Nausicaä of the Valley of Wind 1 av Hiyao Miyazaki

Serien utspelar sig i en framtid där människans överutnyttjande av planeten i kombination med krig lett till en ödeläggelse och förstörelse. Stora skogar med svampar som släpper ut giftiga sporer breder ut sig och de överlevande får allt svårare att klara sig och befolkningarna minskar. Nausicaä är en ung prinsessa i ett litet rike i periferin. Hon kan kommunicera med Ohmus, de stora djur som lever i de stora skogarna. Nausicaä dras mot sin vilja in i det krig som två stora imperier startat mot varandra. Samtidigt har kriget och de förbrytelser som följer i dess spår gjort det hela än grisigare. Hayao Miyazaki är mest känd för animefilmerna Spirited Away, Det levande slottet och Min kusin Totoro men har även gjort serier.

Teckningarna är väldigt vackra och för delvis tankarna till amerikanska 30-talsserier och liknar inte den manga som ges ut i Sverige. Berättelsen är fascinerande och Miyazakis vackra teckningar ger den en magisk inramning även om magin bryts av det brutala våldet som kriget för med sig. Det är en fascinerande bild som tecknas av Nausicaäs värld. Skildringen av Nausicaä är både bra och dålig, på pluskontot finns en fin skildring av en osäker men klok och modig tjej och på minuskontot att det ibland blir lite högtravande och storögt. Att Nausicaä kan kommunicera med naturen leder ibland till att det blir lite väl sockersött och fantastiskt. I övrigt fungerar personskildringen och bakgrunden till hur jorden förstörts bildar en bra fond men den verkliga styrkan ligger i de detaljrika och vackra teckningarna är men serien hade mått bra av ett lite större format. Sammanfattningsvis är Nausicaä en bra äventyrsserie med starka ekologiska förtecken.

Akira 1 av Katsuhiro Otomo

Akira är en av de verkliga mangaklassikerna. Intressant är att Otomo har ägnat sig åt film efter succén med Akira, jag har för mig att den Akira är en japansk science-fiction serie som i den amerikanska versionen är uppdelad i sex delar. Den utspelar sig i Neo-Tokyo som byggts upp på runierna av det Tokyo som utplånades innan tredje världskriget bröt ut. Vännerna Tetsuo och Kaneda är med i ett gäng tonåringar som fördriver tiden med att köra motorcykel och knarka. En kväll kraschar Tetsuo när han försöker veja för ett barn med ett gammalt ansikte på motorvägen. Detta leder till att Tetsuo får övernaturliga krafter samtidigt som Kaneda dras in i en motståndsrörelse som är ute efter barnet med det gamla ansiktet som visar sig ingå i ett statligt forskningsprojekt rörande en monstruös makt kallad Akira. Tetuso använder sina krafter till att ta makten över ett annat gäng och tvingar dem att förse honom med knark. Allt leder fram till en uppgörelse mellan andra gäng och Tetsuos gäng där han ställs mot sina gamla vänner. Det verkar som om Warner ska göra två filmer baserade på serien, jag har inte hittat någon vettig information om vad som händer med projektet men det verkar som att det blir två spelfilmer och inte två animerade, en film per tre böcker alltså. Releasedatum verkar bli 2011. Det kan knappast bli bra. Den här "trailern" med American Akira är iaf kul.

Otomo har efter Akira (animesccén Akira från 1987 är baserad på serien) ägnat sig åt film och det syns i serien. Otomo har ett filmiskt berättande som skapar ett flyt i läsandet som jag kan sakna i många andra serier. Otomos stil är mera realistisk än den manga som ges ut i Sverige vilket är en klar fördel för berättelsen som helhet. Serien är som bäst under de många actionsekvenserna som är bland det bästa jag sett. Miljöerna bidrar till seriens stämning av en hård och hänsynslös stad med lite plats för känslor. Även personskildringen fungerar och Kaneda och Tetsuo är inga duvungar precis utan egotrippade ansvarslösa tonåringar båda två. Det är dock ingen endiemnsionell skildring av personerna och det är seriens andra styrka. De 358 sidorna flyger man bara igenom men skönt nog finns det flera delar kvar att läsa eftersom Akira är en riktigt bra serie. Manga när manga är som bäst.

Phoenix: Future av Osamu Tezuka

Future är andra delen i Osamu Tezukas Phoenix-serie. Jag har tidigare recenserat den första delen Dawn. Delarna behandlar växelvis dåtid och framtid. Future handlar om surprise! framtiden. En sorglig framtid där människan på grund av miljöförstöring flyttat under jord, de få överlevande som finns bor i fem stora städer som styrs av datorer. En patrullman, Masato Yamanobe, är förälskad i en varelse, en moopie, som antagit mänsklig form men han blir beordrad att döda den men vägrar och flyr med den. Denna händelse leder till en eskalering av de latenta konflikter som finns mellan städerna och det hela urartar i ett atomkrig som förintar mänskligheten. Det blir sedan upp till Masato som av fågeln Phoenix ges evigt liv att se till att en ny mänsklighet tar jorden i besittning.

Tezukas Disney-aktiga stil kan kanske kännas malplacerad vid en första anblick i denna mångfasetterade berättelse om girighet, kärlek, ensamhet och evighet men berättelsen gör att man inte tänker på det. Hans scenerier och bildlösningar är fantastiska och det är verkligen en mästare i aktion. Liksom i första delen väver Tezuka in en del humor och lite hänvisningar, t.ex. till sig själv men det är betydligt mindre än i första delen. Serien börjar som en kärlekshistoria mellan Masato och Tamimi mot bakgrund av en identitetslös mänsklighet som styrs av en dator där frihet inte står högt. Den fortsätter sedan som en kamp för överlevnad på grund av det atomkrig som förintat mänskligheten och slutar som en existentiell fundering kring tillvaron och högre stående varelsers oundvikliga tillkortakommanden. Parallellerna till de förödande atombomber som släpptes över Japan är uppenbar liksom kritiken mot människans makthunger som leder till ödeläggelse. Även människans tilltro till sin egen förmåga och sina vilja att kunna styra sitt öde genom att förlita sig på teknik och leka Gud kritiseras. Phoenix:Future är en oerhört skickligt berättad och mångfasetterad berättelse som ställer essentiella frågor om moral och etik. En mästerlig och komplex serie som inte är helt lätt att sammanfatta.

För övrigt hade bloggen besöksrekord igår vilket är nice men givetvis är jag mest exalterad över att kronprinsessan har förlovat sig!!!!! Jag är så glad att jag bor i ett land där man kan födas till statschef. Länge leve den blivande drottningen och hennes gemål!!!!!

Monster 1 av Naoki Urasawa

Jag är en novis vad det gäller manga men har som jag skrev igår bestämt mig för att följa några sviter. Igår läste jag klart första delen av Monster av Naoki Urasawa som handlar om en ung läkare som räddar livet på en pojke som senare visar sig vara en massmördare. Första delen kändes mest som en introduktion till vad som komma skall men det kan nog bli bra framöver. Teckningsstilen skulle jag närmast beskriva som realistisk i stil med Akira, jag har fortfarande lite svårt för de typiska mangaansikten som förekommer här alltså stora ögon, ingen näsa och liten mun men det går att leva med, det är i stort sett bara en av huvudpersonerna som är en kliché på en mangafigur. I övrigt är det ovanligt stora näsor på männen i serien. Har tyskar stora näsor, det är inget jag reagerat på men någon kanske vet bättre? Miljöskildringarna i övrigt av Tyskland känns bra och här har säkert Urasawas team gjort ett gediget förarbete för att det ska bli så rätt som möjligt menjag undrar verkligen vilka porträtt de använt som förlaga. Storyn att läkaren, Dr Tenma, som håller hårt på att en läkares främsta uppgfit är att rädda liv därigenom räddar livet på en pojke som visar sig vara massmördare öppnar för en raffinerad fortsättning. Efter det dramatiska slutet på del ett ska det bli spännande att se hur karaktären utvecklas, i första delen är han rätt träig och präktig. Plats för utveckling finns definitivt i de 17 (puh!) delar som återstår. Dessutom finns det många frågetecken att rätta ut av gäller mördaren, Monstrets, bakgrund.

Phoenix- Dawn av Ozamu Tezuka

Ozamu Tezuka är en av serievärldens verkliga legender. Ozamu Tezuka föddes 1928 och anses i Japan vara den serieskapare som varit viktigast för landets blomstrande manga och animekultur. 1952 skapade Tezuka Astroboy som är hans mest populära serie. Andra titlar som han skapat är Black Jack, Adolf, Buddha och Phoenix. Den volym av Phoenix som jag läst är den första av tolv och ges ut av amerikanska Viz Media. Första delen är på 340 sidor i svartvitt. Phoneix består av tolv separata historier och hålls samman genom närvaron av den legendariska fågel Phoenix (Fenix) som enligt legenden brinner upp och sedan återföds på nytt. Serien avslutades aldrig pga Tezukas frånfälle 1989.

Dawn handlar om pojken Nagi vars hela stam genom förräderi slaktas när en främmande armé invaderar deras land i jakten på fågeln Phoenix vars blod kan ge evigt liv. Nagis tas till fånga av den främmande armén och vill till varje pris hämnas sina nära och käras död. Han tas till kungariket Yamatai vars härskarinna Himiko vill vara evigt ung och därför vill ha tag i fågeln Phoenix. I jakten på fågeln och makten är brutaliteten stor och ingeting är heligt, besattheten förgiftar de flesta.

Dawn är elegant tecknad i vad jag antar är en klassisk mangastil som kanske dominerade i Japan tidigare. Den liknar inte den tråkiga och själlösa mangastil som dominerar utgivningen i Sverige. Flera figurer och deras rörelsemönster påminner om det hos tecknade Disneyfigurer på 30-talet så jag kan tänka mig att Ozamu Tezuka kanske inspirerats av de filmerna. Serien kan dels läsas som en ren äventyrsserie om man så vill men då får man blunda hårt för Ozamu Tezuka vill säga något mer med serien. Den behandlar frågor om vänskap, girighet, besatthet, hat och kärlek. De flesta karaktärerna är mångfasetterade och kan inte enkelt kategoriseras. Huvudpersonen Nagi är ett exempel på det. Han drivs av hämndbegär men vem han vill hämnas på ändras efterhand, hans porträtt blir också mer komplext av att också han är besatt av att få tag i fågeln. Både teckningsstilen och de dramatiska gesterna bidrar till att det stundtals är riktigt humoristiskt och Ozamu Tezuka driver hårt med huvudpersonernas egon samtidigt som det ryms mycket tragik i serien. Han bryter även mot konventioner genom att i en scen låta kommendören Saruta efter att han beslutat att Nagi ska få leva berätta att han måsta ta igen lite läsning av James Bond, i en annan scen uppträder härskarinnan Himiko i Hitler-utstyrsel och pratar kackig tysk-engelska. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om det greppet, dels är det lite kul men det stör även rytmen i serien. Sammantaget är det en mångfasetterad och intressant berättelse som är väl värd att läsa även för den som normalt inte är mangafrälst. Tack och lov finns det elva volymer till.

Drömmarnas djup av Hisae Iwaoka

Drömmarnas djup (Yume No Soko) är Ordbilder Medias första mangautgivelse och en annorlunda manga än de som tidigare getts ut i Sverige framförallt under senare år. Iwaoka debuterade som mangatecknare 2002 och har vunnit flera priser i Japan.

Serien handlar om en flicka som somnar så djupt att hon vaknar på en plats där drömmar uppstår. Hon får jobb i en liten snabbköpsbutik där känslor som inte kunde uttryckas bevaras i burkar och som besöks av vilsna själar. I butiken har hon sällskap av butiksinnehavaren och en pojke som ligger i koma i den verkliga världen. Känslorna levereras till affären av drömbud som gör det som en form av botgöring för hur de varit i sina tidigare liv.

Drömmarnas djup är en stillsam berättelse om vikten av att kunna uttrycka sina känslor och vad som händer när man inte gör det, som verkligen gör skäl för titeln. Iwaoka tecknar sina figurer skickligt med små åtbörder visar hon stora känslor. Hennes teckningar ramar på ett fint sätt in den varma och vackra berättelsen som manar till eftertanke och där inte allting är uppenbart. Serien hade lätt kunnat bli pretto men Iwaoka lyckas undvika fallgroparna. Berättelsen förs framåt både av de i butikens historier och de vilsna själar som inte kan lämna drömmarnas värld av olika anledningar. Teckningar och manus samspelar på ett mycket fint sätt för att få fram både värme och den ekande känsla av ensamhet som genomsyrar serien och båda håller hög klass. En annorlunda serie som definitivt bör läsas och begrundas.

Junko Mizuno tecknar Spindelmannen

I juni publicerade en redaktör på Marvel två bilder ur Junko Mizunos tolkning av Spindelmannen. Junko Mizuno, kallad alternativmangans drottning i Bild & Bubbla 1-2/07, kommer givetivs att teckna Spindelmannen på ett annat sätt än andra som tecknat Spindelmannen. Eftersom projektet inte har presenterats officiellt har bara två bilder publicerats. Jag har aldrig gillat Spindelmannen eller superhjältar för den delen (endast Batman är lite intressant), inte heller har jag läst något av Mizunos alster men det är nog dags när hennes version av Spindelmannen släpps för den kan nog bli riktigt kul.