Merchandise jag vill ha

Shopping är ett bra sätt att bli glad. Idag köpte jag en grön stickad tröja och en rödrutig skjorta. Jag blev dock inte lika glad som när jag köper serier eller ett par snajsiga skor. Via Comics Alliance hittade jag däremot lite saker som jag verkligen vill ha. På den amerikanska kedjan Arby´s som jag ville besöka när jag var i staterna för några år sedan men aldrig hittade har de schyssta grejer till barnboxen. Inte som Max där jag (min dotter) förra året fick två plastracketar och två stenhårda bollar eller som Donkan i år där hon fick Octavius från En natt på museet 2 som kan åka framåt typ 30 cm. Kassare än kasst. Kolla in bilden här bredvid och förstå varför inte bara barn kommer att skrika efter deras barnboxar. Att de dessutom har rostbiffmackor och curlyfries gör mig bara än mer avis. Å då är ändå ingen av figurerna en personlig favorit på något sätt. Den talangfulle Matt Hawkins hemsida är värd ett besök.

Ännu mer lockande är dock Marvels samarbete med Tokidoki som i februari 2010 börjar sälja t-shirts, munjackor och mössor med några av de läckraste motiv jag sett på vääääldigt länge. Habegäret är närmast totalt. Å sak samma här, figurerna är inte mina favoriter förutom Captain America då. Thor å My Little Pony t-shirten är sjukt cool. När jag nu fått smak för merchandise så sökte jag och hittade jag Kapow Gifts där jag skulle kunna spendera en smärre förmögenhet. Å när min sambo sett en del av vad jag skulle sett så skulle jag få spö eller nåt. Som om jag skulle köpa Don´t hassle the Hoff väskan med en bild på David Hasselhoff. Hon tyckte det var illa nog när dottern fick en tröja med en bild på The Hoff med texten The Man, The Myth, The Hoff. Själv var jag jävligt nöjd.

Fulheten av Nanna Johansson

Nanna Johanssons Fulheten har rönt en hel del uppmärksamhet i diverse tidningar. Igår förekom hon dessutom i en längre artikel om seriestaden Malmö i DN. I den lokala gratisblaskan är hennes serier en av få ljuspunkter. Jag har inte besökt hennes hemsida men var alltså inte helt obekant med hennes serier och lät mig följaktligen inte heller avskräckas av det föga inbjudande omslaget. Nanna Johansson tecknar i en enkel stil, som dock inte liktydig med titeln på albumet. De enkla teckningarna fyller sin funktion väl, här är det innehållet som räknas. Detta blir nästan lite övertydligt genom den första bilden.

Johansson driver med en rad olika företeelser men fokus är på könsroller. Ett tacksamt område i ett fortfarande ojämnställt land. Oavsett vad hon driver med så lyckas hon bra. Allt är inte kul men en hel del är det, även om skrattet ibland fastnar lite. Genom att vända på könsrollerna lyckas Johansson på ett enkelt och tydligt sätt visa på problemet med ojämnlikheten mellan män och kvinnor. Pojkar utsatta för hedersproblematik, en våldtagen gubbe och en tokraggande brud på krogen är klockrena. Fulheten borde faktiskt användas som undervisningsmaterial. Läs den, skratta och tänk ett steg längre.

Jag tycker alltså att Fulheten är bra men samtidigt så känner jag mig i egenskap av vit heterosexuell man kränkt vilket givetvis ingen kan ifrågasätta. Idag känns det dock okej, min sambo är och tittar på apor med vår dotter medan jag gör mer manliga saker här hemma som att luta trappan och rulla 83 köttbullar av finaste fläskfärs. Det är skönt att veta att könsrollerna i ens egna liv är som de ska vara, det behövs i en föränderlig omvärld.

Metabaronerna 1: Othon, ättefadern av Jodorowsky & Gimenez

Metabaronerna är en spin off på Jodorowskys/Moebius klassiker L´Incal. Metabaronerna har tidigare delvis getts ut på engelska av DC/Humanoids, tydligen med vissa delar censurerade. även L`Incal har getts ut på engelska. Faraos Cigarer ger ut den senare på danska. Metabaronerna handlar om just Metabaronerna som är universums största krigare. Första delen handlar om hur ett ödesdigert val tvingar Metabaronerna att slåss för sin hemplanet och riskera att ge upp sin största hemlighet.

Gimenez teckningar är riktigt snygga. Hans stil lämpar sig väl för science fiction. Det visuella är det allra bästa med albumet, det är verkligen en fröjd att se Gimenez teckningar. Vad gäller själva handlingen så är det väldigt mycket som sker i denna första del, mycket bakgrund som ges inför fortsättningen. Sättet som serien berättas på och framförallt tempot känns väldigt... franskt. Tempot är trots en del action rätt långsamt. Långsamt innebär inte dåligt utan det känns som en fransk tradition. Greppet att låta en robot som tjänar den nuvarande Metabaronen återberätta Metabaronernas historia för en annan, väldigt känslig, robot är dock inte så lyckat. Nu är de inte så frekvent förekommande tack och lov. Framförallt berättandet får mig att tänka på Bilal fast jag gillar det här mer än Bilals sf-serier. Metabaronerna är en bra och snygg sf-serie där ära och stolthet är det viktigaste. Den blir trevlig att följa.

Fünfzehn

Min erbarmligt dåliga tyska är en av mina kulturella sorger. Jag tänker alltid ta tag i det och bli bättre men jag blir aldrig färdig. Iaf har jag blivit utmanad av Butter tar ordet att sätta samman en lista på femton minuter. "Fifteen books that you've read that will always stick with you" "First fifteen you can recall in no more than 15 minutes."

Den gyllene kedjan av Olov Svedelid
Det bästa svenska äventyret
Onkel Toms stuga av Harriet Beacher Stowe
Starkaste barndomsminnet
Animal Farm av George Orwell
Totalitarianismen i djurform
Maus av Art Spiegelman
Bästa serien
Mio, min Mio av Astrid Lindgren
Ensamhet
1984 av George Orwell
Ofrihet
Maffia av Tomas Lappalainen
Ingen respekt för lagen
Brev från nollpunkten av Peter Englund
Människans inneboende ondska
The Walking Dead av Robert Kirkman
Människor i extrem situation reagerar
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
Ordens mästare
Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild
Rasismens fula ansikte
Black Hole av Charles Burns
Utanförskap och ångest
Alkemisten av Paulo Coelho
Sämsta skiten jag läst
Tysk höst av Stig Dagerman
Krigets följder
Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marques
Magisk realism

Jag skickar utmaningen vidare till Simon säger och Självgod och bitter. För att återknyta till min tyska som en gång var okej hade jag gärna stoltserat med något av Hesse, Böll eller Seghers på tyska men de har inte lämnat några djupare spår.

Conan Vol 0- Born on the Battlefields av Kurt Busiek & Greg Ruth

Conan är en klassisk pulp-hjälte skapad av Robert E Howard. Born on the Battlefields är en del av den nystart som Kurt Busiek, mest känd för superhjältar, gett serien på Dark Horse. Serien har blivit en framgång och fått bra kritik. Den klassiska Conan-serien är annars den av Roy Thomas och i alla fall delar av den har getts ut på svenska och om jag inte missminner mig har det funnits en eller flera Conan-tidningar. Conan har f.ö. spelats av Arnold Schwarzenegger i två 80-tals rullar. Jag har bara sett den första och tyckte den var rätt bra, jag har dock inte sett den på över 15 år så jag reserverar mig litta. Born on the Battlefields handlar om barbaren Conans födsel och uppväxt. Hans väg till att bli en stor krigare dvs. en köttig jävel.

Greg Ruths teckningar är bra och når sin höjdpunkt i de olika slag som skildras. Mer finstämda scener lyckas han inte lika bra med. Busiek har använt ett svulstigt och överdrivet språk, framförallt den berättartext som ackompanjerar texten är sådan. Sättet det är skrivet på sätter tillsammans med Ruths teckningar tonen för albumet och därför funkar det riktigt bra framförallt i actionsekvenserna. Conan är nämligen framförallt en serie om en stark och modig man i en hård omgivning. En riktigt gammaldags kämpe. Som det ska vara. Det svulstiga språket till trots så tycker jag även att Busiek lyckas när han skildrar de händelser som gör Conan till den man han är. Om man har svårt för svulstigt språk och klyschor bör man undvika Conan, annars är det väl värd att läs för vad den är. En bra actionspäckad fantasyserie.

Missat 1-års jubileum

Jag hade tänkt att jag skulle skriva något med anledning av att det var ett år sedan jag började blogga igår. Men det glömde jag givetvis bort. Om du mot all förmodan vill titta lite på vad jag bloggat om tidigare kan du ju använda dig av etiketterna eller recensions- och nyhetsarkiven. Det har iaf varit kul att blogga under det här året och speciellt när bloggandet gett upphov till kommentarer och nya kontakter.

Så jävla normal av Nina Hemmingsson

Jag är din flickvän nu innebar ett stort genombrott för Hemmingsson. Jag gillade framförallt enrutingarna i samlingen. Samlingen kom dock ut 2006 och en uppföljare har därför varit efterlängtad. Så jävla normal är inte den uppföljaren utan teckningar av Hemmingsson 2006-2009 om hur hon mått. Ska man tro teckningarna så har hon inte mått så jävla bra. Det är mycket ångest och otrevligheter. Nu är antagligen en del av teckningarna en spegling av omvärlden iofs. Tyvärr gör blandningen av teman i teckningarna att samlingen känns spretig. En hel del känns också som kladd utan större funderingar bakom, en stundens ingivelse. Det kanske kan tyckas intressant men de är inte intressanta. Samlingen blir helt enkelt rätt ointressant. Synd eftersom Hemmingsson redan visat sin talang. Jag väntar fortfarande på någon form av jävla uppföljare.

Det är bara lite AIDS av Sara Granér

Sara Granér hyllades både här och där under våren som sig bör när pressen får recensera en vänsterfeminists betraktelser. En annan som hyllats på landets kultursidor är Liv Strömquist vars serier jag mest blir trött av att läsa. Jag håller med henne i rätt mycket även om vänsterretoriken gör mig lite trött. Tröttast blir jag dock av att hon vill hamra in att hon vet hur allt egentligen är. Det var därför med viss bävan jag läste Granérs debut. Visst finns det vänsterretorik här också (den är ju trots allt utgiven på Galago) men framförallt är albumet en skönt absurd drift med könsroller, föräldraskap och överheter. Just ordet absurt är egentligen den enda sammanfattning som behövs. Albumet är inte roligt hela tiden men till största delen är det kul. Typ eftertänksamma leenden och ibland skratt. Sara Granér besitter en sällsynt förmåga att dissekera samhället och synliggöra det som jag oftast inte reflekterar över i vardagen. Teckningarna då? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Störda är väl det som närmast beskriver dem. Lika störda som underhållande. Färgkompositionen i bilderna är suverän. Jag gillar verkligen Granés teckningar. Fantasifulla/ sjuka bildsekvenser finns det många av. Mina farhågor angående albumet besanndes inte utan Det är bara lite AIDS är ett sjukt underhållande album. Absurt. Liksom att dra alla över en kam.

Numret av Thomas Ott

The Walking Dead tog sin tid att läsa. Det gjorde inte Numret av schweizaren Ott. En ordlös berättelse om en bödel som hittar ett nummer efter en avrättning. Av en slump hittar han en hund med början på numret i örat och därefter rullar det på. Numret får minst sagt stora konsekvenser för bödeln. Numret är skapad på skrapkartong, helt nytt sätt att göra serier för mig men det funkar fint. Stämningsfulla bilder och bra bildlösningar gör det till en annorlunda men trevlig läsning. Idén om numrets konsekvenser för bödeln är elegant genomförd. Eller som det opretentiöst står på baksidan "förgänglighet, återfödelse och den eviga cirkeln av liv och död". En bra, annorlunda och snabbläst men därmed inte en enkel historia.

The Walking Dead Compendium One av Robert Kirkman m.fl.

Ettusenåttioåtta sidor. Ettuseåttioåtta sidor. Den är rätt maffig. The Walking Dead har blivit en stor succé eller som Compendium One saluförs på omslaget: The ultimate edition of The New York Times bestseller. Oj oj ojdå! TWD handlar om hur zombies skövlat USA och man får följa en lite grupp överlevande. Det hela börjar med att polisen Rick vaknar upp efter att ha legat i koma och inser att något har gått snett. Han ger sig iväg för att söka efter sin familj i hopp om att de lever. Han hittar dem tillsammans med andra överlevande börjar deras kamp för att överleva både attackerande zombies och andra överlevande. Compendium One samlar de första åtta tradsen. Tyvärr verkar den redan vara slutsåld trots att den släpptes så sent som i maj i år. Simon säger har en genomgång av de olika varianterna.

TWD har hyllats på diverse bloggar så det var med rätt stor förväntan jag började läsa Compendium One. Här tänkte jag då börja med att gnälla lite. Det är nämligen alldeles för mycket text. Kirkman låter karaktärerna excellera i den ena långa monologen efter den andra. De tillåts älta varenda liten detalj kring hur de mår och hur de ser på vad som händer runt dem. Ibland är det som att man hamnat i en terapisoffa. Vilket de iofs kunde behöva allihop. Serien hade verkligen mått bra av mindre text, all text hämmar flytet i läsningen. Kirkman hade om han velat lyckats få fram samma saker genom kortare dialog och förlitat sig mer på seriemediet.

Men. The Walking Dead är en helt fantastisk serie, en av de bästa jag läst på länge. Zombiesarna spelar inte huvudrollen utan bildar en fond åt människorna som befolkar den och deras inbördes relationer och emotionella förändringar. Serien är oerhört spännande och jag har inte haft möjlighet att sträckläsa den på det sätt jag önskat. En stor del av spänningen ligger i att man inte vet vilka som ska stryka med. Utan att säga för mycket så har jag inte riktigt hämtat mig från slutet. Seriens verkliga styrka är beskrivningen av karaktärerna, de är nästan alla mångfasetterade och det är intressant att se hur deras personligheter förändras av de extrema omständigheter som en civilisations kollaps utgör. TWD har verkligen sugit tag i mig. Senast i natt drömde jag om serien och flera kvällar har jag kommit på mig själv med att ligga och fundera på serien istället för att få lite välbehövlig sömn. Det är ett kvalitetsbetyg om något. Till skillnad från en zombiefilm kan man ta in allt i TWD i sin egen takt. Seriemediet är fantastiskt. Funderingarna har rört sig kring seriens tema om hur helt vanliga människor agerar när katastrofen drabbar och hela grunden för ens existens förändras totalt. Weltklasse.

Som lite kuriosa så var det en artikel i SvD häromdan om att forskare matematiskt beräknat hur mänskligheten skulle göra för att överleva en zombieattack.

Flugan av Lewis Trondheim

Trondheim får nog anses vara den största stjärnan bland de nya franska serieskapare som slog igenom på 90-talet. Komika har gett ut två delar av hans Donjon-serie som vid det här laget omfattar ett stort antal album, Komika har även gett ut minialbumen Förvecklingar och Diablotus, Kaninos äventyr 0: Slalom samt Herr I och Herr O. Diablotus samt Herr I o O har jag inte läst men alla de andra kan jag varmt rekommendera. Komika har även gett ut Flugan, en ordlös serie om en flugas liv. Flugan föds i en soptunna och efter lite problem med att lyfta så börjar den utforska lägenheten den befinner sig och stöter på andra insekter och djur. Efter att ha blivit elektrifierad växer den och blir för stor för hela staden och slutligen jorden.

Flugan är en rolig bagatell berättad på ett finurligt sätt av Lewis Trondheim i hans typiska stil. Skildringen av flugan upptäckt av världen är mycket charmig och rolig. De bästa scenerna är när flugan försöker komma ut ur soptunnan genom att hoppa på en använd tändsticka varpå den faller ner i vätskan i konservburken och nästan drunknar eller när flugan efter att ha ätit socker tar en stor mängd peppar i tron att det också är socker. Mycket dråplig slapstick. Efter elktrifieringen när flugan blir stor försvinner det mesta av charmen från början av serien liksom roligheterna. Synd eftersom det började så lovande. Trots det är Flugan klart läsvärd och visar vad man kan åstadkomma utan ett enda ord om förmår utnyttja seriemediets möjligheter.

Bild & Bubbla nr 179

Jag hade inga högre förväntningar på nya numret av Bubblan av den enkla anledningen att flera av texterna handlade om serier jag inte är så intresserad av. Fredrik Strömbergs text om serieinslaget i det amerikanska presidentvalet är en intressant genomgång av hur framförallt Obama blivit avbildad och hur olika serieskapare tagit ställning. Än intressantare är samme Strömbergs intervju med Gunnar Krantz där det för en oinvigd som eder bloggare blir lite klarare vad Kulturrådets bedömningar grundar sig på samt det mörka moln som tornar upp sig i form av den nya kulturutredningen. Paul Gravetts genomgång av realistiska serier som getts ut på sistone är alltför splittrad för att det ska bli intressant, Gravett som oftast är bra försöker få med alltför mycket i artiklen och det saknas helt djup. Att Ted Rall förväxlats med Emmanuel Guibert får nog Bubblan-redaktionen ta på sig. Skämmes.

Den första längre texten om mangastudion Yokaj är betydligt intressantare än jag förväntat mig, mycket tack vare att Strömberg låter personerna bakom Yokaj prata relativt fritt vilket leder till en bra och öppenhjärtig intervju. Eftersom intervjun uppenbarligen gjordes vid förra årets bokmässa hade det varit på sin plats med en uppdatering av läget för studion och kring försäljningen av Kick off! när det nu gått så lång tid innan publicering. Det här problemet har förekommit under hela tiden jag läst Bubblan (sen 2006) pga förseningarna. Jag hoppas att detta är ett övergående problem. Bubblan behöver inte alltid vara tokaktuell men ett år sedan intervju är lite väl mkt. Serien om arbetet i studion är trevligt tecknad och skönt självironisk.

Göran Sembs genomgång av superhjältefilmer börjar lite knackigt men tar sig på slutet. Jag gillar framförallt att han gång på gång bankar in budskapet att seriekonsten är ett bättre sätt att förmedla något än filmkonsten eftersom man i en helt annan utsträckning kan tillgodogöra sig verket i sin egen takt. Huvudet på spiken. The 99 är en intressant företeelse och Calle Hedréns intervju med skaparen av serien är intressant, det är sällan man läser om serier utanför Europa, USA eller Japan även om serien är tokamerikansk i sin teckningsstil. Om Kick off! intervjun var lite daterad så är det suverän tajming att det finns en rapport från Angouleme snyggt tecknad av högaktuella Joanna Hellgren.

Intervjun med Johan Wanloo som beskriver hur han skapar sina serier och om alla de idéer som ploppar upp är underhållande. När jag såg att det var just Wanloo som stod för det här numrets skissektion tänkte jag hur intressant kan det bli och förberedde en sågning av skissdelen som inslag i Bubblan. Nu blev den instället en av de bättre tack vare att Wanloo har så sjukt mycket knäppa och roliga idéer (ingen nyhet men ändå). Jag tycker nog ändå att skissektionen tar upp väl mycket plats och tycker inte att den måste vara med i varje nummer. Numrets höjdpunkt är givetvis Cyril Hellmanns intervju med legenden Rolf Classon om hans dryga 30 år i Seriesveriges tjänst. Intressant både vad gäller dåtid och framtid. Att Classon var så avigt inställd till Rocky först kände jag inte till men det var ju rätt kul.

Jimmy Wallins och Germund von Woverns serieintervju med Bud Grace är kul och överraskar även den positivt och Wallins teckningar är som vanligt riktigt bra. Recensionsdelen är bra, nu är det recensioner och inte kåserier. Jag blir dock lite sur när jag läser Nicolas Krizans recension av Aldrig godnatt efter jag själv skulle vilja skriva lika bra recensioner. Mikael Sol är kanske snällare än någonsin i fanzinerecensionerna och verkar nu har fullbordat en vandring som gått från dryg besserwisser till vänlig folkskolefröken vad gäller recensionerna. Vad händer framöver?

Allt som allt (jag kommer inte på något bättre uttryck) ett nummer som var klart bättre än vad jag trodde. Jag hoppas verkligen att den förseningen var en engångsföreteelse så inte redaktionen faller tillbaka i gamla synder nu när det gått så bra. Nästa nummer ser jag framemot så då kanske jag blir lite besviken och får gnälla lite, det är mer mitt naturliga tillstånd. Inte ens om jag försöker skulle jag dock kunna gnälla på Niklas Askers togksnygga omslag. Avslutningsvis vill jag bara be om ursäkt för att ordet intressant förekommer oftare än bajslåtar på Radio Rix.

Intressant artikel om serier i Fokus

Via Sekventiellt som jag har i blogglistan hittade jag en intressant artikel om serier i Fokus, en tidning som utkommer en gång i veckan a la Newsweek. Artikeln handlar en hel del om sommarens succé Gängkrig 145 som sålt i 26 000 ex. Både Lapidus och Bergting intervjuas och det intressantaste är att Bergting säger att han vet att "det finns flera projekt på gång, jag känner till ett par tre stycken, mer än så kan jag inte säga. Mycket är på nivån: »fan, vi drar i gång något". Minst sagt intressant och jag blir sådär toknyfiken som bara lovande rykten kan göra mig, vilka är inblandade och vad ska serierna handla om? Välkända namn ska det tydligen vara. I artikeln står även att Brombergs ska ge ut Maus på nytt på grund av stor efterfrågan. Synnerligen välkommet enligt mig, Maus är den bästa serie jag läst och borde givetvis alltid finnas tillgänglig. Brombergs ger ut den i samma utgåva som 1996, dvs samlad i häftat format. Fokus artikel är rätt bra faktiskt och förhoppningsvis ger sig några av de större förlagen in på seriescenen framöver. Det tror jag faktiskt att alla skulle tjäna på.

Fräsigaste bilen

Under semestern stannade jag en varm dag till på den lokala stormarknaden för att handla lite. På väg till bilen såg jag då den fräsigaste bilen iaf på den här sidan Dalälven. En sliten röd bil av för mig okänt märke men med en airbrushad Hälge som inramning till registreringsskylten. Ett givet Kodak-moment med min halvrisiga mobilkamera. Å naj, det är inte min bil. Jag hade valt Fantomen om jag gjort något liknande. Jag tvivlar dock starkt på att min bättre hälft skulle uppskatta ett sådant tilltag. Hälge är en serie jag aldrig förstått varför folk gillar, den är ungefär lika kul som att se färg torka. Skämten måste ha gått x antal varv nu med tanke på hur länge Hälge funnits. Jag kan iofs tänka mig att han går hem i sko´bygdn bland jägare och annat löst folk. Som sagt, det är iaf en fräsig bakdel, så fräsig att vingen egentligen är helt onödig.

Ett halvt monster

Jag skrev för några inlägg sedan att jag inte skulle recensera Monster förrän jag läst alla aderton men när jag nu läst cirkus tvåtusen av fyratusen sidor så kan jag inte låta bli att reflektera kring denna genomhypade manga. Men en regelrätt recension blir det först efter volym aderton Det är lite spoilervarning på texten nedan.

Dr Tenmas jakt efter den Johan som han en gång räddade livet på och som sedermera visar sig vara ett monster har varit lite upp och ner liksom serien. Efter en lovande start nådde Monster en tidig höjdpunkt i tredje volymen med lite svar på frågorna kring Kinderheim 511 där Johan bott och barnhemmets kopplingar till den östtyska säkerhetstjänsten. Jag förväntade mig en hel del av serien efter det här men istället blev det rätt ointressanta sidospår om högerextremister och andra skummon med kopplingar till Johan.

Fram tills att Johan efter några volymer på nytt dök upp i egen hög person har Tenma mest jagat en skugga men plötsligt fanns monstret i sikte. Jag hade lite grand börjat ge upp hoppet om att serien på nytt skulle bli intressant och efter volym åtta var jag inte säker på om det skulle bli fler volymer men så läste jag volym nio och här tog serien rejäl fart på nytt, den klart bästa volymen hittills med ledtrådar både till Johans barndom i form av en tjeckisk sagobok, stor dramtik, rejält med action och en kittlande cliffhanger på sista sidan. Tvåtusen sidor Monster till! Voll krass!

Snygga omslag 10

Första delen av Alex Alice Siegfried-trilogi är ett givet köp under höstens resa till Berlin. Omslaget till första delen är snyggt. Det andra är dock ännu snyggare, oerhört stiligt. En ensam och bestämd valkyria som blickar ut över något. Så vackert att jag vill ha det inramat och uppsatt på en vägg. Vitt, blått och svart i en läcker kombination. Mumma. Serien är tecknad i en rätt konventionell stil som inte överensstämmer med omslagen men är serien hälften så bra som omslagen så kommer jag att hoppa högt i ren glädje. Första delen finns på både franska och tyska, andra delen finns på franska och kommer på tyska i januari 2010.

The Nobody av Jeff Lemire

Jeff Lemire är en av de nya indie-älsklingarna i USA. The Nobody är iofs utgiven av DC:s underetikett Vertigo så frågan är hur indie han är nu. Lemire har iaf hyllats för sin Essex County trilogi som ges ut i samlad form av Top Shelf nu i augusti. The Nobody som jag läst är fritt baserad på HG Wells klassiker Den osynlige mannen och handlar om en man i bandage som anländer till den lilla staden Large Mouth 1994. Hans vistelse där väcker inledningsvis stor uppmärksamhet men sedan blir han en "osynlig" del av samhället tills han blir misstänkt för ett brott. Den osynlige mannen är f.ö. även en av medlemmarna i The League... av Alan Moore och där liksom i James Whales filmklassiker från 1933 är han en galen människa.

Jag hade höga förväntningar på The Nobody som bara till en viss del infriades. Jag gillar Lemires tuschrika stil och stämningen i berättelsen fångas fint genom albumets färger vitt, svart och ljusblått. Historien är ganska enkel och det är nog det som gjorde att jag inte omfamnade albumet på det sätt jag trott. Visst skildrar han teman som ensamhet, utsatthet, besatthet och grupptrycket i en småstad på ett bra sätt. Men. Allt det här har jag sett tidigare. En ung flicka som längatar bort till något annat. En besatt människa som har förlorat/förlorar fotfästet. Småstadsbor som drivs ihop till en mobb pga rädsla. En serie måste givetvis inte vara originell för att vara bra men när den inte förmår lyfta sig över tidigare likartade skildringar så räcker det inte. The Nobody är på det hela taget något av en besvikelse. Idéen är bra men genomförandet matchar tyvärr inte idéen. Å Essex County ligger inte längre lika högt på listan över serier jag vill läsa.

Miss Don´t Touch Me av Hubert & Kerascoet

Amerikanska NBM publicerar en hel del bra europeiska serier. De har tidigare publicerat Isaac the Pirate på engelska vilket är en kulturgärning i sig. Hubert och Kerascoët var helt okända för mig men en intressant handling och snygga teckningar gjorde köpet rätt givet. Plus en bra recension på Simon säger. Den amerikanska utgåvan samlar de två första franska utgåvorna, La Vierge du Bordel från 2006 och Du Sang sur les Meins från 2007. Ytterligare två delar, Le Prince Charmant och Jusqu´a ce que la mort nous separé har getts ut i Frankrike. Notera att det förekommer en rad fel i beskrivningen på baksidan av albumet. Det bör ligga en lapp med rättelser i albumet.

Albumet utspelas i 30-talets Paris och handlar om den unga oskulden (inte oviktigt för berättelsen) Blanche som ser en död kvinna i det övergivna grannhuset och på grund av det mördas hennes syster. Blanche är övertygad om att det är seriemördaren "The Butcher of the Dances" som ligger bakom. Hon letar efter spår och de leder henne till lyxbordellen Pompadour. Hon får där anställning som dominatrix och fortsätter sökandet efter de ansvariga för hennes systers död. Mycket mer kan jag inte avslöja om handlingen utan att förta upplevelsen av albumet.

Det här är nämligen ett mycket bra album som jag tycker bör införskaffas av den som är det minsta intresserad av franska serier. Hubert har skrivit ett underhållande manus med en bra dialog och Kerascoëts teckningar är riktigt bra och påminner inte så lite om Blaines även om de inte har samma energi. Till skillnad från Blains serier är Miss Don´t Touch Me betydligt mörkare, visst finns det komiska inslag och det är berättat på ett sätt som för tankarna till Adelés extraordinära äventyr stundtals men historiens komponenter är ur flera vinklar ytterst otrevliga. Sadism, korruption och hyckleri är alla vidriga företeelser och här förekommer de i överflöd. Även om jag inte skulle beskriva albumet som så spännande så drivs man framåt av nyfikenheten att veta vad som ska hända, det finns en otäck underton i albumet att saker ska gå åt pipan vilket ger ytterligare driv i läsningen och inbjuder till sträckläsning för att få veta slutet. Det är en bra och snygg serie med en huvudkaraktär, Blanche, som borde kunnas utvecklas yterligare i kommande album, Serien är ytterligare ett bevis på hur skickliga de franska serieskaparna är och det är trevligt att de amerikanska förlagen ger ut alltfler franska serier.

Försäljningen av serier i USA senaste kvartalet + Sverige enligt AdLibris

Bakom den extremt upphetsande rubriken döljer sig faktiskt lite intressant info. ICV2 har sammanställt en lista över de mest sålda titlarna inom olika genrer under andra kvartalet 2009. Den totala försäljningen av serier minskade enligt Nielsen Book Scan med åtta procent men minskningen kan ha varit mindre eftersom man inte räknat med "graphic novels" som placerats i barn- och ungdomsavdelningar i bokhandlar. Watchmen sålde riktigt bra pga filmen givetvis och även släppet av flera volymer av Naruto hjälpte till att hålla försäljningen uppe. ICV2 har delat in försäljningen i flera katergorier. Jag tycker att de intressantaste är Top 10 Genre Porperties och Top 10 Fiction and Teality Porperties. Det hade varit kul om de redovisat en uppskattning av försäljningen men det hade kanske blivit väl mycket av en chansning (ICV2 har iofs en månatlig redovisning av detta men det omfattar inte alla försäljningskanaler).

Vad som menas med "Genre" vet jag inte riktigt men sättet de redovisar topp-tio listan på gör att jag antar att det är alla album inom en viss serie oavsett om det är tpb, omnibusar eller vad de nu kallas. Topp 10:
1 The Walking Dead, Image
2 League of Extraordinary Gentlemen, Top Shelf
3 Star Wars, Dark Horse
4 Y: The Last Man, Vertigo
5 Buffy the Vampire Slayer, Dark Horse
6 Fables, Vertigo
7 Star Trek, IDW
8 Sandman, Vertigo
9 Dark Tower, Marvel
10 The Stand, Marvel

Här undrar jag lite om det är alla volymer av The League som räknats in eller om det bara är den senaste som getts ut av Top Shelf, de andra har ju publicerats av DC. Jag har börjat läsa The Walking Dead nu men förutom den är just The League den enda titel på listan som intresserar mig även om The Stand kanske skulle vara något. Nummer nio, The Dark Tower är f.ö. den enda titel som publiceras på svenska och den ges ut av Egmont. Av det utdrag som publicerades i en Fantomen för ett tag sedan verkar serien inte vara någon höjdare.

Ficition and Reality verkar vara en säregen blandning av olika serier.
1 Scott Pilgrim, Oni Press
2 Fun Home, Houghton Mifflin
3 From Hell, Top Shelf
4 American Born Chinese, First Second
5 What It Is, Drawn & Quarterly
6 A People's History of the American Empire, MacMillan
7 Black Hole, Random House
8 The Beats: A Graphic History, Hill and Wang
9 The Photographer, First Second
10 The United States Constitution, Hill and Wang

Intressant här är att tre av titlarna, nummer 2, 6 och 7 ges ut av tre bokförlagsjättar. Fun Home kommer att ges ut av Galago framöver under titeln Husfrid och Black Hole har getts ut av Schibsted. Nummer sex och tio antar jag är läroböcker i serieformat. Jag antar även (nej, jag är inte nationalekonom) att serierna i den här kategorin inte tillhör storsäljarna.

Det hade varit kul att se iaf en årslista över föräljningen av svenska serier. Men vem som skulle sammanställa en sådan och hur vet jag inte. Jag vet inte om Svensk bokhandel har möjlighet till det. I så fall är det ju viktigt att man inkluderar alla typer av serier och utgåvor. Det närmaste man kommer nu är väl AdLibris försäljningslistor eftersom de är störst. De har fem olika listor där serier förekommer så det är svårt att få ett grepp om vad som säljer bäst.
Serier & grafiska romaner
Tecknade serier & seriestrippar Fakta
Tecknade serier & seriestrippar
Tecknat & manga Kapitelböcker
Teckningskonst: humorteckningar och tecknade serier