat djup. Weltklasse.

Conan Vol 0- Born on the Battlefields av Kurt Busiek & Greg Ruth

Conan är en klassisk pulp-hjälte skapad av Robert E Howard. Born on the Battlefields är en del av den nystart som Kurt Busiek, mest känd för superhjältar, gett serien på Dark Horse. Serien har blivit en framgång och fått bra kritik. Den klassiska Conan-serien är annars den av Roy Thomas och i alla fall delar av den har getts ut på svenska och om jag inte missminner mig har det funnits en eller flera Conan-tidningar. Conan har f.ö. spelats av Arnold Schwarzenegger i två 80-tals rullar. Jag har bara sett den första och tyckte den var rätt bra, jag har dock inte sett den på över 15 år så jag reserverar mig litta. Born on the Battlefields handlar om barbaren Conans födsel och uppväxt. Hans väg till att bli en stor krigare dvs. en köttig jävel.

Greg Ruths teckningar är bra och når sin höjdpunkt i de olika slag som skildras. Mer finstämda scener lyckas han inte lika bra med. Busiek har använt ett svulstigt och överdrivet språk, framförallt den berättartext som ackompanjerar texten är sådan. Sättet det är skrivet på sätter tillsammans med Ruths teckningar tonen för albumet och därför funkar det riktigt bra framförallt i actionsekvenserna. Conan är nämligen framförallt en serie om en stark och modig man i en hård omgivning. En riktigt gammaldags kämpe. Som det ska vara. Det svulstiga språket till trots så tycker jag även att Busiek lyckas när han skildrar de händelser som gör Conan till den man han är. Om man har svårt för svulstigt språk och klyschor bör man undvika Conan, annars är det väl värd att läs för vad den är. En bra actionspäckad fantasyserie.

The Walking Dead Compendium One av Robert Kirkman m.fl.

Ettusenåttioåtta sidor. Ettuseåttioåtta sidor. Den är rätt maffig. The Walking Dead har blivit en stor succé eller som Compendium One saluförs på omslaget: The ultimate edition of The New York Times bestseller. Oj oj ojdå! TWD handlar om hur zombies skövlat USA och man får följa en lite grupp överlevande. Det hela börjar med att polisen Rick vaknar upp efter att ha legat i koma och inser att något har gått snett. Han ger sig iväg för att söka efter sin familj i hopp om att de lever. Han hittar dem tillsammans med andra överlevande börjar deras kamp för att överleva både attackerande zombies och andra överlevande. Compendium One samlar de första åtta tradsen. Tyvärr verkar den redan vara slutsåld trots att den släpptes så sent som i maj i år. Simon säger har en genomgång av de olika varianterna.

TWD har hyllats på diverse bloggar så det var med rätt stor förväntan jag började läsa Compendium One. Här tänkte jag då börja med att gnälla lite. Det är nämligen alldeles för mycket text. Kirkman låter karaktärerna excellera i den ena långa monologen efter den andra. De tillåts älta varenda liten detalj kring hur de mår och hur de ser på vad som händer runt dem. Ibland är det som att man hamnat i en terapisoffa. Vilket de iofs kunde behöva allihop. Serien hade verkligen mått bra av mindre text, all text hämmar flytet i läsningen. Kirkman hade om han velat lyckats få fram samma saker genom kortare dialog och förlitat sig mer på seriemediet.

Men. The Walking Dead är en helt fantastisk serie, en av de bästa jag läst på länge. Zombiesarna spelar inte huvudrollen utan bildar en fond åt människorna som befolkar den och deras inbördes relationer och emotionella förändringar. Serien är oerhört spännande och jag har inte haft möjlighet att sträckläsa den på det sätt jag önskat. En stor del av spänningen ligger i att man inte vet vilka som ska stryka med. Utan att säga för mycket så har jag inte riktigt hämtat mig från slutet. Seriens verkliga styrka är beskrivningen av karaktärerna, de är nästan alla mångfasetterade och det är intressant att se hur deras personligheter förändras av de extrema omständigheter som en civilisations kollaps utgör. TWD har verkligen sugit tag i mig. Senast i natt drömde jag om serien och flera kvällar har jag kommit på mig själv med att ligga och fundera på serien istället för att få lite välbehövlig sömn. Det är ett kvalitetsbetyg om något. Till skillnad från en zombiefilm kan man ta in allt i TWD i sin egen takt. Seriemediet är fantastiskt. Funderingarna har rört sig kring seriens tema om hur helt vanliga människor agerar när katastrofen drabbar och hela grunden för ens existens förändras totalt. Weltklasse.

Som lite kuriosa så var det en artikel i SvD häromdan om att forskare matematiskt beräknat hur mänskligheten skulle göra för att överleva en zombieattack.

The Nobody av Jeff Lemire

Jeff Lemire är en av de nya indie-älsklingarna i USA. The Nobody är iofs utgiven av DC:s underetikett Vertigo så frågan är hur indie han är nu. Lemire har iaf hyllats för sin Essex County trilogi som ges ut i samlad form av Top Shelf nu i augusti. The Nobody som jag läst är fritt baserad på HG Wells klassiker Den osynlige mannen och handlar om en man i bandage som anländer till den lilla staden Large Mouth 1994. Hans vistelse där väcker inledningsvis stor uppmärksamhet men sedan blir han en "osynlig" del av samhället tills han blir misstänkt för ett brott. Den osynlige mannen är f.ö. även en av medlemmarna i The League... av Alan Moore och där liksom i James Whales filmklassiker från 1933 är han en galen människa.

Jag hade höga förväntningar på The Nobody som bara till en viss del infriades. Jag gillar Lemires tuschrika stil och stämningen i berättelsen fångas fint genom albumets färger vitt, svart och ljusblått. Historien är ganska enkel och det är nog det som gjorde att jag inte omfamnade albumet på det sätt jag trott. Visst skildrar han teman som ensamhet, utsatthet, besatthet och grupptrycket i en småstad på ett bra sätt. Men. Allt det här har jag sett tidigare. En ung flicka som längatar bort till något annat. En besatt människa som har förlorat/förlorar fotfästet. Småstadsbor som drivs ihop till en mobb pga rädsla. En serie måste givetvis inte vara originell för att vara bra men när den inte förmår lyfta sig över tidigare likartade skildringar så räcker det inte. The Nobody är på det hela taget något av en besvikelse. Idéen är bra men genomförandet matchar tyvärr inte idéen. Å Essex County ligger inte längre lika högt på listan över serier jag vill läsa.

Planetary vol 1 av Warren Ellis & John Cassaday

Planetary är en serie som jag läst om både hos Simon säger och Butter tar ordet och lagt till på inköpslistan. När jag så var förbi mitt lokala folkbibliotek i veckan för att låna lite svenska serier så såg jag att de hade de tre hittills utkomna volymerna av Planetary så jag lånade den första. Den fjärde och avslutandevolymen kommer i mars 2010. Tydligen har det 27:e och sista numret dröjt väldigt länge.

Serien handlar om Planetary som är en organisation som utforskar jordens hemliga historia med fokus på det som hände under 1900-talet. Vem som står bakom organisationen vet inte ens de tre mysteriearkeologer som utgör Planetarys spets, de besitter alla superkrafter. Lika oklart är det vad organisationen har för syfte. Teamet som utgör Planetarys spets utgörs av den snabba och starka Jakita Wagner, Elijah Snow och The Drummer som kan lyssna av maskiner. Snow är typ odödlig och kan ta värmen från något och göra det till is. I de olika numren som utgör traden så stöter de på en massa olika skumma saker som en japansk ö med jättemonster som kom till liv under andra världskriget och ett skepp från en parallell värld som kraschat. En del saker hänger ihop, andra gör det inte.

Jag har inte läst något av Ellis tidigare som tydligen ska vara väldigt bra. Jag börjar nu förstå varför han anses vara en av de bästa. Karaktärerna i Planetary skulle kunna vara hur jobbiga som helst men Ellis förmår att göra alla intressanta t.o.m. grungesuperhjälten The Drummer. Han har också löst hur de paralella världarna hänger ihop på ett snyggt sätt, jag gillar vanligtvis inte när det blir för mycket rymdflum men eftersom Ellis löst det så snyggt så köper jag det rakt av. Manuset håller ypperlig klass i alla delar och kittlar fantasin på ett angenämt sätt. Cassaday är dessutom en riktigt skicklig tecknare. En del av de superhjälteserier jag läst har lidit av att teckningarna känns massproducerade, vilket de iofs är, men så är inte alls fallet med Cassaday. Han gör det helt enkelt väldigt bra och förmår skapa rätt stämningar. Planetary är en riktigt bra serie och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Wimbledon Green av Seth

Seth hade jag inte koll på förrän jag läste ett inlägg på Simon säger. I förra beställningen så åkte Wimbledon Green med vilket visade sig vara ett excellent val. Albumet handlar om världens främste seriesamlare som heter just Wimbledon Green, eller heter han egentligen det? Serien hoppar i tid mellan delar som handlar om myten WG och delar där samlare och andra pratar om honom. Ingen vet vem han egentligen är eller hur han blivit rik eller fått tag på alla serier men spekulationerna är legio.

Seth är en skicklig tecknare som tecknar i en som synes enkel stil men gör det på ett oerhört elegant sätt. Tonerna i albumet samspelar på ett mycket trevligt sätt med innehållet. Det är helt enkelt en sjukt elegant serie, det är få serietecknare jag stött på som behärskar hantverket såsom Seth. Dialogen sitter som en smäck. Serien är dessutom riktigt underhållande om de galna seriesamlarna med WG i spetsen. De skyr inga medel för att få det nummer de vill ha. Albumet kunde egentligen handlat om vilken samlarmani som helst, att det är serier blir mest en bonus. Det centrala är besattheten hos denna tragiska samling figurer som satt sitt samlande över normala sociala relationer. Albumet präglas en hel del av nostalgi, WG:s outfit hör inte direkt hemma på 90-talet. Även om Seth driver en hel del med nostalgin är det uppenbart att han verkligen gillar 30-, 40- och 50-talet för de årtiondena återspeglas både i namn och dekor. Jag har själv inga problem med nostalgin här.

Albumet håller högsta klass i alla delar. Eftersom en del av mitt serieintresse, om än mindre än tidigare, är hänförligt till just samlande så är igenkänningsfaktorn hög. Jag kan lätt relatera till det närmast sjukliga suget efter en viss serie som manifesteras albumet igenom. Här finns givetvis en legendarisk serieskatt (se bilden ovan) av rariteter i mint skick och en tidning som egentligen inte finns. Seth är en av de trevligaste serieskapare jag "upptäckt" i år. Nu blir det till att shoppa It´s a Good Life if You Don´t Weaken och antagligen även Clyde Fans.

RASL nr 3 och 4 av Jeff Smith

Jeff Smith är en av mina stora favoriter tack vare fantastiska Bone. Han har även gjort Stupid, Stupid Rat-Tails om en anfader till huvudpersonerna i Bone och Rose, om Grandma Rose ungdom. Jag läste de två första numren i hans nya serie RASL tidigt i höstas och fastnade inte riktigt men tyckte iaf att det var en hygglig början. Trevligt då att det bättrar på sig i nr 3 och 4. Nr 3 inleds med att RASL reser i "The Drift" och mår som vanligt skit av det. Därefter kommer en flashback till RASL några år tidigare som ung forskare, där det visar sig att han skapat möjligheten att resa i de paralella världarna. Man får även en förklaring till tatueringen på armen och sedan dyker Mr Ugly upp igen. I nr 4 klarnar allt lite till och det visar sig att onda militärer bedrivit experiment kring med elektromagnetisk energi som jag antr är kopplat till The Drift. Även här stöter han på Mr Ugly och den prostituerade Annie.

I och med att man får lite bakgrund både på RASL som egentligen heter Robert och vilka som är ute efter RASL blir serien intressantare. I de första nummerna var det mest frågetecken. Det är fortfarande ingen serie som suger tag i mig men den har iaf blivit betydligt intressantare. Idén med paralella världar lär väl också klarna lite framöver och vilka konsekvenser hans resande i The Drift kan få. Det jag fortfarande inte förstår är syftet med serien, vad ska den egentligen handla om och vart är serien på väg. Men hade det stått klart hade iofs spänningen varit borta. Det ska tydligen komma tre nummer per år och nästa nummer ska vara ute nu i juli.

Hellboy Volume 1 av Mike Mignola & John Byrne

15 år efter att Hellboy tog serievärlden med storm (antar jag) så läser jag serien för första gången. Jag har sett den rätt risiga filmen men det är allt. Hellboy samlas numera i snygga inbundna utgåvor som samlar två TPB:s i varje. I första volymen är det Seed of Destruction och Wake the Devil, båda volymerna handlar om Hellboy och kompanis kamp för att hindra munken Rasputin och några nazister från att väcka en drake som ska sprida förödelse över världen. Mänsklighetens undergång alltså. Inget nytt under himlen egentligen.

Men tydligen var Mignolas stil nyskapande på 90-talet och och själv har läst både amerikanska och tyska serier tecknade i hans karaktäristiska stil. Jag förstår att den har slagit stort, den är bra, speciellt till skräckserier. Hellboy är överhuvudtaget snyggt gjord, panelerna är olika genom hela albumet och det bidrar till dynamiken i berättandet. Jag gillar första delens svarta bakgrund bättre än den vita i andra delen, den svarta bidrar på ett bättre sätt till stämningen.

Även om mänsklighetens undergång inte görs för första gången i Hellboy så är även manuset bra och fräscht. Jag gillar framförallt Seed of Destruction som till största delen utspelar sig i ett gammalt hus på väg att sjunka i en livlös sjö. Tätt, spännande och läskigt. Förhistorien om Hellboys "pappa" som deltagit i en expedition till ett bortglömt tempel ger extra krydda till äventyret. Wake the Devil är inte lika bra men ändå riktigt bra. Vampyrer, Homonculus och lite andra osköna typer befolkar den rumänska obygden. Det övernaturliga tar lite större plats här och jag har som vanligt lite svårt för andra dimensioner och liknande men det är så bra gjort att jag inte kan gnälla på det. Hellboy är en riktigt bra serie och trots att jag hade rätt höga förväntningar så överträffades dem. Manus, teckningar och framförallt karaktärerna bildar en riktigt bra ram och när Mignola slänger in en hel del ockulta grejer så står jag bredvid och gör vågen. En av de bättre serierna jag läst i år. Hellboy är en störtskön karaktär som är lite som en superhjälte fast utan outfit och snack om sina personliga problem. Han bara röjer vilket är så befriande. Så tack för tipset om att Hellboy är suverän, det stämmer. Nu ser jag fram emot volym 2 och BPRD blir nog också till att shoppa också vad det lider.

Starman Omnibus vol 2 av Robinson & Harris & von Grawbadger

Jag gillade den första volymen med DC:s 90-talsserie om Starman trots en seg början. I andra volymen jagar Starman, den odödlige fd ondingen Shade och den rödhåriga polisklanen O´Dare en annan odödlig, Merritt, som med hjälp av en demonplansch kidnappar folk åt en demon. O´Dare familjens svarta får sugs under kampen in i planschen och därefter Shade och lite senare hakar Starman på och hamnar på så sätt hos demonen i ett helvete. På vägen mot upplösningen får man se när gam-Starman kämpade mot The Mist för första gången. Jack får sedan träffa sin mor och bror i en annan värld med pirattema. Shade minns sedan hur han fick hjälpa en superhjälte mot onda krafter som ville återskapa de förutsättningar under vilka Shade blev odödlig. Jack Knight åker sedan för att träffa Sandman och blir indragen i en konspiration med luftskepp. Sandman passar också på att minnas tillbaka. Sedan slåss gam-Starman mot en häxa och det blir lite sci-fi flum innan upplösningen på kampen mot demonen. Det avslutas sedan med en Christmas Special, Mikaal (en utmjordisk Starman som bor hos gam-Starman) som discokung och sist en gammal superskurk som släppts ur fängelset.

Jag gillade ju första volymen av Starman. Jag kan tyvärr inte säga detsamm om den andra volymen. Jacks samlarmani som var en av styrkorna i första delen finns nästan inte alls med här vilket är synd. "Huvudäventyret" om kampen mot Merritt och demonen är inte speciellt intressant eller spännande. Det fanns en hel del övernaturligt i första volymen men här blir det lite väl mkt och jag tycker mest att det förstör serien. Jag ogillar dock inte allt det övernaturliga, karaktären Shade är rätt bra och Day & Night, Night & Bright är den del jag gillar bäst.

Delvis är det för att Tony Harris inte tecknar, han är helt enkelt ingen bra tecknare och det stör mig mer nu i andra volymen än i första för jag ser ingen som helst utveckling. Manusförfattare Robinson lyckas inte heller få till någon vidareutveckling av karaktärerna, Jacks motsträvighet i första volymen var en av styrkorna men här är han en övertygad Starman. De flesta delarna av volymen är tyvärr inte så bra och när jag efter att ha läst första skrev att det inte var den sista är det just så det känns när jag läst den andra. Det här var nog min sista Starman-volym, det finns så mycket andra serier att lägga pengarna på. Det enda som lockar är att dansken Peter Snejbjerg tog över efter Harris men det räcker nog inte. Dessutom tycker jag inte att utformningen eller papparskvalitén är någon höjdare.

The Avengers Disassembled av Brian Michael Bendis och David Finch

Det sista halvåret har jag stiftat bekantskap med superhjälteserier, en genre jag aldrig varit intresserad av tidigare. Jag gillade verkligen Brubakers Captain America, Robinsons Starman växte efter hand och jag blev pinsamt nog fuktig i ögonvrån av Caps begravning i Fallen Son. Secret War var okej. Dessutom slog jag till med första numret av Batman & Robin. Avengers Dissasembled är en del i mitt Marvelläsande där jag leds i labyrinterna av en annan nörd tillika kollega. Avengers utsätts för ett attentat som får oerhörda konsekvenser för teamet och slutar med att teamet upplöses. Jag tycker David Finch gör ett riktigt bra jobb med teckningarna. Det är cleant och snyggt men utan de västa Photoshop-vibbarna. Däremot blir jag mest trött av Bendis manus. Det innebär inte att det är uselt. Däremot börjar jag verkligen tröttna på de gnälliga superhjältarna och deras psykiska besvär av att vara just superhjältar. I alla Marvelserier jag läst (ok de är inte så många) så verkar det vara samma sak. Slutet är dessutom väl flummigt för mig med en massa skum magi inblandad. Det här var nog den sämsta superhjälteserien jag läst hittills. Min kollega tyckte dock att jag skulle fortsätta för det här albumet är tydligen starten på något nytt så jag lyder. Men jag undrar verkligen hur nytt det blir. Det blir väl mest en massa självömkan.

Batman reborn: Batman and Robin nr 1 av Grant Morrison & Frank Quitely

Amerikanska serietidningar hör inte till min vanliga shopping, speciellt inte superhjältetidningar. Under ett besök på Staffars inför lite trevligt öldrickande inköpte jag dock en Batman-tidning som jag läst om på Shazam. Serien inleds efter Batmans omtalade död som jag inte läst. Men att Batman är död är skumt eftersom det innebär att Bruce Wayne är död eftersom Bruce Wayne är Batman och därför borde det inte heller finnas någon Batman. Nu är en snubbe vid namn Dick Grayson Batman vilket är skumt. Dessutom har tydligen Batman en son! Hallå, varför har Batman en unge?

Jaja, serien inleds iaf med att Batman jagar Toad, rent bokstavligt en grodman. Sen är det lite funderingar kring att den riktige Batman är död och hur Grayson ska kunna fylla batsuiten. Batmans son har dragit på sig Robins trikåer och är lite grinig gällande Graysons förmåga att axla manteln. I slutet av serien introduceras en vidrig karaktär, Pyg, som gör ännu vidrigare saker. Huvva! Grant Morrison är tydligen en superstar inom mainstreamserierna i USA men jag har aldrig läst något av honom vilket säger en del om hur mycket jänkarserier jag läst. Manuset funkar iaf bra och jag vill gärna läsa fortsättningen. Frank Quitely (jag vill verkligen skriva quietly) gör ett riktigt bra jobb med teckningarna. Allt som allt ett bra intro och det funkar för mig även om jag givetvis missar en del eftersom jag inte kan bakgrundshistorien.

Jag kommer dock definitivt inte att köpa fler tidningar utan jag kommer att vänta på traden. Den största anledningen till det är det sämsta med tidningen. De vidriga reklamavbrotten som gör sitt bästa för att förstöra läsupplevelsen. Tidningen är på 36 sidor, av dessa sidor är 14 sidor reklam varav endast två sidor för andra DC-titlar. Dessutom insprängt i själva serien. Nä usch, tvi, fy fan!

Fumlig av Jeffrey Brown

Jeffrey Brown var helt okänd för eder bloggare innan Galago basunerade ut att man skulle ge ut hans Clumsy. Seriefrämjandets forum gick i ett kort spinn och flera förklarade att det var en fantastisk serie. Att det var en självbiografisk serie som tecknades i en enligt mig tafflig stil gjorde mig inte speciellt intresserad. Men eftersom jag gillar när svenska förlag ger ut annat än svenska serier så slog jag till på spx09, delvis efter att ha hört Chris Staros från Top Shelf prata med Jeffrey Brown på scenen. Dessutom haffade jag Brown när vi båda stod och väntade på en folkmassa som vällde ut från någon föreställning på Kulturhuset och bad honom signera Fumlig vilket han också gjorde. Då blir det givetvis lite extra kul att läsa den. Dessutom gav Brown ett väldigt sympatiskt och opretentiöst intyck. Så när jag började läsa Fumlig i veckan var det faktiskt med en viss förväntan.

På baksidan av Galagos utgåva står det att Brown tecknar i en enkel och elegant naivistisk stil. Tja, smaken e som baken. Enkelt tecknat är det definitivt men elegant, definitivt inte. De i mina ögon halvkackiga teckningarna är den svagaste delen. Den starkaste delen är ärligheten i berättandet. För att vara väldigt klyschig så är Fumlig en väldigt naken skildring av hans förhållande med Theresa. Han skildrar det utan att mörka förhållandets toppar och dalar. Han skildrar det inte i kronologisk ordning utan lite huller om buller. Jag föredrar egentligen en rakt berättad historia men det funkar bra. Hoppandet gör att man ena stunden läser om hur fint allt är för att i nästa översköljas av ångesten över ett förhållande som är på väg utför. Fumlig är en självbiografisk serie när den är som bäst, den känns ärlig och genuin, här finns inget spekulativt. Efter att jag skrivit klart den här recensionen så sökte jag och läste recensioner på SR, Expressen och Kulturen där recensenterna tyckte att det var en hel del självömkan. Visst, Brown tycker i flera sekvenser synd om sig själv men det är det inget som stör mig och jag brukar störa mig rejält på självbiografiska serier som ägnar sig åt just självömkan. Men jag tycker inte att Brown är självömkande= tycker synd om sig själv och är missförstådd. Istället är han helt enkelt ärlig vilket tar udden av kritiken att serien skulle vara självömkande. Fumlig är f.ö. en lysande titel på en bra serie som överraskade mig positivt.

Lucifer vol 2 och 3 av Mike Carey m.fl.

Jag var ju inte så imponerad av första volymen av Lucifer. Jag hade svårt att hänga med i Lilim hit, Morningstar dit, Elaine och Jill, en massa kort osv. Efter volym två och tre, Children and Monsters och A Dalliance with the damned, är jag fortfarande lite lost men å andra sidan har jag börjat gilla serien. Det är jäkligt skruvat och fantasifullt. De olika helvetena är verkligen inga roliga ställen. Morningstar aka Lucifer är osympatisk men har vissa försonande drag och framförallt har han sina favoriter även om han är tokego.

I tvåan hamnar Morningstar i ett helvete med asiatisk touch med målet att få tillbaka sina förlorade vingar. Samtidigt är några demoner på jakt i LA och de korsar Morningstars tjänare Mazikeens väg vilket leder till ett fett slagsmål. Samtidigt börjar änglarna och framförallt Amenadiel att surna till på Lucifer och vill hindra hans planer. Elaine Belloc från första volymen får reda på att hennes far är en väldigt speciell person. Det hela avslutas med en fet strid mellan Lucifer, en demon och en jäkla massa änglar innan Lucifer sätter sina planer i verket nämligen att skapa ett eget kosmos.

I tredje delen kretsar det mest kring att de flesta demoner, änglar å annat löst folk vill ha tillgång alternativt stänga ner Lucifers nya värld. En stor del av handlingen i volymtre utspelas i ett helvete som är minst lika illa som det med asiatisk touch där ondska, förräderi och hämnd är huvudingredienserna på menyn. Lucifer försöker också få till sina nya värld men en orm ställer till det. Volym tre är den volym som definitivt gör att jag tycker att Dean Ormston tecknar i snyggast stil av de inblandade. Allting blir lite otäckare och råare med hans teckningar. Jag tycker fortfarande att det är lite rörigt men det blir klarare och klarare vem som är vem. Numera tycker jag att det här är en bra och fascinerande serie och det ska bli intressant att läsa de avslutande volymerna för att se hur det hela slutar om det nu gör det.

Too cool to be forgotten av Alex Robinson

Alex Robinsons album har jag sett på flera listor över förra årets bästa seriealbum. Det låg på inköpslistan men det gör mycket annat oxå. På SPX inledde jag en lam konversation med Chris Staros om när Essex County-samlingen ska släppas. I hardcover förstås. För jag sa att jag gillade hardcovers. Vilket jag gör. Då föreslog Staros just Too cool to be forgotten och vem är jag då att säga emot. Albumet handlar om Andy Wicks, en medelålders man som testat allt för att sluta röka. Nu har frugan hansas dragit med honom till en hypnotisör för att på så sätt bli av med röksuget. Andy är skeptisk men sjunker in i hypnosen och vaknar upp tillbakaflyttad till sin high school tid och tvingas återuppleva den plågsamma tonårstiden sin tonårskropp men med sitt medelålders "tänk" (jo, jag hatar oxå ordet). Andy är övertygad om att om han bara låter bli att röka så ordnar sig allt och han får komma hem, men är det så enkelt?

TCTBF blev en riktigt trevlig överraskning. Karaktärerna är närmast karikatyrmässigt tecknade, jag vet inte hur det såg ut på ett amerikanskt high school på 80-talet men jag antar att det här är rätt nära. Tomårstidens vedermödor är närmast universella och igenkänningsfaktorn är hög. Dialogen är snäppet bättre än teckningarna, som är bra, dialogen är helt enkelt suverän. Jag har sett otaliga high school filmer men TCTBF känns ändå som ett fräsch vilket beror på att den är så genomarbetad. Den är underhållande och skildrar på ett kul sätt tonårslivets vedermödor. I kombination med med Andys medelåders insikter och möjligheter att rätta till sina "misstag" blir det en del kul förvecklingar. Slutet som jag givetvis inte ska avslöja fick det att fuktas i ögonvrån vilket jag inte hade väntat mig efter det jag läst dittills. En serie som verkligen kan rekommendera.

Fixaren av Joe Sacco

Det legendariska förlaget Epix har den goda smaken att introducera seriejournalisten Joe Sacco på svenska. Den intressantaste utgivningen av förlaget på flera år. Joe Saccos mest kända serie är Palestine från början av 90-talet. Jag har inte läst den än men den är nog fortfarande högaktuell med tanke på situationen i Palestina idag. I slutet av Fixaren finns f.ö. två mkt trevliga överraskningar, nämligen reklam för kommande utgivningar av både Safe Area Gorazde och just Palestine, den senare ges ut i två delar. Mkt bra även det av Epix och givna köp. Fixaren handlar om Joe Saccos möte med Neven, en bosnienserbisk fixare som livnär sig på att guida journalister i Sarajevo. Han berättar om vad han själv gjorde under kriget och om några av de mest framträdande krigsherrarna som försvarade Sarajevo under belägringen. Sacco träffar Neven i slutet av kriget när omvärldens intresse för Sarajevo är på väg utför.

Trots att jag är tillräckligt gammal för att ha följt med i nyhetsrapporteringen kring kriget i fd. Jugoslavien så är det förvånansvärt hur lite jag faktiskt kommer ihåg. Fixaren ger därför en välbehövlig uppfräschning i en av de senare tragedierna i Europas blodiga historia. Jag blev inte frälst på Saccos teckningsstil men många rutor är väldigt detaljrika och på det hela taget fungerar det bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag har lite svårt för med hans stil. Sacco försöker verkligen förstå Neven och teckna ett porträtt av honom men han är som en skugga som bara glider undan hela tiden. Visst får man vissa förklaringar kring varför han agerat som han gör men i slutet av boken framstår han som en gåta och man vet inte vad som är sant av det han berättat och inte. Förutom Neven och staden Sarajevo så är fokuset på de mer eller mindre kriminella krigsherrar som var oerhört viktiga i början av belägringen för bjuda de bosnienserbiska styrkorna motstånd. Skildringen av krigsherrarna är lika fascinerande som de brott de begick är vidriga. Det går inte att dela upp de olika sidorna i kriget i onda eller goda. Ondskan finns på båda sidor. Sacco låter inte sina egna värderingar lysa igenom utan det är upp till läsaren att bilda sig en egen uppfattning. Albumet är väldigt snyggt formgivet, papperskvalitén fin och textsnittet fungerar utmärkt. Bra jobbat. Allt som allt ett väldigt bra seriereportage om en fascinerande person porträtterad mot en tragisk bakgrund.

Secret War av Brian Michael Bendis & Gabriele Dell´Otto

Marvels universum är nästan som universum alltså oändligt. Jag har ju fastnat lite för superhjältar efter att ha läst om Captain America och hans död. Ett problem är ju var man ska börja. Då behöver man tips från någon som har lite koll på universumet. Har man ingen att ta hjälp av så finns som en sista utväg Wikipedia som är späckad med information om trikånissarna. Som tur är har jag en Marvel-fantast till kollega. Vi har jobbat på samma ställe i över fyra år och i samma team i snart två år men det var först strax innan jul när jag berättade om Cap för en kollega som undrade (nja hon vet) om jag var dum i huvet. Då smög det fram att ja han läste ju Marvel. Det säger ju lite om att vissa intressen bör man som vuxen inte ha. Typ att läsa superhjälteserier. Men det är väl lika bra som att gå och titta på pretentiös konst eller tycka att hukky är kul och att 250 kr för en biljett är okej. Iaf tyckte han att jag skulle börja med Secret War, så det gjorde jag.

Latveria har något sattyg på g (hur det lilla som det verkar utfattiga landet i östra Europa kan ställa till med så mkt skit övergår mitt förstånd) och Nick Fury kommer dem på spåren. När regeringen inte vill agera eftersom Latveria numera är en allierad tar Fury saken i egna händer och sätter samman ett team med ett antal av de främsta hjältarna. Man får inte veta vad som hänt i Latveria förrän i slutet efter att våra hjältar och New York utsatts för en rejäl attack orkestrerad från Latveria.

Albumet är jävligt snyggt tecknat av Gabriele Dell´Otto. Det är så bra att varje ruta är en ren fröjd. Kolla bara in omslaget, varenda ruta är lika elegant tecknad. Detta förhöjer givetvis läsupplevelsen. Bendis manus är också bra, man förstår tidigt att något hänt som får stora konsekvenser men inte vad och ingen av hjältarna verkar ha koll på det heller. Den enda som vet något är lurifaxen Fury. Jag kan inte påstå att albumet är spännande för det är det inte och den utdragna stridsscenen i andra halvan av albumet är mest seg. Allt som allt är det dock en rätt bra serie med en twist i slutet och ett gäng förbannade superhjältar. Albumet innehåller för övrigt en mängd text som består av förhör och Nick Furys filer om både hjältar och skurkar med tillhörande kommentarer. Lite bra who´s who för en superhjälteanalfabet.

Lucifer 1: Devil in the Gateway av Mike Carey mfl.

Lucifer fick jag låna av en kollega efter jag tackat nej till Sandman som den är en spinoff till. Sandman tycker jag inte verkar våra någon höjdare, jag har inte känt något sug efter att förkovra mig i änglar och demoner. Lucifer handlar om just Lucifer Morningstar som lämnar helvetet frivilligt för att hänga i Los Angeles tillsammans med sin sidekick Mazikeen. Volymen innehåller tre berättelse tecknade av olika tecknare. Lucifer får ett uppdrag från Gud att förgöra en makt som hotar Guds inflytande. I andra delen vill han ha lite svar om det letter of passage han fått för uppdraget och drar till Hamburg. Det är mycket namedropping och religiöst flum och mycket skumma varelser. Berättelserna är dock rätt fascinerande då de fokuserar på mänskliga svagheter och längtan att ställa saker till rätta. Allt med en ond och ego Lucifer som drar i trådar och använder människor och andra lösa typer för sin egen vinnings skull. Den första delen är lite flummigare än den andra som är lite mer rakt på. Den tredje delen handlar om en ung tjej som har en polare som är död. Den första delen är riktigt vackert tecknad, den andra mer konventionellt och den tredje åt Mignola-hållet. Allt som allt ett helt ok album men frälst blev jag inte.

Slow Storm av Danica Novgorodoff

Slow Storm är Novgorodoffs debut och gav ut av First Second 2008, förlaget är f.ö Novgorodoffs arbetsgivare, hon arbetar som designer. Slow Storm handlar om en ensam kvinnlig brandmans, Ursa Crain, möte med en lika ensam mexikansk illegalist, Rafi. Båda två har dessutom inre demoner av olika slag att slåss mot. Titeln anspelar både på de stormar som härjar Kentucky och huvudpersonernas känslor. Albumet är i färg och på 170 sidor.

Det som lockade mig att köpa albumet var dels teckningarna i vattenfärg, dels det vackra omslaget. Jag gillar teckningarna i albumet, hon lyckas bra med att skapa atmosfär och skildra de känslor som sällan uttalas men som finns där. Novgorodoff blandar realistiska scener med drömsekvenser på ett naturligt sätt, de går hand i hand genom berättelsen. Det ord som bäst speglar albumet är lågmäld. Skildringen av huvudpersonerna och deras möten är verkligen lågmäld i ordets bästa bemärkelse. Utan stora åthävor lyckas hon skildra huvudpersonernas utanförskap och längtan efter något annat, deras längtan bort. Tempot i berättelsen är lågt, hon tar sig verkligen tid att berätta den, stundtals kan det var lite segt men det är värt det. En lågmäld och finstämd historia med ett djup som är sällsynt. En lyckad och vacker debut.

The Plot av Will Eisner

Legendaren Will Eisner behöver knappast någon närmare information. Mannen som startade den våg av graphic novels som växt sig allt starkare har betytt oerhört mycket för seriekonsten. The Plot- the secret story of the protocols of the Elders of Zion blev Eisners sista serie. Eisner går grundligt igenom hur denna vidriga förfalskning som handlar om en judisk konspiration för att ta över världen skapades i slutet på 1890-talet och hur den än idag sprider sitt gift.

Eisner var inne på sina sista år när han skapade The Plot men det märks inte på teckningarna som håller hög klass i Eisners karakteristiska stil. Albumet är mer ett faktaunderlag/debattinlägg än en konvetionell serie med en historia. Vi får följa den ryske förfalskaren Golovinski, fransmannen Joly vars bok kopierades av Golovinski, brittiska The Times avslöjande 1921 osv. Det är intressant och skrämmande och framförallt beklämmande. Att The Protocols är en förfalskning har varit känt i snart 100 år men ändå dyker den upp i nya upplagor och framförallt göder den myten om en judisk konspiration för att ta över världen. Det är både bra och nödvändig läsning som borde vara obligatorisk, speciellt för de svin som hyser antisemitiska åsikter. Tyvärr lär väl just de inte läsa den.

Antisemitismen är den vidrigaste av företeelser och den djupt liggande antisemitismen i Centraleuropa gjorde Förintelsen möjlig. Nu dyker den upp här och var, ofta förtäckt, och blandar ihop israeliska övergrepp med judar i allmänhet för att på så sätt skuldbelägga alla judar. Försvar för Israel tolkas som en del av konspirationen. Vatikanen förlåter en Förintelseförnekande biskop. Irans svin till president håller en konferens för Förintelseförnekare. Antisemitismen förenar extremvänstern, extremhögern och muslimska extremister som alla vädrar sitt judehat. Deras brist på respekt för alla människors lika värde förenar dem liksom deras avsky för demokrati.

En annan obligatorisk läsning för antisemiter är givetvis Maus, världens bästa serie alla kategorier, som så smärtsamt tydligt visar hur man steg för steg fråntar en grupp människor deras människovärde för att på så vis enklare kunna begå övergrepp.

Ganges 2 av Kevin Huzenga

Igår drabbades jag av plötslig yrsel och lätt illamånde. Skälet till det var för lite sömn, dels pga min sambos utsvävningar dels av min dotters ovilja att sova i egen säng. Att jag sedan sprungit upp och ner i pulkabacken som Captain America gjorde inte saken bättre, eller all snöskottning för den delen. Jag blev närmast apatisk och orkade inte blogga utan slöade framför drottningarna av sekundärskam, Mia och Klara, samt psyk-serien Nip/Tuck. Orkade inte ens läsa serier. Så här kvällen efter börjar jag känna mig som människa igen och därmed bloggbar.

Jag har tidigare recenserat Ganges 1 som jag gillade och såg därför fram emot att läsa Ganges 2, också den en del av Fantagraphics fantastiska Ignatz-serie. Serien inleds med några sidor med ett dataspel för att därefter fortsätta med Glenn Ganges (tydligen heter de inte bara Glenn i Göteborg) arbete på ett it-företag under it-boomen, dels skildras arbetet på företaget och relationerna där men även det shoot-em-up spel som större delen av personalen spelar med besatthet efter arbetsdagens slut.

Kevin Huizenga är en mycket skicklig tecknare, inte bara vad det gäller att utnyttja seriemediets möjligheter utan även att förmedla stämningar och karaktärernas känslor. Man förs in i berättelsen och den känns genuin, både som vardagsbetraktelse och som beskrivning av en epok är den suverän. Huzenga lyckas även göra medarbetarnas dataspelande intressant något som borde vara svårt. Hur intressant borde det egentligen vara att skildra ett dataspel i en serie? Även skildringen av it-boomen är klockren, just så som det skildras kan jag tänka mig att det var. Relationerna mellan medarbetarna och chefen känns universella och just skildringen av Glenns chef är en av höjdpunkterna, även för en chef är han ovanligt full av floskler. Min favoritsekvens i detta sekvenskonst album är när Glenn ljuger för sin sambo och säger att de bara spelat dataspel några gånger av alla de tillfällen han jobbat över vilket får till följd att hans näsa växer som Pinocchios. Det finns många fler pärlor som den för detta är en fantastisk serie. Läs den. Nu.