Mitt allra första inlägg på den här bloggen handlade om att Francois Bourgeon jobbade med den sjätte delen av 80-talssuccén Resande med vinden som handlar om Isa som upplever en hel del drama på till lands och sjöss. I samband med lite slösurfande på danska Seriejournalen hittade jag omslagsbilden och lite mer info. Titeln blir den som står i rubriken och albumet ges ut i Frankrike i september.
Enligt förlaget Cobolts Carsten Søndergaard ska den danska utgåvan ges ut ungefär samtidigt med den franska. Detta är givetvis najs eftersom förlaget Cobolts titlar finns att köpa via AdLibris till skillnad från Faraos Cigarers. Cobolt tog över rättigheterna till många av de serier som Carlsen Comics gav ut i samband med en stor rockad på den danska bokmarknaden som jag glömt vilka som var inblandade i. En annan god nyhet är att del två ska komma ut redan i början av 2010 vilket känns lite överraskande eftersom Bourgeon inte haft någon hög produktionstakt genom åren vilket iaf under 90-talet hade sin grund i en tvist med belgiska förlaget Casterman. Att Bourgeon inte har samma takt som en del andra franska tecknare är förståeligt om man ser till den fantastiska detaljrikedomen i hans vackra teckningar. Beskåda bara omslaget. De två delarna som nu ska ges ut bildar en historia. Serien ska vad jag kunnat läsa mig till handla om Isa från den första sviten och vara det avslutande äventyret om henne. Arbetet med albumet ska enligt Bourgeon själv ha varit det roligaste han gjort sedan Sirenens sång.
Norrmannen Jason är en av de mest framgångsrika nordiska tecknarna sett till de senaste åren. Hans serier har getts ut i både USA och Frankrike. I Sverige har Optimal gett ut flera av hans serier men sedan förlaget drog ned på utgivningstakten har de senaste albumen inte kommit på svenska. Det första albumet jag läste var just Järnvagnen som gavs ut 2002 och fortfarande finns att beställa. Jason använder sig av antropomorfa (figuererna ser ut som djur men rör sig och agerar som människor) figurer i sina serier. Järnvagnen är det album jag gillar bäst av de jag läst. Delvis är det för att den är mer konventionell i sin uppbyggnad, mycket tack vare att den bygger på en deckare. Att den är mer lättillgänglig är ingen nackdel. Jason är en mycket skicklig tecknare och trots att figurernas ögon bara består av två tomma hål lyckas han väldigt väl med att förmedla deras känslor. Färgsättningen som består av brunt, vitt och svart bidrar på ett formidabelt sätt till att bygga upp stämningen i albumet, Jason lyckas också skapa en spänning och ovisshet som genomsyrar albumet, allt ackompanjerat av en spöklik stämning och huvudpersonens våndor. Jag har inte läst boken men jag har svårt att tänka mig att man skulle kunna göra en så mycket bättre överföring än den som Jason har gjort. En sällsynt lyckad överföring från bok till serie. Å framförallt en suverän serie som bör läsas för Jason har förmågan att lyfta den nionde konstarten till höjder som inte många förmår.
Den senaste veckan har jag spenderat med att bada och äta på Rhodos. En vecka utan vare sig tv eller internet. Så länge har jag nog inte varit utan internet de senaste tio åren. Det har faktiskt gått utmärkt och varit rätt skönt liksom resan i övrigt. Det här innebär att jag för den senaste veckan fuskbloggat dvs skrivit inlägg som sedan publicerats under min frånvaro från nätet. Allt för att den trogne besökaren inte ska ha surfat hit i onödan. Unden vistelsen på Rhodos så imponerades jag av den medeltida fästningen som Johanniterriddarna lät uppföra på 1300-talet. Den är massiv i ordets rätta bemärkelse. Just här finns seriekopplingen till Rhodos. En seriehjälte som haft en del med både Rhodos (nja) och Johanitterriddarna att göra är den förste Fantomen och även den andre Fantomen. Allt skildrat i tre klassiska äventyr. Alla tre skrevs av Norman Worker och tecknades Kari Leppänen. I Skatten från Rhodos ska Fantomen rentvå en död kusin som felaktigt utpekats som förrädare när ett uppdrag att återföra Johanniterriddarnas skatt från Rhodos till deras nya högkvarter på Malta misslyckats. Det är under detta äventyr som han först kallas för Fantomen. Han dubbas också till riddare. Fantomen är aldrig på ön Rhodos som turkarna invaderade 1522 utan någonstans längs Barbarkusten dvs Nordafrika. De två andra äventyren utspelar sig ett antal år senare när sonen till den riddare som egentligen var förrädaren vill hämnas sin far och gillrar en fälla för den förste Fantomen. Han fritas av den andre Fantomen och deltar sedan i försvaret av Malta under det turkiska invasionsförsöket 1565. Den första delen heter Duellen i Venedig och den andra delen Striden på Malta. Striden på Malta är f.ö. ett av mina absoluta favvo-äventyr med Fantomen. Ett suveränt äventyr. På eminenta Seriewikin står när äventyren publicerats. Kan du få tag i Fantomen-krönika 1 så lägg pengarna på den, där finns flera riktigt bra äventyr med den förste Fantomen. Vill du lägga betydligt mindre pengar så är inte lösnumren svåra att få tag i.
Alex Robinsons album har jag sett på flera listor över förra årets bästa seriealbum. Det låg på inköpslistan men det gör mycket annat oxå. På SPX inledde jag en lam konversation med Chris Staros om när Essex County-samlingen ska släppas. I hardcover förstås. För jag sa att jag gillade hardcovers. Vilket jag gör. Då föreslog Staros just Too cool to be forgotten och vem är jag då att säga emot. Albumet handlar om Andy Wicks, en medelålders man som testat allt för att sluta röka. Nu har frugan hansas dragit med honom till en hypnotisör för att på så sätt bli av med röksuget. Andy är skeptisk men sjunker in i hypnosen och vaknar upp tillbakaflyttad till sin high school tid och tvingas återuppleva den plågsamma tonårstiden sin tonårskropp men med sitt medelålders "tänk" (jo, jag hatar oxå ordet). Andy är övertygad om att om han bara låter bli att röka så ordnar sig allt och han får komma hem, men är det så enkelt?
TCTBF blev en riktigt trevlig överraskning. Karaktärerna är närmast karikatyrmässigt tecknade, jag vet inte hur det såg ut på ett amerikanskt high school på 80-talet men jag antar att det här är rätt nära. Tomårstidens vedermödor är närmast universella och igenkänningsfaktorn är hög. Dialogen är snäppet bättre än teckningarna, som är bra, dialogen är helt enkelt suverän. Jag har sett otaliga high school filmer men TCTBF känns ändå som ett fräsch vilket beror på att den är så genomarbetad. Den är underhållande och skildrar på ett kul sätt tonårslivets vedermödor. I kombination med med Andys medelåders insikter och möjligheter att rätta till sina "misstag" blir det en del kul förvecklingar. Slutet som jag givetvis inte ska avslöja fick det att fuktas i ögonvrån vilket jag inte hade väntat mig efter det jag läst dittills. En serie som verkligen kan rekommendera.
Marjane Satrapi slog igenom stort med Persepolis som även blivit film. På svenska har även Kyckling med plommon getts ut. Alla tre albumen har getts ut av Galago. Broderier handlar om Satrapis mormor och hennes släktingar och vänner, även Satrapis mor är med men det är mormodern som spelar huvudrollen. De kvinnliga gästerna drar sig tillbaka under en fest för att skvallra och berätta sina livshistorier. Iranier är ju generellt sett ett väldigt verbalt folk och det märks även i serien. Flera av kvinnorna har långa och totalt ohämmade utläggningar om sina liv och framförallt sina kärleksliv. det är inte mycket som är tabu och albumet bjuder på flera riktigt underhållande historier. Till skillnad från Persepolis är det här ingen konventionell serie med rutor utan den är fritt tecknad utifrån vilka som berättar och vad som berättas. Albumet är underhållande mycket tack vare de ohämmade historierna där männen och framförallt det patriarkala och religiösa hyckleriet får sig en välförtjänt känga. Bra underhållning för stunden och en inblick i att Iran (även om det här rör sig om överklassen) inte alltid är som man kan tro av nyhetsrapporteringen.
The Walking Dead av manusförfattaren Robert Kirkman och diverse tecknare har jag både läst och hört mycket gott om. Serien finns dels samlad i ett antal trades och fyra inbundna volymer och två inbuna omnibusar varav den första är slutsåld. Som Simon säger skrivit (!) om så skulle det kosta en hel del att köpa allt som getts ut. Jag hade tänkt köpa de fyra inbundna albumen men när jag såg att denna feting-samling var på gång så väntade jag, nu är den släppt och i veckan landade den på Konna. Den blir något att ha i knät under ljumma sommarkvällar. Visst är den otymplig men det är Bone One Volume Edition också och det gick bra å läsa den. Framförallt ser den snygg ut i seriehyllan. Dessutom finns det inte en massa skisser och annat som det oftast finns till förbannelse i amerikanska samlingsalbum. Oftast är det meningslös utfyllnad som jag gärna sluppit betala för. Ungefär som extramaterialet på en DVD, hur ofta tittar man på det?
Det finns inget annat album som jag skrivit så mycket om på bloggen som just Gängkrig 145. Å nu är det dags för en recension. Det var med en viss spänning som jag stack inom den lokala boklådan och köpte mitt ex. Serien kretsar kring krimmot Mahmud vars syster blir våldtagen och detta triggar då igång en hämndspiral som leder till ett fullskaligt gängkrig i södra Stockholm. En annan huvudperson är den arketypiske svenske tv-snuten, Martin Hägerström, en arbetsnarkoman som försöker stoppa det eskalerande gängkriget.
Jag hade väldigt höga förväntningar på det här albumet. Snabba cash är en suverän bok vilket tar emot lite att erkänna eftersom Lapidus är jurist. Peter Bergting är en av Sveriges bästa tecknare. Så resultatet borde bara kunna bli bra eller? Å visst blev resultatet bra. Bergtings teckningar och bildkompositioner är bra och den excellenta färgläggningen bidrar på ett suveränt sätt att få till den rätta atmosfären. Lapidus manus är bra och precis som man kunde vänta sig så passar hans korthuggna stil perfekt till serieformatet. Berättelsen i sig är inte lika bra som Snabba cash men hur många berättelser är det? Det är just spänningen från Snabba cash som inte riktigt infinner sig men det är ändå drag i albumet, framförallt biljakten är snygg. Lapidus lyckas även här skapa flerdimensionella karaktärer vilket lyfter albumet, enda plumpen är polisen, Hägerström, en karaktär som det tretton på dussinet av i svenska deckare. Det finns en sekvens är extra kul, den där Leif GW är med i ett inslag från Efterlyst om det pågående gängkriget, där både Lapidus verkligen lyckats fånga den underhållande GW. Gängkrig 145 är en riktigt bra serie av hög internationell klass och jag hoppas att Lapidus/Bergting fått mersmak för det har iaf jag fått. Jag vill ha mer.
Det här blir första gången jag recenserar ett fanzine på bloggen. Comic Royale 3 är ett mycket ambitiöst fanzin, något som blir allt vanligare. Redaktörer och i pocketform. Inga sladdriga häftade A4/B5 här inte. CR 3 är efterföljaren till CR 1 och CR 2. Ganska logiskt. CR 1 har jag inte läst men jämfört med CR 2 så är CR 3 ett steg framåt. Även om ambitionsnivån enligt föreningen som heter just Comic Royale är hög och resultatet enligt de själva riktigt bra så är det här ändå ett fanzin. Ett fanzin kan givetvis vara alldeles, alldeles underbart... men oftast är det inte så. Vilket inte är så konstigt för ett fanzine är ofta en serieskapares första stapplande steg, det finns ingen redaktör som granskat innehållet för att få det så bra som möjligt. Här finns iofs en redaktion men jag har svårt att tänka mig att de varit speciellt hårda mot föreningens medlemmar. De flesta medlemmarna går/har gått Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle men föreningen är helt fristående från programmet. Jag var på CR3:s releasefest, en trevlig tillställning. Jag pratade kort med två av redaktörerna och de pratade om någon form av hatrecension som drabbat CR2. Jag kan lova att det här inte blir någon hatrecension men kritisk kommer jag ändå att vara stundtals.
Först ut är Amanda Niklasson med Sötsak, en söt historia om en tjej som ska baka tårta. Trevlig både till innehåll och rent teckningsmässigt. Alex Kalabakov har snygga bildlösningar i sin serie Yla och viska om en varg och en människa men teckningsstilen och innehållet är inte lika bra, men ändå en helt okej serie. Linton Rubinos Balticum Man är en av de längre serierna men tyvärr gillar jag varken teckningar eller berättelsen i sig. Efraim Ramséns Öga för öga om en polis är habilt tecknad i mangastil med en twist på slutet. Kalle Landegrens Pjäsen påminner mig om Pontus Lunkvist i sitt äckel, helt okej tecknat och fantasifullt. Anna Werles Ökenelefanterna är tecknad i läroboksstil och serien är just en läroboksserie. Mangainfluerade Eye of the beholder av Johan Qvicker är en skum skapelse om meningslöst våld som jag inte greppar. Ölien av Emil Biltmark tilltalar mig varken bildmässigt eller manusmässigt även om tanken på öl som ett sätt till förbrödring mellan en alien och redneck är kul. Johan Jergner-Ekvervik har jag stött på tidigare och han är en av de mest intressanta nya tecknarna vi har i landet. Rent bildmässigt är det suveränt, både sett till teckningar och form. Han besitter verkligen förmågan att utnyttja serieformens inneboende potential. Berättelsen i sig är däremot rätt ointressant men det ska bli intressant att se vad han gör framöver. Kristian Hägglunds Liv på spel handlar om en möjlighet att förändra sitt liv och är okej tecknad men väl prettofilosofisk. Deja vu av David Linde är snygg där man följer två kids parallellt fram till en olycka. Lina Blixt gillar jag skarpt, hennes suggestiva och vackra SCS262 är vackert genomförd både vad det gäller berättelsen och teckningarna. Henne vill jag gärna läsa mer av.
Cirque du Sogne av Fyffe Liegnell är bra rent berättarmässigt men framförallt grafiskt där hon tar tillvara serieformens möjligheter på ett nytt och innovativt sätt, jag kan inte komma på någon på rak arm som gjort något liknande. Jenny Laev Alféns Herr Björns försvinnande faller mig inte i smaken varken sett till berättelsen eller teckningarna även om bildkompositionen i sig är skicklig. Simon Lindwalls Woodland (bilden ovan) är stämningsfullt tecknad men skum. Brevet av Emily Ryan är nog samlingens bästa serie. Snyggt tecknad i konventionell mangastil men det som imponerar mest är hur skickligt hon berättar historien om hur några internatpojkar försöker posta ett brev för att undgå skolans censur, hon lyckas skapa både äventyr och spänning av en i grunden väldigt enkel idé. Mycket bra gjort. Gustaf Lords serie Virus om en snubbe som förstörs av ett virus ger mig inget. Frusna hjärtan 2000 av Simon Palmér är lite stelt tecknad i en "kantig" superhjältestil men slagsmålet i serien är snyggt gjort. Äventyrsserien Zonfarare 3 av Anders Thelin är hyfsat tecknad men den erbarmligt dåliga dialogen sänker intrycket rejält. Simon Pfeiffers Örnen är lite mycket konstserie för min smak. Bosse av Emelie Sandström om en flicka som inte borde få ha husdjur är grym och kul. Rödluvan av Jonathan Gard är snyggt tecknad och framförallt bildkompositionen är snygg, idéen om Rödluvan där dels den klassiska sagan berättas samtidigt som den är en grym teaterföreställning känns fräsch.
Dimma av Elias Fräden Kron är stämningsfull men inte mycket till serie. DFDGS av Alexander Berggren har okej teckningar men berättelsen i sig är inte så bra. Egil Röckners Dejt om en urspårad dejt som ändå slutar bra är snyggt tecknad i snygg stil och även dialogen är bra. Olov Redmalms Stadsrå är en bra idé som är bra genomförd. Flickan och råttan av Kristin Gerth är mest flummig men jag gillar konstigt nog hennes spröda teckningsstil utan detaljer. Rolle av Martina Ekeberg faller mig inte i smaken, ointressant berättelse och lite stelt tecknat. Linus Remahls Symfoni är snygg rent bildmässigt men lite för flumfilosofisk. Elin Hjulströms East Clintwood förstår jag lika lite meningen med som Tom Waldtons Häst får hund. Så lunka vi så småningom av Elias Olsson är buskishumor jag har svårt för. Joakim Burholms Montören i Krakow är lite halvtaskigt tecknad men historien är stark om mod. Grodflickan av Daniel Olsén är snyggt tecknad men skum.
Allt som allt ett trevligt fanzine med blandad kvalité men några av serieskaparna kommer att gå långt.
Det är inte ofta jag ser en film som jag tycker är helt fantastisk men det är The Wrestler med en suverän Mickey Rourke i huvudrollen. Trots att jag satt på ett tåg och såg filmen på en portabel DVD med 7-tumsskärm, kassa hörlurar och diverse störningsljud sögs jag in i filmen omgående. Det är sällan jag haft en sådan fysisk upplevelse av en film, när Randy the Ram fick ta emot både fysiska och psykiska smällar så kändes det. Jag gillar inte splatter men brukar inte behöva titta bort men det fick jag göra här, det var så vidrigt. Det låter som en klyscha men det här är en film som går rätt in i hjärtat och delar ut några smällar på vägen. Rourke är givetvis som gjord att spela den fd wrestlingstjärnan i fritt fall. Jag kände direkt en stark sympati för karaktären. En tragisk människa som hankar sig fast i det enda han varit bra på samtidigt som han förgäves försöker bygga upp relationer. Hade jag inte suttit på ett fullsatt tåg så hade jag gråtit en hel del för det är en hjärtskärande historia. Under hela filmen pendlar man mellan hopp och förtvivlan hur det ska gå för Randy. Det här är en av de bästa filmer jag någonsin sett. Det är helt enkelt svårt att sätta ord på upplevelsen.
Dödvatten är Lars Krantz debut i albumform och utgiven av Kolik förlag. På Komika Magasin finns två andra serier av honom, Falköpingsbladet, som är en intrdoduktion till Bunkerfeber. Dödvatten handlar om Lars Krantz men det är ingen självbiografisk skildring (tack och lov för serieskaparens del). Serien handlar om hur vanvettet griper tag om huvudpersonen sedan han fiskat och ätit ål från Bjärsjö som enligt en lokal legend är hemsökt. Den tilltagande galenskapen får stora konsekvenser även för hans omgivning.
Lars Krantz är en rasande skicklig tecknare, en galen naturkraft vars teckningar verkligen är till för att skildra just vansinne. Hans stil är intill förvillelse lik Charles Burns. Jepp, the Charles Burns. Hög klass rakt igenom alltså. Lars Krantz var med på skräckpanelen på spx09 men var den som pratade minst. Han fick iaf sagt att han gillar skräck som innebär mycket närbilder på äckliga saker. Å det finns det ett överflöd av i serien. Lars Krantz lyckas också med det viktigaste när man sysslar med skräck, han skräms. Jag tycker att det bitvis är skrämmande, mörka sjöar med mörka hemligheter skrämmer mig rejält, men framförallt är det ett obehag, ett vanvett som präglar serien. Huvudpersonens pyskiska förfall är skrämmande att betrakta. Teckningsmässigt är det alltså lysande och även manuset fungerar på det stora hela bra. En mycket bra debut av en av Sveriges bästa tecknare som definitivt lovar mer. En ros också till Kolik förlag som jag tror kommer att utvecklas till ett av Sveriges mest intressanta förlag (vilket de väl iofs redan är, doh).
Mitt allra första inlägg på den här bloggen handlade om att Francois Bourgeon jobbade med den sjätte delen av 80-talssuccén Resande med vinden som handlar om Isa som upplever en hel del drama på till lands och sjöss. I samband med lite slösurfande på danska Seriejournalen hittade jag omslagsbilden och lite mer info. Titeln blir den som står i rubriken och albumet ges ut i Frankrike i september.
Inlägg
