Louis Armstrong av Paquet

En del serier ska man definitivt köpa på festivaler. Flamländska Bries utgåva Louis Armstrong är en sådan. Jag köpte den tyvärr inte när Philippe Paquet var gäst på spx men väl på Serieteket några år senare där de sålde albumet. Annars är den svår att få tag i. Paquet har en behaglig stil men hans teckningar av Armstrong och de andra svarta är onekligen lite väl stereotypt tecknade. Å andra sidan är albumet en kärleksförklaring till Armstrong och jazzen så det är inget att hänga upp sig på om man får ett slag av pk-sjukan. Albumet bygger på ett avsnitt ur Armstrongs självbiografi och skildrar hur han slog igenom. Albumet är jäkligt texttungt vilket jag oftast ogillar, här funkar det dock fint för kombinationen av Paquets bilder och Armstrongs berättande gör albumet till en riktigt trevlig bekantskap som förflyttar en till förlutet New Orleans och levandegör det. What a wonderful comic.

Dorian av Reinhard Kleist

Kleist är som jag nämnt typ 100 gg en favorittecknare. Alla serier har inte varit kanon men iaf vältecknade. Dorian om en prostituerad kille som får någon form av alterego är rätt snyggt tecknad men i övrigt en riktigt lusig serie. Till Kleists försvar ska det sägas att det här är en av hans första, utgiven 1996 och han har inte skrivit manus. Jag ska iaf försöka förklara handlingen för den som är intresserad innan jag ger mig på att lustmörda serien. Snygg-Dorian är stadens snyggaste manlige hora, han följer med en gubbe hem och ser en docka/lik/mumie eller något i hans badkar och kastas ut. Några dagar senare väg hem efter att ha fått modellerbjudande blir han överfallen av en hallick som han vägrat jobba för och blir fult knivskuren i sitt vackra ansikte. Då kommer någon form av alterego (docka/lik/mumie), det hela har givetvis att göra med Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt som jag inte läst vilket kanske hade underlättat, som dödar två av angriparna. Hans knivsår försvinner och han blir en firad modell. Men vem är han och vem är hans alterego? Är de två eller en? Dessutom börjar någon av dem att mörda.

Rejält flummigt är det iaf. Serien är från 96 men andas sjukt mkt uselt 80-tal i form av innehåll, kläder och stämning. Karaktärerna är genuint ointressanta och till största delen osympatiska och framförallt endimensionella. Dessutom är det ofta svårt att veta vem som säger vad pga textrutorna som ligger som rektanglar lite här och där utan att kunna kopplas till en klar avsändare. Jag tror säkert att Roland Hueve som skrivit manus och därmed till största delen bör lastas för fiaskot ville mycket men tog i så att han sprack. Pretentiöst, oengagerande och dötrist. Inte ens större kunskaper i tyska skulle kunna ändra min upplevelse av detta elände. Usch.

Vortex av Martin tom Dieck

Martin tom Dieck är en tysk tecknare som i Sverige är mest känd för att han hade en utställning på Serieteket i samband med förra årets SPX. Han har det senaste decenniet gett ut serier som definitivt är artsy.

  Det regnar på märkliga pelare i havet, är pelarna hus i en stad? Är staden översvämmad. En pojke sitter i en kanot på havet, ur havet sticker tinnar och torn upp. Pojken tittar upp mot husen. Är han övergiven? Har han lämnat någon? En kanonbåt seglar in i staden med två mekaniska björnar på släptåg. Staden har ändrat utseende. Kanonbåten försvinner. Pojken ger sig in i ett lager med högar av fullskrivna papper och något odefinierbart. Odefinierbara föremål tvingar pojken att kasta sig ut ur lagret. Han sveps med i vattnet och ner i en virvel. En man i pälskappa med ett avlång huvud kommer i en liten husbåt. Han har ett mönster på ett papper. Husen har ändrat utseende, de står glest, det är inte längre en stad. Men är det på samma ställe? Mannen fortsätter allt längre in i staden som känns större. Även han blir attackerad av de odefinierbara sakerna i lagret. Han tar med sig ett böjt föremål till ett rum där han ritar ett tecken på väggen. Han blickar ut över staden. Det börjar regna. Mannen ger sig ut i pojkens kanot, han fiskar upp pojken i hällregnet. Pojken är i lagret. Kanoten krossas. Pojken går upp på taket där mannen står på en ställning. De står och tittar ut över staden, mannen lyfter upp pojken och kastar ut honom i vattnet. Offrade han pojken? För vad? Han sveps återigen ner i virveln. Havet är oroligt. Är naturen vredgad? Havet bryter in överallt, det slukar staden. Pojken flyter upp mot ytan, huvudet verkar vara ovanför. Slut.

Nu har jag beskrivt hela handlingen. Pretto? Ja, för fan. Artsy? Genau. Förstår jag något? Inte ett dugg. Är den helt värdelös? Inte alls. När jag först bläddrade i denna ordlösa artsy serie undrade jag vad jag lagt pengarna på. Men jag gillar ju Tyskland. Vortex är dock rätt intressant och helt öppen för tolkningar. den ska nog egentligen läsas flera gånger. tom Dieck lyckas iaf skapa en väldigt speciell stämning genom den föränderliga staden, de enda två personer som förekommer och vattnet. Någon analys ger jag mig inte på. Det är ungefär som Kolbeinn Karlssons Trollkungen, de flesta recensioner jag läst har mest beskrivit handling och utseende. Ingen har egentligen recenserat den, antagligen eftersom ingen förstod vad den handlade men inte vill avslöja det. Jag fattade ingenting och försökte recensera den. Men inte Vortex. Här finns fler bilder.

Das Grauen im Gemäuer av Reinhard Kleist

Det blir en hel del Tyskland framöver. Om inte grisfebern sätter käppar i hjulet så drar jag till Berlin i mitten på nästa vecka. Det blir inget seriefokus på resan, det skulle göra min bättre hälft vansinnig, men väl ett besök på Modern Grahics där Emilé Bravo ska signera. Jag har inte läst något av honom men Fanfare/Ponent Mons utgåva My Mommy ligger på inköpslistan.

Min tyska favorittecknare är Reinhard Kleist och jag har tidigare recenserat några av hans serier. Das Grauen im Gemäuer kom ut 2002 och består av fyra korta berättelser baserade på noveller av den amerikanske skräckförfattaren H.P Lovecraft. De fyra berättelserna kretsar alla kring galenskap och det oförklarliga.Det är ju trots allt Lovecraft så vansinnet finns alltid där.

Kleist har alltså en teckningsstil som jag gillar skarpt. Han använder sig av stora stråk av tusch för att framhäva skuggorna som är centrala i alla delar. Kleists stil tillsammans med de miljöer och personer han skildrar skapar en förtätad stämning, det blir kanske inte skrämmande men väl obehagligt. Min favorit är Die Ratten im Gemäuer om en mörk familjehemlighet som tillsammans med råttors krafsande leder till galenskap och kannibalism. Albumet är klart läsvärt även för de som inte gillar skräck och ett måste för fans av Lovecraft. Ett fåtal av Kleists serier finns tillgängliga via AdLibris.

Die Sache mit Sorge av Isabel Kreitz

En tysk serieroman om andra världskriget går det inte direkt tretton på dussinet av. Isabel Kreitz 250 sidor tjocka Die Sache mit Sorge- Stalins spion im Tokio har Paul Gravett kallat " surely one of the best German books of the year". Serieromanen handlar om pianisten Eta Harich-Schneider och Richard Sorge, om deras relation och framförallt om Sorges spioneri för Sovjets räkning. Albumet utspelar sig i Tokyo före och efter anfallet mot Pearl Harbor. Sorges försök att påverka krigets utveckling och hur hans dubbelspel påverkar omgivningen och framförallt han själv är också centralt. Handlingen utspelas till stor del på den tyska ambassaden i Tokyo där Sorge spenderade en hel del tid som utsänd av en tysk tidning.

Albumet är i svartvitt och Kreitz teckningar antar jag är gjorda med blyerts i någon form. Annorlunda mot vad jag brukar läsa men teckningarna är bra och detaljrika. Kreitz skildrar på ett klichéfritt sätt relationerna mellan karaktärerna. Hon lämnar också öppet för läsaren att själv bilda sig en uppfattning om karaktärerna som därmed förblir intressanta albumet igenom. Just de mångfacetterade karaktärerna är en av seriens verkliga styrkor, en annan att det känns som att hon verkligen lyckats fånga både tidsandan och hur det såg ut i 40-talets Tokyo. Albumet är som en riktigt välgjord film där man kan ta in intrycken och reflektera i sin egen takt vilket är en av serieformens stora styrkor (bra formulerat av Göran Semb i senaste Bubblan). Kärnan i albumet är en människas försök att påverka historien och riskera sitt liv för det den tror på. En på alla sätt riktigt bra serieroman och ett bevis på att det finns andra intressanta serieländer i Europa förutom Frankrike. Spana in trailern nedan:

Fantomen 16-20/2009

Så var det dags för en genomgång av senaste Fantan-numren sedan jag betat av dem nu i veckan. Det bästa Fantomen-äventyret var självklart Romerska legender 2: Hämndens pris av Reimerthi och Leppänen. Bra tecknat och en grym och bra handling. Ett av de bästa äventyren på längre. Minerva Brooks får gärna fortsätta med sina utgrävningar. Reprisen i nr 17, Mysteriet på Cape Cod är okej mest för spökena och Lee Falk-lookaliken. I grunden är det dock ett dussinäventyr om bankrånare. Hyenornas herre i nr 18 överraskar mig positivt med en bra berättelse om utanförskap och hämnd. Lite som Mowgli fast grym om en pojke som lämnas att dö sedan han dels fötts med blålila hud och dels med en tass istället för en hand. Inget nytt för Fantomen men det hela är bra gjort av Reimerthi & Bade. I nr 19-20 heter äventyret Pirater föröver 1: Sjukvårdsskeppet av DePaul & Boix är tyvärr Fantomen på rejäl tomgång. Pirater kapar ett fartyg och Fantomen nitar dem. Slut. Gravvalvets hemlighet i samma nummer är ett av Falk & Barrys bättre senare äventyr. Lite småhumoristiskt om en förälskad Fantomen (den 13:e).

Bland biserierna är höjdpunkten givetvis det nya Thorgal-äventyret Tors sköld. Bra och fantasifull intrig kombinerat med snygga teckningar ger mig en riktigt trevlig läsupplevelse. Thorgal måste definitivt vara en av de bästa pågående europeiska albumserierna om inte den bästa. Men jag lider lite med Thorgal, han får ju aldrig lugn och ro. Blixt Gordon av Dan Barry är okej, hyfsad intrig och snygga teckningar. Jag hade dock föredragit Alex Raymonds version. Spirou-äventyren De svarta hattarna och Gränsmysteriet är båda underhållande och småroliga bagateller. Däremot är det verkligen dags att skippa en allt tröttare Herman Hedning, skämten har gått på tomgång i bra många år nu. En bättre svensk humorserie borde gå att uppbringa.

Wish you were here 1: The Innocents av Gipi

The Innocents är liksom efterföljaren en del avFantagraphics Ignatz-serie. Gipi är en av mina favorittecknare och jag har tidigare recenserat Wish you were here 2: They found the car och Aufzeichnungen auf einer Kriegsgeschichte och den senare är ett mästerverk. The Innocents handlar om Gil och hans brorson som egentligen ska ha en kul dag tillsammans med besök på ett nöjesfält. En gammal vän till Gil hör dock av sig och de åker istället för att träffa vännen som suttit i fängelse en längre tid.

Gipis teckningar är som alltid utsökta och stämningsfulla. Dialogen mellan Gil och brorsonen är även den väldigt bra och känns äkta. Berättelsen bryts av genom Gils återblickar till ungdomen och händelserna som ledde till att hans vän Valerio hamnade i fängelse, dessa är tecknade i enbart tunn tusch, de bryter av på ett bra sätt. Serien är liksom efterföljaren i Ignatz-serien en lågmäld historia om relationer och hur slumpartade händelser inverkar på en persons öde och bitterheten över det som blev. En fin serie.

Till alla jag legat med av Mikael Sol

Ännu en svensk självbiografisk serie. Denna gång om en (relativt) ung man som fläker ut sina sexupplevelser sedan det tagit slut med tjejen han älskar. Dessutom tecknad i en ganska enkel och "cartoony" stil. Behöver Sverige verkligen det? Albumet är iaf Mikael Sols debut. Mikael Sol är för mig mest förknippad med fanzinerecensionerna i Bild & Bubbla. Nå, behöver Sverige det här albumet? Ja :) Jag hade verkligen inga förväntningar på albumet utan läste det mest som en del av min "låna svenska serier som kom ut i våras" för att se om det finns något läsvärt.

Den enkla teckningsstilen funkar bra och harmonierar väl med seriens verkliga styrka, dialogen. Det är dialogen som gör serien så bra, det var länge sedan jag skrattade så mycket när jag läste en serie. Sol delar öppenhjärtigt med sig av sina upplevelser på ett som det verkar ärligt sätt, för han framstår oftast inte som så sympatisk även om jag tror att de flesta kan känna igen sig i hans knäppa och roliga tankar. Trots temat lyckas Sol också undvika att det hela blir spekulativt trots att han lämnar ut de han haft sex med. Nu är iofs inte allt roligt vilket inte är meningen, både början och slutet är rätt sorgliga och brutalt självutlämnande. En riktigt bra självbiografi som verkligen överraskade mig positivt.

We3 av Grant Morrison Frank Quitely

Grant Morrison är en hypad författare som jag knappt läst något av. Den enda serie jag kommer på är Batman reborn: Batman & Robin som han gjort tillsammans med Frank Quitely vars teckningar jag gillade direkt. We3 läste jag först om på Shazam! och efter en sådan hyllning hamnade den shoppinglistan. Tre djur, en hund, en kanin och en katt, har kidnappats till ett militärt projekt för att träna dem till supersoldater och på så sätt slippa offra människor. Projektet ska dock avslutas men djuerns tränare låter dem löpa och militären sätter då in alla resurser de har på att ta kål på de mördarmaskiner man utvecklat djuren till.

Det är något djupt gripande med We3 som gjorde att jag inte kunde släppa serien sedan jag läst den. Jag har föga förståelse för de som skaffar husdjur annat än av ensamhet. Hundar skulle jag till och med säga att jag ogillar i allmänhet. Projektet med de tre djuren är dock ett riktigt vidrigt djurförsök som berör och stör mig. Djuren tränas till mördarmaskiner samtidigt som de lärt sig att uttala vissa ord. Djuren har blivit en sorts robotmonster. Hjärtlöst är bara förnamnet. Djurens kamp för att ta sig till något som de vagt minns som hemma är hjärtslitande. De har även en lojalitet mot varandra som förstärks under jakten på dem. Det är också de, djuren som tränats till mördarmaskiner, som visar nåd, inte människan. We3 är en serie som verkligen berör och som har ett oväntat djup. Weltklasse.

Fulheten av Nanna Johansson

Nanna Johanssons Fulheten har rönt en hel del uppmärksamhet i diverse tidningar. Igår förekom hon dessutom i en längre artikel om seriestaden Malmö i DN. I den lokala gratisblaskan är hennes serier en av få ljuspunkter. Jag har inte besökt hennes hemsida men var alltså inte helt obekant med hennes serier och lät mig följaktligen inte heller avskräckas av det föga inbjudande omslaget. Nanna Johansson tecknar i en enkel stil, som dock inte liktydig med titeln på albumet. De enkla teckningarna fyller sin funktion väl, här är det innehållet som räknas. Detta blir nästan lite övertydligt genom den första bilden.

Johansson driver med en rad olika företeelser men fokus är på könsroller. Ett tacksamt område i ett fortfarande ojämnställt land. Oavsett vad hon driver med så lyckas hon bra. Allt är inte kul men en hel del är det, även om skrattet ibland fastnar lite. Genom att vända på könsrollerna lyckas Johansson på ett enkelt och tydligt sätt visa på problemet med ojämnlikheten mellan män och kvinnor. Pojkar utsatta för hedersproblematik, en våldtagen gubbe och en tokraggande brud på krogen är klockrena. Fulheten borde faktiskt användas som undervisningsmaterial. Läs den, skratta och tänk ett steg längre.

Jag tycker alltså att Fulheten är bra men samtidigt så känner jag mig i egenskap av vit heterosexuell man kränkt vilket givetvis ingen kan ifrågasätta. Idag känns det dock okej, min sambo är och tittar på apor med vår dotter medan jag gör mer manliga saker här hemma som att luta trappan och rulla 83 köttbullar av finaste fläskfärs. Det är skönt att veta att könsrollerna i ens egna liv är som de ska vara, det behövs i en föränderlig omvärld.

Metabaronerna 1: Othon, ättefadern av Jodorowsky & Gimenez

Metabaronerna är en spin off på Jodorowskys/Moebius klassiker L´Incal. Metabaronerna har tidigare delvis getts ut på engelska av DC/Humanoids, tydligen med vissa delar censurerade. även L`Incal har getts ut på engelska. Faraos Cigarer ger ut den senare på danska. Metabaronerna handlar om just Metabaronerna som är universums största krigare. Första delen handlar om hur ett ödesdigert val tvingar Metabaronerna att slåss för sin hemplanet och riskera att ge upp sin största hemlighet.

Gimenez teckningar är riktigt snygga. Hans stil lämpar sig väl för science fiction. Det visuella är det allra bästa med albumet, det är verkligen en fröjd att se Gimenez teckningar. Vad gäller själva handlingen så är det väldigt mycket som sker i denna första del, mycket bakgrund som ges inför fortsättningen. Sättet som serien berättas på och framförallt tempot känns väldigt... franskt. Tempot är trots en del action rätt långsamt. Långsamt innebär inte dåligt utan det känns som en fransk tradition. Greppet att låta en robot som tjänar den nuvarande Metabaronen återberätta Metabaronernas historia för en annan, väldigt känslig, robot är dock inte så lyckat. Nu är de inte så frekvent förekommande tack och lov. Framförallt berättandet får mig att tänka på Bilal fast jag gillar det här mer än Bilals sf-serier. Metabaronerna är en bra och snygg sf-serie där ära och stolthet är det viktigaste. Den blir trevlig att följa.

Conan Vol 0- Born on the Battlefields av Kurt Busiek & Greg Ruth

Conan är en klassisk pulp-hjälte skapad av Robert E Howard. Born on the Battlefields är en del av den nystart som Kurt Busiek, mest känd för superhjältar, gett serien på Dark Horse. Serien har blivit en framgång och fått bra kritik. Den klassiska Conan-serien är annars den av Roy Thomas och i alla fall delar av den har getts ut på svenska och om jag inte missminner mig har det funnits en eller flera Conan-tidningar. Conan har f.ö. spelats av Arnold Schwarzenegger i två 80-tals rullar. Jag har bara sett den första och tyckte den var rätt bra, jag har dock inte sett den på över 15 år så jag reserverar mig litta. Born on the Battlefields handlar om barbaren Conans födsel och uppväxt. Hans väg till att bli en stor krigare dvs. en köttig jävel.

Greg Ruths teckningar är bra och når sin höjdpunkt i de olika slag som skildras. Mer finstämda scener lyckas han inte lika bra med. Busiek har använt ett svulstigt och överdrivet språk, framförallt den berättartext som ackompanjerar texten är sådan. Sättet det är skrivet på sätter tillsammans med Ruths teckningar tonen för albumet och därför funkar det riktigt bra framförallt i actionsekvenserna. Conan är nämligen framförallt en serie om en stark och modig man i en hård omgivning. En riktigt gammaldags kämpe. Som det ska vara. Det svulstiga språket till trots så tycker jag även att Busiek lyckas när han skildrar de händelser som gör Conan till den man han är. Om man har svårt för svulstigt språk och klyschor bör man undvika Conan, annars är det väl värd att läs för vad den är. En bra actionspäckad fantasyserie.

Så jävla normal av Nina Hemmingsson

Jag är din flickvän nu innebar ett stort genombrott för Hemmingsson. Jag gillade framförallt enrutingarna i samlingen. Samlingen kom dock ut 2006 och en uppföljare har därför varit efterlängtad. Så jävla normal är inte den uppföljaren utan teckningar av Hemmingsson 2006-2009 om hur hon mått. Ska man tro teckningarna så har hon inte mått så jävla bra. Det är mycket ångest och otrevligheter. Nu är antagligen en del av teckningarna en spegling av omvärlden iofs. Tyvärr gör blandningen av teman i teckningarna att samlingen känns spretig. En hel del känns också som kladd utan större funderingar bakom, en stundens ingivelse. Det kanske kan tyckas intressant men de är inte intressanta. Samlingen blir helt enkelt rätt ointressant. Synd eftersom Hemmingsson redan visat sin talang. Jag väntar fortfarande på någon form av jävla uppföljare.

Det är bara lite AIDS av Sara Granér

Sara Granér hyllades både här och där under våren som sig bör när pressen får recensera en vänsterfeminists betraktelser. En annan som hyllats på landets kultursidor är Liv Strömquist vars serier jag mest blir trött av att läsa. Jag håller med henne i rätt mycket även om vänsterretoriken gör mig lite trött. Tröttast blir jag dock av att hon vill hamra in att hon vet hur allt egentligen är. Det var därför med viss bävan jag läste Granérs debut. Visst finns det vänsterretorik här också (den är ju trots allt utgiven på Galago) men framförallt är albumet en skönt absurd drift med könsroller, föräldraskap och överheter. Just ordet absurt är egentligen den enda sammanfattning som behövs. Albumet är inte roligt hela tiden men till största delen är det kul. Typ eftertänksamma leenden och ibland skratt. Sara Granér besitter en sällsynt förmåga att dissekera samhället och synliggöra det som jag oftast inte reflekterar över i vardagen. Teckningarna då? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Störda är väl det som närmast beskriver dem. Lika störda som underhållande. Färgkompositionen i bilderna är suverän. Jag gillar verkligen Granés teckningar. Fantasifulla/ sjuka bildsekvenser finns det många av. Mina farhågor angående albumet besanndes inte utan Det är bara lite AIDS är ett sjukt underhållande album. Absurt. Liksom att dra alla över en kam.

Numret av Thomas Ott

The Walking Dead tog sin tid att läsa. Det gjorde inte Numret av schweizaren Ott. En ordlös berättelse om en bödel som hittar ett nummer efter en avrättning. Av en slump hittar han en hund med början på numret i örat och därefter rullar det på. Numret får minst sagt stora konsekvenser för bödeln. Numret är skapad på skrapkartong, helt nytt sätt att göra serier för mig men det funkar fint. Stämningsfulla bilder och bra bildlösningar gör det till en annorlunda men trevlig läsning. Idén om numrets konsekvenser för bödeln är elegant genomförd. Eller som det opretentiöst står på baksidan "förgänglighet, återfödelse och den eviga cirkeln av liv och död". En bra, annorlunda och snabbläst men därmed inte en enkel historia.

The Walking Dead Compendium One av Robert Kirkman m.fl.

Ettusenåttioåtta sidor. Ettuseåttioåtta sidor. Den är rätt maffig. The Walking Dead har blivit en stor succé eller som Compendium One saluförs på omslaget: The ultimate edition of The New York Times bestseller. Oj oj ojdå! TWD handlar om hur zombies skövlat USA och man får följa en lite grupp överlevande. Det hela börjar med att polisen Rick vaknar upp efter att ha legat i koma och inser att något har gått snett. Han ger sig iväg för att söka efter sin familj i hopp om att de lever. Han hittar dem tillsammans med andra överlevande börjar deras kamp för att överleva både attackerande zombies och andra överlevande. Compendium One samlar de första åtta tradsen. Tyvärr verkar den redan vara slutsåld trots att den släpptes så sent som i maj i år. Simon säger har en genomgång av de olika varianterna.

TWD har hyllats på diverse bloggar så det var med rätt stor förväntan jag började läsa Compendium One. Här tänkte jag då börja med att gnälla lite. Det är nämligen alldeles för mycket text. Kirkman låter karaktärerna excellera i den ena långa monologen efter den andra. De tillåts älta varenda liten detalj kring hur de mår och hur de ser på vad som händer runt dem. Ibland är det som att man hamnat i en terapisoffa. Vilket de iofs kunde behöva allihop. Serien hade verkligen mått bra av mindre text, all text hämmar flytet i läsningen. Kirkman hade om han velat lyckats få fram samma saker genom kortare dialog och förlitat sig mer på seriemediet.

Men. The Walking Dead är en helt fantastisk serie, en av de bästa jag läst på länge. Zombiesarna spelar inte huvudrollen utan bildar en fond åt människorna som befolkar den och deras inbördes relationer och emotionella förändringar. Serien är oerhört spännande och jag har inte haft möjlighet att sträckläsa den på det sätt jag önskat. En stor del av spänningen ligger i att man inte vet vilka som ska stryka med. Utan att säga för mycket så har jag inte riktigt hämtat mig från slutet. Seriens verkliga styrka är beskrivningen av karaktärerna, de är nästan alla mångfasetterade och det är intressant att se hur deras personligheter förändras av de extrema omständigheter som en civilisations kollaps utgör. TWD har verkligen sugit tag i mig. Senast i natt drömde jag om serien och flera kvällar har jag kommit på mig själv med att ligga och fundera på serien istället för att få lite välbehövlig sömn. Det är ett kvalitetsbetyg om något. Till skillnad från en zombiefilm kan man ta in allt i TWD i sin egen takt. Seriemediet är fantastiskt. Funderingarna har rört sig kring seriens tema om hur helt vanliga människor agerar när katastrofen drabbar och hela grunden för ens existens förändras totalt. Weltklasse.

Som lite kuriosa så var det en artikel i SvD häromdan om att forskare matematiskt beräknat hur mänskligheten skulle göra för att överleva en zombieattack.

Flugan av Lewis Trondheim

Trondheim får nog anses vara den största stjärnan bland de nya franska serieskapare som slog igenom på 90-talet. Komika har gett ut två delar av hans Donjon-serie som vid det här laget omfattar ett stort antal album, Komika har även gett ut minialbumen Förvecklingar och Diablotus, Kaninos äventyr 0: Slalom samt Herr I och Herr O. Diablotus samt Herr I o O har jag inte läst men alla de andra kan jag varmt rekommendera. Komika har även gett ut Flugan, en ordlös serie om en flugas liv. Flugan föds i en soptunna och efter lite problem med att lyfta så börjar den utforska lägenheten den befinner sig och stöter på andra insekter och djur. Efter att ha blivit elektrifierad växer den och blir för stor för hela staden och slutligen jorden.

Flugan är en rolig bagatell berättad på ett finurligt sätt av Lewis Trondheim i hans typiska stil. Skildringen av flugan upptäckt av världen är mycket charmig och rolig. De bästa scenerna är när flugan försöker komma ut ur soptunnan genom att hoppa på en använd tändsticka varpå den faller ner i vätskan i konservburken och nästan drunknar eller när flugan efter att ha ätit socker tar en stor mängd peppar i tron att det också är socker. Mycket dråplig slapstick. Efter elktrifieringen när flugan blir stor försvinner det mesta av charmen från början av serien liksom roligheterna. Synd eftersom det började så lovande. Trots det är Flugan klart läsvärd och visar vad man kan åstadkomma utan ett enda ord om förmår utnyttja seriemediets möjligheter.

Bild & Bubbla nr 179

Jag hade inga högre förväntningar på nya numret av Bubblan av den enkla anledningen att flera av texterna handlade om serier jag inte är så intresserad av. Fredrik Strömbergs text om serieinslaget i det amerikanska presidentvalet är en intressant genomgång av hur framförallt Obama blivit avbildad och hur olika serieskapare tagit ställning. Än intressantare är samme Strömbergs intervju med Gunnar Krantz där det för en oinvigd som eder bloggare blir lite klarare vad Kulturrådets bedömningar grundar sig på samt det mörka moln som tornar upp sig i form av den nya kulturutredningen. Paul Gravetts genomgång av realistiska serier som getts ut på sistone är alltför splittrad för att det ska bli intressant, Gravett som oftast är bra försöker få med alltför mycket i artiklen och det saknas helt djup. Att Ted Rall förväxlats med Emmanuel Guibert får nog Bubblan-redaktionen ta på sig. Skämmes.

Den första längre texten om mangastudion Yokaj är betydligt intressantare än jag förväntat mig, mycket tack vare att Strömberg låter personerna bakom Yokaj prata relativt fritt vilket leder till en bra och öppenhjärtig intervju. Eftersom intervjun uppenbarligen gjordes vid förra årets bokmässa hade det varit på sin plats med en uppdatering av läget för studion och kring försäljningen av Kick off! när det nu gått så lång tid innan publicering. Det här problemet har förekommit under hela tiden jag läst Bubblan (sen 2006) pga förseningarna. Jag hoppas att detta är ett övergående problem. Bubblan behöver inte alltid vara tokaktuell men ett år sedan intervju är lite väl mkt. Serien om arbetet i studion är trevligt tecknad och skönt självironisk.

Göran Sembs genomgång av superhjältefilmer börjar lite knackigt men tar sig på slutet. Jag gillar framförallt att han gång på gång bankar in budskapet att seriekonsten är ett bättre sätt att förmedla något än filmkonsten eftersom man i en helt annan utsträckning kan tillgodogöra sig verket i sin egen takt. Huvudet på spiken. The 99 är en intressant företeelse och Calle Hedréns intervju med skaparen av serien är intressant, det är sällan man läser om serier utanför Europa, USA eller Japan även om serien är tokamerikansk i sin teckningsstil. Om Kick off! intervjun var lite daterad så är det suverän tajming att det finns en rapport från Angouleme snyggt tecknad av högaktuella Joanna Hellgren.

Intervjun med Johan Wanloo som beskriver hur han skapar sina serier och om alla de idéer som ploppar upp är underhållande. När jag såg att det var just Wanloo som stod för det här numrets skissektion tänkte jag hur intressant kan det bli och förberedde en sågning av skissdelen som inslag i Bubblan. Nu blev den instället en av de bättre tack vare att Wanloo har så sjukt mycket knäppa och roliga idéer (ingen nyhet men ändå). Jag tycker nog ändå att skissektionen tar upp väl mycket plats och tycker inte att den måste vara med i varje nummer. Numrets höjdpunkt är givetvis Cyril Hellmanns intervju med legenden Rolf Classon om hans dryga 30 år i Seriesveriges tjänst. Intressant både vad gäller dåtid och framtid. Att Classon var så avigt inställd till Rocky först kände jag inte till men det var ju rätt kul.

Jimmy Wallins och Germund von Woverns serieintervju med Bud Grace är kul och överraskar även den positivt och Wallins teckningar är som vanligt riktigt bra. Recensionsdelen är bra, nu är det recensioner och inte kåserier. Jag blir dock lite sur när jag läser Nicolas Krizans recension av Aldrig godnatt efter jag själv skulle vilja skriva lika bra recensioner. Mikael Sol är kanske snällare än någonsin i fanzinerecensionerna och verkar nu har fullbordat en vandring som gått från dryg besserwisser till vänlig folkskolefröken vad gäller recensionerna. Vad händer framöver?

Allt som allt (jag kommer inte på något bättre uttryck) ett nummer som var klart bättre än vad jag trodde. Jag hoppas verkligen att den förseningen var en engångsföreteelse så inte redaktionen faller tillbaka i gamla synder nu när det gått så bra. Nästa nummer ser jag framemot så då kanske jag blir lite besviken och får gnälla lite, det är mer mitt naturliga tillstånd. Inte ens om jag försöker skulle jag dock kunna gnälla på Niklas Askers togksnygga omslag. Avslutningsvis vill jag bara be om ursäkt för att ordet intressant förekommer oftare än bajslåtar på Radio Rix.

The Nobody av Jeff Lemire

Jeff Lemire är en av de nya indie-älsklingarna i USA. The Nobody är iofs utgiven av DC:s underetikett Vertigo så frågan är hur indie han är nu. Lemire har iaf hyllats för sin Essex County trilogi som ges ut i samlad form av Top Shelf nu i augusti. The Nobody som jag läst är fritt baserad på HG Wells klassiker Den osynlige mannen och handlar om en man i bandage som anländer till den lilla staden Large Mouth 1994. Hans vistelse där väcker inledningsvis stor uppmärksamhet men sedan blir han en "osynlig" del av samhället tills han blir misstänkt för ett brott. Den osynlige mannen är f.ö. även en av medlemmarna i The League... av Alan Moore och där liksom i James Whales filmklassiker från 1933 är han en galen människa.

Jag hade höga förväntningar på The Nobody som bara till en viss del infriades. Jag gillar Lemires tuschrika stil och stämningen i berättelsen fångas fint genom albumets färger vitt, svart och ljusblått. Historien är ganska enkel och det är nog det som gjorde att jag inte omfamnade albumet på det sätt jag trott. Visst skildrar han teman som ensamhet, utsatthet, besatthet och grupptrycket i en småstad på ett bra sätt. Men. Allt det här har jag sett tidigare. En ung flicka som längatar bort till något annat. En besatt människa som har förlorat/förlorar fotfästet. Småstadsbor som drivs ihop till en mobb pga rädsla. En serie måste givetvis inte vara originell för att vara bra men när den inte förmår lyfta sig över tidigare likartade skildringar så räcker det inte. The Nobody är på det hela taget något av en besvikelse. Idéen är bra men genomförandet matchar tyvärr inte idéen. Å Essex County ligger inte längre lika högt på listan över serier jag vill läsa.

Miss Don´t Touch Me av Hubert & Kerascoet

Amerikanska NBM publicerar en hel del bra europeiska serier. De har tidigare publicerat Isaac the Pirate på engelska vilket är en kulturgärning i sig. Hubert och Kerascoët var helt okända för mig men en intressant handling och snygga teckningar gjorde köpet rätt givet. Plus en bra recension på Simon säger. Den amerikanska utgåvan samlar de två första franska utgåvorna, La Vierge du Bordel från 2006 och Du Sang sur les Meins från 2007. Ytterligare två delar, Le Prince Charmant och Jusqu´a ce que la mort nous separé har getts ut i Frankrike. Notera att det förekommer en rad fel i beskrivningen på baksidan av albumet. Det bör ligga en lapp med rättelser i albumet.

Albumet utspelas i 30-talets Paris och handlar om den unga oskulden (inte oviktigt för berättelsen) Blanche som ser en död kvinna i det övergivna grannhuset och på grund av det mördas hennes syster. Blanche är övertygad om att det är seriemördaren "The Butcher of the Dances" som ligger bakom. Hon letar efter spår och de leder henne till lyxbordellen Pompadour. Hon får där anställning som dominatrix och fortsätter sökandet efter de ansvariga för hennes systers död. Mycket mer kan jag inte avslöja om handlingen utan att förta upplevelsen av albumet.

Det här är nämligen ett mycket bra album som jag tycker bör införskaffas av den som är det minsta intresserad av franska serier. Hubert har skrivit ett underhållande manus med en bra dialog och Kerascoëts teckningar är riktigt bra och påminner inte så lite om Blaines även om de inte har samma energi. Till skillnad från Blains serier är Miss Don´t Touch Me betydligt mörkare, visst finns det komiska inslag och det är berättat på ett sätt som för tankarna till Adelés extraordinära äventyr stundtals men historiens komponenter är ur flera vinklar ytterst otrevliga. Sadism, korruption och hyckleri är alla vidriga företeelser och här förekommer de i överflöd. Även om jag inte skulle beskriva albumet som så spännande så drivs man framåt av nyfikenheten att veta vad som ska hända, det finns en otäck underton i albumet att saker ska gå åt pipan vilket ger ytterligare driv i läsningen och inbjuder till sträckläsning för att få veta slutet. Det är en bra och snygg serie med en huvudkaraktär, Blanche, som borde kunnas utvecklas yterligare i kommande album, Serien är ytterligare ett bevis på hur skickliga de franska serieskaparna är och det är trevligt att de amerikanska förlagen ger ut alltfler franska serier.