Wish you were here 1: The Innocents av Gipi

The Innocents är liksom efterföljaren en del avFantagraphics Ignatz-serie. Gipi är en av mina favorittecknare och jag har tidigare recenserat Wish you were here 2: They found the car och Aufzeichnungen auf einer Kriegsgeschichte och den senare är ett mästerverk. The Innocents handlar om Gil och hans brorson som egentligen ska ha en kul dag tillsammans med besök på ett nöjesfält. En gammal vän till Gil hör dock av sig och de åker istället för att träffa vännen som suttit i fängelse en längre tid.

Gipis teckningar är som alltid utsökta och stämningsfulla. Dialogen mellan Gil och brorsonen är även den väldigt bra och känns äkta. Berättelsen bryts av genom Gils återblickar till ungdomen och händelserna som ledde till att hans vän Valerio hamnade i fängelse, dessa är tecknade i enbart tunn tusch, de bryter av på ett bra sätt. Serien är liksom efterföljaren i Ignatz-serien en lågmäld historia om relationer och hur slumpartade händelser inverkar på en persons öde och bitterheten över det som blev. En fin serie.

Baobab 1-3 av Igort

Igort är en av mina favvo-serieskapare och en av de jag håller allra högst vad det gäller att utnyttja serieformens inneboende och alltför ofta outnyttjade potential. Jag är mkt förtjust i hans 5 ist die Perfekte Zahl om en åldrande hitman som ska hämnas sin sons död. Baobab är hans bidrag till den fenomenala (iaf det jag läst) Ignatz-serien som han även är redaktör för. Ignatz-albumen är inte bara innehållsmässigt fenomenala utan har även en tilltalande design och kvalitet i papper. Hos Simon säger finns en hyllning till serien.

Baobab beskriver en alternativ utveckling av seriemediet. Baobab börjar 1910 och fokuserar framförallt på den talangfulle serieskaparen Celestino Villarosa som lever i det fiktiva Parador någonstans i Sydamerika. Han har nya idéer om hur serier kan se ut. Man får följa hans relation till systern, bäste vännen Pilade och hans spirande kärlek till Tecla mot bakgrund av diktaturen i Parador. En mindre del upptas av en japansk pojke som heter Hiroshi Tsuda och hittills har det mest handlat om hans relation till sin döende mormor men det är väl ingen vågad gissning att även han kommer att bli serieskapare efter hand. Baobab ska utkomma i 7-8 delar har jag sett någonstans så det finns mycket att se fram emot fortfarande.

Serien är en lågmäld historia om att uppfylla sina drömmar och samtidigt ta hänsyn till de runt om en. Den lågmälda berättelsen har potential att utvecklas framöver, den har blivit alltmer intressant för varje del. Den stora behållningen hittills är Igorts bildlösningar, han varierar mellan konventionell serie i vackra blåtoner och okonventionella sekvenser, också de i vackra blåtoner. Igort lyckas också hålla allt på rätt sida, det blir inte pretto utan bara vackert, vilket iofs inte är så bara. På Fantagraphics hemsida kan du kolla lite i del tre. Baobab är f.ö. ett väldigt speciellt afrikanskt träd som är som gjort för myter.

Fumlig av Jeffrey Brown

Jeffrey Brown var helt okänd för eder bloggare innan Galago basunerade ut att man skulle ge ut hans Clumsy. Seriefrämjandets forum gick i ett kort spinn och flera förklarade att det var en fantastisk serie. Att det var en självbiografisk serie som tecknades i en enligt mig tafflig stil gjorde mig inte speciellt intresserad. Men eftersom jag gillar när svenska förlag ger ut annat än svenska serier så slog jag till på spx09, delvis efter att ha hört Chris Staros från Top Shelf prata med Jeffrey Brown på scenen. Dessutom haffade jag Brown när vi båda stod och väntade på en folkmassa som vällde ut från någon föreställning på Kulturhuset och bad honom signera Fumlig vilket han också gjorde. Då blir det givetvis lite extra kul att läsa den. Dessutom gav Brown ett väldigt sympatiskt och opretentiöst intyck. Så när jag började läsa Fumlig i veckan var det faktiskt med en viss förväntan.

På baksidan av Galagos utgåva står det att Brown tecknar i en enkel och elegant naivistisk stil. Tja, smaken e som baken. Enkelt tecknat är det definitivt men elegant, definitivt inte. De i mina ögon halvkackiga teckningarna är den svagaste delen. Den starkaste delen är ärligheten i berättandet. För att vara väldigt klyschig så är Fumlig en väldigt naken skildring av hans förhållande med Theresa. Han skildrar det utan att mörka förhållandets toppar och dalar. Han skildrar det inte i kronologisk ordning utan lite huller om buller. Jag föredrar egentligen en rakt berättad historia men det funkar bra. Hoppandet gör att man ena stunden läser om hur fint allt är för att i nästa översköljas av ångesten över ett förhållande som är på väg utför. Fumlig är en självbiografisk serie när den är som bäst, den känns ärlig och genuin, här finns inget spekulativt. Efter att jag skrivit klart den här recensionen så sökte jag och läste recensioner på SR, Expressen och Kulturen där recensenterna tyckte att det var en hel del självömkan. Visst, Brown tycker i flera sekvenser synd om sig själv men det är det inget som stör mig och jag brukar störa mig rejält på självbiografiska serier som ägnar sig åt just självömkan. Men jag tycker inte att Brown är självömkande= tycker synd om sig själv och är missförstådd. Istället är han helt enkelt ärlig vilket tar udden av kritiken att serien skulle vara självömkande. Fumlig är f.ö. en lysande titel på en bra serie som överraskade mig positivt.

Too cool to be forgotten av Alex Robinson

Alex Robinsons album har jag sett på flera listor över förra årets bästa seriealbum. Det låg på inköpslistan men det gör mycket annat oxå. På SPX inledde jag en lam konversation med Chris Staros om när Essex County-samlingen ska släppas. I hardcover förstås. För jag sa att jag gillade hardcovers. Vilket jag gör. Då föreslog Staros just Too cool to be forgotten och vem är jag då att säga emot. Albumet handlar om Andy Wicks, en medelålders man som testat allt för att sluta röka. Nu har frugan hansas dragit med honom till en hypnotisör för att på så sätt bli av med röksuget. Andy är skeptisk men sjunker in i hypnosen och vaknar upp tillbakaflyttad till sin high school tid och tvingas återuppleva den plågsamma tonårstiden sin tonårskropp men med sitt medelålders "tänk" (jo, jag hatar oxå ordet). Andy är övertygad om att om han bara låter bli att röka så ordnar sig allt och han får komma hem, men är det så enkelt?

TCTBF blev en riktigt trevlig överraskning. Karaktärerna är närmast karikatyrmässigt tecknade, jag vet inte hur det såg ut på ett amerikanskt high school på 80-talet men jag antar att det här är rätt nära. Tomårstidens vedermödor är närmast universella och igenkänningsfaktorn är hög. Dialogen är snäppet bättre än teckningarna, som är bra, dialogen är helt enkelt suverän. Jag har sett otaliga high school filmer men TCTBF känns ändå som ett fräsch vilket beror på att den är så genomarbetad. Den är underhållande och skildrar på ett kul sätt tonårslivets vedermödor. I kombination med med Andys medelåders insikter och möjligheter att rätta till sina "misstag" blir det en del kul förvecklingar. Slutet som jag givetvis inte ska avslöja fick det att fuktas i ögonvrån vilket jag inte hade väntat mig efter det jag läst dittills. En serie som verkligen kan rekommendera.

Aufzeichnungen für eine Kriegsgeschichte av Gipi

Berättelsen utspelar sig ett Italien som befinner sig i krig, mellan vilka kriget utspelas är oklart liksom var i Italien berättelsen utspelar sig. Berättelsen kretsar kring de tre vänner Christian, Giuliano och Kleinkaliber från en liten by som inte längre finns som försöker hanka sig fram genom småkriminalitet. De träffar ligaledaren Felix och blir hans hantlangare i en större stad och de tre vännerna bländas av stadens utbud och sin nya status. Berättelsen är framförallt en skildring av deras inbördes relationer och hur de förändras och påverkas av det som händer runt dem. Italienaren Gipi vann stora priset vid seriefestivalen i Angouleme 2006 för berättelsen och den har översatts till flera språk. Den eleganta tyska utgåvan har textats av svenska Tinet Elmgren. Undvik den kompakta engelska från First Second och satsa på den tyska om det funkar. Jag har tidigare recenserat Gipis The found the car som ingår i Fantagraphics Ignatz-serie. Gipi är tillsammans med bland andra Christophe Blain en av mina stora favoriter.

Jag hade väldigt höga förväntningar på albumet och till min glädje kan jag konstateras att de infriades. Gipi skildrar på ett fint sätt de tre huvudpersonernas inbördes relationer och utveckling. Bakgrunden är med ett krig som utkämpas på oklara grunder ger berättelsen en passande inramning. Jag gillar teckningarna som är en blandning mellan enkelt tecknade personer och vackra bakgrunder målade med vattenfärg. De tre huvudpersonerna skildras på ett trovärdigt sätt med värme och djup även om man inte helt får klart för sig deras bakgrund och varför de agerar som de gör. Det finns både en otäck stämning och en ovisshet vad som ska hända genom albumet. Berättelsen är indelad i tre delar där de båda första är de klart bästa, den tredje delen drar ner helhetsintrycket något men är ändå riktigt bra. Appunti per una storia di guerra är inget annat än ett mästerverk som måste upplevas. Jag måste även nämna formgivningen av den tyska utgåvan som är så elegant som ett häftat album kan bli. Omslaget är tjockt och tryckt på ett papper som på ett mycket bra sätt framhäver det vackra omslaget. Likaså är pappret i albumet tjockt och andas lyx. En kanonutgåva som är en fröjd att titta på och som lyfter hela upplevelsen.

Isaac the Pirate 2: The Capital av Christophe Blain

Blain är numera en av mina absoluta favvo-serieskapare. Både Gus & His Gang och första delen av Isaac the Pirate är helt suveräna. Speed Abater är även den bra. The Capital är givetvis helt underbart tecknad och dialogen är suverän. Dialogen är verkligen Blains signum. Trots att det på ytan är en äventyrsberättelse är det relationerna som är det egentliga fokuset. När jag läste den andra volymen (del tre och fyra på franska) så insåg jag att serien är en karaktärsstudie av huvudpersonen Isaac Sofer. Det tänkte jag inte på när jag läste första delen men här blir det desto tydligare. Isaac är en självupptagen målare som blir alltmer intresserad av ett annat liv, först piratlivet men sedan framförallt livet som bov i Paris, alltmedan han trånar efter kvinnor i allmänhet och Alice i synnerhet. Även hans sidekick Jack är en intressant person med sin karaktäristiskt stora näsa. Storyn börjar givetvis där den förra slutade på piratskeppet där galenskapen ökar i takt med kylan men sedan övergår serien till att fokusera på relationen mellan Isaac och Jack, ett i början av serien oförutsebart radarpar, och deras resa mot Paris och tillvaro där. Ingen av dem är speciellt sympatisk men Blain lyckas ändå få mig att känna sympati för dem och därmed engagera mig i berättelsen. Isaac the Pirate är helt enkelt ett måste att läsa. Så gör det!

Isaac the Pirate: To Exotic Lands av Christophe Blain

Christophe Blain är en av mina absoluta favorittecknare. Jag har tidigare läst Speed Abater och Gus & His Gang varav framförallt den senare är en helt suverän serie. För den som vill läsa en intervju med Blain så publicerade Newsarama en i höstas. Isaac the Pirate har getts i fem album i Frankrike. To Exotic Lands samlar de två första. Serien handlar om den unge konstnären Isaac som strävar efter att slå igenom vilket han är övertygad om att han ska göra. Han bor ihop med sin ungdomskärlek Alice. En av hans favoriter är marinmålaren Duffy och när han själv får ett erbjudande om att följa med på ett skepp är han inte sen att hänga på. Tyvärr för honom så visar det sig att det är en pirat han ska jobba åt. Han fastnar dock för livet till sjöss och hänger på piratkaptenen som ska leta skatter i Antarktis. På hemmaplan blir hans kära Alice uppvaktad av en annan. Äventyr och kammardrama i ett alltså.

Isaac the Pirate är givetvis en underbar serie, vid en första anblick verkar det vara en äventyrsserie vilket det också är men framförallt är den liksom Gus & His Gang en relationsserie. Teckningarna är liksom alltid med Blain fulla av energi och dessutom är färgläggningen exemplarisk. Färgstarka karaktärer 0ch underbart skildrade miljöer förhöjer upplevelsen ytterligare. Förutom teckningarna så är dialogen Blains starkaste kort (jo han är bra på allt) och det finns några underbara replikskiften i serien som du kommer att upptäcka när du läser den. För det rekommenderar jag verkligen att du gör. Jag tycker att första delen av Gus & His Gang är bättre men detta måste vara en av de bästa franska serier som gjorts på 2000-talet och absolut en av de bästa som finns tillgänglig på engelska. Det här är den nya franska serievågen när den är som bäst.

Slow Storm av Danica Novgorodoff

Slow Storm är Novgorodoffs debut och gav ut av First Second 2008, förlaget är f.ö Novgorodoffs arbetsgivare, hon arbetar som designer. Slow Storm handlar om en ensam kvinnlig brandmans, Ursa Crain, möte med en lika ensam mexikansk illegalist, Rafi. Båda två har dessutom inre demoner av olika slag att slåss mot. Titeln anspelar både på de stormar som härjar Kentucky och huvudpersonernas känslor. Albumet är i färg och på 170 sidor.

Det som lockade mig att köpa albumet var dels teckningarna i vattenfärg, dels det vackra omslaget. Jag gillar teckningarna i albumet, hon lyckas bra med att skapa atmosfär och skildra de känslor som sällan uttalas men som finns där. Novgorodoff blandar realistiska scener med drömsekvenser på ett naturligt sätt, de går hand i hand genom berättelsen. Det ord som bäst speglar albumet är lågmäld. Skildringen av huvudpersonerna och deras möten är verkligen lågmäld i ordets bästa bemärkelse. Utan stora åthävor lyckas hon skildra huvudpersonernas utanförskap och längtan efter något annat, deras längtan bort. Tempot i berättelsen är lågt, hon tar sig verkligen tid att berätta den, stundtals kan det var lite segt men det är värt det. En lågmäld och finstämd historia med ett djup som är sällsynt. En lyckad och vacker debut.

Ganges 2 av Kevin Huzenga

Igår drabbades jag av plötslig yrsel och lätt illamånde. Skälet till det var för lite sömn, dels pga min sambos utsvävningar dels av min dotters ovilja att sova i egen säng. Att jag sedan sprungit upp och ner i pulkabacken som Captain America gjorde inte saken bättre, eller all snöskottning för den delen. Jag blev närmast apatisk och orkade inte blogga utan slöade framför drottningarna av sekundärskam, Mia och Klara, samt psyk-serien Nip/Tuck. Orkade inte ens läsa serier. Så här kvällen efter börjar jag känna mig som människa igen och därmed bloggbar.

Jag har tidigare recenserat Ganges 1 som jag gillade och såg därför fram emot att läsa Ganges 2, också den en del av Fantagraphics fantastiska Ignatz-serie. Serien inleds med några sidor med ett dataspel för att därefter fortsätta med Glenn Ganges (tydligen heter de inte bara Glenn i Göteborg) arbete på ett it-företag under it-boomen, dels skildras arbetet på företaget och relationerna där men även det shoot-em-up spel som större delen av personalen spelar med besatthet efter arbetsdagens slut.

Kevin Huizenga är en mycket skicklig tecknare, inte bara vad det gäller att utnyttja seriemediets möjligheter utan även att förmedla stämningar och karaktärernas känslor. Man förs in i berättelsen och den känns genuin, både som vardagsbetraktelse och som beskrivning av en epok är den suverän. Huzenga lyckas även göra medarbetarnas dataspelande intressant något som borde vara svårt. Hur intressant borde det egentligen vara att skildra ett dataspel i en serie? Även skildringen av it-boomen är klockren, just så som det skildras kan jag tänka mig att det var. Relationerna mellan medarbetarna och chefen känns universella och just skildringen av Glenns chef är en av höjdpunkterna, även för en chef är han ovanligt full av floskler. Min favoritsekvens i detta sekvenskonst album är när Glenn ljuger för sin sambo och säger att de bara spelat dataspel några gånger av alla de tillfällen han jobbat över vilket får till följd att hans näsa växer som Pinocchios. Det finns många fler pärlor som den för detta är en fantastisk serie. Läs den. Nu.

Ganges 1 av Kevin Huizenga

Ganges 1 är en del av Fantagrahics Igantz-serie som görs tillsammans med bland andra Coconino Press. Jag hade läst att Ganges 2 var ett av förra årets bästa album men hade egentligen inte kollat upp dem mer men när jag såg dem på Seriezonen så slog jag till. Albumet handlar om Glenn Ganges, det måste vara ett av de skönaste namnen på en seriekaraktär, och hans vardagsfilosoferande. Albumet skildrar en rad vardagshändelser som helt enkelt blir lite knäppare eftersom de ackompanjeras av Glenn Ganges funderingar. Figurerna är tecknade i vad jag skulle beskriva som en typisk seriestrip-stil, det som förhöjer det är de sköna blåtonerna. Det bästa vad gäller teckningarna är att Kevin Huizenga verkligen lyckas ta tillvara serieformens möjligheter något som långt ifrån alla serieskapare lyckas med. Albumet är rätt kul och det är Glenn Ganges och hans knäppa tankar som hela tiden vandrar iväg som är höjdpunkten. I hans huvud så blir killen som till Ganges irritation bara kastar snaskpapper på marken en framtida diktator, i hans huvud är steget inte långt. Vem har inte låtit tankarna spåra ur så? Huizenga lyckas även fånga Glenns och hustruns försök att kommunicera med varandra och hur olika de uppfattar saker och ting. När Glenn ligger bredvid Wendy i sängen tänker han på hur många andra som måste vara i samma situation och att han hoppas att de har det bra och sen vandrar tankarna iväg till hur hemskt det skulle vara om något hände Wendy. Den sista scenen i albumet är onekligen väldigt vacker. Ganges 1 är ett underbart album om de små vardagsdetaljerna, en väldigt varm berättelse. En blåsippa i den stora serieskogen.