Planetary vol 1 av Warren Ellis & John Cassaday

Planetary är en serie som jag läst om både hos Simon säger och Butter tar ordet och lagt till på inköpslistan. När jag så var förbi mitt lokala folkbibliotek i veckan för att låna lite svenska serier så såg jag att de hade de tre hittills utkomna volymerna av Planetary så jag lånade den första. Den fjärde och avslutandevolymen kommer i mars 2010. Tydligen har det 27:e och sista numret dröjt väldigt länge.

Serien handlar om Planetary som är en organisation som utforskar jordens hemliga historia med fokus på det som hände under 1900-talet. Vem som står bakom organisationen vet inte ens de tre mysteriearkeologer som utgör Planetarys spets, de besitter alla superkrafter. Lika oklart är det vad organisationen har för syfte. Teamet som utgör Planetarys spets utgörs av den snabba och starka Jakita Wagner, Elijah Snow och The Drummer som kan lyssna av maskiner. Snow är typ odödlig och kan ta värmen från något och göra det till is. I de olika numren som utgör traden så stöter de på en massa olika skumma saker som en japansk ö med jättemonster som kom till liv under andra världskriget och ett skepp från en parallell värld som kraschat. En del saker hänger ihop, andra gör det inte.

Jag har inte läst något av Ellis tidigare som tydligen ska vara väldigt bra. Jag börjar nu förstå varför han anses vara en av de bästa. Karaktärerna i Planetary skulle kunna vara hur jobbiga som helst men Ellis förmår att göra alla intressanta t.o.m. grungesuperhjälten The Drummer. Han har också löst hur de paralella världarna hänger ihop på ett snyggt sätt, jag gillar vanligtvis inte när det blir för mycket rymdflum men eftersom Ellis löst det så snyggt så köper jag det rakt av. Manuset håller ypperlig klass i alla delar och kittlar fantasin på ett angenämt sätt. Cassaday är dessutom en riktigt skicklig tecknare. En del av de superhjälteserier jag läst har lidit av att teckningarna känns massproducerade, vilket de iofs är, men så är inte alls fallet med Cassaday. Han gör det helt enkelt väldigt bra och förmår skapa rätt stämningar. Planetary är en riktigt bra serie och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Hellboy Volume 1 av Mike Mignola & John Byrne

15 år efter att Hellboy tog serievärlden med storm (antar jag) så läser jag serien för första gången. Jag har sett den rätt risiga filmen men det är allt. Hellboy samlas numera i snygga inbundna utgåvor som samlar två TPB:s i varje. I första volymen är det Seed of Destruction och Wake the Devil, båda volymerna handlar om Hellboy och kompanis kamp för att hindra munken Rasputin och några nazister från att väcka en drake som ska sprida förödelse över världen. Mänsklighetens undergång alltså. Inget nytt under himlen egentligen.

Men tydligen var Mignolas stil nyskapande på 90-talet och och själv har läst både amerikanska och tyska serier tecknade i hans karaktäristiska stil. Jag förstår att den har slagit stort, den är bra, speciellt till skräckserier. Hellboy är överhuvudtaget snyggt gjord, panelerna är olika genom hela albumet och det bidrar till dynamiken i berättandet. Jag gillar första delens svarta bakgrund bättre än den vita i andra delen, den svarta bidrar på ett bättre sätt till stämningen.

Även om mänsklighetens undergång inte görs för första gången i Hellboy så är även manuset bra och fräscht. Jag gillar framförallt Seed of Destruction som till största delen utspelar sig i ett gammalt hus på väg att sjunka i en livlös sjö. Tätt, spännande och läskigt. Förhistorien om Hellboys "pappa" som deltagit i en expedition till ett bortglömt tempel ger extra krydda till äventyret. Wake the Devil är inte lika bra men ändå riktigt bra. Vampyrer, Homonculus och lite andra osköna typer befolkar den rumänska obygden. Det övernaturliga tar lite större plats här och jag har som vanligt lite svårt för andra dimensioner och liknande men det är så bra gjort att jag inte kan gnälla på det. Hellboy är en riktigt bra serie och trots att jag hade rätt höga förväntningar så överträffades dem. Manus, teckningar och framförallt karaktärerna bildar en riktigt bra ram och när Mignola slänger in en hel del ockulta grejer så står jag bredvid och gör vågen. En av de bättre serierna jag läst i år. Hellboy är en störtskön karaktär som är lite som en superhjälte fast utan outfit och snack om sina personliga problem. Han bara röjer vilket är så befriande. Så tack för tipset om att Hellboy är suverän, det stämmer. Nu ser jag fram emot volym 2 och BPRD blir nog också till att shoppa också vad det lider.

Starman Omnibus vol 2 av Robinson & Harris & von Grawbadger

Jag gillade den första volymen med DC:s 90-talsserie om Starman trots en seg början. I andra volymen jagar Starman, den odödlige fd ondingen Shade och den rödhåriga polisklanen O´Dare en annan odödlig, Merritt, som med hjälp av en demonplansch kidnappar folk åt en demon. O´Dare familjens svarta får sugs under kampen in i planschen och därefter Shade och lite senare hakar Starman på och hamnar på så sätt hos demonen i ett helvete. På vägen mot upplösningen får man se när gam-Starman kämpade mot The Mist för första gången. Jack får sedan träffa sin mor och bror i en annan värld med pirattema. Shade minns sedan hur han fick hjälpa en superhjälte mot onda krafter som ville återskapa de förutsättningar under vilka Shade blev odödlig. Jack Knight åker sedan för att träffa Sandman och blir indragen i en konspiration med luftskepp. Sandman passar också på att minnas tillbaka. Sedan slåss gam-Starman mot en häxa och det blir lite sci-fi flum innan upplösningen på kampen mot demonen. Det avslutas sedan med en Christmas Special, Mikaal (en utmjordisk Starman som bor hos gam-Starman) som discokung och sist en gammal superskurk som släppts ur fängelset.

Jag gillade ju första volymen av Starman. Jag kan tyvärr inte säga detsamm om den andra volymen. Jacks samlarmani som var en av styrkorna i första delen finns nästan inte alls med här vilket är synd. "Huvudäventyret" om kampen mot Merritt och demonen är inte speciellt intressant eller spännande. Det fanns en hel del övernaturligt i första volymen men här blir det lite väl mkt och jag tycker mest att det förstör serien. Jag ogillar dock inte allt det övernaturliga, karaktären Shade är rätt bra och Day & Night, Night & Bright är den del jag gillar bäst.

Delvis är det för att Tony Harris inte tecknar, han är helt enkelt ingen bra tecknare och det stör mig mer nu i andra volymen än i första för jag ser ingen som helst utveckling. Manusförfattare Robinson lyckas inte heller få till någon vidareutveckling av karaktärerna, Jacks motsträvighet i första volymen var en av styrkorna men här är han en övertygad Starman. De flesta delarna av volymen är tyvärr inte så bra och när jag efter att ha läst första skrev att det inte var den sista är det just så det känns när jag läst den andra. Det här var nog min sista Starman-volym, det finns så mycket andra serier att lägga pengarna på. Det enda som lockar är att dansken Peter Snejbjerg tog över efter Harris men det räcker nog inte. Dessutom tycker jag inte att utformningen eller papparskvalitén är någon höjdare.

The Avengers Disassembled av Brian Michael Bendis och David Finch

Det sista halvåret har jag stiftat bekantskap med superhjälteserier, en genre jag aldrig varit intresserad av tidigare. Jag gillade verkligen Brubakers Captain America, Robinsons Starman växte efter hand och jag blev pinsamt nog fuktig i ögonvrån av Caps begravning i Fallen Son. Secret War var okej. Dessutom slog jag till med första numret av Batman & Robin. Avengers Dissasembled är en del i mitt Marvelläsande där jag leds i labyrinterna av en annan nörd tillika kollega. Avengers utsätts för ett attentat som får oerhörda konsekvenser för teamet och slutar med att teamet upplöses. Jag tycker David Finch gör ett riktigt bra jobb med teckningarna. Det är cleant och snyggt men utan de västa Photoshop-vibbarna. Däremot blir jag mest trött av Bendis manus. Det innebär inte att det är uselt. Däremot börjar jag verkligen tröttna på de gnälliga superhjältarna och deras psykiska besvär av att vara just superhjältar. I alla Marvelserier jag läst (ok de är inte så många) så verkar det vara samma sak. Slutet är dessutom väl flummigt för mig med en massa skum magi inblandad. Det här var nog den sämsta superhjälteserien jag läst hittills. Min kollega tyckte dock att jag skulle fortsätta för det här albumet är tydligen starten på något nytt så jag lyder. Men jag undrar verkligen hur nytt det blir. Det blir väl mest en massa självömkan.

Batman reborn: Batman and Robin nr 1 av Grant Morrison & Frank Quitely

Amerikanska serietidningar hör inte till min vanliga shopping, speciellt inte superhjältetidningar. Under ett besök på Staffars inför lite trevligt öldrickande inköpte jag dock en Batman-tidning som jag läst om på Shazam. Serien inleds efter Batmans omtalade död som jag inte läst. Men att Batman är död är skumt eftersom det innebär att Bruce Wayne är död eftersom Bruce Wayne är Batman och därför borde det inte heller finnas någon Batman. Nu är en snubbe vid namn Dick Grayson Batman vilket är skumt. Dessutom har tydligen Batman en son! Hallå, varför har Batman en unge?

Jaja, serien inleds iaf med att Batman jagar Toad, rent bokstavligt en grodman. Sen är det lite funderingar kring att den riktige Batman är död och hur Grayson ska kunna fylla batsuiten. Batmans son har dragit på sig Robins trikåer och är lite grinig gällande Graysons förmåga att axla manteln. I slutet av serien introduceras en vidrig karaktär, Pyg, som gör ännu vidrigare saker. Huvva! Grant Morrison är tydligen en superstar inom mainstreamserierna i USA men jag har aldrig läst något av honom vilket säger en del om hur mycket jänkarserier jag läst. Manuset funkar iaf bra och jag vill gärna läsa fortsättningen. Frank Quitely (jag vill verkligen skriva quietly) gör ett riktigt bra jobb med teckningarna. Allt som allt ett bra intro och det funkar för mig även om jag givetvis missar en del eftersom jag inte kan bakgrundshistorien.

Jag kommer dock definitivt inte att köpa fler tidningar utan jag kommer att vänta på traden. Den största anledningen till det är det sämsta med tidningen. De vidriga reklamavbrotten som gör sitt bästa för att förstöra läsupplevelsen. Tidningen är på 36 sidor, av dessa sidor är 14 sidor reklam varav endast två sidor för andra DC-titlar. Dessutom insprängt i själva serien. Nä usch, tvi, fy fan!

Secret War av Brian Michael Bendis & Gabriele Dell´Otto

Marvels universum är nästan som universum alltså oändligt. Jag har ju fastnat lite för superhjältar efter att ha läst om Captain America och hans död. Ett problem är ju var man ska börja. Då behöver man tips från någon som har lite koll på universumet. Har man ingen att ta hjälp av så finns som en sista utväg Wikipedia som är späckad med information om trikånissarna. Som tur är har jag en Marvel-fantast till kollega. Vi har jobbat på samma ställe i över fyra år och i samma team i snart två år men det var först strax innan jul när jag berättade om Cap för en kollega som undrade (nja hon vet) om jag var dum i huvet. Då smög det fram att ja han läste ju Marvel. Det säger ju lite om att vissa intressen bör man som vuxen inte ha. Typ att läsa superhjälteserier. Men det är väl lika bra som att gå och titta på pretentiös konst eller tycka att hukky är kul och att 250 kr för en biljett är okej. Iaf tyckte han att jag skulle börja med Secret War, så det gjorde jag.

Latveria har något sattyg på g (hur det lilla som det verkar utfattiga landet i östra Europa kan ställa till med så mkt skit övergår mitt förstånd) och Nick Fury kommer dem på spåren. När regeringen inte vill agera eftersom Latveria numera är en allierad tar Fury saken i egna händer och sätter samman ett team med ett antal av de främsta hjältarna. Man får inte veta vad som hänt i Latveria förrän i slutet efter att våra hjältar och New York utsatts för en rejäl attack orkestrerad från Latveria.

Albumet är jävligt snyggt tecknat av Gabriele Dell´Otto. Det är så bra att varje ruta är en ren fröjd. Kolla bara in omslaget, varenda ruta är lika elegant tecknad. Detta förhöjer givetvis läsupplevelsen. Bendis manus är också bra, man förstår tidigt att något hänt som får stora konsekvenser men inte vad och ingen av hjältarna verkar ha koll på det heller. Den enda som vet något är lurifaxen Fury. Jag kan inte påstå att albumet är spännande för det är det inte och den utdragna stridsscenen i andra halvan av albumet är mest seg. Allt som allt är det dock en rätt bra serie med en twist i slutet och ett gäng förbannade superhjältar. Albumet innehåller för övrigt en mängd text som består av förhör och Nick Furys filer om både hjältar och skurkar med tillhörande kommentarer. Lite bra who´s who för en superhjälteanalfabet.

Fallen Son- The Death of Captain America av diverse

Jag gillade verkligen Captain America Omnibus. Det var den första superhjälteserien jag läst på nästan två decennier och definitivt inte den sista även om jag är tveksam till att hitta så många bättre om ens någon. Fallen Son fick jag låna av en kollega och den handlar om diverse superhjältar och hur de hanterar nyheten om Caps död och framförallt hur de hanterar sina känslor. De verkar ha en hel del känslomässiga problem superhjältarna överlag, kanske är det priset de får betala? Fallen Son är indelad i fem kapitel med titlarna Denial, Anger, Bargaining, Depression och Acceptance. Alltså sorgearbetets fem steg.

Så kan ett gäng snyftande superhjältar vara något att ha? Definitivt. Kapitlen är teckande av olika tecknare och alla är tecknade på ett sätt jag gillar förutom teckningarna i andra kapitlet som är väl plastiga. Den andra delen är även den svagaste rent manusmässigt. Det första kapitlet är riktigt bra liksom det fjärde och framförallt det femte. Det femte handlar om Captain Americas begravning. Pinsamt nog blev jag lite fuktig i ögonvrån men så är jag kroniskt svag för storartade hyllningar och sentimentalitet. Oftast är det sportögonblick som framkallar något liknande. Speciellt sekvensen där alla som mötte Cap under andra världskriget är stark och speciellt de rutor där man ser ett äldre par som håller varandra i handen och kvinnans handled zoomas in och man ser en sifferkombination från ett koncentrationsläger. Det är iaf en stark avslutning och en påminnelse om det USA som en gång var och som vi kanske får uppleva igen. Det USA jag vill ha. The Land of the Free. Det USA Captain America kämpade för och trodde på.

The Umbrella Academy- Apocalypse Suite av Gerard Way och Gabriel Ba

Gerard Way är sångare i My Chemical Romance och... nej jag har ingen aning om vilka de är. Är de kända? Är det ett ålderstecken att jag inte känner till dem? Har iofs alltid gillat svenska och brittiska artister bäst. Nåja, Umbrella Academy utsågs till 2008-års bästa serier av Amazon och har hyllats lite här och var. Jag blev först sugen på serien när jag läste en recension på Komika Magasin och när jag sedan såg att den toppade Amazons lista så slog jag till. Serien handlar om sju barn som liksom fyrtio andra barn föds vid samma tidpunkt av mödrar som inte tidigare visat några tecken på att vara gravida. Alla barnen har speciella förmågor. De sju barnen adopteras av excentrisk miljonär, Reginald Hargreeves, med motvieringen att de ska rädda världen. I början av serien räddar de världen från den galna maskin-zombien Gustave Eiffel i Paris. Vi återser de 20 år senare i samband med att deras far, Hargreeves, dör. En av dem är död men de andra återsamlas, de är en brokig skara individer som går under namnen Spaceboy vars kropp förutom huvudet har ersatts av en gorillas efter en rymdolycka, Rumour som levt familjeliv, Kraken som är arg på allt och number five som levt i framtiden i 50 år, Seance som drogar rätt rejält och Vanja som skrivit en bok om den dysfunktionella familjen. I galleriet finns även apan Pogo som har hand om det mesta och pratar liksom deras mor som numera mest består av plast. Av den här genomgången är det rätt uppenbart att det inte är de genomsnittliga superhjältarna även om superhjältar nuförtiden har problem med mycket verkar det som. Deras uppgift blir att stoppa jordens undergång som number five som varit i framtiden vet inträffar tre dagar efter Hargreeves död.

Gabriel Ba som tecknar serien har tydligen tecknat Hellboy tidigare vilket märks. Det är liksom Hellboy "kantigt" tecknat vilket funkar bra även här. Eftersom jag aldrig lyssnat på MCR så vet jag inte vad Gerard Way ska satsa på i fortsättningen men för min del får han gärna fortsätta med serier. Umbrella Academy är en skönt annorlunda superhjälteserie med flera riktigt olika superhjältar eller snarare personer med extraordinära talanger. Med lite annorlunda skurkar och helt nytt sätt att försöka förstöra världen så känns den väldigt fräsch. Manuset är bra liksom relationerna mellan karäktärerna och dialogen. En skön grupp superhjältar och ett bra och annorlunda manus= en riktigt bra serie som rekommenderas. Dessutom finns det många lösa trådar att spinna vidare på vad gäller det som hänt huvudpersonerna tidigare och vad som händer med dem framöver så jag ser fram emot mer av The Umbrella Academy.