The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O´Neill

En av de mest emotsedda serierna i år bör just Century: 1910 ha varit. När jag skrev om att det som är tredje delen skulle ges ut i november beskrev jag volym ett och två som suveräna och att TLOEG var en av mina amerikanska favvo-serier. The Black Dossier som kom för några år sedan var däremot en fet besvikelse så undvik den. Efter negativa recensioner på både Shazam och Simon säger hade jag inga större förväntningar på serien. Inte heller Butter tar ordet var positiv till serien. När jag väl började läsa den var det en sak som slog mig. Mitt minne hade svikit mig när jag skrev att de första volymerna var suveräna, det var de inte alls. Jag ville däremot verkligen att de skulle vara det eftersom ingredienserna är suveräna. Innehållet är dock bara bra, jag tyckte aldrig att någon av volymerna lyfte till de högsta höjderna.

Lyfter gör inte Century heller. Det absolut bästa är Kevin O´Neills teckningar som jag tycker är snäppet vassare än i både ettan och tvåan. En fröjd. Att de flesta karaktärerna är fula beror givetvis på att de är engelsmän. Jag tycker att Moores manus är okej faktiskt, de sämsta bitarna är de där det sjungs hela tiden. Tydligen ska texterna vara från Tolvskillingsoperan men jag kände inte igen dem alls vilket iofs kan bero på att det var tio år sedan jag såg den tyska 30-talsfilmen Die 3 Groschen-Oper av Pabst på filmfestivalen i Umeå och då var sångerna på tyska som det ska vara. Som många redan påpekat så är det svagare persongalleriet en stor brist. Karaktärerna var så mkt intressantare i de första delarna. Även om jag skulle skippat jämförelsen så hade de ändå fallit platt. Orlanda är lite underhållande, annars är det tråkmånsar rakt igenom. Att London återigen blir hårt åtgånget får väl anses vara ett plus (jo, jag sulkar för en viss händelse idag). British bastards. Moore har nog som flera redan skrivit definitivt passerat sin kreativa topp. Men jag tycker faktiskt att det här är ett helt okej album och förhoppningsvis blir de kommande delarna iaf oxå bli okej.

Jag kan givetvis inte hålla mig från att kommentera dagens stora tragiska händelse nämligen Michael Jacksons död. The King of Pop har ju faktiskt gjort en hel del bra låtar innan diverse sjuka böjelser tog över. Ett tragiskt öde. I mina ögon är han den störste amerikanske artisten jämte The King och The Boss. Å Dylan givetvis. När jag ändå är inne på avlidna artister så måste jag lyfta fram något positivt med Storbritannien och då blir det givetvis den fantastiska Dusty Springfield. Gå in på Spotify och njut. Det blir inte mkt bättre.

Phonogram Rue Britannia av Gillen & McKelvie

Öh, vad handlar den här serien om? Det var ungefär min tankegång en bra bit in i detta album. En britpop-kille får ett uppdrag av någon form av häxa, det har att göra med gudinnan Britannia som i sin tur har något med britpop att göra. Först trodde jag bara att Britannia var hans gamla flamma som hamnat på glid eller dött eller nåt. Men Britannia är tydligen britpopens gudinna. Huvudpersonens uppdrag är att förhindra henne och hennes anhängare att dra igång en tredje omgång brittisk gitarrpop som ska slå världen med häpnad. Men tre gånger är för mycket, det kan inte bli lika bra igen. Jag ska inte ens försöka redogöra för handlingen för den är så flummig. Temat är besvikelsen över att britpop-eran är över, den som var så fantastisk. I slutändan handlar det om att låta epoken vara just minnen. Framförallt handlar det om huvudpersonens vägran att inse att det inte var så mycket som skilde britpopen från andra epoker. Eller nåt. Trist tecknat är det iaf. Ser mest ut som en reklamare tecknat. En av grunderna i serien är att musik är magi och huvudpersonen är en Phonomancer som använder sig av musik i sin magi.

Om du aldrig gillade britpop bör du undvika denna. Gillade du britpop liksom jag så kan du ha lite behållning av den. Är du musiknörd har du nog störst behållning av den. Jag är det inte men det var kul att minnas alla britpop-band som jag glömt bort och minnas de jag fortfarande lyssnar på. Jag håller fortfarande Suede som det bästa, speciellt deras två första album. Sist i albumet finns en genomgång av en massa britpop-band och annat som fungerar bra som uppslagsverk för att återupptäcka några av banden. En del får dock gärna stanna i glömskan.

Jag förstår inte varför huvudpersonen gnäller på Echobelly, Insomnia är ju en av de bästa britpop-låtarna. Dessutom var Cast faktiskt ett bra band och Walkaway en av de vackraste låtar som gjorts. Att James inte finns med i genomgången förstår jag inte heller, de är fortfarande riktigt, riktigt bra. Förordet är skrivet av Luke Haines från The Auteurs, ett band jag aldrig fastnade för.