Fulheten av Nanna Johansson

Nanna Johanssons Fulheten har rönt en hel del uppmärksamhet i diverse tidningar. Igår förekom hon dessutom i en längre artikel om seriestaden Malmö i DN. I den lokala gratisblaskan är hennes serier en av få ljuspunkter. Jag har inte besökt hennes hemsida men var alltså inte helt obekant med hennes serier och lät mig följaktligen inte heller avskräckas av det föga inbjudande omslaget. Nanna Johansson tecknar i en enkel stil, som dock inte liktydig med titeln på albumet. De enkla teckningarna fyller sin funktion väl, här är det innehållet som räknas. Detta blir nästan lite övertydligt genom den första bilden.

Johansson driver med en rad olika företeelser men fokus är på könsroller. Ett tacksamt område i ett fortfarande ojämnställt land. Oavsett vad hon driver med så lyckas hon bra. Allt är inte kul men en hel del är det, även om skrattet ibland fastnar lite. Genom att vända på könsrollerna lyckas Johansson på ett enkelt och tydligt sätt visa på problemet med ojämnlikheten mellan män och kvinnor. Pojkar utsatta för hedersproblematik, en våldtagen gubbe och en tokraggande brud på krogen är klockrena. Fulheten borde faktiskt användas som undervisningsmaterial. Läs den, skratta och tänk ett steg längre.

Jag tycker alltså att Fulheten är bra men samtidigt så känner jag mig i egenskap av vit heterosexuell man kränkt vilket givetvis ingen kan ifrågasätta. Idag känns det dock okej, min sambo är och tittar på apor med vår dotter medan jag gör mer manliga saker här hemma som att luta trappan och rulla 83 köttbullar av finaste fläskfärs. Det är skönt att veta att könsrollerna i ens egna liv är som de ska vara, det behövs i en föränderlig omvärld.

Det är bara lite AIDS av Sara Granér

Sara Granér hyllades både här och där under våren som sig bör när pressen får recensera en vänsterfeminists betraktelser. En annan som hyllats på landets kultursidor är Liv Strömquist vars serier jag mest blir trött av att läsa. Jag håller med henne i rätt mycket även om vänsterretoriken gör mig lite trött. Tröttast blir jag dock av att hon vill hamra in att hon vet hur allt egentligen är. Det var därför med viss bävan jag läste Granérs debut. Visst finns det vänsterretorik här också (den är ju trots allt utgiven på Galago) men framförallt är albumet en skönt absurd drift med könsroller, föräldraskap och överheter. Just ordet absurt är egentligen den enda sammanfattning som behövs. Albumet är inte roligt hela tiden men till största delen är det kul. Typ eftertänksamma leenden och ibland skratt. Sara Granér besitter en sällsynt förmåga att dissekera samhället och synliggöra det som jag oftast inte reflekterar över i vardagen. Teckningarna då? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Störda är väl det som närmast beskriver dem. Lika störda som underhållande. Färgkompositionen i bilderna är suverän. Jag gillar verkligen Granés teckningar. Fantasifulla/ sjuka bildsekvenser finns det många av. Mina farhågor angående albumet besanndes inte utan Det är bara lite AIDS är ett sjukt underhållande album. Absurt. Liksom att dra alla över en kam.

Berlin- stad av rök av Jason Lutes

I 2008-års sista skälvande dagar släppte Galago, något försenat, andra delen av Jason Lutes Berlin-triologi. Den första delen, Stad av sten, utkom på svenska 2007. I seriens andra del får vi följa de karaktärer som introducerades i den första delen i ett Berlin som blir allt våldsammare och de bittra fiendera ännu bittrare, Weimarrepubliken svajar i sina grundvalar och två vidriga samhällssytem finns att välja på. Nya karaktärer är medlemmarna och hangaroundsen till jazzbandet Cocoa Kids.

Jag har sett fram emot det här albumet för jag trodde att trilogin skulle lyfta men liksom sin föregångare så är Stad av rök visserligen i stort vältecknad i klassisk klara linjen-stil men liksom föregången så är den tråkigt tecknad. Dessutom är det ofta onödigt stelt och i vissa rutor har Lutes missat perspektiven eller uttrycken och då blir det bara konstigt. Jag tycker inte heller att han lyckas med sin Short Cuts-ambition med många olika historier som ibland går in i varandra. Det blir mest rörigt och svårt att komma ihåg vad som hänt i de olika personerna när de dyker upp igen. Dessutom är några snarlikt tecknade och det underlättar inte. Cocoa Kids innehåller iofs några sköna karaktärer och ger Lutes en möjlighet att skildra Cabaret-Berlin men jazzbandets intåg i serien tillför egentligen ingenting. Serien innehåller både osympatiska och sympatiska personer men ingen av dem förmår att dra in mig i berättelsen, inget öde berör, knappt ens föräldralösa Silvia. Marhe Müller, konststuderanden från Köln sveps in i dekadensens Berlin och hennes förehavanden är mest riktigt ointressanta. Weimarrepublikens sista flämtande andetag innan Tyskland börjar resan mot avgrunden utgör en magnifik kuliss men det tycker jag inte att Lutes lyckas ta tillvara. Jag tyckte att första delen hade sina brister men att Lutes lagt en bra grund för fortsättningen. Tyvärr infrias inte mina förväntningar utan fortsättningen är sämre än början. En i stora delar ointressant historia och därmed är albumet helt enkelt en besvikelse.

Einsteins fru av Liv Strömquist

Albumet är ett av förra årets mest uppmärksammade. Det har skrivits en hel del om det i pressen och det har varit idel hyllningar. Liv Strömquist uppmärksammades redan med debuten Hundra procent fett. Einsteins fru innehåller samma kritik mot borgerlighet och mansgriseri. Historiens mest provocerande pojkvän utses, kvinnor som blivit ihop med män och som därefter fått sin egen kreativitet hämmad, Britney Spears, mysrasism m.m. En speciell måltavla är tvåsamheten och kärnfamiljen. Allt är skickligt genomfört och hon verkar vara påläst om det hon tecknar. Kritiken mot vårt fortfarande ojämställda samhälle är ofta klockren och ibland kul. Jag blir liksom när jag läste Hundra procent fett lite trött på vänsterretoriken även om jag tycker att det är mindre här. Bortsett från vänsterretoriken håller jag med Liv Strömquist i de flesta av hennes ofta klockrena analyser av olika fenomen. Trots det blir jag lite irriterad när jag läser serien. Det är en politisk serie och som så många andra politiska serier så blir de riktigt irriterande om man inte håller med upphovspersonen fullt ut. Många av de som hyllat Einsteins fru delar säkert hennes åsikter i fullt ut då blir boken en bekräftelse på deras egen förträfflighet. Själv tröttnar jag på den mästrande tonen i serien, det är så här världen är bla bla bla. Det är helt enkelt jävligt jobbigt med personer som sitter inne med alla svaren. Typ personer som är övertygade om att just deras livsåskådning är den rätta. Typ Liv Strömquist och de hon kritiserar.

Persepolis av Marjane Satrapi

Det var några år sedan Galago släppte första delen av Persepolis och de har också hunnit ge ut den i samlad form i en snygg inbunden utgåva. Galago gav i slutet av 2008 ut den som storpocket. Den inbundna samlingen verkar vara utgången men om det går att få tag på den så rekommenderar jag den istället för storpocketen där jag tycker att bilderna känns ihoptryckta och av förklarliga skäl är dessutom trycket sämre. Persepolis har ju varit en formidabel succé i många länder och har även blivit film. Persepolis fungerar också bra som en introduktion för de som i vanliga fall inte läser serier.

Perspolis är Marjane Satrapis självbiografiska skildring av sin uppväxt i Iran och Österrike. Hon beskriver hur hon liten upplevde revolutionen, hur samhället förändras, kriget mot Irak, hennes år i Österrike och återkomsten till Iran. Satrapi tecknar i en enkel och rak stil som passar tonen i serien mycket bra. Det är roligt och tragiskt om vartannat i den öppenhjärtliga skildringen av uppväxten och de personer som hon mött. Den första delen är i mitt tycke den svagaste även om också den är mycket underhållande. Den andra delen är bättre men det är framförallt i den trejde delen när hon befinner sig i Österrike som det blir riktigt bra. Skildringen av det utanförskap hon känner och hur hennes värderingar kolliderar med de västeuropeiska är mycket bra och skapade hos mig en ökad insikt om vad det innebär att bryta upp och hamna i en helt nu kultur. Även den avslutande delen där hon skildrar återkomsten till Iran och svårigheterna att anpassa sig är mycket bra. Genom hela boken löper en röd tråd i form av Marjanes sökande efter vem hon egentligen är. Bokens styrka ligget framförallt i växlandet mellan det roliga och tragiska och skildringen av hennes osäkerhet och hur han ska förhålla sig till olika saker och hur mycket konventioner styr livet. Jag kan varmt rekommendera Perspepolis.