Vortex av Martin tom Dieck

Martin tom Dieck är en tysk tecknare som i Sverige är mest känd för att han hade en utställning på Serieteket i samband med förra årets SPX. Han har det senaste decenniet gett ut serier som definitivt är artsy.

  Det regnar på märkliga pelare i havet, är pelarna hus i en stad? Är staden översvämmad. En pojke sitter i en kanot på havet, ur havet sticker tinnar och torn upp. Pojken tittar upp mot husen. Är han övergiven? Har han lämnat någon? En kanonbåt seglar in i staden med två mekaniska björnar på släptåg. Staden har ändrat utseende. Kanonbåten försvinner. Pojken ger sig in i ett lager med högar av fullskrivna papper och något odefinierbart. Odefinierbara föremål tvingar pojken att kasta sig ut ur lagret. Han sveps med i vattnet och ner i en virvel. En man i pälskappa med ett avlång huvud kommer i en liten husbåt. Han har ett mönster på ett papper. Husen har ändrat utseende, de står glest, det är inte längre en stad. Men är det på samma ställe? Mannen fortsätter allt längre in i staden som känns större. Även han blir attackerad av de odefinierbara sakerna i lagret. Han tar med sig ett böjt föremål till ett rum där han ritar ett tecken på väggen. Han blickar ut över staden. Det börjar regna. Mannen ger sig ut i pojkens kanot, han fiskar upp pojken i hällregnet. Pojken är i lagret. Kanoten krossas. Pojken går upp på taket där mannen står på en ställning. De står och tittar ut över staden, mannen lyfter upp pojken och kastar ut honom i vattnet. Offrade han pojken? För vad? Han sveps återigen ner i virveln. Havet är oroligt. Är naturen vredgad? Havet bryter in överallt, det slukar staden. Pojken flyter upp mot ytan, huvudet verkar vara ovanför. Slut.

Nu har jag beskrivt hela handlingen. Pretto? Ja, för fan. Artsy? Genau. Förstår jag något? Inte ett dugg. Är den helt värdelös? Inte alls. När jag först bläddrade i denna ordlösa artsy serie undrade jag vad jag lagt pengarna på. Men jag gillar ju Tyskland. Vortex är dock rätt intressant och helt öppen för tolkningar. den ska nog egentligen läsas flera gånger. tom Dieck lyckas iaf skapa en väldigt speciell stämning genom den föränderliga staden, de enda två personer som förekommer och vattnet. Någon analys ger jag mig inte på. Det är ungefär som Kolbeinn Karlssons Trollkungen, de flesta recensioner jag läst har mest beskrivit handling och utseende. Ingen har egentligen recenserat den, antagligen eftersom ingen förstod vad den handlade men inte vill avslöja det. Jag fattade ingenting och försökte recensera den. Men inte Vortex. Här finns fler bilder.

Trollkungen av Kolbeinn Karlsson

Kolbeinn Karlsson är en av Sveriges mest säregna serieskapare å mest hypade. Hans fanzin In these woods we are Ewok Kings var det kanske mest omtalade på spx08. Det är just det fanzinet och lite annat som samlats i Trollkungen som Galago gav ut i samband med spx09. Jag gillar verkligen Kolbeinn Karlssons teckningar. Det är oerhört snyggt och en fröjd att bläddra igenom. Jag skulle nog gå så långt som att beskriva hans stil som helt unik. Det ord som mer än något annat sammanfattar Trollkungen är surrealistiskt. Jag har läst albumet två gånger nu men jag blir fortfarande inte klok på det och de flesta historierna i det ger mig ingenting. Den rakaste historien (vilket inte betyder enkel här) är den om de två håriga männen som styrketränar och har sex som en hyllning till skogen. Skogen låter dem under en ceremoni föda ett barn var som de uppfostrar så att de ska också ska leva i skogen. Det hela ballar ur och här börjar jag fundera lite kring besatthet och viljan att överföra sin egen perfekta livsstil till sin avkomma och därav följande föräldrauppror. De andra sekvenserna förstår jag ingenting av. Det är helt enkelt för surrealistiskt. Det finns säkert någon mening med serierna men mig ger de ingenting. En fråga dyker upp i mitt huvud på sista sidan: Har skogen bytt favoriter? Gillar du inte artsy serier så håll dig långt borta från den här, gillar du surrealistiska serier så är detta en guldgruva.

Krokodilstaden av Knut Larsson

Vad vill Knut Larsson med Krokodilstaden och vad handlar den egentligen om? Två frågor som jag ställde mig efter att ha läst Krokodilstaden som jag verkligen sett fram emot. Det här blir inte så mycket en recension mer en genomgång av serien och hur jag upplevde den. Den som vill läsa serien bör sluta läsningen här. Teckningarna är som vanligt fantastiska och jag älskar verkligen Knut Larssons säregna stil. Jag hade dock föredragit om det varit en ram runt bilderna för nu blir det som att sidorna "går ihop". Serien handlar om en översvämmad stad och en krokodiljägare som en dag får en kvinna med en liten krokodilsvans i nätet. Serien är helt ordlös. Serien börjar med att krokodiljägaren jagar och levererar bytet till slaktaren sedan spelar de schack. Krokodiljägaren gör sedan mat och dricker sprit och drömmer om den kvinna han kommer att fånga. Här tänker jag på ett ensamhetstema. Därefter så offrar en skum krokodilsekt en häst innan krokodiljägaren fångar kvinnan som han för hem. Jag upplever att han är väldigt ensam. Handlar serien om ensamhet och längtan efter någon? Staden är dessutom otroligt deprimerande. Kvinnan rymmer från krokodiljägarens hem när han inte bevakar henne men sedan träffar han henne på nytt. De åker hem till honom, han ger henne sin döda frus klänning och de har sex. Hans döda frus ande lämnar sitt porträtt. Krokodiljägaren super till det hos krokodilsekten. Ensamhet kombinerat med tristess och livsleda. Krokodiljägarens båt välter, han räddas av kvinnan med krokodilsvans, slaktaren och hans fru/flickvän dör. Krokodiljägaren hemsöks av sin fru, slaktaren och hans döda fru/flickvän. Hans hus rämnar pga detta. Han flyter iväg och träffar kvinnan med krokodilsvans, hans döda frus ande dödar dock henne. Ett ägg kläcks och det är hans dotter i ägget. Krokodilsekten tar henne. Han tillfångats och ska offras men hans frus ande vill gottgöra sitt brott och befriar honom och dottern. Krokodiljägaren och hans dotter åker iväg med slaktarens ubåt. Som jag tolkar den så handlar den om längtan efter någon, någon att bry sig om, att inte behöva vara ensam utan vara behövd. Om att släppa taget och hitta en mening. Som många andra serier alltså. Om jag läser om den kanske jag upplever den på annat sätt. Är det här jävligt pretto eller genialt? Jag vet inte, det är upp till var och en att bedöma. Berättelsen är iaf vidöppen förtolkningar och jag tror att just det varit Knut Larssons avsikt. Jag gillar den av flera skäl men jag blir inte klok på den.

Mer om Knut Larsson finns på hans hemsida och My Space-sida. Jag kan rekommendera Kolonialsjukhuset, en på flera sätt febrig serie på 24 sidor om en kolonialläkare. Även den helt öppen för tolkningar.