Dorian av Reinhard Kleist

Kleist är som jag nämnt typ 100 gg en favorittecknare. Alla serier har inte varit kanon men iaf vältecknade. Dorian om en prostituerad kille som får någon form av alterego är rätt snyggt tecknad men i övrigt en riktigt lusig serie. Till Kleists försvar ska det sägas att det här är en av hans första, utgiven 1996 och han har inte skrivit manus. Jag ska iaf försöka förklara handlingen för den som är intresserad innan jag ger mig på att lustmörda serien. Snygg-Dorian är stadens snyggaste manlige hora, han följer med en gubbe hem och ser en docka/lik/mumie eller något i hans badkar och kastas ut. Några dagar senare väg hem efter att ha fått modellerbjudande blir han överfallen av en hallick som han vägrat jobba för och blir fult knivskuren i sitt vackra ansikte. Då kommer någon form av alterego (docka/lik/mumie), det hela har givetvis att göra med Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt som jag inte läst vilket kanske hade underlättat, som dödar två av angriparna. Hans knivsår försvinner och han blir en firad modell. Men vem är han och vem är hans alterego? Är de två eller en? Dessutom börjar någon av dem att mörda.

Rejält flummigt är det iaf. Serien är från 96 men andas sjukt mkt uselt 80-tal i form av innehåll, kläder och stämning. Karaktärerna är genuint ointressanta och till största delen osympatiska och framförallt endimensionella. Dessutom är det ofta svårt att veta vem som säger vad pga textrutorna som ligger som rektanglar lite här och där utan att kunna kopplas till en klar avsändare. Jag tror säkert att Roland Hueve som skrivit manus och därmed till största delen bör lastas för fiaskot ville mycket men tog i så att han sprack. Pretentiöst, oengagerande och dötrist. Inte ens större kunskaper i tyska skulle kunna ändra min upplevelse av detta elände. Usch.

Vortex av Martin tom Dieck

Martin tom Dieck är en tysk tecknare som i Sverige är mest känd för att han hade en utställning på Serieteket i samband med förra årets SPX. Han har det senaste decenniet gett ut serier som definitivt är artsy.

  Det regnar på märkliga pelare i havet, är pelarna hus i en stad? Är staden översvämmad. En pojke sitter i en kanot på havet, ur havet sticker tinnar och torn upp. Pojken tittar upp mot husen. Är han övergiven? Har han lämnat någon? En kanonbåt seglar in i staden med två mekaniska björnar på släptåg. Staden har ändrat utseende. Kanonbåten försvinner. Pojken ger sig in i ett lager med högar av fullskrivna papper och något odefinierbart. Odefinierbara föremål tvingar pojken att kasta sig ut ur lagret. Han sveps med i vattnet och ner i en virvel. En man i pälskappa med ett avlång huvud kommer i en liten husbåt. Han har ett mönster på ett papper. Husen har ändrat utseende, de står glest, det är inte längre en stad. Men är det på samma ställe? Mannen fortsätter allt längre in i staden som känns större. Även han blir attackerad av de odefinierbara sakerna i lagret. Han tar med sig ett böjt föremål till ett rum där han ritar ett tecken på väggen. Han blickar ut över staden. Det börjar regna. Mannen ger sig ut i pojkens kanot, han fiskar upp pojken i hällregnet. Pojken är i lagret. Kanoten krossas. Pojken går upp på taket där mannen står på en ställning. De står och tittar ut över staden, mannen lyfter upp pojken och kastar ut honom i vattnet. Offrade han pojken? För vad? Han sveps återigen ner i virveln. Havet är oroligt. Är naturen vredgad? Havet bryter in överallt, det slukar staden. Pojken flyter upp mot ytan, huvudet verkar vara ovanför. Slut.

Nu har jag beskrivt hela handlingen. Pretto? Ja, för fan. Artsy? Genau. Förstår jag något? Inte ett dugg. Är den helt värdelös? Inte alls. När jag först bläddrade i denna ordlösa artsy serie undrade jag vad jag lagt pengarna på. Men jag gillar ju Tyskland. Vortex är dock rätt intressant och helt öppen för tolkningar. den ska nog egentligen läsas flera gånger. tom Dieck lyckas iaf skapa en väldigt speciell stämning genom den föränderliga staden, de enda två personer som förekommer och vattnet. Någon analys ger jag mig inte på. Det är ungefär som Kolbeinn Karlssons Trollkungen, de flesta recensioner jag läst har mest beskrivit handling och utseende. Ingen har egentligen recenserat den, antagligen eftersom ingen förstod vad den handlade men inte vill avslöja det. Jag fattade ingenting och försökte recensera den. Men inte Vortex. Här finns fler bilder.

Das Grauen im Gemäuer av Reinhard Kleist

Det blir en hel del Tyskland framöver. Om inte grisfebern sätter käppar i hjulet så drar jag till Berlin i mitten på nästa vecka. Det blir inget seriefokus på resan, det skulle göra min bättre hälft vansinnig, men väl ett besök på Modern Grahics där Emilé Bravo ska signera. Jag har inte läst något av honom men Fanfare/Ponent Mons utgåva My Mommy ligger på inköpslistan.

Min tyska favorittecknare är Reinhard Kleist och jag har tidigare recenserat några av hans serier. Das Grauen im Gemäuer kom ut 2002 och består av fyra korta berättelser baserade på noveller av den amerikanske skräckförfattaren H.P Lovecraft. De fyra berättelserna kretsar alla kring galenskap och det oförklarliga.Det är ju trots allt Lovecraft så vansinnet finns alltid där.

Kleist har alltså en teckningsstil som jag gillar skarpt. Han använder sig av stora stråk av tusch för att framhäva skuggorna som är centrala i alla delar. Kleists stil tillsammans med de miljöer och personer han skildrar skapar en förtätad stämning, det blir kanske inte skrämmande men väl obehagligt. Min favorit är Die Ratten im Gemäuer om en mörk familjehemlighet som tillsammans med råttors krafsande leder till galenskap och kannibalism. Albumet är klart läsvärt även för de som inte gillar skräck och ett måste för fans av Lovecraft. Ett fåtal av Kleists serier finns tillgängliga via AdLibris.

Die Sache mit Sorge av Isabel Kreitz

En tysk serieroman om andra världskriget går det inte direkt tretton på dussinet av. Isabel Kreitz 250 sidor tjocka Die Sache mit Sorge- Stalins spion im Tokio har Paul Gravett kallat " surely one of the best German books of the year". Serieromanen handlar om pianisten Eta Harich-Schneider och Richard Sorge, om deras relation och framförallt om Sorges spioneri för Sovjets räkning. Albumet utspelar sig i Tokyo före och efter anfallet mot Pearl Harbor. Sorges försök att påverka krigets utveckling och hur hans dubbelspel påverkar omgivningen och framförallt han själv är också centralt. Handlingen utspelas till stor del på den tyska ambassaden i Tokyo där Sorge spenderade en hel del tid som utsänd av en tysk tidning.

Albumet är i svartvitt och Kreitz teckningar antar jag är gjorda med blyerts i någon form. Annorlunda mot vad jag brukar läsa men teckningarna är bra och detaljrika. Kreitz skildrar på ett klichéfritt sätt relationerna mellan karaktärerna. Hon lämnar också öppet för läsaren att själv bilda sig en uppfattning om karaktärerna som därmed förblir intressanta albumet igenom. Just de mångfacetterade karaktärerna är en av seriens verkliga styrkor, en annan att det känns som att hon verkligen lyckats fånga både tidsandan och hur det såg ut i 40-talets Tokyo. Albumet är som en riktigt välgjord film där man kan ta in intrycken och reflektera i sin egen takt vilket är en av serieformens stora styrkor (bra formulerat av Göran Semb i senaste Bubblan). Kärnan i albumet är en människas försök att påverka historien och riskera sitt liv för det den tror på. En på alla sätt riktigt bra serieroman och ett bevis på att det finns andra intressanta serieländer i Europa förutom Frankrike. Spana in trailern nedan:

Berlinoir-trilogin av Reinhard Kleist

Ett av de första icke-begagnade album jag köpte sedan jag börjat läsa serier på nytt och den första tyska serien jag köpte var Berlinoir 1: Scherbenmund på Modern Graphics i Kreuzberg i samband med fotbolls-VM 2006. Jag hade kollat upp den på nätet innan och en serie som utspelade sig i ett Berlin styrt av vampyrer och dessutom var elegant tecknad var omöjlig att motstå. Reinhard Kleist är en av Tysklands just nu mest framgångsrika serieskapare medan Tobias O Meissner är mer okänd och inte har skrivit manus till någon serie förutom Berlinoir, han är annars fabriksarbetare/författare, en ovanlig kombo jämfört med franska och amerikanska manusförfattare. Trilogin innehåller följande delar: Scherbenmund (2003), Mord! (2004) och Narbenstadt (2008).

Första delen av Berlinoir handlar om motståndskämpen Niall som försöker ta ihjäl ledande vampyrer och hur han blir attraherad av en vampyr. I andra delen jagas en mördare i Berlinoir samtidigt som motståndsrörelsens attentat fortsätter och en ny vampyr gör entré med avsikten att göra Berlinoir till en otrevlig plats för de dödliga. I tredje delen är motståndsrörelsen kraftigt försvagad och Berlinoir delas av en mur. Niall gör ett sista försök att förinta vampyrerna.

Som jag kan ha nämnt tidigare så är Reinhard Kleist en av mina absoluta favorittecknare och det är just teckningarna som är trilogins stora behållning. Själva staden Berlinoir har givetvis en central roll och det är framförallt teckningarna av den Metropolis-inspirerade staden (för den som inte vet så är Metropolis en tysk stumfilmsklassiker av Fritz Lang väl värd att se) som är bäst. Det som är sämst i trilogin är dialogrutorna som är just rutor och ibland hade jag svårt att se vem som sa vad, min kackiga tyska underlättade iofs inte heller. Att teckningarna är det bästa innebär inte att storyn i sig är dålig men jag hade höga förväntningar som inte infriades riktigt. Temat är hur tyranneriet utvecklas, det finns alltid någon som vill ha mer makt och de hänsynslösaste tar den oftast. Strävan efter frihet och oförsonligt hat är andra teman som är genomgående. Vissa karaktärer som vampyrledaren Mardocles och Niall är mer komplext skildrade medan vissa som vampyrledaren Rada Cadressis och motståndskämpen Veta inte har samma tvivel kring sina handlingar. Eftersom serien har vampyrer i centrum så jag etiketterat den som skräckserie men den är inte speciellt skrämmande som en vanlig skräckserie utan skräcken handlar mer om masspsykos och hur diktaturer kan dupera befolkningen. Om jag någon gång får för mig att starta förlag är det möjligt att ni får se denna på svenska annars får ni nöja er med att den även finns på franska. En fascinerande serie och otroligt snygg.

The Secrets of Coney Island av Reinhard Kleist

Reinhard Kleist är en av mina favoritecknare och jag har tidigare recenserat hans fantastiska Johnny Cash-biografi Cash- I see a darkness. Kleist är som namnet antyder tysk vilket innebär att man bör behärska tyska för att kunna tillgodogöra sig hans serier. Eller iaf franska då en del titlar även getts i Frankrike. Cash-biografin ska ges ut på engelska av Dark Horse i år tror jag så det finns hopp. I The Secrets of Coney Island berättar Kleist tre kortare historier med den legendariska nöjesparken Coney Island utanför New York som bakgrund.

Det är givetvis vältecknat i Kleists karaktäristiska stil med mycket tusch. Första berättelsen handlar om en outsider bland outsiders, en person utan speciella förmågor bland personer med förmågor. Typ du eller jag i Carnivalé. Andra berättelsen handlar om Mickey Rourke (yes, mannen i The Wrestler som verkar så j-a bra) som möter en underskön kvinna i en bar. Tredje berättelsen handlar om hur några av outsidersen hamnade på Coney Island. Det är en trevlig bagatell som iofs tar upp tyngre ämnen som utanförskap och lite andra existentiella (jag använder iaf inte ord som kontext eller diskurs) funderingar. Med sköna miljör, Coney Island är fascinerande, och lika sköna karaktärer är den klart läsvärd. Så fräscha upp skoltyskan (jag fick f.ö. IG-- på ett prov i gymnasiet) och upptäck Reinhard Kleist. Flera av hans serier går att köpa hos AdLibris.

Cash- I see a darkness av Reinhard Kleist

Reinhard Kleist är en av Tysklands mest produktiva serietecknare. Han slog igenom 1994 med en biografi om HP Lovecraft som belönades med det tyska Max & Moritz Preis 1996. Bland andra verk finns en avslutad trilogi om vampyrer som heter Berlinoir, Das Grauen im Gemaüer baserad på noveller av Lovecraft samt en bok om Elvis där flera andra av de främsta tyska serietecknarna medverkar. Om någon du som läser detta inte vet vem Johnny Cash var så kan jag bara uppmana dig att omgående köpa en skiva med en av världens bästa artister. Reinhard Kleists 224 sidor långa Cash-biografi har blivit en succé i Tyskland.

Serien börjar med några bilder ur en av Cash låtar och fortsätter sedan med att berätta om Cash uppväxt och hur hans karriär startade. Man får även se hur missbruket allt mer präglar Cash liv vilket leder till ett självmordsförsök. Reinhard Kleist skildrar även hur relationen med hans livskamrat June Carter växer fram och cash legendariska spelning på fängelset Folsom. Albumet avslutas med en åldrande cash tillsammans med producenten Rick Parry. Berättelsen avbryts vid flera tillfällen där Kleist har tecknat korta serier utifrån flera Cash låtar bland annat "A boy called Sue" och "The Ballad of Ira Hayes".

Serien är tecknad i Reinhard Kleists karakteristiska stil med mycket tusch. Jag är personligen väldigt förtjust i Reinhard Kleists teckningsstil, han är en av mina personliga favoriter. Han är mycket skicklig på att förmedla känslor och stämningar och här lyckas han verkligen förmedla Johnny Cashs inre demoner och dubbla natur. Hans rastlöshet och drivkraft, på en gång nödvändigt för hans utveckling med som även förde honom mot avgrunden. Reinhard Kleists skildring av en mästare är mästerlig, det är en naken och inträngande skildring av Cash, definitivt ingen hjälteskildring och det är det som gör albumet så bra. Resultatet är en fantastisk biografi om Johnny Cash.