Rätt tänkt av Sef:s styrelse

Idag när jag körde och veckohandlade (ja, jag lever ett spännande liv) kom jag ihåg att ta med mig ett par bra album ut till bilen (jo, givetvis musik) och när jag satte igång Bowies Space Oddity så undrade jag varför jag inte gjort det här tidigare istället för att lyssna på reklamradions hjärndöda musikval eller irriterande P3-människor. Samma resonemang kanske Seriefrämjandets styrelse hade när de kom på den lysande idén att förlägga årsmötet under SPX09, varför har vi inte kommit på det tidigare. Nej, det kan man verkligen undra. Jag har iofs inte varit medlem så länge så kanske har man redan tidigare haft årsmöte under SPX. Även om Skåne givetvis är vackert i slutet av maj så finns hursomhelst inga av de vackraste bokskogarna i Malmö så om man nu inte tycker att Malmö är en fantastisk stad (vilket jag inte gör) så finns det ingen anledning att åka dit i slutet av maj då förra årets årsmöte ägde rum. Självklart bör årsmötet förläggas i Sthlm så långt det är möjligt, majoriteten av medlemmarna har garanterat betydligt närmare till Sthlm än Malmö. Att lägga det under SPX är givetvis ännu bättre eftersom många serieintresserade tar sig till Sthlm för just detta. Alltså borde medlemsuppslutningen bli avsevärt högre än på ett möte i maj i Malmö. Den styrelse som väljs under dessa former får därmed automatiskt en högre legitimitet. Dessutom har fler möjligheter att framföra sina åsikter om föreningen och träffa de som sitter i styrelsen. Jag ska dit och det ska bli intressant. Jag har ju varit lite kritisk mot styrelsen och hur vissa i styrelsen agerat. Nu väntar jag bara på årsberättelsen. Ja, och senaste Bubblan givetvis.

Valhall 14: Muren av Peter Madsen

Muren är den nästa sista delen i Peter Madsens klassiska Valhall-serie. I år är det tänkt att sista delen, Ragnarök, ska komma. Serien påbörjades 1979 så efter 30 år är det alltså dags att knyta ihop säcken tyvärr. Jag har tidigare recenserat Valhall 13: Balladen om Balder på bloggen. Tyvärr verkar både nr 13 och 14 vara slutsålda på nätet men kanske kan exemplar finnas i seriehandlar och bokhandlar. I Danmark är det tänkt att hela serien ska samlas i samlingsvolymer framöver och förhoppningsvis sker samma sak här. Om du inte är en inbiten samlare så rekommenderar jag ditt lokala bibliotek om du vill läsa serien i sin helhet. På danska Serieland.dk finns en intervju med Peter Madsen inför avslutningen av Valhall.

Muren handlar iaf om att gudarna är oroliga för att jättarna ska attackera Asgård. Samtidigt är det dags för Tjalve att bli man och för att räknas som det ska han genomgå ett mandomsprov. När varken Tor eller Oden har tid att ge honom ett uppdrag får han istället ett av fruktabarhetsguden Frej som kärat ner sig i jätten Gerd som går ut på att locka med henne till Asgård. Kruxet är att hon är dotter till den mäktige jätten Gymer. Men med list kan ju det mesta gå... ja, om du inte heter Loke förstås för då skiter det alltid sig.

Peter Madsen är som jag tidigare skrivit en av de absolut främsta teckarna i Norden och albumet är en fröjd rent teckningsmässigt. Färgläggningen är även den suverän. Utöver detta så är Muren det bästa i serien sedan de allra första vilket är anledningen till att jag tycker att det är synd att det snart är slut. Jag tyckte att serien hade börjat gå på tomgång men med Muren så visar Peter Madsen och Henning Kure som skriver manus att det finns mycket berättarglädje kvar. Madsen tar i Muren upp främlingfientlighet och fördomar och driver med detta på ett skönt sätt utan att det känns påklistrat eller pk. Fördomarna finns på båda sidor och ser ungefär likadana ut. Verkligheten anyone? Albumet är riktigt roligt och Loke som läckert sto är verkligen Loke i högform dvs skitkul. Jag gillar verkligen Muren som definitivt är ett av de bättre Valhall-albumen.

Snygga omslag 8

Hugo Pratts omslag till hans seriebiografi om flygaren och författaren Antoine de Saint-Exupéry är t.o.m. vackrare än innehållet i albumet. Omslaget kan tolkas på många olika sätt. Vad rör sig hos Saint-Exupery, tänker han tillbaka på sitt liv eller spänningen inför vad som ska hända på nästa uppdrag eller vad? Det oerhört stämningsfulla och vackra omslaget var det största skälet till att jag köpte albumet. Albumet finns utgivet på danska av Faraos Cigarer.

Vårens höjdpunkter

I höstas skrev jag om de album jag såg fram emot då. Nu har jag kollat runt lite vad som är på g att släppas under våren. Den titel jag ser fram emot mest och som jag skrivit om tidigare är Gängkrig 145, ett mkt intressant samarbete mellan Jens Lapidus och Peter Bergting, en av de populäraste författarna och den ende svenske tecknare som figuerar inom mainstreamserierna i USA. SvD har en intervju med Lapidus och Bergting. Förvätningarna är med all rätt höga. En debutant som jag ser fram emot mkt är Lars Krantz och hans Dödvatten (bilden) som ges ut av Kolik förlag. Lars Krantz teckningsstil påminner inte så lite om Charles Burns vilket inte direkt är ett minus. Albumförlaget ska ge ut en ny serie som heter Zorn & Dirna som förhoppningvis enligt förlaget ska vara klar till SPX. Lite senare ges tredje delen av Det tredje testamentet ut vilket blir Albumförlagets tredje utgivning i år. Kim W Anderssons Love Hurts som gått i Nemi har fått en hel del uppmärksamhet, jag har inte läst serien förutom kortisen i Bild & Bubbla senast. Tuschbög som jag är så gillar jag Anderssons teckningar. En serie i klassisk fransk stil som ska ges ut i vår men som jag inte hittat så mkt information om är en serieversion av Marcel Prousts klassiker På spaning efter den tid som flytt, tecknad av för mig okände Stephane Heuet i klassisk klara-linjen stil av Agerings förlag. I övrigt är det tunt med serier i vår men Komika har utlovat en ny tidning och annat spännande, dock okänt vad. Epix som verkar ha vaknat till vet jag inte heller vad de har planerat. Förhoppningsvis kommer det mer. Å andra sidan har jag ont om tid att läsa serier just nu. Däremot har jag tid att surfa runt på vad jag vill köpa, min shopaholic-gen tillåter mig det. Därför kommer snart en genomgång av vårens utrikiska höjdpunkter :)

Insåg att det inte finns en enda kvinna med ovan och att jag glömt den eminenta Nina Hemmingsson som släpper en ny samling till våren. Givetvis något att se fram emot.

Isaac the Pirate: To Exotic Lands av Christophe Blain

Christophe Blain är en av mina absoluta favorittecknare. Jag har tidigare läst Speed Abater och Gus & His Gang varav framförallt den senare är en helt suverän serie. För den som vill läsa en intervju med Blain så publicerade Newsarama en i höstas. Isaac the Pirate har getts i fem album i Frankrike. To Exotic Lands samlar de två första. Serien handlar om den unge konstnären Isaac som strävar efter att slå igenom vilket han är övertygad om att han ska göra. Han bor ihop med sin ungdomskärlek Alice. En av hans favoriter är marinmålaren Duffy och när han själv får ett erbjudande om att följa med på ett skepp är han inte sen att hänga på. Tyvärr för honom så visar det sig att det är en pirat han ska jobba åt. Han fastnar dock för livet till sjöss och hänger på piratkaptenen som ska leta skatter i Antarktis. På hemmaplan blir hans kära Alice uppvaktad av en annan. Äventyr och kammardrama i ett alltså.

Isaac the Pirate är givetvis en underbar serie, vid en första anblick verkar det vara en äventyrsserie vilket det också är men framförallt är den liksom Gus & His Gang en relationsserie. Teckningarna är liksom alltid med Blain fulla av energi och dessutom är färgläggningen exemplarisk. Färgstarka karaktärer 0ch underbart skildrade miljöer förhöjer upplevelsen ytterligare. Förutom teckningarna så är dialogen Blains starkaste kort (jo han är bra på allt) och det finns några underbara replikskiften i serien som du kommer att upptäcka när du läser den. För det rekommenderar jag verkligen att du gör. Jag tycker att första delen av Gus & His Gang är bättre men detta måste vara en av de bästa franska serier som gjorts på 2000-talet och absolut en av de bästa som finns tillgänglig på engelska. Det här är den nya franska serievågen när den är som bäst.

Akira (1988)

Jag har bara läst första volymen av mangaklassikern Akira och hade egentligen tänkt läsa alla sex volymer innan jag såg animeklassikern Akira. Nu blev det inte så eftersom en kommentar på ett inlägg fick mig att inse att det var dags. Jag har velat se filmen i flera år men aldrig blivit färdig att köpa/hyra den. Förra veckan gled jag dock inom bibblan och lånade den och igår såg jag den. Förväntningarna var höga. Det är aldrig bra, det är bättre att vara pessismistisk så blir man inte besviken. En livsfilosofi i stil med bitterhet är ett sätt att hantera tillvaron. Inget du får höra någon vidrig motivationscoach skrika under någon föreläsning. Akira handlar om en ung ligist som får oanade krafter och bestämmer sig för att väcka Akira, den mytomspunna kraft som förstörde Tokyo i samband med tredje världskriget. Nu är det Neo-Tokyo som ligger illa till. En stad som bubblar av revolt och oro.

Det första jag tänker på vad gäller Akira var att den var så skrikig. Tetesuo! Kaneda! Kei! osv... En massa skrikiga punks blev lite för mycket för en mental pensionär som moi. Visst var den snyggt animerad och den kändes inte alls daterad vilket vissa tecknade filmer kan kännas. Egentligen borde jag ha gillat den, storyn är bra, det är mkt action och samtidigt lite kritik mot totalitarism. Trots det tyckte jag att den var seg (eller var det bara jag som var det efter helgens fylleslag). Det var långt ifrån en wow-upplevelse som Ghost in the shell när jag såg den för ungefär ett decennium sedan. En central grej för att jag ska gilla en serie, film eller what not är att jag kan känna sympati eller iaf någon form av identifikation med någon av karaktärerna vilket jag inte kände här. Med något undantag var det mest ett gäng jobbiga punks som sagt. Dessutom gillar jag inte motorcyklar. En besvikelse och det blir iaf inga fler volymer av serien inom överskådlig framtid.

Fixaren av Joe Sacco

Det legendariska förlaget Epix har den goda smaken att introducera seriejournalisten Joe Sacco på svenska. Den intressantaste utgivningen av förlaget på flera år. Joe Saccos mest kända serie är Palestine från början av 90-talet. Jag har inte läst den än men den är nog fortfarande högaktuell med tanke på situationen i Palestina idag. I slutet av Fixaren finns f.ö. två mkt trevliga överraskningar, nämligen reklam för kommande utgivningar av både Safe Area Gorazde och just Palestine, den senare ges ut i två delar. Mkt bra även det av Epix och givna köp. Fixaren handlar om Joe Saccos möte med Neven, en bosnienserbisk fixare som livnär sig på att guida journalister i Sarajevo. Han berättar om vad han själv gjorde under kriget och om några av de mest framträdande krigsherrarna som försvarade Sarajevo under belägringen. Sacco träffar Neven i slutet av kriget när omvärldens intresse för Sarajevo är på väg utför.

Trots att jag är tillräckligt gammal för att ha följt med i nyhetsrapporteringen kring kriget i fd. Jugoslavien så är det förvånansvärt hur lite jag faktiskt kommer ihåg. Fixaren ger därför en välbehövlig uppfräschning i en av de senare tragedierna i Europas blodiga historia. Jag blev inte frälst på Saccos teckningsstil men många rutor är väldigt detaljrika och på det hela taget fungerar det bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag har lite svårt för med hans stil. Sacco försöker verkligen förstå Neven och teckna ett porträtt av honom men han är som en skugga som bara glider undan hela tiden. Visst får man vissa förklaringar kring varför han agerat som han gör men i slutet av boken framstår han som en gåta och man vet inte vad som är sant av det han berättat och inte. Förutom Neven och staden Sarajevo så är fokuset på de mer eller mindre kriminella krigsherrar som var oerhört viktiga i början av belägringen för bjuda de bosnienserbiska styrkorna motstånd. Skildringen av krigsherrarna är lika fascinerande som de brott de begick är vidriga. Det går inte att dela upp de olika sidorna i kriget i onda eller goda. Ondskan finns på båda sidor. Sacco låter inte sina egna värderingar lysa igenom utan det är upp till läsaren att bilda sig en egen uppfattning. Albumet är väldigt snyggt formgivet, papperskvalitén fin och textsnittet fungerar utmärkt. Bra jobbat. Allt som allt ett väldigt bra seriereportage om en fascinerande person porträtterad mot en tragisk bakgrund.

Shazam!

Personerna bakom några av de bloggar jag läser mest frekvent har slagit sig samman i en svensk superblogg om trikånissar. Maela, Geekporr, Seriehyllan och Junkultur har gjort gemensam sak och startat Shazam.se. Ett smart drag eftersom uppdateringarna sker betydlig oftare vilket kommer att generera mer besökare vilket de allra flesta bloggare är ute efter. Idag har de t.ex. publicerat fyra inlägg. Det innebär att jag knappast kan kalla min blogg för "Sveriges mest aktiva blogg om serier". Damn it. De blir superhjälteseriernas motsvarighet till Bokhora. Dessutom har de outat sina riktiga namn, något jag själv funderat på ett tag. Det är ju inte direkt statshemligheter man skriver om. Även om Corto Maltese är en av mina favoritfigurer och Hugo Pratt en av mina favorittecknare är det inte en av mina favoritserier. Logiskt va! Iaf, lycka till superhjältenördar :)

Secret War av Brian Michael Bendis & Gabriele Dell´Otto

Marvels universum är nästan som universum alltså oändligt. Jag har ju fastnat lite för superhjältar efter att ha läst om Captain America och hans död. Ett problem är ju var man ska börja. Då behöver man tips från någon som har lite koll på universumet. Har man ingen att ta hjälp av så finns som en sista utväg Wikipedia som är späckad med information om trikånissarna. Som tur är har jag en Marvel-fantast till kollega. Vi har jobbat på samma ställe i över fyra år och i samma team i snart två år men det var först strax innan jul när jag berättade om Cap för en kollega som undrade (nja hon vet) om jag var dum i huvet. Då smög det fram att ja han läste ju Marvel. Det säger ju lite om att vissa intressen bör man som vuxen inte ha. Typ att läsa superhjälteserier. Men det är väl lika bra som att gå och titta på pretentiös konst eller tycka att hukky är kul och att 250 kr för en biljett är okej. Iaf tyckte han att jag skulle börja med Secret War, så det gjorde jag.

Latveria har något sattyg på g (hur det lilla som det verkar utfattiga landet i östra Europa kan ställa till med så mkt skit övergår mitt förstånd) och Nick Fury kommer dem på spåren. När regeringen inte vill agera eftersom Latveria numera är en allierad tar Fury saken i egna händer och sätter samman ett team med ett antal av de främsta hjältarna. Man får inte veta vad som hänt i Latveria förrän i slutet efter att våra hjältar och New York utsatts för en rejäl attack orkestrerad från Latveria.

Albumet är jävligt snyggt tecknat av Gabriele Dell´Otto. Det är så bra att varje ruta är en ren fröjd. Kolla bara in omslaget, varenda ruta är lika elegant tecknad. Detta förhöjer givetvis läsupplevelsen. Bendis manus är också bra, man förstår tidigt att något hänt som får stora konsekvenser men inte vad och ingen av hjältarna verkar ha koll på det heller. Den enda som vet något är lurifaxen Fury. Jag kan inte påstå att albumet är spännande för det är det inte och den utdragna stridsscenen i andra halvan av albumet är mest seg. Allt som allt är det dock en rätt bra serie med en twist i slutet och ett gäng förbannade superhjältar. Albumet innehåller för övrigt en mängd text som består av förhör och Nick Furys filer om både hjältar och skurkar med tillhörande kommentarer. Lite bra who´s who för en superhjälteanalfabet.

Det blir SPX ändå

Drömuppdraget med jobbet sket sig eftersom de flyttade fram det hela tre veckor och då kolliderade det med en sedan länge inplanerad resa. Surt som sören. Detta innebär dock att jag kan besöka SPX och även njuta av en tur till det vackra Skåne (njuta och njuta, en energisk tvååring kan fresta på rätt bra under en tågresa). Jag hoppas att det blir en hel del intressanta släpp kring SPX. Jag har dålig koll på vad som komma skall men Love Hurts, Dödvatten och Trollkungen är de serier jag ser fram emot mest. Jag hade hoppats att Tinet Elmgrens Eva-samling skulle komma i den vevan men enligt hennes blogg så kommer den om ett halvår. Jag har bara ett fanzine om Eva (bilden) men det är bra och jag gillar Elmgrens stil skarpt. Det hade varit kul om Epix dök upp. Jag läser just nu Fixaren av Joe Sacco som Epix gett ut nyss, den är bra hittills och dessutom snyggt formgiven vilket jag är svag för. Annars lär det väl visa sig vad som ges ut och så finns det ju givetvis en närmast oändlig mängd fanzines att spana in, jag tycker det är just fanzinen som är hjärtat och själen på SPX. Jo, det är roligt att skriva pretto.

Watchmen (2009)

Watchmen ses allmänt som en av de stora serieklassikerna och ansågs vara ofilmbar. Jag läste serien för första gången för ett par år sedan och visst var det en bra serie men jag förstod inte då varför den var så uppskriven. Det förstår jag först nu efter att ha sett filmen. Filmen som är väldigt trogen serien vilket är bra för jag tror inte att filmen hade kunnat förhålla sig fritt till serien, då hade alltför mycket gått förlorat.

Castingen är överlag klockren. Dr Manhattan är verkligen så som jag förväntade mig att Dr Manhattan skulle se ut på bioduken, samma sak gäller för The Comedian. Dan och Laurie är också som jag föreställde mig dem. Rorschach klockren. Veidt är dock lite väl ung och pojkaktig. Eftersom jag är nöjd med castingen så är jag givetvis nöjd med skådisarnas insatser men det finns två som sticker ut nämligen Jackie Earle Haley och Jeffrey Dean Morgan som spelar Rorschach respektive Comedian. Både rollerna är givetvis tacksamma att spela men de gör det bra och av de bägge görs Rorschach bäst. Rorschach är f.ö. den mest intressante karaktären i serien/filmen, en sanslös sociopat med en stenhård tro på vad som är rätt och fel och en vägran att kompromissa.

Oron bland serienördarna har annars varit påtaglig för att filmen skulle vara en katastrof. Jag har inte sett Zach Snyders 300 eftersom jag tycker att Frank Millers serie är en otäckt fascistisk serie men med Watchmen visar Snyder att han är en bra regissör. Jag har egentligen lite svårt för att bedöma filmen eftersom jag hela tiden jämförde den med filmen, jag hade samma problem när jag såg Flyga drake som baseras på Khaled Hosseinis fantastiska roman med samma namn för några veckor sedan. Men jag tyckte att de 160 minuterna försvann snabbt. Filmen är oerhört snyggt gjord, rent visuellt finns inga brister, vare sig vad gäller specialeffekterna eller scenografin. Både vålds- och sexscenerna funkade bra och Malin Akerman är jävligt snygg. Watchmen är en riktigt bra film och definitivt en av de bästa filmer baserad på en serie som jag sett. För att återknyta till det jag skrev i början så förstår jag nu varför serien är så uppskriven, karaktärerna är flerdimensionella, historien tät och dialogen intelligent. Det är dags för en omläsning.

Inget blädderex direkt

Ett exemplar av Action Comics #1 har sålts för 317 200 dollar, alltså för nästan tre miljoner svenska kronor. Detta rapporterade Associated Press den 14 mars. Tidningen köptes av John Dolmayan, seriehandlare och trummis i System of a Down på uppdrag av en okänd klient. Dolmayan sa att förstanumret av Action Comics var den heliga graalen bland serietidningar. Han sa vidare att klienten hade en lite samling men att den var otrolig. Det finns endast 100 kända exemplar av Action Comics #1 och de är sällan ute till försäljning. Om det inte hade varit finanskris tror säljaren på ComicConnect.com som skötte försäljningen att den kunde inbringat ytterligare runt 100 000 dollar. Mannen som ägt tidningen tidigare hade köpt den på 50-talet, nio är gammal. För 35 cent :)

Detta får ju de dryga 100 000 kronor eller vad det nu blev för ett ex av Kalle Anka nr 1 att framstå som billigt. Men givetvis går det inte att jämföra då den amerikanska marknaden är så mycket större. Hur som helst är det löjligt mycket pengar för en serietidning som finns i 100 ex till. Om den inte hade funnits i mer än ett ex vad hade den då kostat? Å andra sidan är ju allt som bekant relativt, utan att jämföra köpen så såldes ju en Klimt-målning förra året för nästan en miljard. En miljard för en målning. Man kan ju bli kommunist för mindre. Mitt dyraste inköp av en begagnad serie är 300 kr för Sirenens sång. Det tyckte jag var dyrt då. Mitt dyraste serieköp är annars Captain America Omnibus för 413 kronor. Hur kommer jag ihåg detta då? Jo är man en snäl jävel så är man ;)

Omdömen om Watchmen

De stora morgontidningarna har slagit på stora trumman inför Watchmenpremiären på svenska biografer ikväll. Dagens Nyheters recensent ger filmen betyget tre av fem och kallar den senare årsmest fantasieggande superhjältefilm. DN skriver även om att filmen fått blandade recensioner i USA. DN har flera även intervju med regissören och en artikel om svenska Malin Åkerman som är med i filmen. I bilagan På stan har Fredrik Strage intervjuat serietecknaren Pelle Forshed om serien. Svenska Dagbladet verkar nöja sig med en recension. Skillnaden mellan tidningarna utgörs nog av att flera medarbetare på DN Kultur ska vara genuint serieintresserade. SvD:s medarbetare är kanske inte lika serieintresserade. En recension finns även på Aftonbladet. Även Expressen har en recension. Betyget blir tre hos alla utom hos SvD där filmen får fyra av sex. Jag tyckte Watchmen var bra när jag läste den men är inte helt övertygad om sin storhet. Men som bloggkollegan Junkultur helt korrekt påpekat så måste man se till när serien gjordes. Till skillnad från många andra amerikanska 80-talsserier så står den sig riktigt bra fortfarande. Jag ska ge den en ny chans när jag sett filmen. Omläsningar kan ofta ge en hel del. Vad gäller filmen så kommer jag förhoppningsvis iväg och ser den på söndag. Om så blir fallet så kommer givetvis en recension även här dock utan sifferbetyg.

Inget SPX för mig i år

Va, gillar han inte SPX? Varför inte det? Jo, visst gillar jag SPX men oturligt nog kolliderar det med ett uppdrag med jobbet som inte går att tacka nej till. Ett lätt val men lite synd på tajmingen då jag verkligen sett fram emot SPX i år. Dels för att få träffa lite folk jag kommit i kontakt med via nätet och dels för att programmet även i år ser intressant ut. Dessutom så släpps det flera riktigt intressanta svenska titlar i vår och Komika har utlovat att en hel del ska hända i vår. Plus givetivs alla fanzinemakare, det har kommit fram flera riktigt bra tecknare de senaste åren och det hade varit intressant att spana in deras alster. Jag gillar ju vältecknat och är väl därmed en så kallad tuschbög. Ett givet köp hade varit samlingarna från skolorna i Malmö och Gävle. Om du som läser bloggen inte har besökt SPX så rekommenderar jag det verkligen om möjlighet finns. De flesta förlagen brukar dessutom ha väldigt låga priser på sina serier under SPX. Dessutom missar jag vårtrippen till det vackra Skåne som jag planerat. Men SPX10, då är jag där :)

Seriemanus och fika

Har varit på kurs i Sthlm måndag och tisdag och hann då givetvis med ett besök på Staffars. Där köpte jag Fixaren av Joe Sacco som Epix gett ut. Jag har faktiskt inte läst något av Sacco tidigare så det ska bli spännande att se om han är lika bra som jag förväntar mig. Jag köpte också Svenska Superserier nr 7, inte för att jag var så intresserad av serierna i sig utan mest för intervjun med Magnus Knutsson. Han har skrivit manus till bl.a. Ratte och Fantomen och i intervjun ger han tips på lite grundläggande saker man ska tänka på när man skriver seriemanus. Förförra året köpte jag Writing for comics av Alan Moore och Writers on comics scriptwriting där bl.a. Grant Morrison, Kurt Busiek och Warren Ellis berättar om att skriva seriemanus. Jag har fortfarande inte läst någon av dem men ska försöka göra det i vår. Varför då allt detta? Jo, jag har några idéer till serier som jag ska försöka få ner på pränt, i första hand för att se om jag överhuvudtaget kan skriva ett vettigt seriemanus. Teckna kan jag inte alls. Jag har funderat på att skriva seriemanus i princip sedan jag började läsa serier på nytt 2006 men jag har aldrig kommit nån vart. Återstår att se om jag kan ta mig tid framöver. Efter Staffars så tog jag en fika med min bloggkollega Junkultur och givetvis blev det rätt mkt seriesnack :) Trevligt givetvis. På vägen hem idag så läste jag Monster vol 2 och Dr Tenmas jakt på Johan blir mer och mer spännande.

Lucifer 1: Devil in the Gateway av Mike Carey mfl.

Lucifer fick jag låna av en kollega efter jag tackat nej till Sandman som den är en spinoff till. Sandman tycker jag inte verkar våra någon höjdare, jag har inte känt något sug efter att förkovra mig i änglar och demoner. Lucifer handlar om just Lucifer Morningstar som lämnar helvetet frivilligt för att hänga i Los Angeles tillsammans med sin sidekick Mazikeen. Volymen innehåller tre berättelse tecknade av olika tecknare. Lucifer får ett uppdrag från Gud att förgöra en makt som hotar Guds inflytande. I andra delen vill han ha lite svar om det letter of passage han fått för uppdraget och drar till Hamburg. Det är mycket namedropping och religiöst flum och mycket skumma varelser. Berättelserna är dock rätt fascinerande då de fokuserar på mänskliga svagheter och längtan att ställa saker till rätta. Allt med en ond och ego Lucifer som drar i trådar och använder människor och andra lösa typer för sin egen vinnings skull. Den första delen är lite flummigare än den andra som är lite mer rakt på. Den tredje delen handlar om en ung tjej som har en polare som är död. Den första delen är riktigt vackert tecknad, den andra mer konventionellt och den tredje åt Mignola-hållet. Allt som allt ett helt ok album men frälst blev jag inte.

NY Times presenterar bästsäljarlista över serier

Ursäkta min halvtaskiga översättning av best seller lists men bakom den så döljer sig en trevlig nyhet som är ett bevis på seriernas allt högre status. New York Times bästsäljarlista över böcker är en klassiker och välkänd för många även utanför USA. Att ärevördiga NY Times nu börjar med en motsvarande lista (eller snarare listor) över serier är riktigt nice. En lista blir lite fel eftersom det rör sig om tre separata listor, en över inbundna (hardcover) serier, en över häftade (softcover) och en över manga.

Mangalistan domineras av Naruto och två andra för mig helt okända mangor. Hardcover listan toppas av Starman Omnibus 2 före Eeerie Archives vol 1 och Watchmen (konstigt nog inte etta). Softcover listan toppas dock av Watchmen följt av Secret Invasion:Runaways/Young Avengers och Secret Invasion: Black Panther. Superhjältar dominerar framförallt Softcover listan men på Hardcover listan finns t.ex. The Walking Dead 4 på femte plats och Complete Terry and the Pirates 6 på plats tio. Listan är troligtvis mer tillförlitlig än Diamonds eller Nielsen Book Scan eftersom den verkar täcka ett bredare spekturm. Mer om detta och listan finns att läsa på ICV2.

Akira 1 av Katsuhiro Otomo

Akira är en av de verkliga mangaklassikerna. Intressant är att Otomo har ägnat sig åt film efter succén med Akira, jag har för mig att den Akira är en japansk science-fiction serie som i den amerikanska versionen är uppdelad i sex delar. Den utspelar sig i Neo-Tokyo som byggts upp på runierna av det Tokyo som utplånades innan tredje världskriget bröt ut. Vännerna Tetsuo och Kaneda är med i ett gäng tonåringar som fördriver tiden med att köra motorcykel och knarka. En kväll kraschar Tetsuo när han försöker veja för ett barn med ett gammalt ansikte på motorvägen. Detta leder till att Tetsuo får övernaturliga krafter samtidigt som Kaneda dras in i en motståndsrörelse som är ute efter barnet med det gamla ansiktet som visar sig ingå i ett statligt forskningsprojekt rörande en monstruös makt kallad Akira. Tetuso använder sina krafter till att ta makten över ett annat gäng och tvingar dem att förse honom med knark. Allt leder fram till en uppgörelse mellan andra gäng och Tetsuos gäng där han ställs mot sina gamla vänner. Det verkar som om Warner ska göra två filmer baserade på serien, jag har inte hittat någon vettig information om vad som händer med projektet men det verkar som att det blir två spelfilmer och inte två animerade, en film per tre böcker alltså. Releasedatum verkar bli 2011. Det kan knappast bli bra. Den här "trailern" med American Akira är iaf kul.

Otomo har efter Akira (animesccén Akira från 1987 är baserad på serien) ägnat sig åt film och det syns i serien. Otomo har ett filmiskt berättande som skapar ett flyt i läsandet som jag kan sakna i många andra serier. Otomos stil är mera realistisk än den manga som ges ut i Sverige vilket är en klar fördel för berättelsen som helhet. Serien är som bäst under de många actionsekvenserna som är bland det bästa jag sett. Miljöerna bidrar till seriens stämning av en hård och hänsynslös stad med lite plats för känslor. Även personskildringen fungerar och Kaneda och Tetsuo är inga duvungar precis utan egotrippade ansvarslösa tonåringar båda två. Det är dock ingen endiemnsionell skildring av personerna och det är seriens andra styrka. De 358 sidorna flyger man bara igenom men skönt nog finns det flera delar kvar att läsa eftersom Akira är en riktigt bra serie. Manga när manga är som bäst.

Slow Storm av Danica Novgorodoff

Slow Storm är Novgorodoffs debut och gav ut av First Second 2008, förlaget är f.ö Novgorodoffs arbetsgivare, hon arbetar som designer. Slow Storm handlar om en ensam kvinnlig brandmans, Ursa Crain, möte med en lika ensam mexikansk illegalist, Rafi. Båda två har dessutom inre demoner av olika slag att slåss mot. Titeln anspelar både på de stormar som härjar Kentucky och huvudpersonernas känslor. Albumet är i färg och på 170 sidor.

Det som lockade mig att köpa albumet var dels teckningarna i vattenfärg, dels det vackra omslaget. Jag gillar teckningarna i albumet, hon lyckas bra med att skapa atmosfär och skildra de känslor som sällan uttalas men som finns där. Novgorodoff blandar realistiska scener med drömsekvenser på ett naturligt sätt, de går hand i hand genom berättelsen. Det ord som bäst speglar albumet är lågmäld. Skildringen av huvudpersonerna och deras möten är verkligen lågmäld i ordets bästa bemärkelse. Utan stora åthävor lyckas hon skildra huvudpersonernas utanförskap och längtan efter något annat, deras längtan bort. Tempot i berättelsen är lågt, hon tar sig verkligen tid att berätta den, stundtals kan det var lite segt men det är värt det. En lågmäld och finstämd historia med ett djup som är sällsynt. En lyckad och vacker debut.

Reinhard Kleist

Jag tänkte framöver skriva lite om mina favvo-serieskapare. Först ut är Reinhard Kleist, en tysk tecknare som nog är rätt okänd för de flesta. Han föddes 1970 i Köln men bor numera i Berlin (givetvis). Hans genombrottsalbum och tillika debutalbum Lovecraft (1994) som han gjorde tillsammans med Roland Hueve belönades med det finaste tyska seriepriset Max und Moritz preis 1996. Serien handlar om en serieskapare som ska göra en biografi om HP Lovecraft och som kommer i kontakt med Lovecrafts alter-ego Carter via telefon. Albumet blandar episoder ur Lovecrafts liv med Carters utsaga. Serien är skum men fascinerande, väldigt vackert tecknad och helt utan regelbundna paneler, delvis för att skildra Lovecrafts vansinniga värld. I albumet finns även den korta serien Die Musik des Erich Zann som tidigare getts ut som ett eget album.

Kleist gjorde sedan ytterligare ett album med Ronald Hueve, Dorian (1996), även detta vackert tecknat med olika paneler på varje sida. Albumet är inspirerat av Dorian Grays porträtt. Amerika (1998) var inspirerad av Kleists upplevelser i New York och Fucked (2000) utspelade sig i Berlin. Han publicerade därefter två kortare häften innan han gav ut Das grauen im Gemäuer (2002) som innehöll tre korta historier av Lovecraft som han är väldigt fascinerad av. 2003 kom första delen i hans Berlinoir-trilogi som han tecknade efter manus av Ola Meissner gavs ut, Scherbenmund. Serien vars samlingstitel är Berlinoir skildrar ett Berlin där vampyrerna härskar och kräver att befolkningen donerar blod till dem. Rebeller försöker dock ta död på vampyrerna och framförallt deras ledare Scherbenmund. I nästa del Mord! (2004) fortsatte den allt desperatare kampen mot vampyrerna. Kleist största framgång kom med hans Johnny Cash-biografi Cash- I see a darkness (2006) som jag recenserat. Efter det albumet benämns han numera erfolgsautor.

Han fortsatte med amerikanska rocklegender och var tillsammans med Titus Ackerman redaktör för en biografi om Elvis Presley, Elvis (2007) som tecknades av flera av de främsta tyska tecknarna. The Secrets of Coney Island (2007) innehöll tre korthistorier med den legendariska nöjesparken Coney Island som gemensam nämnare, även denna har jag recenserat. Med Narbenstadt (2008) vars omslag finns i föregående inlägg avslutade han sin Berlinoir-trilogi. Hans senast album är en reseskildring från Kuba betitlad Havana- eine kubanische reise (2008) med bilder från just Havanna.


Jag gillar Reinhard Kleist dels för hans säregna stil framförallt vad det gäller människor men även för att han är en rasande skicklig tecknare som använder färger oerhört elegant. De serierna som är i färg är som att läsa en serie vackra målningar och är en sann fröjd för ögat. Han tecknar oftast serier med en handling och gärna thriller/skräck/drama, alltså inget självbiografiskt eller svårt alternativt, iaf inget av det jag läst. För dig som behärskar tyska kan jag verkligen rekommendera honom, framförallt Cash-biografin men även Berlinoir-trilogin.

Gillar du Lovecraft så är givetvis Lovecraft-biografin ett måste men även Das grauen im Gemäuer där han med sin tuschrika stil passar som hand i handske att skildra skuggor både inne i och runt personerna. Själv har jag läst Lovecraft, Das grauen im Gemäuer, Scherbenmund, Mord!, Cash- I see a darkness och The Secrets of Coney Island. När jag läst hela Berlinoir-trilogin så kommer en recesion av denna. Några av hans serier finns f.ö. utgivna på franska och Cash-biografin ska ges ut av Dark Horse på engelska. Upptäck!

Snygga omslag 7

Reinhard Kleist är en av mina favorittecknare. Första delen av hans Berlinoir-trilogi Scherbenmund var även den första serie jag köpte på tyska. Alla tre omslagen är snygga, det till den avslutande delen Narbenstadt är dock min favorit. De gula tonerna är finna och den feta byggnaden rejält Metropolis-inspirerad. Vad har den svävande vampyren för fuffens på g? Även typsnittet på texten är riktigt snyggt, tur jag har haklapp. Om andan faller på imorgon ska jag skriva lite mer om Kleist imorgon.