Das Grauen im Gemäuer av Reinhard Kleist

Det blir en hel del Tyskland framöver. Om inte grisfebern sätter käppar i hjulet så drar jag till Berlin i mitten på nästa vecka. Det blir inget seriefokus på resan, det skulle göra min bättre hälft vansinnig, men väl ett besök på Modern Grahics där Emilé Bravo ska signera. Jag har inte läst något av honom men Fanfare/Ponent Mons utgåva My Mommy ligger på inköpslistan.

Min tyska favorittecknare är Reinhard Kleist och jag har tidigare recenserat några av hans serier. Das Grauen im Gemäuer kom ut 2002 och består av fyra korta berättelser baserade på noveller av den amerikanske skräckförfattaren H.P Lovecraft. De fyra berättelserna kretsar alla kring galenskap och det oförklarliga.Det är ju trots allt Lovecraft så vansinnet finns alltid där.

Kleist har alltså en teckningsstil som jag gillar skarpt. Han använder sig av stora stråk av tusch för att framhäva skuggorna som är centrala i alla delar. Kleists stil tillsammans med de miljöer och personer han skildrar skapar en förtätad stämning, det blir kanske inte skrämmande men väl obehagligt. Min favorit är Die Ratten im Gemäuer om en mörk familjehemlighet som tillsammans med råttors krafsande leder till galenskap och kannibalism. Albumet är klart läsvärt även för de som inte gillar skräck och ett måste för fans av Lovecraft. Ett fåtal av Kleists serier finns tillgängliga via AdLibris.

The Walking Dead Compendium One av Robert Kirkman m.fl.

Ettusenåttioåtta sidor. Ettuseåttioåtta sidor. Den är rätt maffig. The Walking Dead har blivit en stor succé eller som Compendium One saluförs på omslaget: The ultimate edition of The New York Times bestseller. Oj oj ojdå! TWD handlar om hur zombies skövlat USA och man får följa en lite grupp överlevande. Det hela börjar med att polisen Rick vaknar upp efter att ha legat i koma och inser att något har gått snett. Han ger sig iväg för att söka efter sin familj i hopp om att de lever. Han hittar dem tillsammans med andra överlevande börjar deras kamp för att överleva både attackerande zombies och andra överlevande. Compendium One samlar de första åtta tradsen. Tyvärr verkar den redan vara slutsåld trots att den släpptes så sent som i maj i år. Simon säger har en genomgång av de olika varianterna.

TWD har hyllats på diverse bloggar så det var med rätt stor förväntan jag började läsa Compendium One. Här tänkte jag då börja med att gnälla lite. Det är nämligen alldeles för mycket text. Kirkman låter karaktärerna excellera i den ena långa monologen efter den andra. De tillåts älta varenda liten detalj kring hur de mår och hur de ser på vad som händer runt dem. Ibland är det som att man hamnat i en terapisoffa. Vilket de iofs kunde behöva allihop. Serien hade verkligen mått bra av mindre text, all text hämmar flytet i läsningen. Kirkman hade om han velat lyckats få fram samma saker genom kortare dialog och förlitat sig mer på seriemediet.

Men. The Walking Dead är en helt fantastisk serie, en av de bästa jag läst på länge. Zombiesarna spelar inte huvudrollen utan bildar en fond åt människorna som befolkar den och deras inbördes relationer och emotionella förändringar. Serien är oerhört spännande och jag har inte haft möjlighet att sträckläsa den på det sätt jag önskat. En stor del av spänningen ligger i att man inte vet vilka som ska stryka med. Utan att säga för mycket så har jag inte riktigt hämtat mig från slutet. Seriens verkliga styrka är beskrivningen av karaktärerna, de är nästan alla mångfasetterade och det är intressant att se hur deras personligheter förändras av de extrema omständigheter som en civilisations kollaps utgör. TWD har verkligen sugit tag i mig. Senast i natt drömde jag om serien och flera kvällar har jag kommit på mig själv med att ligga och fundera på serien istället för att få lite välbehövlig sömn. Det är ett kvalitetsbetyg om något. Till skillnad från en zombiefilm kan man ta in allt i TWD i sin egen takt. Seriemediet är fantastiskt. Funderingarna har rört sig kring seriens tema om hur helt vanliga människor agerar när katastrofen drabbar och hela grunden för ens existens förändras totalt. Weltklasse.

Som lite kuriosa så var det en artikel i SvD häromdan om att forskare matematiskt beräknat hur mänskligheten skulle göra för att överleva en zombieattack.

Seks sultne menn av Bendik von Kaltenborn

Norske Bendik von Kaltenborns album såg jag första gången på spx08 men köpte det inte då vilket jag ångrade senare. Så därför blev jag glad när jag kommer över det sista exet som norrmannen hade med sig till årets spx. Tyvärr glömde jag be honom signera det vilket säkert bara hade glatt honom att få göra. Anywho, så är Seks sultne menn Kaltenborns debut och belönades med norska Sproing-priset för bästa norska album 2007. Albumet handlar om sex feta män som är på "slankehjem" för att gå ner i vikt. Saker och ting kommer dock att spåra ur rejält för det fläskiga sällskapet.

Omslaget här intill är väldigt snyggt och innehållet är även det snyggt. Kaltenborn är en driven tecknare och trots att det är hans debut hittar jag inga svagheter utan han behärskar sin stil på ett mycket bra sätt. Både personer och natur är bra tecknade och gör läsningen till en fröjd. Trots att norska är närbesläktat med vårt vackra språk så har jag ibland lite svårt att hänga med i dialogen men för det mesta flyter det på bra. Dialogen är f.ö. även den bra och själva storyn kul. Karaktärerna är sköna och det är mer roande än oroande. Förklaringen som jag velat ha i slutet uteblir, eller nja när jag skriver detta så kommer jag på att förklaringen till vad som hänt är rätt uppenbar i slutet men så är det när man är lite bakom. Allt som allt en mycket trevlig serie och en serieskapare jag gärna vill läsa mer av. Som det fanzin jag köpte på spx men glömt bort tills nu. Ah, vardagens små glädjeämnen. Vill du ha tag i albumet får du nog passa på i Norge eller på nästa spx för det finns inte på sveanätet.

Hellboy Volume 1 av Mike Mignola & John Byrne

15 år efter att Hellboy tog serievärlden med storm (antar jag) så läser jag serien för första gången. Jag har sett den rätt risiga filmen men det är allt. Hellboy samlas numera i snygga inbundna utgåvor som samlar två TPB:s i varje. I första volymen är det Seed of Destruction och Wake the Devil, båda volymerna handlar om Hellboy och kompanis kamp för att hindra munken Rasputin och några nazister från att väcka en drake som ska sprida förödelse över världen. Mänsklighetens undergång alltså. Inget nytt under himlen egentligen.

Men tydligen var Mignolas stil nyskapande på 90-talet och och själv har läst både amerikanska och tyska serier tecknade i hans karaktäristiska stil. Jag förstår att den har slagit stort, den är bra, speciellt till skräckserier. Hellboy är överhuvudtaget snyggt gjord, panelerna är olika genom hela albumet och det bidrar till dynamiken i berättandet. Jag gillar första delens svarta bakgrund bättre än den vita i andra delen, den svarta bidrar på ett bättre sätt till stämningen.

Även om mänsklighetens undergång inte görs för första gången i Hellboy så är även manuset bra och fräscht. Jag gillar framförallt Seed of Destruction som till största delen utspelar sig i ett gammalt hus på väg att sjunka i en livlös sjö. Tätt, spännande och läskigt. Förhistorien om Hellboys "pappa" som deltagit i en expedition till ett bortglömt tempel ger extra krydda till äventyret. Wake the Devil är inte lika bra men ändå riktigt bra. Vampyrer, Homonculus och lite andra osköna typer befolkar den rumänska obygden. Det övernaturliga tar lite större plats här och jag har som vanligt lite svårt för andra dimensioner och liknande men det är så bra gjort att jag inte kan gnälla på det. Hellboy är en riktigt bra serie och trots att jag hade rätt höga förväntningar så överträffades dem. Manus, teckningar och framförallt karaktärerna bildar en riktigt bra ram och när Mignola slänger in en hel del ockulta grejer så står jag bredvid och gör vågen. En av de bättre serierna jag läst i år. Hellboy är en störtskön karaktär som är lite som en superhjälte fast utan outfit och snack om sina personliga problem. Han bara röjer vilket är så befriande. Så tack för tipset om att Hellboy är suverän, det stämmer. Nu ser jag fram emot volym 2 och BPRD blir nog också till att shoppa också vad det lider.

Trollkungen av Kolbeinn Karlsson

Kolbeinn Karlsson är en av Sveriges mest säregna serieskapare å mest hypade. Hans fanzin In these woods we are Ewok Kings var det kanske mest omtalade på spx08. Det är just det fanzinet och lite annat som samlats i Trollkungen som Galago gav ut i samband med spx09. Jag gillar verkligen Kolbeinn Karlssons teckningar. Det är oerhört snyggt och en fröjd att bläddra igenom. Jag skulle nog gå så långt som att beskriva hans stil som helt unik. Det ord som mer än något annat sammanfattar Trollkungen är surrealistiskt. Jag har läst albumet två gånger nu men jag blir fortfarande inte klok på det och de flesta historierna i det ger mig ingenting. Den rakaste historien (vilket inte betyder enkel här) är den om de två håriga männen som styrketränar och har sex som en hyllning till skogen. Skogen låter dem under en ceremoni föda ett barn var som de uppfostrar så att de ska också ska leva i skogen. Det hela ballar ur och här börjar jag fundera lite kring besatthet och viljan att överföra sin egen perfekta livsstil till sin avkomma och därav följande föräldrauppror. De andra sekvenserna förstår jag ingenting av. Det är helt enkelt för surrealistiskt. Det finns säkert någon mening med serierna men mig ger de ingenting. En fråga dyker upp i mitt huvud på sista sidan: Har skogen bytt favoriter? Gillar du inte artsy serier så håll dig långt borta från den här, gillar du surrealistiska serier så är detta en guldgruva.

Dödvatten av Lars Krantz

Dödvatten är Lars Krantz debut i albumform och utgiven av Kolik förlag. På Komika Magasin finns två andra serier av honom, Falköpingsbladet, som är en intrdoduktion till Bunkerfeber. Dödvatten handlar om Lars Krantz men det är ingen självbiografisk skildring (tack och lov för serieskaparens del). Serien handlar om hur vanvettet griper tag om huvudpersonen sedan han fiskat och ätit ål från Bjärsjö som enligt en lokal legend är hemsökt. Den tilltagande galenskapen får stora konsekvenser även för hans omgivning.

Lars Krantz är en rasande skicklig tecknare, en galen naturkraft vars teckningar verkligen är till för att skildra just vansinne. Hans stil är intill förvillelse lik Charles Burns. Jepp, the Charles Burns. Hög klass rakt igenom alltså. Lars Krantz var med på skräckpanelen på spx09 men var den som pratade minst. Han fick iaf sagt att han gillar skräck som innebär mycket närbilder på äckliga saker. Å det finns det ett överflöd av i serien. Lars Krantz lyckas också med det viktigaste när man sysslar med skräck, han skräms. Jag tycker att det bitvis är skrämmande, mörka sjöar med mörka hemligheter skrämmer mig rejält, men framförallt är det ett obehag, ett vanvett som präglar serien. Huvudpersonens pyskiska förfall är skrämmande att betrakta. Teckningsmässigt är det alltså lysande och även manuset fungerar på det stora hela bra. En mycket bra debut av en av Sveriges bästa tecknare som definitivt lovar mer. En ros också till Kolik förlag som jag tror kommer att utvecklas till ett av Sveriges mest intressanta förlag (vilket de väl iofs redan är, doh).

Love Hurts av Kim W Andersson

Något intressant är på väg att hända i det svenska serielandskapet. Självbiografier, vardagsnoveller och humorserier får ge plats för ett mer varierat serielandskap vilket är synnerligen välkommet. Love Hurts är en av de "nya serier" som gör det svenska serielandskapet både vackrare och roligare. Serien har tidigare gått i tidningen Nemi och det är de berättelserna som nu samlas. Albumet innehåller 20 korta historier, alla på temat kärlek och skräck. Kim W Andersson var en av deltagarna i den underhållande diskussionen om "vågen" av svenska skräckserier på spx09. Där gav han en underhållande släng åt självbiografiska serier, något han inte var ensam om där. Me like. Jag shoppade serien på just spx och fick den snyggt signerad. Nu är det dags för en recension.

Love Hurts är tecknad i en konventionell stil som för tankarna till amerikanska mainstreamserier. Å de e så gött. Tuschbög som jag är så är jag less på alla-kan-teckna mentaliteten som präglat seriesverige. Att stilen påminner om amerikansk mainstream är en komplimang. Kim W Andersson är en skicklig tecknare som verkligen kan hantverket. Färgläggningen är riktigt bra och förhöjer läsupplevelsen. Kvalitén på historierna rent manusmässigt skiftar men de flesta är underhållande. Några enstaka är lite skrämmande men det är inte heller tanken utan det är humorn som är det centrala. Jag gapflabbar inte men drar på smilbanden åtskilliga gånger åt de knäppa vändningarna som historierna tar. Historierna utspelar sig i vitt skilda miljöer vilket enbart är ett plus. Mina favoriter är 7, 11, 13 och 17. Vilka det är kan får du se när du läser albumet. För det här är något som de flesta kan uppskatta. Underhållande utan pretentioner. Framöver kommer en längre Love Hurts berättelse betitlad Puppy Love, att döma av den här samlingen har den alla möjligheter att bli riktigt underhållande.

Berlinoir-trilogin av Reinhard Kleist

Ett av de första icke-begagnade album jag köpte sedan jag börjat läsa serier på nytt och den första tyska serien jag köpte var Berlinoir 1: Scherbenmund på Modern Graphics i Kreuzberg i samband med fotbolls-VM 2006. Jag hade kollat upp den på nätet innan och en serie som utspelade sig i ett Berlin styrt av vampyrer och dessutom var elegant tecknad var omöjlig att motstå. Reinhard Kleist är en av Tysklands just nu mest framgångsrika serieskapare medan Tobias O Meissner är mer okänd och inte har skrivit manus till någon serie förutom Berlinoir, han är annars fabriksarbetare/författare, en ovanlig kombo jämfört med franska och amerikanska manusförfattare. Trilogin innehåller följande delar: Scherbenmund (2003), Mord! (2004) och Narbenstadt (2008).

Första delen av Berlinoir handlar om motståndskämpen Niall som försöker ta ihjäl ledande vampyrer och hur han blir attraherad av en vampyr. I andra delen jagas en mördare i Berlinoir samtidigt som motståndsrörelsens attentat fortsätter och en ny vampyr gör entré med avsikten att göra Berlinoir till en otrevlig plats för de dödliga. I tredje delen är motståndsrörelsen kraftigt försvagad och Berlinoir delas av en mur. Niall gör ett sista försök att förinta vampyrerna.

Som jag kan ha nämnt tidigare så är Reinhard Kleist en av mina absoluta favorittecknare och det är just teckningarna som är trilogins stora behållning. Själva staden Berlinoir har givetvis en central roll och det är framförallt teckningarna av den Metropolis-inspirerade staden (för den som inte vet så är Metropolis en tysk stumfilmsklassiker av Fritz Lang väl värd att se) som är bäst. Det som är sämst i trilogin är dialogrutorna som är just rutor och ibland hade jag svårt att se vem som sa vad, min kackiga tyska underlättade iofs inte heller. Att teckningarna är det bästa innebär inte att storyn i sig är dålig men jag hade höga förväntningar som inte infriades riktigt. Temat är hur tyranneriet utvecklas, det finns alltid någon som vill ha mer makt och de hänsynslösaste tar den oftast. Strävan efter frihet och oförsonligt hat är andra teman som är genomgående. Vissa karaktärer som vampyrledaren Mardocles och Niall är mer komplext skildrade medan vissa som vampyrledaren Rada Cadressis och motståndskämpen Veta inte har samma tvivel kring sina handlingar. Eftersom serien har vampyrer i centrum så jag etiketterat den som skräckserie men den är inte speciellt skrämmande som en vanlig skräckserie utan skräcken handlar mer om masspsykos och hur diktaturer kan dupera befolkningen. Om jag någon gång får för mig att starta förlag är det möjligt att ni får se denna på svenska annars får ni nöja er med att den även finns på franska. En fascinerande serie och otroligt snygg.

The Secrets of Coney Island av Reinhard Kleist

Reinhard Kleist är en av mina favoritecknare och jag har tidigare recenserat hans fantastiska Johnny Cash-biografi Cash- I see a darkness. Kleist är som namnet antyder tysk vilket innebär att man bör behärska tyska för att kunna tillgodogöra sig hans serier. Eller iaf franska då en del titlar även getts i Frankrike. Cash-biografin ska ges ut på engelska av Dark Horse i år tror jag så det finns hopp. I The Secrets of Coney Island berättar Kleist tre kortare historier med den legendariska nöjesparken Coney Island utanför New York som bakgrund.

Det är givetvis vältecknat i Kleists karaktäristiska stil med mycket tusch. Första berättelsen handlar om en outsider bland outsiders, en person utan speciella förmågor bland personer med förmågor. Typ du eller jag i Carnivalé. Andra berättelsen handlar om Mickey Rourke (yes, mannen i The Wrestler som verkar så j-a bra) som möter en underskön kvinna i en bar. Tredje berättelsen handlar om hur några av outsidersen hamnade på Coney Island. Det är en trevlig bagatell som iofs tar upp tyngre ämnen som utanförskap och lite andra existentiella (jag använder iaf inte ord som kontext eller diskurs) funderingar. Med sköna miljör, Coney Island är fascinerande, och lika sköna karaktärer är den klart läsvärd. Så fräscha upp skoltyskan (jag fick f.ö. IG-- på ett prov i gymnasiet) och upptäck Reinhard Kleist. Flera av hans serier går att köpa hos AdLibris.