Fulheten av Nanna Johansson

Nanna Johanssons Fulheten har rönt en hel del uppmärksamhet i diverse tidningar. Igår förekom hon dessutom i en längre artikel om seriestaden Malmö i DN. I den lokala gratisblaskan är hennes serier en av få ljuspunkter. Jag har inte besökt hennes hemsida men var alltså inte helt obekant med hennes serier och lät mig följaktligen inte heller avskräckas av det föga inbjudande omslaget. Nanna Johansson tecknar i en enkel stil, som dock inte liktydig med titeln på albumet. De enkla teckningarna fyller sin funktion väl, här är det innehållet som räknas. Detta blir nästan lite övertydligt genom den första bilden.

Johansson driver med en rad olika företeelser men fokus är på könsroller. Ett tacksamt område i ett fortfarande ojämnställt land. Oavsett vad hon driver med så lyckas hon bra. Allt är inte kul men en hel del är det, även om skrattet ibland fastnar lite. Genom att vända på könsrollerna lyckas Johansson på ett enkelt och tydligt sätt visa på problemet med ojämnlikheten mellan män och kvinnor. Pojkar utsatta för hedersproblematik, en våldtagen gubbe och en tokraggande brud på krogen är klockrena. Fulheten borde faktiskt användas som undervisningsmaterial. Läs den, skratta och tänk ett steg längre.

Jag tycker alltså att Fulheten är bra men samtidigt så känner jag mig i egenskap av vit heterosexuell man kränkt vilket givetvis ingen kan ifrågasätta. Idag känns det dock okej, min sambo är och tittar på apor med vår dotter medan jag gör mer manliga saker här hemma som att luta trappan och rulla 83 köttbullar av finaste fläskfärs. Det är skönt att veta att könsrollerna i ens egna liv är som de ska vara, det behövs i en föränderlig omvärld.

Det är bara lite AIDS av Sara Granér

Sara Granér hyllades både här och där under våren som sig bör när pressen får recensera en vänsterfeminists betraktelser. En annan som hyllats på landets kultursidor är Liv Strömquist vars serier jag mest blir trött av att läsa. Jag håller med henne i rätt mycket även om vänsterretoriken gör mig lite trött. Tröttast blir jag dock av att hon vill hamra in att hon vet hur allt egentligen är. Det var därför med viss bävan jag läste Granérs debut. Visst finns det vänsterretorik här också (den är ju trots allt utgiven på Galago) men framförallt är albumet en skönt absurd drift med könsroller, föräldraskap och överheter. Just ordet absurt är egentligen den enda sammanfattning som behövs. Albumet är inte roligt hela tiden men till största delen är det kul. Typ eftertänksamma leenden och ibland skratt. Sara Granér besitter en sällsynt förmåga att dissekera samhället och synliggöra det som jag oftast inte reflekterar över i vardagen. Teckningarna då? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Störda är väl det som närmast beskriver dem. Lika störda som underhållande. Färgkompositionen i bilderna är suverän. Jag gillar verkligen Granés teckningar. Fantasifulla/ sjuka bildsekvenser finns det många av. Mina farhågor angående albumet besanndes inte utan Det är bara lite AIDS är ett sjukt underhållande album. Absurt. Liksom att dra alla över en kam.

Flugan av Lewis Trondheim

Trondheim får nog anses vara den största stjärnan bland de nya franska serieskapare som slog igenom på 90-talet. Komika har gett ut två delar av hans Donjon-serie som vid det här laget omfattar ett stort antal album, Komika har även gett ut minialbumen Förvecklingar och Diablotus, Kaninos äventyr 0: Slalom samt Herr I och Herr O. Diablotus samt Herr I o O har jag inte läst men alla de andra kan jag varmt rekommendera. Komika har även gett ut Flugan, en ordlös serie om en flugas liv. Flugan föds i en soptunna och efter lite problem med att lyfta så börjar den utforska lägenheten den befinner sig och stöter på andra insekter och djur. Efter att ha blivit elektrifierad växer den och blir för stor för hela staden och slutligen jorden.

Flugan är en rolig bagatell berättad på ett finurligt sätt av Lewis Trondheim i hans typiska stil. Skildringen av flugan upptäckt av världen är mycket charmig och rolig. De bästa scenerna är när flugan försöker komma ut ur soptunnan genom att hoppa på en använd tändsticka varpå den faller ner i vätskan i konservburken och nästan drunknar eller när flugan efter att ha ätit socker tar en stor mängd peppar i tron att det också är socker. Mycket dråplig slapstick. Efter elktrifieringen när flugan blir stor försvinner det mesta av charmen från början av serien liksom roligheterna. Synd eftersom det började så lovande. Trots det är Flugan klart läsvärd och visar vad man kan åstadkomma utan ett enda ord om förmår utnyttja seriemediets möjligheter.

Seks sultne menn av Bendik von Kaltenborn

Norske Bendik von Kaltenborns album såg jag första gången på spx08 men köpte det inte då vilket jag ångrade senare. Så därför blev jag glad när jag kommer över det sista exet som norrmannen hade med sig till årets spx. Tyvärr glömde jag be honom signera det vilket säkert bara hade glatt honom att få göra. Anywho, så är Seks sultne menn Kaltenborns debut och belönades med norska Sproing-priset för bästa norska album 2007. Albumet handlar om sex feta män som är på "slankehjem" för att gå ner i vikt. Saker och ting kommer dock att spåra ur rejält för det fläskiga sällskapet.

Omslaget här intill är väldigt snyggt och innehållet är även det snyggt. Kaltenborn är en driven tecknare och trots att det är hans debut hittar jag inga svagheter utan han behärskar sin stil på ett mycket bra sätt. Både personer och natur är bra tecknade och gör läsningen till en fröjd. Trots att norska är närbesläktat med vårt vackra språk så har jag ibland lite svårt att hänga med i dialogen men för det mesta flyter det på bra. Dialogen är f.ö. även den bra och själva storyn kul. Karaktärerna är sköna och det är mer roande än oroande. Förklaringen som jag velat ha i slutet uteblir, eller nja när jag skriver detta så kommer jag på att förklaringen till vad som hänt är rätt uppenbar i slutet men så är det när man är lite bakom. Allt som allt en mycket trevlig serie och en serieskapare jag gärna vill läsa mer av. Som det fanzin jag köpte på spx men glömt bort tills nu. Ah, vardagens små glädjeämnen. Vill du ha tag i albumet får du nog passa på i Norge eller på nästa spx för det finns inte på sveanätet.

Wimbledon Green av Seth

Seth hade jag inte koll på förrän jag läste ett inlägg på Simon säger. I förra beställningen så åkte Wimbledon Green med vilket visade sig vara ett excellent val. Albumet handlar om världens främste seriesamlare som heter just Wimbledon Green, eller heter han egentligen det? Serien hoppar i tid mellan delar som handlar om myten WG och delar där samlare och andra pratar om honom. Ingen vet vem han egentligen är eller hur han blivit rik eller fått tag på alla serier men spekulationerna är legio.

Seth är en skicklig tecknare som tecknar i en som synes enkel stil men gör det på ett oerhört elegant sätt. Tonerna i albumet samspelar på ett mycket trevligt sätt med innehållet. Det är helt enkelt en sjukt elegant serie, det är få serietecknare jag stött på som behärskar hantverket såsom Seth. Dialogen sitter som en smäck. Serien är dessutom riktigt underhållande om de galna seriesamlarna med WG i spetsen. De skyr inga medel för att få det nummer de vill ha. Albumet kunde egentligen handlat om vilken samlarmani som helst, att det är serier blir mest en bonus. Det centrala är besattheten hos denna tragiska samling figurer som satt sitt samlande över normala sociala relationer. Albumet präglas en hel del av nostalgi, WG:s outfit hör inte direkt hemma på 90-talet. Även om Seth driver en hel del med nostalgin är det uppenbart att han verkligen gillar 30-, 40- och 50-talet för de årtiondena återspeglas både i namn och dekor. Jag har själv inga problem med nostalgin här.

Albumet håller högsta klass i alla delar. Eftersom en del av mitt serieintresse, om än mindre än tidigare, är hänförligt till just samlande så är igenkänningsfaktorn hög. Jag kan lätt relatera till det närmast sjukliga suget efter en viss serie som manifesteras albumet igenom. Här finns givetvis en legendarisk serieskatt (se bilden ovan) av rariteter i mint skick och en tidning som egentligen inte finns. Seth är en av de trevligaste serieskapare jag "upptäckt" i år. Nu blir det till att shoppa It´s a Good Life if You Don´t Weaken och antagligen även Clyde Fans.

Broderier av Marjane Satrapi

Marjane Satrapi slog igenom stort med Persepolis som även blivit film. På svenska har även Kyckling med plommon getts ut. Alla tre albumen har getts ut av Galago. Broderier handlar om Satrapis mormor och hennes släktingar och vänner, även Satrapis mor är med men det är mormodern som spelar huvudrollen. De kvinnliga gästerna drar sig tillbaka under en fest för att skvallra och berätta sina livshistorier. Iranier är ju generellt sett ett väldigt verbalt folk och det märks även i serien. Flera av kvinnorna har långa och totalt ohämmade utläggningar om sina liv och framförallt sina kärleksliv. det är inte mycket som är tabu och albumet bjuder på flera riktigt underhållande historier. Till skillnad från Persepolis är det här ingen konventionell serie med rutor utan den är fritt tecknad utifrån vilka som berättar och vad som berättas. Albumet är underhållande mycket tack vare de ohämmade historierna där männen och framförallt det patriarkala och religiösa hyckleriet får sig en välförtjänt känga. Bra underhållning för stunden och en inblick i att Iran (även om det här rör sig om överklassen) inte alltid är som man kan tro av nyhetsrapporteringen.

Love Hurts av Kim W Andersson

Något intressant är på väg att hända i det svenska serielandskapet. Självbiografier, vardagsnoveller och humorserier får ge plats för ett mer varierat serielandskap vilket är synnerligen välkommet. Love Hurts är en av de "nya serier" som gör det svenska serielandskapet både vackrare och roligare. Serien har tidigare gått i tidningen Nemi och det är de berättelserna som nu samlas. Albumet innehåller 20 korta historier, alla på temat kärlek och skräck. Kim W Andersson var en av deltagarna i den underhållande diskussionen om "vågen" av svenska skräckserier på spx09. Där gav han en underhållande släng åt självbiografiska serier, något han inte var ensam om där. Me like. Jag shoppade serien på just spx och fick den snyggt signerad. Nu är det dags för en recension.

Love Hurts är tecknad i en konventionell stil som för tankarna till amerikanska mainstreamserier. Å de e så gött. Tuschbög som jag är så är jag less på alla-kan-teckna mentaliteten som präglat seriesverige. Att stilen påminner om amerikansk mainstream är en komplimang. Kim W Andersson är en skicklig tecknare som verkligen kan hantverket. Färgläggningen är riktigt bra och förhöjer läsupplevelsen. Kvalitén på historierna rent manusmässigt skiftar men de flesta är underhållande. Några enstaka är lite skrämmande men det är inte heller tanken utan det är humorn som är det centrala. Jag gapflabbar inte men drar på smilbanden åtskilliga gånger åt de knäppa vändningarna som historierna tar. Historierna utspelar sig i vitt skilda miljöer vilket enbart är ett plus. Mina favoriter är 7, 11, 13 och 17. Vilka det är kan får du se när du läser albumet. För det här är något som de flesta kan uppskatta. Underhållande utan pretentioner. Framöver kommer en längre Love Hurts berättelse betitlad Puppy Love, att döma av den här samlingen har den alla möjligheter att bli riktigt underhållande.

Du vet att du vill av Malin Biller

Albumet består av strippar och bilder och Malin Biller driver med allt möjligt. Jag är inget fan av att läsa strippserier i samlingar eftersom få strippserier är roliga att läsa i sträck. Inte heller Malin Billers strippar håller för det och jag har läst albumet lite då och då. Jag hade inte läst så mycket av henne tidigare men fick en rolig serie som jag har för mig hette Mitt sommarlov på mejlen för nåt år sedan som var riktigt kul så jag hade hyfsade förväntningar på albumet som bara delvis infriades. Jag har inte läst någon av de tidningar där hennes strippar publicerats så allt var nytt. Omslaget är rejält lökigt och slemma medelålders män har en framträdande roll i ett antal av stripparna. Annars pendlar temana lika mycket som kvalitén på stripparna. De flesta är lite småkul, ett mindre antal riktigt roliga och några riktigt kassa. Vissa skämt har jag sett och hört många gånger innan men ibland har Malin Biller hittat en fräsch vinkling. Det enda genomgående tema jag hittar är Billers fascination för olika former av vulgariteter och det är ju oftast kul. Sammanfattningvis så är det rätt kul men gör sig bäst i väldigt små doser. Biller är dock roligare än majoriteten av de strippserier som går i de stora drakarna som Elvis, Hälge, Andra våningen och allt vad de heter. De humorserier som går i dagstidningarna är enligt mig andra klassens serier och ger mest folk en skev bild av vad serier är.