Conan Vol 0- Born on the Battlefields av Kurt Busiek & Greg Ruth

Conan är en klassisk pulp-hjälte skapad av Robert E Howard. Born on the Battlefields är en del av den nystart som Kurt Busiek, mest känd för superhjältar, gett serien på Dark Horse. Serien har blivit en framgång och fått bra kritik. Den klassiska Conan-serien är annars den av Roy Thomas och i alla fall delar av den har getts ut på svenska och om jag inte missminner mig har det funnits en eller flera Conan-tidningar. Conan har f.ö. spelats av Arnold Schwarzenegger i två 80-tals rullar. Jag har bara sett den första och tyckte den var rätt bra, jag har dock inte sett den på över 15 år så jag reserverar mig litta. Born on the Battlefields handlar om barbaren Conans födsel och uppväxt. Hans väg till att bli en stor krigare dvs. en köttig jävel.

Greg Ruths teckningar är bra och når sin höjdpunkt i de olika slag som skildras. Mer finstämda scener lyckas han inte lika bra med. Busiek har använt ett svulstigt och överdrivet språk, framförallt den berättartext som ackompanjerar texten är sådan. Sättet det är skrivet på sätter tillsammans med Ruths teckningar tonen för albumet och därför funkar det riktigt bra framförallt i actionsekvenserna. Conan är nämligen framförallt en serie om en stark och modig man i en hård omgivning. En riktigt gammaldags kämpe. Som det ska vara. Det svulstiga språket till trots så tycker jag även att Busiek lyckas när han skildrar de händelser som gör Conan till den man han är. Om man har svårt för svulstigt språk och klyschor bör man undvika Conan, annars är det väl värd att läs för vad den är. En bra actionspäckad fantasyserie.

Nausicaä of the Valley of Wind 1 av Hiyao Miyazaki

Serien utspelar sig i en framtid där människans överutnyttjande av planeten i kombination med krig lett till en ödeläggelse och förstörelse. Stora skogar med svampar som släpper ut giftiga sporer breder ut sig och de överlevande får allt svårare att klara sig och befolkningarna minskar. Nausicaä är en ung prinsessa i ett litet rike i periferin. Hon kan kommunicera med Ohmus, de stora djur som lever i de stora skogarna. Nausicaä dras mot sin vilja in i det krig som två stora imperier startat mot varandra. Samtidigt har kriget och de förbrytelser som följer i dess spår gjort det hela än grisigare. Hayao Miyazaki är mest känd för animefilmerna Spirited Away, Det levande slottet och Min kusin Totoro men har även gjort serier.

Teckningarna är väldigt vackra och för delvis tankarna till amerikanska 30-talsserier och liknar inte den manga som ges ut i Sverige. Berättelsen är fascinerande och Miyazakis vackra teckningar ger den en magisk inramning även om magin bryts av det brutala våldet som kriget för med sig. Det är en fascinerande bild som tecknas av Nausicaäs värld. Skildringen av Nausicaä är både bra och dålig, på pluskontot finns en fin skildring av en osäker men klok och modig tjej och på minuskontot att det ibland blir lite högtravande och storögt. Att Nausicaä kan kommunicera med naturen leder ibland till att det blir lite väl sockersött och fantastiskt. I övrigt fungerar personskildringen och bakgrunden till hur jorden förstörts bildar en bra fond men den verkliga styrkan ligger i de detaljrika och vackra teckningarna är men serien hade mått bra av ett lite större format. Sammanfattningsvis är Nausicaä en bra äventyrsserie med starka ekologiska förtecken.

Zorn & Dirna #1: Valsverken av Morvan m.fl.

Albumförlaget fortsätter oförtrutet sin utgivning av franska serier med en imponerande regelbundenhet. Efter Det tredje testamentet I och II och Bouncer 1 och 2 samt Sir Arthur Benton 1 så är det dags för en serie av Morvan som bl.a. varit inblandad i nyare delar av klassikern Spirou. Teckarna Bruno Bessadi och Vincent Trannoy är helt okända kort för mig. Serien handlar om en värld där döden besegrats och fångats i en spegel. Kungen som fångade döden befinner sig på en hemlig plats med spegeln och åldras inte längre. Det gör däremot den vanliga befolkningen i övrigt men de dör inte utan ruttnar sakta men säkert. Därför måste de avlivas genom att halshuggas. Detta innebär dock att den som dödar dem får ta över deras själar vilket skapar en del konflikter hos de stackars satar som utför arbetet. Huvudpersoner i serien är syskonen Zorn och Dirna, som är i tio-årsåldern skulle jag tro, som har en magisk kraft som innebär att de faktiskt kan ta död på en människa genom beröring. Zorn och Dirna har genomgått en träning i ett slott och ska nu ut på ett okänt uppdrag.

När man ser omslaget kan man kanske tro att Zorn och Dirna vänder sig till barn innan tonåren men efter en genomläsning står det klart att så inte är fallet. Det här är en brutal serie i en kall värld där avsaknaden av ett värdigt avslut skapat en värld utan empati. Att en av huvudpersonerna, Dirna, dessutom gillar att ta livet av djur och andra är också en överraskning. Serien vänder sig snarare till de som är i tonåren och äldre. Serien är vältecknad om än väl konventionell i en skulle jag säga typisk fransk fantasystil a la Lanfeust de Troy. Teckningarna funkar bra för serien liksom det grymma manuset. Trycket på glansigt papper är bra och det är även översättningen. Det finns ett persongalleri som är bra och säkert kommer att utvecklas framöver med den känslokalle zombieslaktaren Seldnör och den gigantiske bödeln på Valsverken som växlar mellan att kontrolleras av de kvinnliga och manliga själarna som tagit honom i besiktning. Allt som allt en bra serie och det ska bli kul att se vilken roll Zorn & Dirna ska spela och hur de ska befria döden, för jag antar att det är deras uppdrag.

På Shazam har Ferdinand recenserat Zorn & Dirna.

Valhall 14: Muren av Peter Madsen

Muren är den nästa sista delen i Peter Madsens klassiska Valhall-serie. I år är det tänkt att sista delen, Ragnarök, ska komma. Serien påbörjades 1979 så efter 30 år är det alltså dags att knyta ihop säcken tyvärr. Jag har tidigare recenserat Valhall 13: Balladen om Balder på bloggen. Tyvärr verkar både nr 13 och 14 vara slutsålda på nätet men kanske kan exemplar finnas i seriehandlar och bokhandlar. I Danmark är det tänkt att hela serien ska samlas i samlingsvolymer framöver och förhoppningsvis sker samma sak här. Om du inte är en inbiten samlare så rekommenderar jag ditt lokala bibliotek om du vill läsa serien i sin helhet. På danska Serieland.dk finns en intervju med Peter Madsen inför avslutningen av Valhall.

Muren handlar iaf om att gudarna är oroliga för att jättarna ska attackera Asgård. Samtidigt är det dags för Tjalve att bli man och för att räknas som det ska han genomgå ett mandomsprov. När varken Tor eller Oden har tid att ge honom ett uppdrag får han istället ett av fruktabarhetsguden Frej som kärat ner sig i jätten Gerd som går ut på att locka med henne till Asgård. Kruxet är att hon är dotter till den mäktige jätten Gymer. Men med list kan ju det mesta gå... ja, om du inte heter Loke förstås för då skiter det alltid sig.

Peter Madsen är som jag tidigare skrivit en av de absolut främsta teckarna i Norden och albumet är en fröjd rent teckningsmässigt. Färgläggningen är även den suverän. Utöver detta så är Muren det bästa i serien sedan de allra första vilket är anledningen till att jag tycker att det är synd att det snart är slut. Jag tyckte att serien hade börjat gå på tomgång men med Muren så visar Peter Madsen och Henning Kure som skriver manus att det finns mycket berättarglädje kvar. Madsen tar i Muren upp främlingfientlighet och fördomar och driver med detta på ett skönt sätt utan att det känns påklistrat eller pk. Fördomarna finns på båda sidor och ser ungefär likadana ut. Verkligheten anyone? Albumet är riktigt roligt och Loke som läckert sto är verkligen Loke i högform dvs skitkul. Jag gillar verkligen Muren som definitivt är ett av de bättre Valhall-albumen.

Rose av Jeff Smith & Charles Vess

Rose är en prequel till Jeff Smiths numera klassiska serie Bone som Smith publicerade själv genom sitt eget förlag, Cartoon Books. Bone är, vad jag vet, den mest framgångsrika egenpublicerade serien i USA. Bone finns dels i en 1300 sidor fet samlingsvolym, dels i nio trades och dessutom i nio färglagda hardcover-utgåvor. Jag skulle rekommendera den feta samlingsvolymen. Dessutom finns Stupid, Stupid Rat-Tails om Bones förfader Big Johnson Bone.

Rose handlar om granma Roses ungdom, om hon och hennes syster Briar och deras utbildning i The Dreaming som omger att levande. En fara i form av Lord of the Locusts, som en gång i tiden tog kontroll över Mim som vakade över The Dreaming och spred terror på jorden innan drakarna dödade Mim och stängde in anden i berget, är på väg att släppas lös. Vem är det som möjliggör detta? Vad har Rat Cretures med det att göra?

Bone är en av mina absoluta favoritserier. Jag gillar allt i serien, den har det mesta. Så jag hade hyfsat höga förväntningar på Rose. Charles Vess har tecknat i en stil som skiljer sig mycket från Jeff Smiths "cartooniga" stil. Det är vältecknat men samtidigt är det lite stelt, en känsla som dessutom förstärks av att manuset inte är så bra. Dialogen är tråkig och det blir stundtals lite väl näpet. Roses talande hundar ska utgöra någon form av comic relief men det funkar bara hyfsat. Överhuvudtaget är karaktärerna rätt träiga och betydligt tristare än i Bone. Både Rose och Lucius är närmast olidligt präktiga stundtals trots att Rose "busar" till det. Det tar sig tack och lov i slutet när slutstriden kommer och förräderiet framträder. En helt ok serie men den når definitivt inte Bones nivå.