Louis Armstrong av Paquet

En del serier ska man definitivt köpa på festivaler. Flamländska Bries utgåva Louis Armstrong är en sådan. Jag köpte den tyvärr inte när Philippe Paquet var gäst på spx men väl på Serieteket några år senare där de sålde albumet. Annars är den svår att få tag i. Paquet har en behaglig stil men hans teckningar av Armstrong och de andra svarta är onekligen lite väl stereotypt tecknade. Å andra sidan är albumet en kärleksförklaring till Armstrong och jazzen så det är inget att hänga upp sig på om man får ett slag av pk-sjukan. Albumet bygger på ett avsnitt ur Armstrongs självbiografi och skildrar hur han slog igenom. Albumet är jäkligt texttungt vilket jag oftast ogillar, här funkar det dock fint för kombinationen av Paquets bilder och Armstrongs berättande gör albumet till en riktigt trevlig bekantskap som förflyttar en till förlutet New Orleans och levandegör det. What a wonderful comic.

Wimbledon Green av Seth

Seth hade jag inte koll på förrän jag läste ett inlägg på Simon säger. I förra beställningen så åkte Wimbledon Green med vilket visade sig vara ett excellent val. Albumet handlar om världens främste seriesamlare som heter just Wimbledon Green, eller heter han egentligen det? Serien hoppar i tid mellan delar som handlar om myten WG och delar där samlare och andra pratar om honom. Ingen vet vem han egentligen är eller hur han blivit rik eller fått tag på alla serier men spekulationerna är legio.

Seth är en skicklig tecknare som tecknar i en som synes enkel stil men gör det på ett oerhört elegant sätt. Tonerna i albumet samspelar på ett mycket trevligt sätt med innehållet. Det är helt enkelt en sjukt elegant serie, det är få serietecknare jag stött på som behärskar hantverket såsom Seth. Dialogen sitter som en smäck. Serien är dessutom riktigt underhållande om de galna seriesamlarna med WG i spetsen. De skyr inga medel för att få det nummer de vill ha. Albumet kunde egentligen handlat om vilken samlarmani som helst, att det är serier blir mest en bonus. Det centrala är besattheten hos denna tragiska samling figurer som satt sitt samlande över normala sociala relationer. Albumet präglas en hel del av nostalgi, WG:s outfit hör inte direkt hemma på 90-talet. Även om Seth driver en hel del med nostalgin är det uppenbart att han verkligen gillar 30-, 40- och 50-talet för de årtiondena återspeglas både i namn och dekor. Jag har själv inga problem med nostalgin här.

Albumet håller högsta klass i alla delar. Eftersom en del av mitt serieintresse, om än mindre än tidigare, är hänförligt till just samlande så är igenkänningsfaktorn hög. Jag kan lätt relatera till det närmast sjukliga suget efter en viss serie som manifesteras albumet igenom. Här finns givetvis en legendarisk serieskatt (se bilden ovan) av rariteter i mint skick och en tidning som egentligen inte finns. Seth är en av de trevligaste serieskapare jag "upptäckt" i år. Nu blir det till att shoppa It´s a Good Life if You Don´t Weaken och antagligen även Clyde Fans.

Alan´s War- The memories of G.I Alan Cope av Emmanuel Guibert

Emmanuel Guibert hade jag inte läst något av tidigare men Alan´s War hade fått fina omdömen lite här och var så den var ett givet köp. Emmanuel Guibert är även känd för The Photographer som precis getts ut av First Second som även gett ut Alan´s War. Han har även gjort Sardines from Outer Space och The Professors Daughter. Alan´s War är den amerikanske krigsveteranen Alan Copes minnen från tiden under och efter andra världskriget. Han berättar om utbildningstiden, hur han kom till Europa under krigets slutskede och händelserna efter krigsslutet och varför han återvände till Europa efter några år. Guibert träffade honom av en slump i Frankrike som Cope bosatt sig i, de blev vänner och kom överens att Guibert skulle nedteckna Copes minnen. I början av boken finns ett fint förord där Guibert skriver om sin vänskap med Cope och arbetet med boken.

Alan´s War var inte som förväntade mig. Jag trodde helt enkelt att den skulle handla mer om att GI Alan utkämpade strider. Så är det dock inte. Däremot är det en riktigt bra serie. Guibert tecknar snyggt men om man bara tittar på bilderna så förmedlar han inga känslor vilket jag gärna vill ha i ett album. Men i det här fallet så är det inget problem för Alan Copes berättarröst som ackompanjerar rutorna levandegör och förmedlar känslor på ett alldeles ypperligt sätt. Det känns verkligen som att man är med Cope och känner sig närvarande när han berättar om sina upplevelser. Serien blir också intressantare eftersom Cope har ett så öppet sinne och därför hamnar i sammanhang som den som genomsnittlige GI:n nog inte gjorde. En väldigt sympatisk serie och en djupt mänsklig skildring av en ung man. Det mest fascinerande är hur mycket han minns. Stämmer allt är en fråga som jag återkom till men tänkte skit i det. Det här är en riktigt bra serie. En kompis som är på väg till Afghanistan tyckte den var riktigt bra vilket ledde till att han köpte flera andra "krigsserier". En seriefrämjande insats alltså :)