måndag 26 januari 2009

Berlin- stad av rök av Jason Lutes

I 2008-års sista skälvande dagar släppte Galago, något försenat, andra delen av Jason Lutes Berlin-triologi. Den första delen, Stad av sten, utkom på svenska 2007. I seriens andra del får vi följa de karaktärer som introducerades i den första delen i ett Berlin som blir allt våldsammare och de bittra fiendera ännu bittrare, Weimarrepubliken svajar i sina grundvalar och två vidriga samhällssytem finns att välja på. Nya karaktärer är medlemmarna och hangaroundsen till jazzbandet Cocoa Kids.

Jag har sett fram emot det här albumet för jag trodde att trilogin skulle lyfta men liksom sin föregångare så är Stad av rök visserligen i stort vältecknad i klassisk klara linjen-stil men liksom föregången så är den tråkigt tecknad. Dessutom är det ofta onödigt stelt och i vissa rutor har Lutes missat perspektiven eller uttrycken och då blir det bara konstigt. Jag tycker inte heller att han lyckas med sin Short Cuts-ambition med många olika historier som ibland går in i varandra. Det blir mest rörigt och svårt att komma ihåg vad som hänt i de olika personerna när de dyker upp igen. Dessutom är några snarlikt tecknade och det underlättar inte. Cocoa Kids innehåller iofs några sköna karaktärer och ger Lutes en möjlighet att skildra Cabaret-Berlin men jazzbandets intåg i serien tillför egentligen ingenting. Serien innehåller både osympatiska och sympatiska personer men ingen av dem förmår att dra in mig i berättelsen, inget öde berör, knappt ens föräldralösa Silvia. Marhe Müller, konststuderanden från Köln sveps in i dekadensens Berlin och hennes förehavanden är mest riktigt ointressanta. Weimarrepublikens sista flämtande andetag innan Tyskland börjar resan mot avgrunden utgör en magnifik kuliss men det tycker jag inte att Lutes lyckas ta tillvara. Jag tyckte att första delen hade sina brister men att Lutes lagt en bra grund för fortsättningen. Tyvärr infrias inte mina förväntningar utan fortsättningen är sämre än början. En i stora delar ointressant historia och därmed är albumet helt enkelt en besvikelse.

Inga kommentarer: