Rhodos

Den senaste veckan har jag spenderat med att bada och äta på Rhodos. En vecka utan vare sig tv eller internet. Så länge har jag nog inte varit utan internet de senaste tio åren. Det har faktiskt gått utmärkt och varit rätt skönt liksom resan i övrigt. Det här innebär att jag för den senaste veckan fuskbloggat dvs skrivit inlägg som sedan publicerats under min frånvaro från nätet. Allt för att den trogne besökaren inte ska ha surfat hit i onödan. Unden vistelsen på Rhodos så imponerades jag av den medeltida fästningen som Johanniterriddarna lät uppföra på 1300-talet. Den är massiv i ordets rätta bemärkelse. Just här finns seriekopplingen till Rhodos. En seriehjälte som haft en del med både Rhodos (nja) och Johanitterriddarna att göra är den förste Fantomen och även den andre Fantomen. Allt skildrat i tre klassiska äventyr. Alla tre skrevs av Norman Worker och tecknades Kari Leppänen. I Skatten från Rhodos ska Fantomen rentvå en död kusin som felaktigt utpekats som förrädare när ett uppdrag att återföra Johanniterriddarnas skatt från Rhodos till deras nya högkvarter på Malta misslyckats. Det är under detta äventyr som han först kallas för Fantomen. Han dubbas också till riddare. Fantomen är aldrig på ön Rhodos som turkarna invaderade 1522 utan någonstans längs Barbarkusten dvs Nordafrika. De två andra äventyren utspelar sig ett antal år senare när sonen till den riddare som egentligen var förrädaren vill hämnas sin far och gillrar en fälla för den förste Fantomen. Han fritas av den andre Fantomen och deltar sedan i försvaret av Malta under det turkiska invasionsförsöket 1565. Den första delen heter Duellen i Venedig och den andra delen Striden på Malta. Striden på Malta är f.ö. ett av mina absoluta favvo-äventyr med Fantomen. Ett suveränt äventyr. På eminenta Seriewikin står när äventyren publicerats. Kan du få tag i Fantomen-krönika 1 så lägg pengarna på den, där finns flera riktigt bra äventyr med den förste Fantomen. Vill du lägga betydligt mindre pengar så är inte lösnumren svåra att få tag i.

Too cool to be forgotten av Alex Robinson

Alex Robinsons album har jag sett på flera listor över förra årets bästa seriealbum. Det låg på inköpslistan men det gör mycket annat oxå. På SPX inledde jag en lam konversation med Chris Staros om när Essex County-samlingen ska släppas. I hardcover förstås. För jag sa att jag gillade hardcovers. Vilket jag gör. Då föreslog Staros just Too cool to be forgotten och vem är jag då att säga emot. Albumet handlar om Andy Wicks, en medelålders man som testat allt för att sluta röka. Nu har frugan hansas dragit med honom till en hypnotisör för att på så sätt bli av med röksuget. Andy är skeptisk men sjunker in i hypnosen och vaknar upp tillbakaflyttad till sin high school tid och tvingas återuppleva den plågsamma tonårstiden sin tonårskropp men med sitt medelålders "tänk" (jo, jag hatar oxå ordet). Andy är övertygad om att om han bara låter bli att röka så ordnar sig allt och han får komma hem, men är det så enkelt?

TCTBF blev en riktigt trevlig överraskning. Karaktärerna är närmast karikatyrmässigt tecknade, jag vet inte hur det såg ut på ett amerikanskt high school på 80-talet men jag antar att det här är rätt nära. Tomårstidens vedermödor är närmast universella och igenkänningsfaktorn är hög. Dialogen är snäppet bättre än teckningarna, som är bra, dialogen är helt enkelt suverän. Jag har sett otaliga high school filmer men TCTBF känns ändå som ett fräsch vilket beror på att den är så genomarbetad. Den är underhållande och skildrar på ett kul sätt tonårslivets vedermödor. I kombination med med Andys medelåders insikter och möjligheter att rätta till sina "misstag" blir det en del kul förvecklingar. Slutet som jag givetvis inte ska avslöja fick det att fuktas i ögonvrån vilket jag inte hade väntat mig efter det jag läst dittills. En serie som verkligen kan rekommendera.

Broderier av Marjane Satrapi

Marjane Satrapi slog igenom stort med Persepolis som även blivit film. På svenska har även Kyckling med plommon getts ut. Alla tre albumen har getts ut av Galago. Broderier handlar om Satrapis mormor och hennes släktingar och vänner, även Satrapis mor är med men det är mormodern som spelar huvudrollen. De kvinnliga gästerna drar sig tillbaka under en fest för att skvallra och berätta sina livshistorier. Iranier är ju generellt sett ett väldigt verbalt folk och det märks även i serien. Flera av kvinnorna har långa och totalt ohämmade utläggningar om sina liv och framförallt sina kärleksliv. det är inte mycket som är tabu och albumet bjuder på flera riktigt underhållande historier. Till skillnad från Persepolis är det här ingen konventionell serie med rutor utan den är fritt tecknad utifrån vilka som berättar och vad som berättas. Albumet är underhållande mycket tack vare de ohämmade historierna där männen och framförallt det patriarkala och religiösa hyckleriet får sig en välförtjänt känga. Bra underhållning för stunden och en inblick i att Iran (även om det här rör sig om överklassen) inte alltid är som man kan tro av nyhetsrapporteringen.

En massa sidor med zombies

The Walking Dead av manusförfattaren Robert Kirkman och diverse tecknare har jag både läst och hört mycket gott om. Serien finns dels samlad i ett antal trades och fyra inbundna volymer och två inbuna omnibusar varav den första är slutsåld. Som Simon säger skrivit (!) om så skulle det kosta en hel del att köpa allt som getts ut. Jag hade tänkt köpa de fyra inbundna albumen men när jag såg att denna feting-samling var på gång så väntade jag, nu är den släppt och i veckan landade den på Konna. Den blir något att ha i knät under ljumma sommarkvällar. Visst är den otymplig men det är Bone One Volume Edition också och det gick bra å läsa den. Framförallt ser den snygg ut i seriehyllan. Dessutom finns det inte en massa skisser och annat som det oftast finns till förbannelse i amerikanska samlingsalbum. Oftast är det meningslös utfyllnad som jag gärna sluppit betala för. Ungefär som extramaterialet på en DVD, hur ofta tittar man på det?

Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting

Det finns inget annat album som jag skrivit så mycket om på bloggen som just Gängkrig 145. Å nu är det dags för en recension. Det var med en viss spänning som jag stack inom den lokala boklådan och köpte mitt ex. Serien kretsar kring krimmot Mahmud vars syster blir våldtagen och detta triggar då igång en hämndspiral som leder till ett fullskaligt gängkrig i södra Stockholm. En annan huvudperson är den arketypiske svenske tv-snuten, Martin Hägerström, en arbetsnarkoman som försöker stoppa det eskalerande gängkriget.

Jag hade väldigt höga förväntningar på det här albumet. Snabba cash är en suverän bok vilket tar emot lite att erkänna eftersom Lapidus är jurist. Peter Bergting är en av Sveriges bästa tecknare. Så resultatet borde bara kunna bli bra eller? Å visst blev resultatet bra. Bergtings teckningar och bildkompositioner är bra och den excellenta färgläggningen bidrar på ett suveränt sätt att få till den rätta atmosfären. Lapidus manus är bra och precis som man kunde vänta sig så passar hans korthuggna stil perfekt till serieformatet. Berättelsen i sig är inte lika bra som Snabba cash men hur många berättelser är det? Det är just spänningen från Snabba cash som inte riktigt infinner sig men det är ändå drag i albumet, framförallt biljakten är snygg. Lapidus lyckas även här skapa flerdimensionella karaktärer vilket lyfter albumet, enda plumpen är polisen, Hägerström, en karaktär som det tretton på dussinet av i svenska deckare. Det finns en sekvens är extra kul, den där Leif GW är med i ett inslag från Efterlyst om det pågående gängkriget, där både Lapidus verkligen lyckats fånga den underhållande GW. Gängkrig 145 är en riktigt bra serie av hög internationell klass och jag hoppas att Lapidus/Bergting fått mersmak för det har iaf jag fått. Jag vill ha mer.

Comic Royale 3

Det här blir första gången jag recenserar ett fanzine på bloggen. Comic Royale 3 är ett mycket ambitiöst fanzin, något som blir allt vanligare. Redaktörer och i pocketform. Inga sladdriga häftade A4/B5 här inte. CR 3 är efterföljaren till CR 1 och CR 2. Ganska logiskt. CR 1 har jag inte läst men jämfört med CR 2 så är CR 3 ett steg framåt. Även om ambitionsnivån enligt föreningen som heter just Comic Royale är hög och resultatet enligt de själva riktigt bra så är det här ändå ett fanzin. Ett fanzin kan givetvis vara alldeles, alldeles underbart... men oftast är det inte så. Vilket inte är så konstigt för ett fanzine är ofta en serieskapares första stapplande steg, det finns ingen redaktör som granskat innehållet för att få det så bra som möjligt. Här finns iofs en redaktion men jag har svårt att tänka mig att de varit speciellt hårda mot föreningens medlemmar. De flesta medlemmarna går/har gått Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle men föreningen är helt fristående från programmet. Jag var på CR3:s releasefest, en trevlig tillställning. Jag pratade kort med två av redaktörerna och de pratade om någon form av hatrecension som drabbat CR2. Jag kan lova att det här inte blir någon hatrecension men kritisk kommer jag ändå att vara stundtals.

Först ut är Amanda Niklasson med Sötsak, en söt historia om en tjej som ska baka tårta. Trevlig både till innehåll och rent teckningsmässigt. Alex Kalabakov har snygga bildlösningar i sin serie Yla och viska om en varg och en människa men teckningsstilen och innehållet är inte lika bra, men ändå en helt okej serie. Linton Rubinos Balticum Man är en av de längre serierna men tyvärr gillar jag varken teckningar eller berättelsen i sig. Efraim Ramséns Öga för öga om en polis är habilt tecknad i mangastil med en twist på slutet. Kalle Landegrens Pjäsen påminner mig om Pontus Lunkvist i sitt äckel, helt okej tecknat och fantasifullt. Anna Werles Ökenelefanterna är tecknad i läroboksstil och serien är just en läroboksserie. Mangainfluerade Eye of the beholder av Johan Qvicker är en skum skapelse om meningslöst våld som jag inte greppar. Ölien av Emil Biltmark tilltalar mig varken bildmässigt eller manusmässigt även om tanken på öl som ett sätt till förbrödring mellan en alien och redneck är kul. Johan Jergner-Ekvervik har jag stött på tidigare och han är en av de mest intressanta nya tecknarna vi har i landet. Rent bildmässigt är det suveränt, både sett till teckningar och form. Han besitter verkligen förmågan att utnyttja serieformens inneboende potential. Berättelsen i sig är däremot rätt ointressant men det ska bli intressant att se vad han gör framöver. Kristian Hägglunds Liv på spel handlar om en möjlighet att förändra sitt liv och är okej tecknad men väl prettofilosofisk. Deja vu av David Linde är snygg där man följer två kids parallellt fram till en olycka. Lina Blixt gillar jag skarpt, hennes suggestiva och vackra SCS262 är vackert genomförd både vad det gäller berättelsen och teckningarna. Henne vill jag gärna läsa mer av.

Cirque du Sogne av Fyffe Liegnell är bra rent berättarmässigt men framförallt grafiskt där hon tar tillvara serieformens möjligheter på ett nytt och innovativt sätt, jag kan inte komma på någon på rak arm som gjort något liknande. Jenny Laev Alféns Herr Björns försvinnande faller mig inte i smaken varken sett till berättelsen eller teckningarna även om bildkompositionen i sig är skicklig. Simon Lindwalls Woodland (bilden ovan) är stämningsfullt tecknad men skum. Brevet av Emily Ryan är nog samlingens bästa serie. Snyggt tecknad i konventionell mangastil men det som imponerar mest är hur skickligt hon berättar historien om hur några internatpojkar försöker posta ett brev för att undgå skolans censur, hon lyckas skapa både äventyr och spänning av en i grunden väldigt enkel idé. Mycket bra gjort. Gustaf Lords serie Virus om en snubbe som förstörs av ett virus ger mig inget. Frusna hjärtan 2000 av Simon Palmér är lite stelt tecknad i en "kantig" superhjältestil men slagsmålet i serien är snyggt gjort. Äventyrsserien Zonfarare 3 av Anders Thelin är hyfsat tecknad men den erbarmligt dåliga dialogen sänker intrycket rejält. Simon Pfeiffers Örnen är lite mycket konstserie för min smak. Bosse av Emelie Sandström om en flicka som inte borde få ha husdjur är grym och kul. Rödluvan av Jonathan Gard är snyggt tecknad och framförallt bildkompositionen är snygg, idéen om Rödluvan där dels den klassiska sagan berättas samtidigt som den är en grym teaterföreställning känns fräsch.

Dimma av Elias Fräden Kron är stämningsfull men inte mycket till serie. DFDGS av Alexander Berggren har okej teckningar men berättelsen i sig är inte så bra. Egil Röckners Dejt om en urspårad dejt som ändå slutar bra är snyggt tecknad i snygg stil och även dialogen är bra. Olov Redmalms Stadsrå är en bra idé som är bra genomförd. Flickan och råttan av Kristin Gerth är mest flummig men jag gillar konstigt nog hennes spröda teckningsstil utan detaljer. Rolle av Martina Ekeberg faller mig inte i smaken, ointressant berättelse och lite stelt tecknat. Linus Remahls Symfoni är snygg rent bildmässigt men lite för flumfilosofisk. Elin Hjulströms East Clintwood förstår jag lika lite meningen med som Tom Waldtons Häst får hund. Så lunka vi så småningom av Elias Olsson är buskishumor jag har svårt för. Joakim Burholms Montören i Krakow är lite halvtaskigt tecknad men historien är stark om mod. Grodflickan av Daniel Olsén är snyggt tecknad men skum.

Allt som allt ett trevligt fanzine med blandad kvalité men några av serieskaparna kommer att gå långt.

The Wrestler (2009)

Det är inte ofta jag ser en film som jag tycker är helt fantastisk men det är The Wrestler med en suverän Mickey Rourke i huvudrollen. Trots att jag satt på ett tåg och såg filmen på en portabel DVD med 7-tumsskärm, kassa hörlurar och diverse störningsljud sögs jag in i filmen omgående. Det är sällan jag haft en sådan fysisk upplevelse av en film, när Randy the Ram fick ta emot både fysiska och psykiska smällar så kändes det. Jag gillar inte splatter men brukar inte behöva titta bort men det fick jag göra här, det var så vidrigt. Det låter som en klyscha men det här är en film som går rätt in i hjärtat och delar ut några smällar på vägen. Rourke är givetvis som gjord att spela den fd wrestlingstjärnan i fritt fall. Jag kände direkt en stark sympati för karaktären. En tragisk människa som hankar sig fast i det enda han varit bra på samtidigt som han förgäves försöker bygga upp relationer. Hade jag inte suttit på ett fullsatt tåg så hade jag gråtit en hel del för det är en hjärtskärande historia. Under hela filmen pendlar man mellan hopp och förtvivlan hur det ska gå för Randy. Det här är en av de bästa filmer jag någonsin sett. Det är helt enkelt svårt att sätta ord på upplevelsen.

Dödvatten av Lars Krantz

Dödvatten är Lars Krantz debut i albumform och utgiven av Kolik förlag. På Komika Magasin finns två andra serier av honom, Falköpingsbladet, som är en intrdoduktion till Bunkerfeber. Dödvatten handlar om Lars Krantz men det är ingen självbiografisk skildring (tack och lov för serieskaparens del). Serien handlar om hur vanvettet griper tag om huvudpersonen sedan han fiskat och ätit ål från Bjärsjö som enligt en lokal legend är hemsökt. Den tilltagande galenskapen får stora konsekvenser även för hans omgivning.

Lars Krantz är en rasande skicklig tecknare, en galen naturkraft vars teckningar verkligen är till för att skildra just vansinne. Hans stil är intill förvillelse lik Charles Burns. Jepp, the Charles Burns. Hög klass rakt igenom alltså. Lars Krantz var med på skräckpanelen på spx09 men var den som pratade minst. Han fick iaf sagt att han gillar skräck som innebär mycket närbilder på äckliga saker. Å det finns det ett överflöd av i serien. Lars Krantz lyckas också med det viktigaste när man sysslar med skräck, han skräms. Jag tycker att det bitvis är skrämmande, mörka sjöar med mörka hemligheter skrämmer mig rejält, men framförallt är det ett obehag, ett vanvett som präglar serien. Huvudpersonens pyskiska förfall är skrämmande att betrakta. Teckningsmässigt är det alltså lysande och även manuset fungerar på det stora hela bra. En mycket bra debut av en av Sveriges bästa tecknare som definitivt lovar mer. En ros också till Kolik förlag som jag tror kommer att utvecklas till ett av Sveriges mest intressanta förlag (vilket de väl iofs redan är, doh).

Love Hurts av Kim W Andersson

Något intressant är på väg att hända i det svenska serielandskapet. Självbiografier, vardagsnoveller och humorserier får ge plats för ett mer varierat serielandskap vilket är synnerligen välkommet. Love Hurts är en av de "nya serier" som gör det svenska serielandskapet både vackrare och roligare. Serien har tidigare gått i tidningen Nemi och det är de berättelserna som nu samlas. Albumet innehåller 20 korta historier, alla på temat kärlek och skräck. Kim W Andersson var en av deltagarna i den underhållande diskussionen om "vågen" av svenska skräckserier på spx09. Där gav han en underhållande släng åt självbiografiska serier, något han inte var ensam om där. Me like. Jag shoppade serien på just spx och fick den snyggt signerad. Nu är det dags för en recension.

Love Hurts är tecknad i en konventionell stil som för tankarna till amerikanska mainstreamserier. Å de e så gött. Tuschbög som jag är så är jag less på alla-kan-teckna mentaliteten som präglat seriesverige. Att stilen påminner om amerikansk mainstream är en komplimang. Kim W Andersson är en skicklig tecknare som verkligen kan hantverket. Färgläggningen är riktigt bra och förhöjer läsupplevelsen. Kvalitén på historierna rent manusmässigt skiftar men de flesta är underhållande. Några enstaka är lite skrämmande men det är inte heller tanken utan det är humorn som är det centrala. Jag gapflabbar inte men drar på smilbanden åtskilliga gånger åt de knäppa vändningarna som historierna tar. Historierna utspelar sig i vitt skilda miljöer vilket enbart är ett plus. Mina favoriter är 7, 11, 13 och 17. Vilka det är kan får du se när du läser albumet. För det här är något som de flesta kan uppskatta. Underhållande utan pretentioner. Framöver kommer en längre Love Hurts berättelse betitlad Puppy Love, att döma av den här samlingen har den alla möjligheter att bli riktigt underhållande.

Zorn & Dirna #1: Valsverken av Morvan m.fl.

Albumförlaget fortsätter oförtrutet sin utgivning av franska serier med en imponerande regelbundenhet. Efter Det tredje testamentet I och II och Bouncer 1 och 2 samt Sir Arthur Benton 1 så är det dags för en serie av Morvan som bl.a. varit inblandad i nyare delar av klassikern Spirou. Teckarna Bruno Bessadi och Vincent Trannoy är helt okända kort för mig. Serien handlar om en värld där döden besegrats och fångats i en spegel. Kungen som fångade döden befinner sig på en hemlig plats med spegeln och åldras inte längre. Det gör däremot den vanliga befolkningen i övrigt men de dör inte utan ruttnar sakta men säkert. Därför måste de avlivas genom att halshuggas. Detta innebär dock att den som dödar dem får ta över deras själar vilket skapar en del konflikter hos de stackars satar som utför arbetet. Huvudpersoner i serien är syskonen Zorn och Dirna, som är i tio-årsåldern skulle jag tro, som har en magisk kraft som innebär att de faktiskt kan ta död på en människa genom beröring. Zorn och Dirna har genomgått en träning i ett slott och ska nu ut på ett okänt uppdrag.

När man ser omslaget kan man kanske tro att Zorn och Dirna vänder sig till barn innan tonåren men efter en genomläsning står det klart att så inte är fallet. Det här är en brutal serie i en kall värld där avsaknaden av ett värdigt avslut skapat en värld utan empati. Att en av huvudpersonerna, Dirna, dessutom gillar att ta livet av djur och andra är också en överraskning. Serien vänder sig snarare till de som är i tonåren och äldre. Serien är vältecknad om än väl konventionell i en skulle jag säga typisk fransk fantasystil a la Lanfeust de Troy. Teckningarna funkar bra för serien liksom det grymma manuset. Trycket på glansigt papper är bra och det är även översättningen. Det finns ett persongalleri som är bra och säkert kommer att utvecklas framöver med den känslokalle zombieslaktaren Seldnör och den gigantiske bödeln på Valsverken som växlar mellan att kontrolleras av de kvinnliga och manliga själarna som tagit honom i besiktning. Allt som allt en bra serie och det ska bli kul att se vilken roll Zorn & Dirna ska spela och hur de ska befria döden, för jag antar att det är deras uppdrag.

På Shazam har Ferdinand recenserat Zorn & Dirna.

Lapidus och geografin + svensk skräck

I DN idag finns en intervju med Bergting och Lapidus om Gängkrig 145, jag vet inte vilken intervju i ordningen det är men den mediala täckningen av samarbetet har varit omfattande hittills och kommer antagligen att explodera under kommande vecka när albumet släpps. I artiklen står det att de tryckt upp ytterligare 10.000 ex av albumet och försäljningsförväntningarna ska redan vara överträffade. Jag blir ju duktigt nyfiken på hur många ex man hoppas sälja av albumet, jag antar att 30.000 kan vara lågt räknat. Bergting verkar ha ägnat en hel del tid åt research vad gäller miljonprogrammen bl.a. Om det slår väl ut får vi kanske se fler samarbeten mellan författare och serietecknare. Mumma i så fall.

Jag antar att Lapidus själv har stenkoll på Sthlm vilket jag själv inte har. Jag hittar numera hyfsat inne i centrum men förorterna har jag noll koll på även om jag snappat upp lite när jag åkt E4:an. Något Lapidus inte har stenkoll på är däremot Västerbotten eller som de själva föredrar att kalla det "Bästerbotten". En av huvudpersonerna i Snabba cash, JW, vill ju upp i bratvärlden och håller därför sitt ursprung i Robertsfors hemligt. Robertsfors är väl mest känt för Sahara Hotnights och inget annat. JW åker i Snabba cash tåg hela vägen till Robertsfors vilket är omöjligt eftersom det inte finns någon station i Robertsfors, järnvägen susar förbi några mil inåt landet. Att JW:s syrra handlat något på HM i Robertsfors är inte heller möjligt eftersom det aldrig funnits något HM i Robertsfors. Var vill jag då komma med det här? Jo, att man ska researcha allt man skriver om, inte bara slanguttryck och maffior. Å givetvis en släng åt den eviga Sthlms-fixeringen. JW och Camilla hade båda en hatkärlek till Sthlm, vilket är självklart eftersom de är från Västerbotten. Som sångaren i Wannadies sa i en intervju för ett antal år sedan "I Västerbotten får man Stockholmshatet med modersmjölken".

På SPX så var det en underhållande skräckdiskussion på söndagen med bl.a. Kim W Andersson och Lars Krantz. Sydsvenskan har också uppmärksammat att det finns ett skräcktema i flera av vårens intressantaste svenska utgivningar. Skribenten går igenom Love Hurts, Trollkungen, Dödvatten och Ur djupet ropar jag till dig. De tre förstnämnda införskaffade jag på SPX. Love Hurts har jag läst och en recension kommer de närmaste dagarna. Recensioner av de båda andra kommer under nästa vecka.

Snabba cash av Jens Lapidus

En katt bland hermelinerna? Nej, lugn, det här kommer inte att bli en bokblogg. Då skulle den typ aldrig uppdateras. Det här var den tredje boken jag läst det senaste året. Vilket jag är nöjd med. Snabba cash har legat i hyllan ett tag och jag tog och läste den berodde enbart på att Gängkrig 145 som Jens Lapidus gör med Peter Bergting släpps i slutet av maj. Jag har skrivit om projektet tidigare och det ska bli kul att snart få ta del av resultatet. Nåväl, Snabba cash är en riktigt spännande bok. Jag gillar verkligen Lapidus korthuggna språk. En av mina käpphästar här på bloggen är att jag har svårt att gilla en serie om jag inte känner någon sympati med någon av karaktärerna. Det stämmer dock inte in på Snabba cash. Jag har svårt att uppbåda någon större sympati för huvudpersonerna Mrado, JW och Jorge. Alla har iofs sympatiska drag men är i grunden osympatiska, speciellt krigsförbrytaren Mrado. Jag förstod rätt tidigt i boken hur saker och ting hängde ihop men det var ändå spännande hela vägen till finalen och det var just det som höll intresset vid liv. Jag tror att Lapidus korthuggna språk kommer att passa ypperligt till serieformatet. Tror att Bergting sagt just det i någon intervju. Att Bergting är en av Sveriges bästa tecknare bör innebära succé och att även många som vanligtvis inte läser serier får upp ögonen för den nionde konstformen.

SPOILER SPOILER SPOILER SPOILER

I slutet verkar det som att JW:s syster Camilla definitivt är död men de första meningarna i boken får mig att undra. Sitt hon på någon serbbordell någonstans och lever enbart för hämnden? Jag gillade trots allt J-boy bäst, en riktig lirare. Morden på hallicken och bordelmamman var grisiga men så var deras jobb också grisigt. Att han klarade sig var rätt kul. Det var synd att inte alla tre serberna strök med, två krigsförbrytare och en våldtäktsman. Det hade jag gillat om de gjort. Hur man som JW kan vilja hänga med kotlettfrillor och gå till sådana extremer för det är extremt tragiskt, det var rätt klart från början att det skulle skita sig rejält. Jag undrar om det var skottet mot Nenad som gjorde att ingen misstänkte honom för att ha tjallat, annars borde han varit död. Är det JW och Jorge som skramlat ihop 300 000 för att knäppa Mrado som en hämnd för bl.a. Fahdis död eller är det Radovan som satt pris på Mrados huvud? Jag vill ha en fortsättning på historien om typ tio år. Vad gör de då?

Alan´s War- The memories of G.I Alan Cope av Emmanuel Guibert

Emmanuel Guibert hade jag inte läst något av tidigare men Alan´s War hade fått fina omdömen lite här och var så den var ett givet köp. Emmanuel Guibert är även känd för The Photographer som precis getts ut av First Second som även gett ut Alan´s War. Han har även gjort Sardines from Outer Space och The Professors Daughter. Alan´s War är den amerikanske krigsveteranen Alan Copes minnen från tiden under och efter andra världskriget. Han berättar om utbildningstiden, hur han kom till Europa under krigets slutskede och händelserna efter krigsslutet och varför han återvände till Europa efter några år. Guibert träffade honom av en slump i Frankrike som Cope bosatt sig i, de blev vänner och kom överens att Guibert skulle nedteckna Copes minnen. I början av boken finns ett fint förord där Guibert skriver om sin vänskap med Cope och arbetet med boken.

Alan´s War var inte som förväntade mig. Jag trodde helt enkelt att den skulle handla mer om att GI Alan utkämpade strider. Så är det dock inte. Däremot är det en riktigt bra serie. Guibert tecknar snyggt men om man bara tittar på bilderna så förmedlar han inga känslor vilket jag gärna vill ha i ett album. Men i det här fallet så är det inget problem för Alan Copes berättarröst som ackompanjerar rutorna levandegör och förmedlar känslor på ett alldeles ypperligt sätt. Det känns verkligen som att man är med Cope och känner sig närvarande när han berättar om sina upplevelser. Serien blir också intressantare eftersom Cope har ett så öppet sinne och därför hamnar i sammanhang som den som genomsnittlige GI:n nog inte gjorde. En väldigt sympatisk serie och en djupt mänsklig skildring av en ung man. Det mest fascinerande är hur mycket han minns. Stämmer allt är en fråga som jag återkom till men tänkte skit i det. Det här är en riktigt bra serie. En kompis som är på väg till Afghanistan tyckte den var riktigt bra vilket ledde till att han köpte flera andra "krigsserier". En seriefrämjande insats alltså :)

Releasefest för Comic Royale 3

Det är inte så ofta det händer något serierelaterat i Svärstan men igår var det dags. Föreningen Comic Royale höll releasefest på Spegeln för tredje CR-antologin. Evenemanget har faktiskt varit omskrivet i båda de lokala blaskorna samt den lokala gratistidningen. Det var samtidigt lite spännande för man skulle mejla till CR-föreningen för att komma upp på "gästlistan". Det låter fett. När jag först läste det så fick jag lite vibbar av Snabba Cash som jag läser just nu. Men så mycket vidrigt Stureplan är det inte över Spegeln som är något av Svärstans alternativställe nummer ett och numera plats för konserter. Iaf drog jag dit med en kollega/kompis, vi insåg snabbt att vi var några av de få som inte var med i föreningen/ pluggade på serieskolan. Nåja, efter ett tag kom en av redaktörerna från CR3 fram och tyckte att det var kul att vi dykt upp vilket var trevligt. Det kom lite annat folk sen men de var inte många. Jag hade iaf jäkligt kul trots tinnitus. Men det var det värt. DJ var Galagos Johannes Klenell och han spelade inte en dålig låt på hela kvällen. Det var så jävla bra musik. Moneybrother, Blur, Florence Valentin, Shout Out Louds u name it. Mitt sällskap frågade om han hade en lista men det hade han inte. Å inte hade han koll på Spotify. Han borde skaffa det och lägga upp en lista. Så jävla bra. Jag kommer på releasefesten för CR4 oxå. En recension av CR3 kommer inom kort. Jag har bläddrat igenom och det ser klar bättre ut än CR2. Om jag någonsin blir färdig att starta förlag så blir det iaf releasefest på Spegeln. Bra place.

Aufzeichnungen für eine Kriegsgeschichte av Gipi

Berättelsen utspelar sig ett Italien som befinner sig i krig, mellan vilka kriget utspelas är oklart liksom var i Italien berättelsen utspelar sig. Berättelsen kretsar kring de tre vänner Christian, Giuliano och Kleinkaliber från en liten by som inte längre finns som försöker hanka sig fram genom småkriminalitet. De träffar ligaledaren Felix och blir hans hantlangare i en större stad och de tre vännerna bländas av stadens utbud och sin nya status. Berättelsen är framförallt en skildring av deras inbördes relationer och hur de förändras och påverkas av det som händer runt dem. Italienaren Gipi vann stora priset vid seriefestivalen i Angouleme 2006 för berättelsen och den har översatts till flera språk. Den eleganta tyska utgåvan har textats av svenska Tinet Elmgren. Undvik den kompakta engelska från First Second och satsa på den tyska om det funkar. Jag har tidigare recenserat Gipis The found the car som ingår i Fantagraphics Ignatz-serie. Gipi är tillsammans med bland andra Christophe Blain en av mina stora favoriter.

Jag hade väldigt höga förväntningar på albumet och till min glädje kan jag konstateras att de infriades. Gipi skildrar på ett fint sätt de tre huvudpersonernas inbördes relationer och utveckling. Bakgrunden är med ett krig som utkämpas på oklara grunder ger berättelsen en passande inramning. Jag gillar teckningarna som är en blandning mellan enkelt tecknade personer och vackra bakgrunder målade med vattenfärg. De tre huvudpersonerna skildras på ett trovärdigt sätt med värme och djup även om man inte helt får klart för sig deras bakgrund och varför de agerar som de gör. Det finns både en otäck stämning och en ovisshet vad som ska hända genom albumet. Berättelsen är indelad i tre delar där de båda första är de klart bästa, den tredje delen drar ner helhetsintrycket något men är ändå riktigt bra. Appunti per una storia di guerra är inget annat än ett mästerverk som måste upplevas. Jag måste även nämna formgivningen av den tyska utgåvan som är så elegant som ett häftat album kan bli. Omslaget är tjockt och tryckt på ett papper som på ett mycket bra sätt framhäver det vackra omslaget. Likaså är pappret i albumet tjockt och andas lyx. En kanonutgåva som är en fröjd att titta på och som lyfter hela upplevelsen.

Svenska serier jag ser fram emot 2010

Kolik förlag har två intresssanta utgivningar på g 2010. Jo, det är långt fram. Lina Neidestam som är mest känd för Zelda tecknar på andra delen i förlagets Femisex-serie, Maran. Jag gillar Neidestams stil och jag tror att det kan bli en kul feministisk sexserie på temat folktro. På bloggen om arbetet finns mer info för den som blev nyfiken. Där finns dessutom en längre intervju om sex i serier för den som är intresserad och Neidestams roliga serie Min misslyckade karriär som lesbisk.

En av de drivande bakom förlaget är Fabian Göransson som även är serieskapare. Jag gillade inte hans Gaskriget alls, förenklad vänsterpropaganda och teckningarna var stundtals kassa. Teckningarna till hans kommande serie Inferno, efter en roman av August Strindberg, ser dock riktigt bra ut. Dessutom är bloggen intressant att följa även om uppdateringarna inte verkar ske så ofta. För mig som inte kan någonting om serietecknande är det intressant att läsa hans funderingar kring seriens uppbyggnad. Av det jag läst av bloggen så tror jag att Göranssons Inferno kommer att bli en av de bästa serierna 2010 då den ska ges ut.

Jakob Nilsson som fått mycket uppmärksamhet för sin debut Roparen efter en roman av Stieg Trenter har gett sig på ytterligare en Trenter-roman nämligen Färjkarlen. Berättelsen utspelar sig i Sthlm och Gbg 1961 och ska innehålla kidnappningar, biljakter och nattliga dyk efter skatter. Jag tror att Nilssons nästa serie blir bättre än Roparen eftersom han säkerligen lärt sig en hel del av hantverket under arbetet med Roparen och drar nytta av detta. Serien beräknas ges ut hösten 2010.

I samband med att Kim W Andersson signerade mitt ex av Love Hurts på spx09 så frågade jag Ola Skogäng som satt bredvid när nästa del av Theos ockulta kuriositeter ska ges ut och fick svaret i början av nästa år. Hade jag varit mer på hugget hade jag givetvis frågat om handlingen men ja, jag var inte på hugget. Men iaf i början av 2010 dyker förhopnningsvis del två upp.

2010 kan alltså bli ett riktigt bra år. Har någon andra tips på intressanta serier som är att vänta framöver?

Sir Arthur Benton: Operation Marmara av Tarek & Pergér

Albumförlaget satsar vidare och gör det med en serie som jag skrivt om tidigare och även hyllat formgivningen som är en höjdre. Serien handlar om en britt med tyskt ursprung som förråder sitt land och samarbetar med nazisterna. Serien tar sin början i Berlin i maj 1945. Sir Arthur Benton är tillfångatagen och förhörs av den franske specialagenten De La Taille för att få reda på var förrymda nazister finns innan de tas av Sovjet. Benton och De La taille har känt till varandra länge och de återger händelser som utspelade sig i Istanbul och Berlin 1929, händelser som rörde en viktig vapensändning till nazisterna. Operation Marmara är första delen i en cykel på tre enligt förlaget. Sist i denna första del finns lite fakta om nazisternas väg till makten.

Formatet på serien är det klassiska europeiska med 48 sidor och serierutor i varierande storlek. Stéphane Pergers teckningar påminner snarare om akvareller än traditionella serier, det är vackert men han lyckas inte alltid förmedla karaktärernas känslor, det är mycket fokus på ansikten och det gör att det hela känns rätt statiskt. Vad gäller karaktärskildringen så lämnar den mycket i övrigt att önska, ingen av karaktärerna får något djup, man förstår inte vad deras drivkrafter är. Hade Tarek lagt mer tid på manuset i denna del så hade det lyft albumet för karaktärerna skulle kunna vara väldigt intressanta. På de sista sidorna får man lite bakgrund på huvudpersonerna men det är i själva historien jag vill se karaktärerna utvecklas. Mot den bakgrund som serien utspelar sig så borde förutsättningarna för en spännande serie vara goda men det blir aldrig spännande, mest för att huvudpersonerna pratar hela tiden, allt flyt i serien pratas sönder och man använder gärna storvulna floskler. Hjältarna är dessutom otroligt förutseende och kloka men för mig funkar det inte riktigt att en fransk konservativ republikan så totalt omfamnar en tysk kommunist men det är ju författarens manus men det störde mig. Berättelsen hade mått bra av att få utvecklas på fler sidor, nu blir det hela lite rumphugget. Operation Marmara levde inte upp till mina förväntningar men förhoppningvis blir de kommande delarna bättre med en fördjupning av karaktärerna och lite mer fart i berättandet.

Christophe Blain

Om du har följt den här bloggen lite då och då så vet du att Blain (bilden t.v.) är en av mina absoluta favvo-serieskapare. Blain har inga svaga sidor. Han teckningar är snygga och har en oerhörd energi och fart (kom inte på något bättre) och hans dialog är lika bra. Se bilden i tredje stycket så förstår du vad jag menar. De serier han gör kan bäst beskrivas som intelligenta komiska äventyr. Om du inte har stött på Blain tidigare så tänkte jag göra en liten presentation av honom och hans serier samt vilka som finns översatta till vilka språk (tyska och engelska).

Christophe Blain föddes i Glenvilliers norr om Paris den 10 augusti 1970. Eftersom Blain inte ens fyllt fyrtio borde han kunna skapa serier under många år framöver vilekt är najs bajs. Blains första publicerade serie (förutom en om livet som sjöman) var Hiram Lowatt & Placido med manus av David B, det gavs ut två delar, La Révolte d'Hop-Frog 1997, och Les Ogres 2000. Albumen finns på tyska men tyvärr inte på engelska. Han gjorde därefter serien Carnet Polaire, där han åkte till Antarktis för att under sex veckor följa vetenskapsmännens arbete. Därefter gjorde han Le Réducteur de vitesse som på engelska getts ut av NBM med titeln Speed Abater. Serien handlar om två män som går vilse på ett enormt slagskepp. Blain tecknade sedan fyra album av Donjon-serien efter manus av Joann Sfar och Lewis Trondheim. Två av albumen finns samlade i Dungeon The Early Years 1: The Night Shirt som getts ut av NBM. Alla albumen finns översatta till tyska. Det som annars känns nästan lite svindlande (okej det var lite nördigt men) är att de tre giganterna Blain, Trondheim och Sfar har samarbetat om albumen. Jag har inte köpt serien men det kan nog vara dags nu. Serien kan knappast vara dålig med sådana upphovsmän.

2001 gavs så den första delen i serien om Isaac- le pirate ut. Serien har blivit en stor succé och gjort Blain till en de största stjärnorna bland de franska serieskapare som kom fram under 90-talet. Serien handlar om målaren Isaac som hamnar på ett piratskepp och sedan fortsätter på den brottsliga banan vid återkomsten till Paris. Hittills har det getts ut fem delar Les ameriques (2001), Les glaces (2002), Olga (2002), Le Capitalé (2004) och Jacques (2005). Alla albumen finns översatta till tyska och NBM har samlat de fyra första i två volymer. Jag har recenserat båda volymerna, To exotic lands och The Capital. Under samma år tecknade han även Socrate le demi-chien efter manus av Sfar. Två delar har kommit ut Héraclés (2002) och Ulysse (2004). Serierna finns varken på engelska eller tyska. Socrate handlar inte om den berömde filosofen utan om hunden Socrate, också han en stor filosof. 2004 gjorde Sfar en serieversion av King Kong som ingick i en serie som hette Grandes aventures racontées aux enfants, albumet verkar inte längre finnas tillgängligt på franska. 2005 gav Casterman ut Carnets de lettonie som innehöll teckningar från Blains besök i Lettland. 2007 gavs första delen i västernserien Gus ut, Nathalie. Serien handlar om just Gus hans två kumpaner som är bankrånare. 2007 kom andra delen Beau Bandit och 2008 senaste delen, Ernest. De två första finns samlade av First Second som Gus & His Gang. Ernest finns på tyska från Reprodukt (som faktistk var på SPX). Jag förknippade Blain med L´Association liksom Sfar och Trondheim men de flesta av hans serier har getts ut på Dargaud och inte en enda på L´Association.

Även om du normalt inte läser franska serier så bör du ge Blain en chans. Jag lovar att du inte kommer att bli besviken. Här finns en intervju med Blain på engelska. Jag trodde själv att jag läst det som fanns av honom på engelska och tyska men den här genomgången visar att det inte var så. Det finns en hel del kvar att läsa, tack och lov. Slutligen så är Googles översättningsverktyg suveränt. Utan det hade jag inte fått ihop det här inlägget.