Metabaronerna 1: Othon, ättefadern av Jodorowsky & Gimenez

Metabaronerna är en spin off på Jodorowskys/Moebius klassiker L´Incal. Metabaronerna har tidigare delvis getts ut på engelska av DC/Humanoids, tydligen med vissa delar censurerade. även L`Incal har getts ut på engelska. Faraos Cigarer ger ut den senare på danska. Metabaronerna handlar om just Metabaronerna som är universums största krigare. Första delen handlar om hur ett ödesdigert val tvingar Metabaronerna att slåss för sin hemplanet och riskera att ge upp sin största hemlighet.

Gimenez teckningar är riktigt snygga. Hans stil lämpar sig väl för science fiction. Det visuella är det allra bästa med albumet, det är verkligen en fröjd att se Gimenez teckningar. Vad gäller själva handlingen så är det väldigt mycket som sker i denna första del, mycket bakgrund som ges inför fortsättningen. Sättet som serien berättas på och framförallt tempot känns väldigt... franskt. Tempot är trots en del action rätt långsamt. Långsamt innebär inte dåligt utan det känns som en fransk tradition. Greppet att låta en robot som tjänar den nuvarande Metabaronen återberätta Metabaronernas historia för en annan, väldigt känslig, robot är dock inte så lyckat. Nu är de inte så frekvent förekommande tack och lov. Framförallt berättandet får mig att tänka på Bilal fast jag gillar det här mer än Bilals sf-serier. Metabaronerna är en bra och snygg sf-serie där ära och stolthet är det viktigaste. Den blir trevlig att följa.

RASL nr 3 och 4 av Jeff Smith

Jeff Smith är en av mina stora favoriter tack vare fantastiska Bone. Han har även gjort Stupid, Stupid Rat-Tails om en anfader till huvudpersonerna i Bone och Rose, om Grandma Rose ungdom. Jag läste de två första numren i hans nya serie RASL tidigt i höstas och fastnade inte riktigt men tyckte iaf att det var en hygglig början. Trevligt då att det bättrar på sig i nr 3 och 4. Nr 3 inleds med att RASL reser i "The Drift" och mår som vanligt skit av det. Därefter kommer en flashback till RASL några år tidigare som ung forskare, där det visar sig att han skapat möjligheten att resa i de paralella världarna. Man får även en förklaring till tatueringen på armen och sedan dyker Mr Ugly upp igen. I nr 4 klarnar allt lite till och det visar sig att onda militärer bedrivit experiment kring med elektromagnetisk energi som jag antr är kopplat till The Drift. Även här stöter han på Mr Ugly och den prostituerade Annie.

I och med att man får lite bakgrund både på RASL som egentligen heter Robert och vilka som är ute efter RASL blir serien intressantare. I de första nummerna var det mest frågetecken. Det är fortfarande ingen serie som suger tag i mig men den har iaf blivit betydligt intressantare. Idén med paralella världar lär väl också klarna lite framöver och vilka konsekvenser hans resande i The Drift kan få. Det jag fortfarande inte förstår är syftet med serien, vad ska den egentligen handla om och vart är serien på väg. Men hade det stått klart hade iofs spänningen varit borta. Det ska tydligen komma tre nummer per år och nästa nummer ska vara ute nu i juli.

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O´Neill

En av de mest emotsedda serierna i år bör just Century: 1910 ha varit. När jag skrev om att det som är tredje delen skulle ges ut i november beskrev jag volym ett och två som suveräna och att TLOEG var en av mina amerikanska favvo-serier. The Black Dossier som kom för några år sedan var däremot en fet besvikelse så undvik den. Efter negativa recensioner på både Shazam och Simon säger hade jag inga större förväntningar på serien. Inte heller Butter tar ordet var positiv till serien. När jag väl började läsa den var det en sak som slog mig. Mitt minne hade svikit mig när jag skrev att de första volymerna var suveräna, det var de inte alls. Jag ville däremot verkligen att de skulle vara det eftersom ingredienserna är suveräna. Innehållet är dock bara bra, jag tyckte aldrig att någon av volymerna lyfte till de högsta höjderna.

Lyfter gör inte Century heller. Det absolut bästa är Kevin O´Neills teckningar som jag tycker är snäppet vassare än i både ettan och tvåan. En fröjd. Att de flesta karaktärerna är fula beror givetvis på att de är engelsmän. Jag tycker att Moores manus är okej faktiskt, de sämsta bitarna är de där det sjungs hela tiden. Tydligen ska texterna vara från Tolvskillingsoperan men jag kände inte igen dem alls vilket iofs kan bero på att det var tio år sedan jag såg den tyska 30-talsfilmen Die 3 Groschen-Oper av Pabst på filmfestivalen i Umeå och då var sångerna på tyska som det ska vara. Som många redan påpekat så är det svagare persongalleriet en stor brist. Karaktärerna var så mkt intressantare i de första delarna. Även om jag skulle skippat jämförelsen så hade de ändå fallit platt. Orlanda är lite underhållande, annars är det tråkmånsar rakt igenom. Att London återigen blir hårt åtgånget får väl anses vara ett plus (jo, jag sulkar för en viss händelse idag). British bastards. Moore har nog som flera redan skrivit definitivt passerat sin kreativa topp. Men jag tycker faktiskt att det här är ett helt okej album och förhoppningsvis blir de kommande delarna iaf oxå bli okej.

Jag kan givetvis inte hålla mig från att kommentera dagens stora tragiska händelse nämligen Michael Jacksons död. The King of Pop har ju faktiskt gjort en hel del bra låtar innan diverse sjuka böjelser tog över. Ett tragiskt öde. I mina ögon är han den störste amerikanske artisten jämte The King och The Boss. Å Dylan givetvis. När jag ändå är inne på avlidna artister så måste jag lyfta fram något positivt med Storbritannien och då blir det givetvis den fantastiska Dusty Springfield. Gå in på Spotify och njut. Det blir inte mkt bättre.

Nausicaä of the Valley of Wind 1 av Hiyao Miyazaki

Serien utspelar sig i en framtid där människans överutnyttjande av planeten i kombination med krig lett till en ödeläggelse och förstörelse. Stora skogar med svampar som släpper ut giftiga sporer breder ut sig och de överlevande får allt svårare att klara sig och befolkningarna minskar. Nausicaä är en ung prinsessa i ett litet rike i periferin. Hon kan kommunicera med Ohmus, de stora djur som lever i de stora skogarna. Nausicaä dras mot sin vilja in i det krig som två stora imperier startat mot varandra. Samtidigt har kriget och de förbrytelser som följer i dess spår gjort det hela än grisigare. Hayao Miyazaki är mest känd för animefilmerna Spirited Away, Det levande slottet och Min kusin Totoro men har även gjort serier.

Teckningarna är väldigt vackra och för delvis tankarna till amerikanska 30-talsserier och liknar inte den manga som ges ut i Sverige. Berättelsen är fascinerande och Miyazakis vackra teckningar ger den en magisk inramning även om magin bryts av det brutala våldet som kriget för med sig. Det är en fascinerande bild som tecknas av Nausicaäs värld. Skildringen av Nausicaä är både bra och dålig, på pluskontot finns en fin skildring av en osäker men klok och modig tjej och på minuskontot att det ibland blir lite högtravande och storögt. Att Nausicaä kan kommunicera med naturen leder ibland till att det blir lite väl sockersött och fantastiskt. I övrigt fungerar personskildringen och bakgrunden till hur jorden förstörts bildar en bra fond men den verkliga styrkan ligger i de detaljrika och vackra teckningarna är men serien hade mått bra av ett lite större format. Sammanfattningsvis är Nausicaä en bra äventyrsserie med starka ekologiska förtecken.

Akira 1 av Katsuhiro Otomo

Akira är en av de verkliga mangaklassikerna. Intressant är att Otomo har ägnat sig åt film efter succén med Akira, jag har för mig att den Akira är en japansk science-fiction serie som i den amerikanska versionen är uppdelad i sex delar. Den utspelar sig i Neo-Tokyo som byggts upp på runierna av det Tokyo som utplånades innan tredje världskriget bröt ut. Vännerna Tetsuo och Kaneda är med i ett gäng tonåringar som fördriver tiden med att köra motorcykel och knarka. En kväll kraschar Tetsuo när han försöker veja för ett barn med ett gammalt ansikte på motorvägen. Detta leder till att Tetsuo får övernaturliga krafter samtidigt som Kaneda dras in i en motståndsrörelse som är ute efter barnet med det gamla ansiktet som visar sig ingå i ett statligt forskningsprojekt rörande en monstruös makt kallad Akira. Tetuso använder sina krafter till att ta makten över ett annat gäng och tvingar dem att förse honom med knark. Allt leder fram till en uppgörelse mellan andra gäng och Tetsuos gäng där han ställs mot sina gamla vänner. Det verkar som om Warner ska göra två filmer baserade på serien, jag har inte hittat någon vettig information om vad som händer med projektet men det verkar som att det blir två spelfilmer och inte två animerade, en film per tre böcker alltså. Releasedatum verkar bli 2011. Det kan knappast bli bra. Den här "trailern" med American Akira är iaf kul.

Otomo har efter Akira (animesccén Akira från 1987 är baserad på serien) ägnat sig åt film och det syns i serien. Otomo har ett filmiskt berättande som skapar ett flyt i läsandet som jag kan sakna i många andra serier. Otomos stil är mera realistisk än den manga som ges ut i Sverige vilket är en klar fördel för berättelsen som helhet. Serien är som bäst under de många actionsekvenserna som är bland det bästa jag sett. Miljöerna bidrar till seriens stämning av en hård och hänsynslös stad med lite plats för känslor. Även personskildringen fungerar och Kaneda och Tetsuo är inga duvungar precis utan egotrippade ansvarslösa tonåringar båda två. Det är dock ingen endiemnsionell skildring av personerna och det är seriens andra styrka. De 358 sidorna flyger man bara igenom men skönt nog finns det flera delar kvar att läsa eftersom Akira är en riktigt bra serie. Manga när manga är som bäst.

Phoenix: Future av Osamu Tezuka

Future är andra delen i Osamu Tezukas Phoenix-serie. Jag har tidigare recenserat den första delen Dawn. Delarna behandlar växelvis dåtid och framtid. Future handlar om surprise! framtiden. En sorglig framtid där människan på grund av miljöförstöring flyttat under jord, de få överlevande som finns bor i fem stora städer som styrs av datorer. En patrullman, Masato Yamanobe, är förälskad i en varelse, en moopie, som antagit mänsklig form men han blir beordrad att döda den men vägrar och flyr med den. Denna händelse leder till en eskalering av de latenta konflikter som finns mellan städerna och det hela urartar i ett atomkrig som förintar mänskligheten. Det blir sedan upp till Masato som av fågeln Phoenix ges evigt liv att se till att en ny mänsklighet tar jorden i besittning.

Tezukas Disney-aktiga stil kan kanske kännas malplacerad vid en första anblick i denna mångfasetterade berättelse om girighet, kärlek, ensamhet och evighet men berättelsen gör att man inte tänker på det. Hans scenerier och bildlösningar är fantastiska och det är verkligen en mästare i aktion. Liksom i första delen väver Tezuka in en del humor och lite hänvisningar, t.ex. till sig själv men det är betydligt mindre än i första delen. Serien börjar som en kärlekshistoria mellan Masato och Tamimi mot bakgrund av en identitetslös mänsklighet som styrs av en dator där frihet inte står högt. Den fortsätter sedan som en kamp för överlevnad på grund av det atomkrig som förintat mänskligheten och slutar som en existentiell fundering kring tillvaron och högre stående varelsers oundvikliga tillkortakommanden. Parallellerna till de förödande atombomber som släpptes över Japan är uppenbar liksom kritiken mot människans makthunger som leder till ödeläggelse. Även människans tilltro till sin egen förmåga och sina vilja att kunna styra sitt öde genom att förlita sig på teknik och leka Gud kritiseras. Phoenix:Future är en oerhört skickligt berättad och mångfasetterad berättelse som ställer essentiella frågor om moral och etik. En mästerlig och komplex serie som inte är helt lätt att sammanfatta.

För övrigt hade bloggen besöksrekord igår vilket är nice men givetvis är jag mest exalterad över att kronprinsessan har förlovat sig!!!!! Jag är så glad att jag bor i ett land där man kan födas till statschef. Länge leve den blivande drottningen och hennes gemål!!!!!

Sky Doll av Alessandro Barbucci & Barbara Canepa

Upphovspersonerna bakom Witch har med Sky Doll skapat en serie som vänder sig till en annan publik, en vuxnare. Sky Doll har blivit en succé sett till både försäljning och kritik runt om i Europa. Sky Doll gavs i Europa ut som en tredelad serie i klassiskt albumformat. Den utgåva jag läst är Marvels hardcoversamling av de tre delarna som i USA gavs ut som serietidningar. Albumet är på amerikanskt vis förminskat i storlek men å andra sidan får man en snygg hardcover till priset av vad ett album kostar i Frankrike eller Tyskland. Serien handlar Noa, en kvinnlig android skapad för att tillfredställa män. Noa möter två missionärer som jobbar åt den maktgalna kvinnliga påven Lodovica och hon upptäcker efterhand att hon kanske är mer än bara en android, att hon har krafter hon inte kunde ana och att hon kan komma att påverka planeters öde.

Sky Doll är skickligt tecknad i en stil som vid en första anblick kan kännas plastig och visst påminner den om andra Soleil-produktioner. Men det är lätt att bortse ifrån, lika lätt som njuta av teckningarna. Jag gillar även färgsättningen som funkar bra både sett till huvudpersonerna och den science fiction miljö som serien utspelas i. Serien är definitivt inget för den genomsnittlige Witch-läsaren som jag antar är en tjej i tioårsåldern. Sky Doll är en grym historia som innehåller slaveri, våldtäkt, religiös fanatism osv. Kampen mellan påven Lodovicas anhängare och hennes döda syster Agapes anhängare hotar planeten och fanatismen finns på båda sidor. De tre huvudpersonerna Noa, Jahu och Roy fungerar alla stundtals som comic relief-figurer för att väga upp det allvar och de grymheter som finns i serien, serien lättas också upp av att det drivs friskt med de flesta inblandade, deras fåfänga och makthunger. Man kan läsa serien som en ren sci-fi historia eller som en allegori över religiös fanatism och makthunger. Jag skulle rekommdera det senare. Sky Doll är en riktigt bra serie som lyckas blanda allvar och komiskt äventyr utan att det känns påklistrat.

Kolla f.ö. in Canepas blogg och Barbuccis blogg. Kan du italienska är det en klar fördel ;)

The Black Dossier av Alan Moore & Kevin O´Neill

Ni som läser den här bloggen, vilket uppskattas, har kanske fått intrycket av att jag är en positiv person. Så är inte fallet. Visst kan jag vara positiv som när det gäller serier som jag gillar skarpt. Jag har dock den trista egenskapen att jag har lätt för att gnälla. Nu är ju de flesta serier jag läser bra men ibland går man på en nitlott och då finns det möjlighet att gnälla. Black Dossier som är ett sidospår till Alan Moores två tidigare League of Extraordinary Gentlemen-volymer är en nitlott. Albumet består till en alldeles för stor del av bara text. Om jag vill läsa en massa text då väljer jag en bok, A thousand splendid suns av Khaled Hosseini ligger och väntar på att jag ska ta mig tid t.ex. En del av texterna var hyfsat intressanta men de flesta var motsatsen och några var så värdelösa att jag inte ens orkade läsa dem. Jag tror säkert att Alan Moore har haft roligt när han gjort den här genomgången av The League och dess olika inkarnationer genom århundradena men han kunde besparat oss andra eländet. Black Dossier handlar givetvis om en svart dossier med information om The League, det finns även en del känslig information som mäktiga personer inte vill ska komma ut. Jag hade nog kunnat smälta texterna om bara själva serien i sig varit bra men Mina Murrays och Alan Quatermains sökande efter ledtrådar och katt å råtta-lek är inte bra alls. Inte ens 3-D sidorna i slutet av serien gör mig glad. En av de sämsta serier jag läst på ett bra tag.