Fantomen 16-20/2009

Så var det dags för en genomgång av senaste Fantan-numren sedan jag betat av dem nu i veckan. Det bästa Fantomen-äventyret var självklart Romerska legender 2: Hämndens pris av Reimerthi och Leppänen. Bra tecknat och en grym och bra handling. Ett av de bästa äventyren på längre. Minerva Brooks får gärna fortsätta med sina utgrävningar. Reprisen i nr 17, Mysteriet på Cape Cod är okej mest för spökena och Lee Falk-lookaliken. I grunden är det dock ett dussinäventyr om bankrånare. Hyenornas herre i nr 18 överraskar mig positivt med en bra berättelse om utanförskap och hämnd. Lite som Mowgli fast grym om en pojke som lämnas att dö sedan han dels fötts med blålila hud och dels med en tass istället för en hand. Inget nytt för Fantomen men det hela är bra gjort av Reimerthi & Bade. I nr 19-20 heter äventyret Pirater föröver 1: Sjukvårdsskeppet av DePaul & Boix är tyvärr Fantomen på rejäl tomgång. Pirater kapar ett fartyg och Fantomen nitar dem. Slut. Gravvalvets hemlighet i samma nummer är ett av Falk & Barrys bättre senare äventyr. Lite småhumoristiskt om en förälskad Fantomen (den 13:e).

Bland biserierna är höjdpunkten givetvis det nya Thorgal-äventyret Tors sköld. Bra och fantasifull intrig kombinerat med snygga teckningar ger mig en riktigt trevlig läsupplevelse. Thorgal måste definitivt vara en av de bästa pågående europeiska albumserierna om inte den bästa. Men jag lider lite med Thorgal, han får ju aldrig lugn och ro. Blixt Gordon av Dan Barry är okej, hyfsad intrig och snygga teckningar. Jag hade dock föredragit Alex Raymonds version. Spirou-äventyren De svarta hattarna och Gränsmysteriet är båda underhållande och småroliga bagateller. Däremot är det verkligen dags att skippa en allt tröttare Herman Hedning, skämten har gått på tomgång i bra många år nu. En bättre svensk humorserie borde gå att uppbringa.

Till alla jag legat med av Mikael Sol

Ännu en svensk självbiografisk serie. Denna gång om en (relativt) ung man som fläker ut sina sexupplevelser sedan det tagit slut med tjejen han älskar. Dessutom tecknad i en ganska enkel och "cartoony" stil. Behöver Sverige verkligen det? Albumet är iaf Mikael Sols debut. Mikael Sol är för mig mest förknippad med fanzinerecensionerna i Bild & Bubbla. Nå, behöver Sverige det här albumet? Ja :) Jag hade verkligen inga förväntningar på albumet utan läste det mest som en del av min "låna svenska serier som kom ut i våras" för att se om det finns något läsvärt.

Den enkla teckningsstilen funkar bra och harmonierar väl med seriens verkliga styrka, dialogen. Det är dialogen som gör serien så bra, det var länge sedan jag skrattade så mycket när jag läste en serie. Sol delar öppenhjärtigt med sig av sina upplevelser på ett som det verkar ärligt sätt, för han framstår oftast inte som så sympatisk även om jag tror att de flesta kan känna igen sig i hans knäppa och roliga tankar. Trots temat lyckas Sol också undvika att det hela blir spekulativt trots att han lämnar ut de han haft sex med. Nu är iofs inte allt roligt vilket inte är meningen, både början och slutet är rätt sorgliga och brutalt självutlämnande. En riktigt bra självbiografi som verkligen överraskade mig positivt.

Fulheten av Nanna Johansson

Nanna Johanssons Fulheten har rönt en hel del uppmärksamhet i diverse tidningar. Igår förekom hon dessutom i en längre artikel om seriestaden Malmö i DN. I den lokala gratisblaskan är hennes serier en av få ljuspunkter. Jag har inte besökt hennes hemsida men var alltså inte helt obekant med hennes serier och lät mig följaktligen inte heller avskräckas av det föga inbjudande omslaget. Nanna Johansson tecknar i en enkel stil, som dock inte liktydig med titeln på albumet. De enkla teckningarna fyller sin funktion väl, här är det innehållet som räknas. Detta blir nästan lite övertydligt genom den första bilden.

Johansson driver med en rad olika företeelser men fokus är på könsroller. Ett tacksamt område i ett fortfarande ojämnställt land. Oavsett vad hon driver med så lyckas hon bra. Allt är inte kul men en hel del är det, även om skrattet ibland fastnar lite. Genom att vända på könsrollerna lyckas Johansson på ett enkelt och tydligt sätt visa på problemet med ojämnlikheten mellan män och kvinnor. Pojkar utsatta för hedersproblematik, en våldtagen gubbe och en tokraggande brud på krogen är klockrena. Fulheten borde faktiskt användas som undervisningsmaterial. Läs den, skratta och tänk ett steg längre.

Jag tycker alltså att Fulheten är bra men samtidigt så känner jag mig i egenskap av vit heterosexuell man kränkt vilket givetvis ingen kan ifrågasätta. Idag känns det dock okej, min sambo är och tittar på apor med vår dotter medan jag gör mer manliga saker här hemma som att luta trappan och rulla 83 köttbullar av finaste fläskfärs. Det är skönt att veta att könsrollerna i ens egna liv är som de ska vara, det behövs i en föränderlig omvärld.

Så jävla normal av Nina Hemmingsson

Jag är din flickvän nu innebar ett stort genombrott för Hemmingsson. Jag gillade framförallt enrutingarna i samlingen. Samlingen kom dock ut 2006 och en uppföljare har därför varit efterlängtad. Så jävla normal är inte den uppföljaren utan teckningar av Hemmingsson 2006-2009 om hur hon mått. Ska man tro teckningarna så har hon inte mått så jävla bra. Det är mycket ångest och otrevligheter. Nu är antagligen en del av teckningarna en spegling av omvärlden iofs. Tyvärr gör blandningen av teman i teckningarna att samlingen känns spretig. En hel del känns också som kladd utan större funderingar bakom, en stundens ingivelse. Det kanske kan tyckas intressant men de är inte intressanta. Samlingen blir helt enkelt rätt ointressant. Synd eftersom Hemmingsson redan visat sin talang. Jag väntar fortfarande på någon form av jävla uppföljare.

Det är bara lite AIDS av Sara Granér

Sara Granér hyllades både här och där under våren som sig bör när pressen får recensera en vänsterfeminists betraktelser. En annan som hyllats på landets kultursidor är Liv Strömquist vars serier jag mest blir trött av att läsa. Jag håller med henne i rätt mycket även om vänsterretoriken gör mig lite trött. Tröttast blir jag dock av att hon vill hamra in att hon vet hur allt egentligen är. Det var därför med viss bävan jag läste Granérs debut. Visst finns det vänsterretorik här också (den är ju trots allt utgiven på Galago) men framförallt är albumet en skönt absurd drift med könsroller, föräldraskap och överheter. Just ordet absurt är egentligen den enda sammanfattning som behövs. Albumet är inte roligt hela tiden men till största delen är det kul. Typ eftertänksamma leenden och ibland skratt. Sara Granér besitter en sällsynt förmåga att dissekera samhället och synliggöra det som jag oftast inte reflekterar över i vardagen. Teckningarna då? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Störda är väl det som närmast beskriver dem. Lika störda som underhållande. Färgkompositionen i bilderna är suverän. Jag gillar verkligen Granés teckningar. Fantasifulla/ sjuka bildsekvenser finns det många av. Mina farhågor angående albumet besanndes inte utan Det är bara lite AIDS är ett sjukt underhållande album. Absurt. Liksom att dra alla över en kam.

Bild & Bubbla nr 179

Jag hade inga högre förväntningar på nya numret av Bubblan av den enkla anledningen att flera av texterna handlade om serier jag inte är så intresserad av. Fredrik Strömbergs text om serieinslaget i det amerikanska presidentvalet är en intressant genomgång av hur framförallt Obama blivit avbildad och hur olika serieskapare tagit ställning. Än intressantare är samme Strömbergs intervju med Gunnar Krantz där det för en oinvigd som eder bloggare blir lite klarare vad Kulturrådets bedömningar grundar sig på samt det mörka moln som tornar upp sig i form av den nya kulturutredningen. Paul Gravetts genomgång av realistiska serier som getts ut på sistone är alltför splittrad för att det ska bli intressant, Gravett som oftast är bra försöker få med alltför mycket i artiklen och det saknas helt djup. Att Ted Rall förväxlats med Emmanuel Guibert får nog Bubblan-redaktionen ta på sig. Skämmes.

Den första längre texten om mangastudion Yokaj är betydligt intressantare än jag förväntat mig, mycket tack vare att Strömberg låter personerna bakom Yokaj prata relativt fritt vilket leder till en bra och öppenhjärtig intervju. Eftersom intervjun uppenbarligen gjordes vid förra årets bokmässa hade det varit på sin plats med en uppdatering av läget för studion och kring försäljningen av Kick off! när det nu gått så lång tid innan publicering. Det här problemet har förekommit under hela tiden jag läst Bubblan (sen 2006) pga förseningarna. Jag hoppas att detta är ett övergående problem. Bubblan behöver inte alltid vara tokaktuell men ett år sedan intervju är lite väl mkt. Serien om arbetet i studion är trevligt tecknad och skönt självironisk.

Göran Sembs genomgång av superhjältefilmer börjar lite knackigt men tar sig på slutet. Jag gillar framförallt att han gång på gång bankar in budskapet att seriekonsten är ett bättre sätt att förmedla något än filmkonsten eftersom man i en helt annan utsträckning kan tillgodogöra sig verket i sin egen takt. Huvudet på spiken. The 99 är en intressant företeelse och Calle Hedréns intervju med skaparen av serien är intressant, det är sällan man läser om serier utanför Europa, USA eller Japan även om serien är tokamerikansk i sin teckningsstil. Om Kick off! intervjun var lite daterad så är det suverän tajming att det finns en rapport från Angouleme snyggt tecknad av högaktuella Joanna Hellgren.

Intervjun med Johan Wanloo som beskriver hur han skapar sina serier och om alla de idéer som ploppar upp är underhållande. När jag såg att det var just Wanloo som stod för det här numrets skissektion tänkte jag hur intressant kan det bli och förberedde en sågning av skissdelen som inslag i Bubblan. Nu blev den instället en av de bättre tack vare att Wanloo har så sjukt mycket knäppa och roliga idéer (ingen nyhet men ändå). Jag tycker nog ändå att skissektionen tar upp väl mycket plats och tycker inte att den måste vara med i varje nummer. Numrets höjdpunkt är givetvis Cyril Hellmanns intervju med legenden Rolf Classon om hans dryga 30 år i Seriesveriges tjänst. Intressant både vad gäller dåtid och framtid. Att Classon var så avigt inställd till Rocky först kände jag inte till men det var ju rätt kul.

Jimmy Wallins och Germund von Woverns serieintervju med Bud Grace är kul och överraskar även den positivt och Wallins teckningar är som vanligt riktigt bra. Recensionsdelen är bra, nu är det recensioner och inte kåserier. Jag blir dock lite sur när jag läser Nicolas Krizans recension av Aldrig godnatt efter jag själv skulle vilja skriva lika bra recensioner. Mikael Sol är kanske snällare än någonsin i fanzinerecensionerna och verkar nu har fullbordat en vandring som gått från dryg besserwisser till vänlig folkskolefröken vad gäller recensionerna. Vad händer framöver?

Allt som allt (jag kommer inte på något bättre uttryck) ett nummer som var klart bättre än vad jag trodde. Jag hoppas verkligen att den förseningen var en engångsföreteelse så inte redaktionen faller tillbaka i gamla synder nu när det gått så bra. Nästa nummer ser jag framemot så då kanske jag blir lite besviken och får gnälla lite, det är mer mitt naturliga tillstånd. Inte ens om jag försöker skulle jag dock kunna gnälla på Niklas Askers togksnygga omslag. Avslutningsvis vill jag bara be om ursäkt för att ordet intressant förekommer oftare än bajslåtar på Radio Rix.

Vimmelgrind 3: Det stora snöovädret av Mats Källblad

Vimmelgrind är en av de där bortglömda pärlorna som inte fått den uppmärksamhet som den förtjänat. Jag har tidigare recenserat Dillfälten och Mutterloppet i samma serie som båda är helt underbara. Mats Källblad har även gjort Vakna laglös som är en helt fantastisk serie och den bästa svenska serie jag läst. Den senaste utgivna delen i hans serie om avfolkningsorten Vimmelgrind (och förhoppningsvis inte den sista) är Det stora snoövädret som Komika gav ut 2007. Källblad är min favorit bland svenska serieskapare och Det stora snöovädret gör mig inte besviken.

Som titeln antyder så drar ett rejält snoöväder in över Vimmelgrind vilket skapar lite dramatik. Kapten Reko får slut på bränne till kaminen, Auroras häst fastnar i snön och fru Sänke tuppar av och Cykel-Frasse tvingas återuppväcka sin fars dröm. Teckningarna är liksom tidigare eminenta och Källblad har en helt underbar stil. Seriens stora styrka ligger givetvis i de helt underbara karaktärerna. Dialogen sitter som en smäck. Detta kombinerat med den sedvanliga värmen och vemodigheten gör Det stora snöovädret till ett helt suveränt album. Den allra roligaste sekvensen i alla Vimmelgrind-album kommer f.ö. på sidan 43 där Gobben Röök är riktigt odräglig. Det är inte bara jag som gillar Vimmelgrind, om du inte läst serien (vilket du verkligen borde göra) så se den här tråden från Serieforum. Vimmelgrind är definitivt den bästa albumserien i Sverige.

Trollkungen av Kolbeinn Karlsson

Kolbeinn Karlsson är en av Sveriges mest säregna serieskapare å mest hypade. Hans fanzin In these woods we are Ewok Kings var det kanske mest omtalade på spx08. Det är just det fanzinet och lite annat som samlats i Trollkungen som Galago gav ut i samband med spx09. Jag gillar verkligen Kolbeinn Karlssons teckningar. Det är oerhört snyggt och en fröjd att bläddra igenom. Jag skulle nog gå så långt som att beskriva hans stil som helt unik. Det ord som mer än något annat sammanfattar Trollkungen är surrealistiskt. Jag har läst albumet två gånger nu men jag blir fortfarande inte klok på det och de flesta historierna i det ger mig ingenting. Den rakaste historien (vilket inte betyder enkel här) är den om de två håriga männen som styrketränar och har sex som en hyllning till skogen. Skogen låter dem under en ceremoni föda ett barn var som de uppfostrar så att de ska också ska leva i skogen. Det hela ballar ur och här börjar jag fundera lite kring besatthet och viljan att överföra sin egen perfekta livsstil till sin avkomma och därav följande föräldrauppror. De andra sekvenserna förstår jag ingenting av. Det är helt enkelt för surrealistiskt. Det finns säkert någon mening med serierna men mig ger de ingenting. En fråga dyker upp i mitt huvud på sista sidan: Har skogen bytt favoriter? Gillar du inte artsy serier så håll dig långt borta från den här, gillar du surrealistiska serier så är detta en guldgruva.

Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting

Det finns inget annat album som jag skrivit så mycket om på bloggen som just Gängkrig 145. Å nu är det dags för en recension. Det var med en viss spänning som jag stack inom den lokala boklådan och köpte mitt ex. Serien kretsar kring krimmot Mahmud vars syster blir våldtagen och detta triggar då igång en hämndspiral som leder till ett fullskaligt gängkrig i södra Stockholm. En annan huvudperson är den arketypiske svenske tv-snuten, Martin Hägerström, en arbetsnarkoman som försöker stoppa det eskalerande gängkriget.

Jag hade väldigt höga förväntningar på det här albumet. Snabba cash är en suverän bok vilket tar emot lite att erkänna eftersom Lapidus är jurist. Peter Bergting är en av Sveriges bästa tecknare. Så resultatet borde bara kunna bli bra eller? Å visst blev resultatet bra. Bergtings teckningar och bildkompositioner är bra och den excellenta färgläggningen bidrar på ett suveränt sätt att få till den rätta atmosfären. Lapidus manus är bra och precis som man kunde vänta sig så passar hans korthuggna stil perfekt till serieformatet. Berättelsen i sig är inte lika bra som Snabba cash men hur många berättelser är det? Det är just spänningen från Snabba cash som inte riktigt infinner sig men det är ändå drag i albumet, framförallt biljakten är snygg. Lapidus lyckas även här skapa flerdimensionella karaktärer vilket lyfter albumet, enda plumpen är polisen, Hägerström, en karaktär som det tretton på dussinet av i svenska deckare. Det finns en sekvens är extra kul, den där Leif GW är med i ett inslag från Efterlyst om det pågående gängkriget, där både Lapidus verkligen lyckats fånga den underhållande GW. Gängkrig 145 är en riktigt bra serie av hög internationell klass och jag hoppas att Lapidus/Bergting fått mersmak för det har iaf jag fått. Jag vill ha mer.

Comic Royale 3

Det här blir första gången jag recenserar ett fanzine på bloggen. Comic Royale 3 är ett mycket ambitiöst fanzin, något som blir allt vanligare. Redaktörer och i pocketform. Inga sladdriga häftade A4/B5 här inte. CR 3 är efterföljaren till CR 1 och CR 2. Ganska logiskt. CR 1 har jag inte läst men jämfört med CR 2 så är CR 3 ett steg framåt. Även om ambitionsnivån enligt föreningen som heter just Comic Royale är hög och resultatet enligt de själva riktigt bra så är det här ändå ett fanzin. Ett fanzin kan givetvis vara alldeles, alldeles underbart... men oftast är det inte så. Vilket inte är så konstigt för ett fanzine är ofta en serieskapares första stapplande steg, det finns ingen redaktör som granskat innehållet för att få det så bra som möjligt. Här finns iofs en redaktion men jag har svårt att tänka mig att de varit speciellt hårda mot föreningens medlemmar. De flesta medlemmarna går/har gått Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle men föreningen är helt fristående från programmet. Jag var på CR3:s releasefest, en trevlig tillställning. Jag pratade kort med två av redaktörerna och de pratade om någon form av hatrecension som drabbat CR2. Jag kan lova att det här inte blir någon hatrecension men kritisk kommer jag ändå att vara stundtals.

Först ut är Amanda Niklasson med Sötsak, en söt historia om en tjej som ska baka tårta. Trevlig både till innehåll och rent teckningsmässigt. Alex Kalabakov har snygga bildlösningar i sin serie Yla och viska om en varg och en människa men teckningsstilen och innehållet är inte lika bra, men ändå en helt okej serie. Linton Rubinos Balticum Man är en av de längre serierna men tyvärr gillar jag varken teckningar eller berättelsen i sig. Efraim Ramséns Öga för öga om en polis är habilt tecknad i mangastil med en twist på slutet. Kalle Landegrens Pjäsen påminner mig om Pontus Lunkvist i sitt äckel, helt okej tecknat och fantasifullt. Anna Werles Ökenelefanterna är tecknad i läroboksstil och serien är just en läroboksserie. Mangainfluerade Eye of the beholder av Johan Qvicker är en skum skapelse om meningslöst våld som jag inte greppar. Ölien av Emil Biltmark tilltalar mig varken bildmässigt eller manusmässigt även om tanken på öl som ett sätt till förbrödring mellan en alien och redneck är kul. Johan Jergner-Ekvervik har jag stött på tidigare och han är en av de mest intressanta nya tecknarna vi har i landet. Rent bildmässigt är det suveränt, både sett till teckningar och form. Han besitter verkligen förmågan att utnyttja serieformens inneboende potential. Berättelsen i sig är däremot rätt ointressant men det ska bli intressant att se vad han gör framöver. Kristian Hägglunds Liv på spel handlar om en möjlighet att förändra sitt liv och är okej tecknad men väl prettofilosofisk. Deja vu av David Linde är snygg där man följer två kids parallellt fram till en olycka. Lina Blixt gillar jag skarpt, hennes suggestiva och vackra SCS262 är vackert genomförd både vad det gäller berättelsen och teckningarna. Henne vill jag gärna läsa mer av.

Cirque du Sogne av Fyffe Liegnell är bra rent berättarmässigt men framförallt grafiskt där hon tar tillvara serieformens möjligheter på ett nytt och innovativt sätt, jag kan inte komma på någon på rak arm som gjort något liknande. Jenny Laev Alféns Herr Björns försvinnande faller mig inte i smaken varken sett till berättelsen eller teckningarna även om bildkompositionen i sig är skicklig. Simon Lindwalls Woodland (bilden ovan) är stämningsfullt tecknad men skum. Brevet av Emily Ryan är nog samlingens bästa serie. Snyggt tecknad i konventionell mangastil men det som imponerar mest är hur skickligt hon berättar historien om hur några internatpojkar försöker posta ett brev för att undgå skolans censur, hon lyckas skapa både äventyr och spänning av en i grunden väldigt enkel idé. Mycket bra gjort. Gustaf Lords serie Virus om en snubbe som förstörs av ett virus ger mig inget. Frusna hjärtan 2000 av Simon Palmér är lite stelt tecknad i en "kantig" superhjältestil men slagsmålet i serien är snyggt gjort. Äventyrsserien Zonfarare 3 av Anders Thelin är hyfsat tecknad men den erbarmligt dåliga dialogen sänker intrycket rejält. Simon Pfeiffers Örnen är lite mycket konstserie för min smak. Bosse av Emelie Sandström om en flicka som inte borde få ha husdjur är grym och kul. Rödluvan av Jonathan Gard är snyggt tecknad och framförallt bildkompositionen är snygg, idéen om Rödluvan där dels den klassiska sagan berättas samtidigt som den är en grym teaterföreställning känns fräsch.

Dimma av Elias Fräden Kron är stämningsfull men inte mycket till serie. DFDGS av Alexander Berggren har okej teckningar men berättelsen i sig är inte så bra. Egil Röckners Dejt om en urspårad dejt som ändå slutar bra är snyggt tecknad i snygg stil och även dialogen är bra. Olov Redmalms Stadsrå är en bra idé som är bra genomförd. Flickan och råttan av Kristin Gerth är mest flummig men jag gillar konstigt nog hennes spröda teckningsstil utan detaljer. Rolle av Martina Ekeberg faller mig inte i smaken, ointressant berättelse och lite stelt tecknat. Linus Remahls Symfoni är snygg rent bildmässigt men lite för flumfilosofisk. Elin Hjulströms East Clintwood förstår jag lika lite meningen med som Tom Waldtons Häst får hund. Så lunka vi så småningom av Elias Olsson är buskishumor jag har svårt för. Joakim Burholms Montören i Krakow är lite halvtaskigt tecknad men historien är stark om mod. Grodflickan av Daniel Olsén är snyggt tecknad men skum.

Allt som allt ett trevligt fanzine med blandad kvalité men några av serieskaparna kommer att gå långt.

Dödvatten av Lars Krantz

Dödvatten är Lars Krantz debut i albumform och utgiven av Kolik förlag. På Komika Magasin finns två andra serier av honom, Falköpingsbladet, som är en intrdoduktion till Bunkerfeber. Dödvatten handlar om Lars Krantz men det är ingen självbiografisk skildring (tack och lov för serieskaparens del). Serien handlar om hur vanvettet griper tag om huvudpersonen sedan han fiskat och ätit ål från Bjärsjö som enligt en lokal legend är hemsökt. Den tilltagande galenskapen får stora konsekvenser även för hans omgivning.

Lars Krantz är en rasande skicklig tecknare, en galen naturkraft vars teckningar verkligen är till för att skildra just vansinne. Hans stil är intill förvillelse lik Charles Burns. Jepp, the Charles Burns. Hög klass rakt igenom alltså. Lars Krantz var med på skräckpanelen på spx09 men var den som pratade minst. Han fick iaf sagt att han gillar skräck som innebär mycket närbilder på äckliga saker. Å det finns det ett överflöd av i serien. Lars Krantz lyckas också med det viktigaste när man sysslar med skräck, han skräms. Jag tycker att det bitvis är skrämmande, mörka sjöar med mörka hemligheter skrämmer mig rejält, men framförallt är det ett obehag, ett vanvett som präglar serien. Huvudpersonens pyskiska förfall är skrämmande att betrakta. Teckningsmässigt är det alltså lysande och även manuset fungerar på det stora hela bra. En mycket bra debut av en av Sveriges bästa tecknare som definitivt lovar mer. En ros också till Kolik förlag som jag tror kommer att utvecklas till ett av Sveriges mest intressanta förlag (vilket de väl iofs redan är, doh).

Love Hurts av Kim W Andersson

Något intressant är på väg att hända i det svenska serielandskapet. Självbiografier, vardagsnoveller och humorserier får ge plats för ett mer varierat serielandskap vilket är synnerligen välkommet. Love Hurts är en av de "nya serier" som gör det svenska serielandskapet både vackrare och roligare. Serien har tidigare gått i tidningen Nemi och det är de berättelserna som nu samlas. Albumet innehåller 20 korta historier, alla på temat kärlek och skräck. Kim W Andersson var en av deltagarna i den underhållande diskussionen om "vågen" av svenska skräckserier på spx09. Där gav han en underhållande släng åt självbiografiska serier, något han inte var ensam om där. Me like. Jag shoppade serien på just spx och fick den snyggt signerad. Nu är det dags för en recension.

Love Hurts är tecknad i en konventionell stil som för tankarna till amerikanska mainstreamserier. Å de e så gött. Tuschbög som jag är så är jag less på alla-kan-teckna mentaliteten som präglat seriesverige. Att stilen påminner om amerikansk mainstream är en komplimang. Kim W Andersson är en skicklig tecknare som verkligen kan hantverket. Färgläggningen är riktigt bra och förhöjer läsupplevelsen. Kvalitén på historierna rent manusmässigt skiftar men de flesta är underhållande. Några enstaka är lite skrämmande men det är inte heller tanken utan det är humorn som är det centrala. Jag gapflabbar inte men drar på smilbanden åtskilliga gånger åt de knäppa vändningarna som historierna tar. Historierna utspelar sig i vitt skilda miljöer vilket enbart är ett plus. Mina favoriter är 7, 11, 13 och 17. Vilka det är kan får du se när du läser albumet. För det här är något som de flesta kan uppskatta. Underhållande utan pretentioner. Framöver kommer en längre Love Hurts berättelse betitlad Puppy Love, att döma av den här samlingen har den alla möjligheter att bli riktigt underhållande.

Kackerlacka nr 1/2009

Komika satsar på en "albumtidning", jo det står faktiskt så på hemsidan. Redaktör är serieskaparen Nickan Jonasson som gör strippserier om och med göteborgare. I första numret ingår serier av Malin Biller, Per Teljer, Li Österberg och redaktören själv. Formatet är som en vanlig serietidning fast med tjockare omslag och sidor. Alla serierna är i svartvitt. Första serien är en del av Malin Billers kommande Om någon vrålar i skogen. Biller har en skön teckningsstil och humorn som jag förknippar med henne finns även här bland all svärta och smärta. Serien antar jag är inledningen på hennes kommande serieroman och jag antar att den först ska publiceras här innan den kommer i samlad form. Jag tycker Billers serie är bra men jag hoppas verkligen att den ser bättre ut när den kommer som album för i tidningen så ser det riktigt kackigt ut, ofärdigt helt enkelt. Det känns som någon dålig inskanning. Li Österbergs serie Theia mania är snyggt tecknad i hennes karakterisitiska stil men i övrigt en rätt ointressant serie om en tjejs relationsproblem. Per Teljers serie The Deadly Game handlar om Sveriges garanterat otrevligaste pojklagstränare och är en orgie i otrevligheter och förnedring. Osympatiskt och inte så intressant. Serien är f.ö. tio år gammal, det borde väl funnits någon nyare serie att publicera för jag antar att Kackerlacka vill visa upp aktiva svenska serieskapare eller? Nickan Jonasson har tre bidrag med varav de två första Punk Bourgeois och Saliga äro de ensamma är menlösa och inte säger mig någonting. Den sista, Avsked, om far och son på fruns/moderns begravning är en liten pärla om besvikelser och försoning.

Lite blandad kompott men i stort en besvikelse. Jag förstår inte vad ambitionen är. Att kalla det för en albumtidning tycker jag är missvisande. För mig är en albumtidning antingen som danska Tempo med avslutade album eller en tidning som publicerar delar av ett antal album som sedan avslutas i kommande nummer. Billers serie är iofs en sådan men det framgår inte någonstans i tidningen. De andra verkar inte vara början på något. Varför inte kalla det för en serietidning?

Babian nr 12

Babian är den mest långlivade webserietidningen och en av de få i sitt slag. Jag har läst de senaste nummerna och det har varit lite blandad kompott, både bra å kasst. Temat i nr 12 är barn och uppväxt, även om temat inte finns i alla serierna. Nr 12 vars omslag är riktigt snyggt tecknat av Sara Hansson inleds med en väldigt söt och sympatisk serie av just Sara Hansson om en ung tjej o kille som gillar varandra. Tjejen fixar lite schyssta papperstatueringar som hon smyger över i killens brevinkast. Lika söt som berättelsen är, lika sött är den tecknad. Jag har inte läst något av Sara Hansson tidigare men efter det här läser jag gärna mer. Pelle Forsheds mobbningsbetraktelse är tänkvärd men ger mig inget och jag är inte så förtjust i hans teckningsstil. Daniela Wilks serie Snåljåpen är tecknad i sann alla-kan-teckna anda vilket inte passar en tuschfetischist som jag. Innehållet är inte mycket att yvas över heller. Tom Waldtons serie För övrigt är snyggt tecknad i blåtoner men jag förstår inte riktigt vad den handlar om. Är det om en dysfunktionell familj eller en helt vanligt familj. Barnen verkar iaf lämnas lite vind för våg.

Rebecka Lindbergs Jakten på de försvunna skratten är snyggt tecknad i en blandning mellan Knut Larsson (iofs bara mannens ögon men ändå) och den eminenta Loka Kanarp, inget dåligt betyg. I övrigt är den impotente mannens försök att kompensera för sin impotens utanför hemmet inte så intressant. William Ödman har jag aldrig hört talas om och hans serie Mr Conlin och ett mörker förstår jag ingenting av. Men. Jävlar vad han kan teckna. Tuschfetischisten i mig går i spinn över hans riktigt snygga teckningsstil. Imponerande. Nanna Johansson har slagit stort med Fulheten som jag bara läst utdrag ur i det lokala gratismagasinet men hon brukar träffa rätt. Att vända på könsroller känns inte så originellt, jag har sett det många gånger innan, men hon gör det liksom här oftast bra och det är träffsäkert. Lite trist tecknat men det får man leva med. Aron Landahls serie Flaskpost är snyggt gjord om ensamhet och klaustrofobi men säger mig inte så mkt mer än att min egen klaustrofobi gör sig lite påmind. Å det är inte så illa pinkat. Ett rätt bra nummer men inte deras bästa men det finns som sagt olika slags guldkorn här. Till skillnad från många webserier så är Babian läsvänlig genom att man bara bläddrar neråt, det funkar bättre än många andra lösningar. Babian har också fått någon form av stöd från Kulturrådet vilket är välförtjänt. Redaktörerna Mikael Sol å Adam Boman gör ett bra jobb.

Vimmelgrind 2: Mutterloppet av Mats Källblad

Om du har följt bloggen ett tag, vilket jag givetvis hoppas du har, så vet du att Mats Källblad är en favorit bland svenska serieskapare. Jag har tidigare recenserat Vakna laglös och Vimmelgrind 1:Dillfälten av honom. Två underbara album. Mutterloppet handlar om den årligen återkommande biltävlingen med samma namn i Vimmelgrind. Tävlingen var Vimmelgrinds egen industrialist Järnbloms sista önskan. Tävlingen går ut på att köra så långt som möjligt med sin bil, kruxet är att muttrarna saknas på däcken. Vimmlegrind alla original är på något sätt inblandade i det hela och i potten ligger 6 000 riksdaler.

Mats Källblads allåldersserie Vimmelgrind är sorgligt underskattad och borde enligt mig redan vara något av en klassiker. Efter att ha läst del två är jag bara ännu mer övertygad om seriens storhet. För mig är det viktigt att en serie lyckas förmedla en känsla som lyfter läsningen och det lyckas Källblad med i Mutterloppet. Samma vemodiga och samtidigt varma stämning som finns i Dillfältet återfinns även här och i Mutterloppet. Jag tycker att den sträng av allvar som fanns redan i Dillfälten förstärks ytterligare här. Källblads teckningar och berättelsen formar en hjärtevärmande enhet. Förutom Vimmelgrind och dess omgivningar så är det de underbara karktärerna som lyfter serien. Smaka på namnen: Aurora, Jågert, Kapten Reko, Ingridsson, Hiff, Lasarus, Cykel-Frasse, Nällan, Flackonez m. fl. Helt underbara även de. Införskaffa och läs. Mats Källblad är bland det bästa om inte den bäste vi har i landet.

Du vet att du vill av Malin Biller

Albumet består av strippar och bilder och Malin Biller driver med allt möjligt. Jag är inget fan av att läsa strippserier i samlingar eftersom få strippserier är roliga att läsa i sträck. Inte heller Malin Billers strippar håller för det och jag har läst albumet lite då och då. Jag hade inte läst så mycket av henne tidigare men fick en rolig serie som jag har för mig hette Mitt sommarlov på mejlen för nåt år sedan som var riktigt kul så jag hade hyfsade förväntningar på albumet som bara delvis infriades. Jag har inte läst någon av de tidningar där hennes strippar publicerats så allt var nytt. Omslaget är rejält lökigt och slemma medelålders män har en framträdande roll i ett antal av stripparna. Annars pendlar temana lika mycket som kvalitén på stripparna. De flesta är lite småkul, ett mindre antal riktigt roliga och några riktigt kassa. Vissa skämt har jag sett och hört många gånger innan men ibland har Malin Biller hittat en fräsch vinkling. Det enda genomgående tema jag hittar är Billers fascination för olika former av vulgariteter och det är ju oftast kul. Sammanfattningvis så är det rätt kul men gör sig bäst i väldigt små doser. Biller är dock roligare än majoriteten av de strippserier som går i de stora drakarna som Elvis, Hälge, Andra våningen och allt vad de heter. De humorserier som går i dagstidningarna är enligt mig andra klassens serier och ger mest folk en skev bild av vad serier är.

Rosenhanes äventyr- Kaffe eller te? av Per Demervall

Jag gillar när människor ger sig på projekt som garanterat inte kommer att ge de stora pengarna utan bara genomför det för att de så gärna vill. Per Demervall har gett sig på ett sådant projekt vilket givetvis hedrar honom. Men hur många är egentligen intresserade av en serie om en krögare i Stockholm på 1700-talet som kommer en konspiration mot kaffedrickandet på spåren, allt tecknat elegant i en stil som känns klassiskt fransk och publicerad i det klassiska europeiska albumformatet om 48 sidor? Inte många skulle jag tro.

Innan jag går recenserar Rosenhanes äventyr så tänkte jag ge mig på en kort recension av den första serien med krögaren Rosenhane och kompani. Gyllene Rosens äventyr: Lutans hemlighet från 1984 utgivet av Carlsen Comics. Rosenhane och hans vänner kommer en skum affärsman på spåren som vill göra alla Stockholms krogar till delar i hans Hvita Löken-imperium. Det blir upp till Rosenhane och hans vänner att sätta stopp för denna ondsinta likriktning av Stockholms krogliv. Teckningarna är habila och miljöerna funkar bra men det hela förstörs av en osannolikt usel färgläggning. Även textningen lämnar en hel del att önska. Historien i sig är inte så intressant men det hela är lite småtrevligt och småkul ibland.

Så vad har då hänt under de mer än 20 år det tog innan det andra äventyret med Rosenhane och hans vänner gavs ut? Handlingen rör även i det här fallet mat, nämligen kaffe och te. En skrupelfri tehandlare som givetvis vill ha monopol får nys om Gustav III:s och Carl von Linnés experiment att få vetskap om kaffe eller te är farligast för hälsan och försöker förgifta den fånge som ska dricka kaffet för att visa att te är att föredra. Det blir upp till Rosenhane och hans vänner att sätta stopp för denna ondsinta plan. Teckningsmässigt har Demervall utvecklats en del och här visar han att han är en ytterst skicklig tecknare. Färgläggningen är ypperlig och här antar jag att den nya teknik som kommit sedan 1984 bidrar till det. Typsnittet fungerar ok men när typsnittet som känns modernt är placerat på skyltar i 1700-talets Stockholm så känns det lite slarvigt, vilket är synd för i övrigt är albumet absolut inget hastverk. Liksom i första albumet så lyser Demervalls kärlek till Stockholm igenom och han lyckas teckna 1700-tals Stockholm mycket bra. Både manus och dialog är bättre än i det första albumet och det är en alltigenom småtrevlig historia med en hel del komiska inslag. Väl värt att läsa och jag hoppas jag har fel så att Rosenhanes äventyr hittar sin publik. All cred till Per Demervall för att han genomfört projektet och därmed breddat det svenska serieutbudet vilket alltid är välbehövligt.

Aldrig godnatt av Coco Moodysson

Som en i del i att utse årets bästa svenska album reserverade jag Aldrig godnatt på den lokala bibblan. Serien har fått en hel del beröm och jag tänkte att den kunde vara värd att kolla in. Serien är självbiografisk och handlar om hennes tid som punkare i Stockholm i början av 80-talet. Tillsammans med bästa polaren Klara och hennes syster Matilda bildar hon ett punkband samtidigt som hon har att hantera en både jobbig och många gånger oförstående omgivning.

Coco Moodysson verkar vara en del av den svenska alla kan teckna-vågen. Det är stelt, oanatomiskt och perspektiven är ofta helt åt skogen. Jag föredrar ju vältecknat eller iaf en originell stil men det här är mest en sämre version av Mats Jonsson. En bra historia kan ju iofs rädda upp halvkackiga teckningar. Historien är inte helt ointressant och helt okej berättad men jag dras aldrig in i den, delvis för att jag inte kan referera till den. Visst berör den som många (alla?) självbiografiska teman som viljan att höra hemma i något sammanhang, att vara unik men ändå passa in någonstans, kärleksproblem etc. Lite kul är punkbrudarnas avsky mot mainstreamkidsen och hur de klär sig, de har ju själva lika mycket uniform även om de vill vara unika. Jag var inte många år när den här serien utspelar sig så nostalgin går mig helt förbi. Det är en habil uppväxtskildring men inte mer. Det här är nog en serie som behöver läsas av rätt målgrupp för att uppskattas. Inte av unga gubbar ;)

Einsteins fru av Liv Strömquist

Albumet är ett av förra årets mest uppmärksammade. Det har skrivits en hel del om det i pressen och det har varit idel hyllningar. Liv Strömquist uppmärksammades redan med debuten Hundra procent fett. Einsteins fru innehåller samma kritik mot borgerlighet och mansgriseri. Historiens mest provocerande pojkvän utses, kvinnor som blivit ihop med män och som därefter fått sin egen kreativitet hämmad, Britney Spears, mysrasism m.m. En speciell måltavla är tvåsamheten och kärnfamiljen. Allt är skickligt genomfört och hon verkar vara påläst om det hon tecknar. Kritiken mot vårt fortfarande ojämställda samhälle är ofta klockren och ibland kul. Jag blir liksom när jag läste Hundra procent fett lite trött på vänsterretoriken även om jag tycker att det är mindre här. Bortsett från vänsterretoriken håller jag med Liv Strömquist i de flesta av hennes ofta klockrena analyser av olika fenomen. Trots det blir jag lite irriterad när jag läser serien. Det är en politisk serie och som så många andra politiska serier så blir de riktigt irriterande om man inte håller med upphovspersonen fullt ut. Många av de som hyllat Einsteins fru delar säkert hennes åsikter i fullt ut då blir boken en bekräftelse på deras egen förträfflighet. Själv tröttnar jag på den mästrande tonen i serien, det är så här världen är bla bla bla. Det är helt enkelt jävligt jobbigt med personer som sitter inne med alla svaren. Typ personer som är övertygade om att just deras livsåskådning är den rätta. Typ Liv Strömquist och de hon kritiserar.

Krokodilstaden av Knut Larsson

Vad vill Knut Larsson med Krokodilstaden och vad handlar den egentligen om? Två frågor som jag ställde mig efter att ha läst Krokodilstaden som jag verkligen sett fram emot. Det här blir inte så mycket en recension mer en genomgång av serien och hur jag upplevde den. Den som vill läsa serien bör sluta läsningen här. Teckningarna är som vanligt fantastiska och jag älskar verkligen Knut Larssons säregna stil. Jag hade dock föredragit om det varit en ram runt bilderna för nu blir det som att sidorna "går ihop". Serien handlar om en översvämmad stad och en krokodiljägare som en dag får en kvinna med en liten krokodilsvans i nätet. Serien är helt ordlös. Serien börjar med att krokodiljägaren jagar och levererar bytet till slaktaren sedan spelar de schack. Krokodiljägaren gör sedan mat och dricker sprit och drömmer om den kvinna han kommer att fånga. Här tänker jag på ett ensamhetstema. Därefter så offrar en skum krokodilsekt en häst innan krokodiljägaren fångar kvinnan som han för hem. Jag upplever att han är väldigt ensam. Handlar serien om ensamhet och längtan efter någon? Staden är dessutom otroligt deprimerande. Kvinnan rymmer från krokodiljägarens hem när han inte bevakar henne men sedan träffar han henne på nytt. De åker hem till honom, han ger henne sin döda frus klänning och de har sex. Hans döda frus ande lämnar sitt porträtt. Krokodiljägaren super till det hos krokodilsekten. Ensamhet kombinerat med tristess och livsleda. Krokodiljägarens båt välter, han räddas av kvinnan med krokodilsvans, slaktaren och hans fru/flickvän dör. Krokodiljägaren hemsöks av sin fru, slaktaren och hans döda fru/flickvän. Hans hus rämnar pga detta. Han flyter iväg och träffar kvinnan med krokodilsvans, hans döda frus ande dödar dock henne. Ett ägg kläcks och det är hans dotter i ägget. Krokodilsekten tar henne. Han tillfångats och ska offras men hans frus ande vill gottgöra sitt brott och befriar honom och dottern. Krokodiljägaren och hans dotter åker iväg med slaktarens ubåt. Som jag tolkar den så handlar den om längtan efter någon, någon att bry sig om, att inte behöva vara ensam utan vara behövd. Om att släppa taget och hitta en mening. Som många andra serier alltså. Om jag läser om den kanske jag upplever den på annat sätt. Är det här jävligt pretto eller genialt? Jag vet inte, det är upp till var och en att bedöma. Berättelsen är iaf vidöppen förtolkningar och jag tror att just det varit Knut Larssons avsikt. Jag gillar den av flera skäl men jag blir inte klok på den.

Mer om Knut Larsson finns på hans hemsida och My Space-sida. Jag kan rekommendera Kolonialsjukhuset, en på flera sätt febrig serie på 24 sidor om en kolonialläkare. Även den helt öppen för tolkningar.