Louis Armstrong av Paquet

En del serier ska man definitivt köpa på festivaler. Flamländska Bries utgåva Louis Armstrong är en sådan. Jag köpte den tyvärr inte när Philippe Paquet var gäst på spx men väl på Serieteket några år senare där de sålde albumet. Annars är den svår att få tag i. Paquet har en behaglig stil men hans teckningar av Armstrong och de andra svarta är onekligen lite väl stereotypt tecknade. Å andra sidan är albumet en kärleksförklaring till Armstrong och jazzen så det är inget att hänga upp sig på om man får ett slag av pk-sjukan. Albumet bygger på ett avsnitt ur Armstrongs självbiografi och skildrar hur han slog igenom. Albumet är jäkligt texttungt vilket jag oftast ogillar, här funkar det dock fint för kombinationen av Paquets bilder och Armstrongs berättande gör albumet till en riktigt trevlig bekantskap som förflyttar en till förlutet New Orleans och levandegör det. What a wonderful comic.

Tintin: Faraos cigarrer av Hergé

Jag läste Krabban med guldklorna tidigare i jul och när jag nu läste Faraos Cigarrer så blev jag lite förvånad över att Dupondtarna inte kände till Tintin. I albumet står årtalet 1955 medan det i Krabban med guldklorna står 1941. Eminenta Seriewikin har givetvis svaret. Faraos Cigarrer tecknades först i en svartvit version 1932-34 innan den färglades 1955 inför albumlansering. Tack.

För övrigt är det fascinerande att läsa på vilka språk Tintin gavs ut kring 1984 då den upplagan jag läste trycktes. Bl.a. baskiska, bretonska, esperanto!, galliciska, iranska, malajiska, occitanska, picardiska och walesiska.

Faraos Cigarrer handlar om hur Tintin av en slump givetvis kommer en smugglarliga på spåren Äventyret tar Tintinv ia Egypten och arabiska halvön till Indien. Han hittar mumifierade vetenskapsmän, kraschar en filminspelning under ledning av Rastapopoulos, blir dömd till döden, hypnotiserad m.m. Fullt drag alltså.

Jag tycker att Faraos Cigarrer är svagare än Krabban med guldklorna, Milou är iofs kul och även några av bifigurerna är lite småkul med Kapten Kappock saknas. Tintin är det givetvis drag i och hans visar att han inte bara är en tanig journalist genom att bl.a. brott ner en tiger och han lär sig dessutom att kommunicera med elefanter. I slutet lämnas även en cliffhanger som jag inte vet om man får svar på i något annat album. Ett hyfsat Tintin-album men inte lika bra som jag mindes. Det är helt enkelt lite för mycket av allt.

Lucky Luke: Banditernas drottning Calamity Jane av Morris & Goscinny

Calamity Jane är en av flera berömda kvinnor som satte färg på livet i Vila Västern under senare hälften av 1800-talet. En artikel om henne finns på Wikipedia. Lucky Luke äventyret med henne som huvudperson är skapat 1965-66 och Lukcy Luke ser här lite annorlunda ut än i äventyret med kusinerna Dalton och har det utseende man numera förväntar sig av mannen som drar snabbare än sin egen skugga.

Albumet handlar om hur Lucky Luke räddas av Calamity Jane undan apacherna då han är på jakt efter några vapensmugglare. De slår följe till staden El Plomo där Calamity Jane genast börjar röja och genom att vinna en armbrytningstävling får en saloon. Lucky Luke fortsätter jakten på vapensmugglarna medans Calamity Jane försöker bli mer av en dam vilket inte är lätt då hon är rätt grov i käften.

Jag håller nog Kusinerna Dalton högre än Calamity Jane men även det här äventyret är rätt kul med Calamity och hennes röjande, Jolly Jumper agerar comic relief och en mindre lyckad tidningsmurvel jagar nyheter. Givetvis finns det också korkade skurkar. Calamity Janes konstanta brott mot de sociala koderna är roligast i albumet. Likaså är männen konstant de mest korkade i albumet (förutom Lucky Luke förstås).

Tintin: Krabban med guldklorna av Hergé

När jag läser Krabban med guldklorna för första gången på många år är det bara att konstatera att den håller. Det är helt enkelt inte konstigt att det har sålts cirkus 15 miljoner Tintin-album i Sverige eller knappt ens att det finns en förening, Generation Tintin, för det är en bra serie. En riktigt bra serie.

I Krabban med guldklorna från 1941 träffar Tintin för första gången min absoluta favoritkaraktär i serien Kapten Haddock. Tintin får genom en rad slumpartade händelser nys om en liga som smugglar opium och får i sin jakt "hjälp" av Dupont & Dupond. Jakten leder Tintin till Marocko och där får äventyret sin upplösning.

Att serien är från 1941 skulle ju kunna göra att den känns daterad men det gör den inte. Visst finns det både lite exotism och lite rasism men det är inte så att det stör mig. Det är bifiguerna som gör Tintin så bra i likhet med Asterix, Spirou och Lucky Luke. I alla serierna är huvudpersonerna rätt trista och präktiga och det är personerna runt dem som gör att serierna lyfter. För Tintin så är det givetvis Kapten Haddock, Dupondtarna och Milou som lyfter serien i detta album. Äventyrslustan finns i albumet liksom otaliga komiska situationer. Det är välgjort, både i manus och teckningar, och framförallt är det tidlöst. Tintin blir inte passé och kommer garanterat att följa med kommande generationers serieläsare. En riktigt bra serie gammal serie rostar liksom gammal kärlek inte. Om jag på något forum eller i något annat sammanhang kritiserat Tintin så gör jag här avbön. Tintin är en fantastisk serie.

Lucky Luke: Kusinerna av Morris

Då var det dags för första recensionen av nostalgiläsningen. Jag har tidigare i bloggen skrivit att jag aldrig gillar Vilda Västern så mycket. Men jag undrar om det verkligen stämmer. Lucky Luke, Silverpilen, High Chaparall, Bröderna Macahan, Sheriffen, Förföljaren osv, det finns helt enkelt väldigt mycket både inom serier, tv å film som jag gillat. Så jag ska nog hålla tyst om att jag inte gillar Västern eftersom det uppenbarligen är en lögn.

Kusinerna Dalton tecknade Morris 1951-52 enligt Seriewikin. Det är en Lucky Luke med en något mindre näsa än vad jag är van vid. Kusinerna Dalton är mera bad guys än efterföljarna Bröderna Dalton men likheterna finns inte bara vad gäller utseendet. Albumet handlar om Lucky Luke som jagar kusinerna som sprider skräck i Västern.

Jag kan bara konstatera att återseendet av Lucky Luke var betydligt behagligare än återseendet av Spirou i Fantomen. Jag gillade Spirou bättre som ung har jag för mig men efter läsningen idag så börjar jag tveka om det verkligen var så. Där Spirou känns seg och olidligt fransk är Lucky Luke fortfarande fräsch och kul. Kusinerna Dalton är kul, karaktärerna är skönt tecknade av Morris och hela albumet är fullt av sköna infall. Det kanske kan vara på sin plats att införskaffa några av de inbundna nostalgivolymerna trots att jag inte är så förtjust i nostalgiutgivningen, men av en serie som Lucky Luke kan det vara på sin plats. Antagligen gillade jag Lucky Luke bättre som ung, varför har jag bara ett Spirou-album och betydligt fler Lucky Luke. Minnet är ingen trogen vän.