Gott nytt år!

Hälsningarna duggar tätt nuförtiden i samband med alla helgdagar. Det som är najs är alla ledigheter. Visst är det skönt att ha jobb i dessa kristider men det är så mycket skönare att vara ledig. Serieåret 2008 har varit ett bra serierår. Årets stora höjdpunkt är givetvis Albumförlaget (ja, jag börjar bli lite gaggig) i övrigt har jag framförallt ändrat mitt konsumtionsmönster av serier. När jag började läsa serier på nytt 2006 styrdes jag framförallt av min samlarvurm men när jag nu har alla Corto Maltese, Adelés extraordinära äventyr, Resande med vinden, Peter Pan m.fl så ändrade jag mig till att i stort sett bara köpa serier för att läsa. I år har jag läst lite mer manga, börjat läsa superhjälteserier men utöver det så har jag fortsatt att vara en allätare vad det gäller serier. Min blogg har blivit en tidskrävande men rolig hobby. Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle göra som "alla" andra och börja blogga men efter att förgäves ha försökt knåpa ihop en hemsida så gav jag upp och gubben motvalls fick en smäll på käften. Så nu sitter jag i bloggträsket. Jag kan utlova ett lika aktivt bloggande nästa år. Det finns otroligt mycket serier att upptäcka och läsa.

Albumförlaget breddar utgivningen

Albumförlaget är 2008-års bästa nyhet. Ett enmarsförlag som satsar på något som de flesta ansåg var helt dött nämligen franska albumserier. Ett modigt och bra initiativ som jag hoppas leder till att fler upptäcker/återupptäcker hur bra franska serier kan vara. de svenska förlagens utgivning har i mitt tycke kretsat för mycket kring stripserier, navelskådande självbiografier och politiska serier samt givetvis nostalgiutgivning. Tonårsmanga har utgjort en stor del också. Albumförlaget har nu ökat bredden på utgivningen i Sverige och det är bara att tacka och beställa från förlaget.

Året inleddes med Det tredje testamentet 1 och fortsatte sedan med Bouncer 1 följt av Det tredje testamentet 2 och idag landade Bouncer 2 i brevlådan direkt från förlaget. På Serieforum finns en hel tråd om albumförlaget där man bl.a. kan läsa om förlagets ekonomi och framtidsplaner, intressant läsning. Tydligen ska Albumförlaget ge ut två-tre nya titlar nästa år förutom Bouncer och Det tredje testamentet. Den första blir Sir Arthur Benton, en för mig helt okänd serie som verkar utspela sig under andra världskriget. Jag har bara hittat info på franska vilket inte hjälper ett dyft. Men teckningar ser oerhört bra ut. Se själv.

Corto Maltese: Äventyr i Karibien av Hugo Pratt

Corto Maltese, Hugo Pratts hjälte är en av de verkliga ikonerna inom de europeiska serierna och mitt alias i bloggosfären. På svenska har en det utkommit sex album med Corto Maltese coh alla utom Corto Maltese i Sibirien får du bege dig till serieantikvariat för att hitta. Jag hade själv letat länge efter Äventyr i Karibien innan jag hittade den i Göteborg. I Carlsen Comics utgåva från 1992 finns lite trevlig info om Corto och lite förberedelsebilder i akvarell av Hugo Pratt vilket alltid är najs.

I Äventyr i Karibien dras Corto in i ett nät av arv, onda advokater, halvsyskon, skattjakt och revolution. Äventyret utspelar sig i Surinam och Brasilien. Det kommer kanske inte som en överraskning men jag gillar verkligen karaktären Corto Maltese. Han agerar som att han inte bryr sig om något eller någon, han vill bara ha det skönt, men trots det dras han hela tiden in i saker och väljer sida och är lojal. Han vill helst hållas utanför de galenskaper som många av de som korsar hans väg ställer till med, betrakta de från sidan men han dras ända alltid in i nätet.

Carlsen Comics utgåva är färglagd vilket funkar men jag fördrar Corto i svartvitt. Jag är oerhört förtjust i Hugo Pratts teckningsstil och håller honom som en av de främsta serietecknarna. Albumet består till största delen av dialog mellan huvudpersonerna men blir trots det inte pratig och tjatig. Det finns ett filosofiskt drag i serierna om Corto Maltese, det är hel del funderingar kring tillvaron och det lugna tempot bidrar också till att skapa en speciell atmosfär. Så efter dessa flummiga och lite högtravande rader så är det så att Äventyr i Karibien är ett av de svagare Corto-albumen som getts ut, äventyret kommer aldrig riktigt igång. Men kombinationen Pratt och Corto gör att det givetvis är läsvärt.

Sydsvenskan rankar årets serier

På den sista dagen av min julvistelse i det allt annat än vintriga Skåne hade Sydsvenskan laddat upp med en rejäl genomgång av 2008. En av deras recensenter hade den goda smaken att göra en tio i topp lista över årets bästa svenska serier. Om du inte vill gå till Sydsvenskan så såg listan ut så här:

1. Joakim Pirinen: ”Döda paret och deras vänner’
2. Coco Moodysson: ”Aldrig godnatt”
3. Sara Granér: ”Det är bara lite aids”
4. Knut Larsson: ”Krokodilstaden”
5. Liv Strömquist: ”Einsteins fru”
6. Fabian Göranson: ”Kirurgi”
7. Jan Lööf: ”Jan Lööfs serier”
8. Simon Gärdenfors: ”Simons 120 dagar”
9. Joanna Rubin Dranger: ”Alltid redo att dö för mitt barn”
10. Ola Skogäng: ”Mumiens blod”

Det första som slog mig är hur listan domineras av Galago och Kartago. Galago har fem titlar på listan och Kartago fyra. Enda undantaget är Johanna Rubin Dranger som ges ut på Albert Bonniers förlag. Listan är inte förvånande eftersom de stora förlagen, Egmont och Bonnier Carlsen, i stort sett inte satsar på svenska serieskapare. Nästa år är jag ganska säker att även Komika och Optimal kommer att återfinnas på en topplista. Sara Granér kniper också en mycket meriterande tredjeplats på listan över svenska debutanter inom serier, böcker, film och musik.

Jag har ju lovat (hotat) att utse vilka serier jag gillat bäst 2008 och årets svenska serie är en given kategori men jag inser att jag har en del läsning att ta igen innan jag kan bestämma mig. Jag har bara läst tre av serierna på listan, Pirinens kommer jag nog inte att hinna med men, Drangers, Strömquists och Moodysons har jag reserverat på mitt lokala bibliotek. Sara Granér är jag så nyfiken på att jag ska beställa hennes debut de närmsta dagarna. Det var iaf trevligt att serierna fick en egen lista, det kan de vara värda. Jag tror f ö att 2009 blir ett ännu bättre år för de svenska serieskaparna.

Tintin: Faraos cigarrer av Hergé

Jag läste Krabban med guldklorna tidigare i jul och när jag nu läste Faraos Cigarrer så blev jag lite förvånad över att Dupondtarna inte kände till Tintin. I albumet står årtalet 1955 medan det i Krabban med guldklorna står 1941. Eminenta Seriewikin har givetvis svaret. Faraos Cigarrer tecknades först i en svartvit version 1932-34 innan den färglades 1955 inför albumlansering. Tack.

För övrigt är det fascinerande att läsa på vilka språk Tintin gavs ut kring 1984 då den upplagan jag läste trycktes. Bl.a. baskiska, bretonska, esperanto!, galliciska, iranska, malajiska, occitanska, picardiska och walesiska.

Faraos Cigarrer handlar om hur Tintin av en slump givetvis kommer en smugglarliga på spåren Äventyret tar Tintinv ia Egypten och arabiska halvön till Indien. Han hittar mumifierade vetenskapsmän, kraschar en filminspelning under ledning av Rastapopoulos, blir dömd till döden, hypnotiserad m.m. Fullt drag alltså.

Jag tycker att Faraos Cigarrer är svagare än Krabban med guldklorna, Milou är iofs kul och även några av bifigurerna är lite småkul med Kapten Kappock saknas. Tintin är det givetvis drag i och hans visar att han inte bara är en tanig journalist genom att bl.a. brott ner en tiger och han lär sig dessutom att kommunicera med elefanter. I slutet lämnas även en cliffhanger som jag inte vet om man får svar på i något annat album. Ett hyfsat Tintin-album men inte lika bra som jag mindes. Det är helt enkelt lite för mycket av allt.

Lucky Luke: Banditernas drottning Calamity Jane av Morris & Goscinny

Calamity Jane är en av flera berömda kvinnor som satte färg på livet i Vila Västern under senare hälften av 1800-talet. En artikel om henne finns på Wikipedia. Lucky Luke äventyret med henne som huvudperson är skapat 1965-66 och Lukcy Luke ser här lite annorlunda ut än i äventyret med kusinerna Dalton och har det utseende man numera förväntar sig av mannen som drar snabbare än sin egen skugga.

Albumet handlar om hur Lucky Luke räddas av Calamity Jane undan apacherna då han är på jakt efter några vapensmugglare. De slår följe till staden El Plomo där Calamity Jane genast börjar röja och genom att vinna en armbrytningstävling får en saloon. Lucky Luke fortsätter jakten på vapensmugglarna medans Calamity Jane försöker bli mer av en dam vilket inte är lätt då hon är rätt grov i käften.

Jag håller nog Kusinerna Dalton högre än Calamity Jane men även det här äventyret är rätt kul med Calamity och hennes röjande, Jolly Jumper agerar comic relief och en mindre lyckad tidningsmurvel jagar nyheter. Givetvis finns det också korkade skurkar. Calamity Janes konstanta brott mot de sociala koderna är roligast i albumet. Likaså är männen konstant de mest korkade i albumet (förutom Lucky Luke förstås).

Tintin: Krabban med guldklorna av Hergé

När jag läser Krabban med guldklorna för första gången på många år är det bara att konstatera att den håller. Det är helt enkelt inte konstigt att det har sålts cirkus 15 miljoner Tintin-album i Sverige eller knappt ens att det finns en förening, Generation Tintin, för det är en bra serie. En riktigt bra serie.

I Krabban med guldklorna från 1941 träffar Tintin för första gången min absoluta favoritkaraktär i serien Kapten Haddock. Tintin får genom en rad slumpartade händelser nys om en liga som smugglar opium och får i sin jakt "hjälp" av Dupont & Dupond. Jakten leder Tintin till Marocko och där får äventyret sin upplösning.

Att serien är från 1941 skulle ju kunna göra att den känns daterad men det gör den inte. Visst finns det både lite exotism och lite rasism men det är inte så att det stör mig. Det är bifiguerna som gör Tintin så bra i likhet med Asterix, Spirou och Lucky Luke. I alla serierna är huvudpersonerna rätt trista och präktiga och det är personerna runt dem som gör att serierna lyfter. För Tintin så är det givetvis Kapten Haddock, Dupondtarna och Milou som lyfter serien i detta album. Äventyrslustan finns i albumet liksom otaliga komiska situationer. Det är välgjort, både i manus och teckningar, och framförallt är det tidlöst. Tintin blir inte passé och kommer garanterat att följa med kommande generationers serieläsare. En riktigt bra serie gammal serie rostar liksom gammal kärlek inte. Om jag på något forum eller i något annat sammanhang kritiserat Tintin så gör jag här avbön. Tintin är en fantastisk serie.

God Jul!

Det har varit en hel del jul här på bloggen den sista veckan. Jag har skrivit två kackiga julrim, ett för superhjälteserier och ett för alternativserier. Jag har även gett lite julklappstips till den som tänkt ge bort en serie i jul. För egen del har jag upprättat en önskelista över vad jag vill att förlagen ger ut nästa år. Ikväll visar SVT traditionsenligt den fantastiska Karl-Bertil Jonssons julafton och jag tittar givetvis som alla andra år. En omistlig höjdpunkt.

Som avslutning på detta jultema så vill jag önska er välartade (serieläsande) bloggbesökare en synnerligen God Jul!

Årets Weltklasse

När året börjar närma sig sitt slut dyker ett riktigt otyg upp, proffstyckares och andras årsbästalistor. Weltklasse Serier vill inte vara sämre och därför kommer jag i början av 2009 göra en egen årsbästalista i form av olika priser, priset har jag döpt efter min blogg givetvis (det var så långt min fantasi sträckte sig) och årets Weltklasse kommer att delas ut till bl.a. bästa förlag, svenska seriealbum, utrikiska seriealbum osv. Vilka kategorier det blir vet jag inte än så världen får hålla sig till tåls ändå till efter nyår. Men försök trots detta att fokusera på jul och nyår. Besked kommer, jag lovar :)

På Amazon har man redan listat årets tio ästa serier och Comixology har påbörjat sin nedräkning.

Lucky Luke: Kusinerna av Morris

Då var det dags för första recensionen av nostalgiläsningen. Jag har tidigare i bloggen skrivit att jag aldrig gillar Vilda Västern så mycket. Men jag undrar om det verkligen stämmer. Lucky Luke, Silverpilen, High Chaparall, Bröderna Macahan, Sheriffen, Förföljaren osv, det finns helt enkelt väldigt mycket både inom serier, tv å film som jag gillat. Så jag ska nog hålla tyst om att jag inte gillar Västern eftersom det uppenbarligen är en lögn.

Kusinerna Dalton tecknade Morris 1951-52 enligt Seriewikin. Det är en Lucky Luke med en något mindre näsa än vad jag är van vid. Kusinerna Dalton är mera bad guys än efterföljarna Bröderna Dalton men likheterna finns inte bara vad gäller utseendet. Albumet handlar om Lucky Luke som jagar kusinerna som sprider skräck i Västern.

Jag kan bara konstatera att återseendet av Lucky Luke var betydligt behagligare än återseendet av Spirou i Fantomen. Jag gillade Spirou bättre som ung har jag för mig men efter läsningen idag så börjar jag tveka om det verkligen var så. Där Spirou känns seg och olidligt fransk är Lucky Luke fortfarande fräsch och kul. Kusinerna Dalton är kul, karaktärerna är skönt tecknade av Morris och hela albumet är fullt av sköna infall. Det kanske kan vara på sin plats att införskaffa några av de inbundna nostalgivolymerna trots att jag inte är så förtjust i nostalgiutgivningen, men av en serie som Lucky Luke kan det vara på sin plats. Antagligen gillade jag Lucky Luke bättre som ung, varför har jag bara ett Spirou-album och betydligt fler Lucky Luke. Minnet är ingen trogen vän.

Tintin & Lucky Luke i jul

På visit hos paranteserna över jul så är serieutbudet ett annat än jag har hemma. Här finns det jag läste när jag var yngre, innan jag under 2005 började läsa serier på nytt i o m införskaffandet av Sin City: That yellow bastard och The League of Extraordinary Gentlemen vol 1. Serieläsandet verkligen sköt fart i början av 2006 med Resande med vinden och Adeles extraordinära äventyr och sedan har det bara fortsatt.

Ett antal hundra Fantomen i källaren och ett okänt antal Tarzan, Bamse, Kalle Anka och diverse annat på vinden. Nästan bara serietidningar, det var det som gällde då. Enda undantaget är 10-15 Tintin-album och 5-10 Lucky Luke album plus något enstaka av Valhalla, Attilla, Fem på äventyr och James Bond filmalbum. Jag tänkte läsa Krabban med guldklorna och Faraos Cigarrer av Hergé och Kusinerna av Morris och Banditernas drottning: Calamity Jane av Goscinny & Morris. Hur står sig de gamla klassikerna idag, gillar jag de fortfarande? Jag har inte läst Lucky Luke de senaste 15 åren iaf och Tintin har jag nog inte läst de senaste tio åren.

Speciellt Tintin har fått utstå en hel del spott och spe på olika forum det senaste halvåret. Det har blivit lite "inne" att slå ner på Tintin samtidigt som en förening med över 400 medlemmar, Generation Tintin, bildats 2006. Tintin var en personlig favorit men är han det fortfarande? Svaret kommer under julhelgen.

Julklappsrim 2

Du kanske tycker den verkar svår
Att han som tecknat är typ tio år
Men om du letar så finns där guldkorn
Som speglar vår tillvaro, vårt Babels torn

Vimmelgrind 1: Dillfälten av Mats Källblad

Mats Källblad är en av de absolut främsta svenska serieskaparna. Uppväxtskildringarna om Osby i norra Skåne, Garagedrömmar och Vakna laglös, är tveklöst bland de bästa serier som gjorts i Sverige. Det var mest en slump att jag läste Garagedrömmar, jag såg den billigt på Dolores i Göteborg och tänkte att den var väl värd att testa, Källblad är ju ändå göing. Ett mkt bra val visade det sig. Jag har haft andra delen av Vimmelgrind ett tag men inte hittat den första delen från 1999, men väl i Göteborg hittade jag den på Seriehörnan som tagit över Jemi förlags restlager. Under samma shoppingtur köpte jag också Vakna laglös, även den på Dolores. Både den andra och tredje delen går att köpa på nätet fortfarande.

Vimmelgrind handlar om en invånarna i en liten by som kan vara belägen varsomhelst i Sverige. Seriens huvudpersoner är barnen Nällan och Jågert och de får höra talas om Dillfälten som finns uppåt Vimmelgrind av luffaren Flackonez. De bygger en flotte med hjälp av Jågert morfar Kapten Reko och ger sig av, när de inte kommer hem börjar deras föräldrar leta efter dem och det är inledningen på äventyret.

Källblad tecknar i den karakteristiska stil som blivit hans kännetecken och som jag givetvis gillar skarpt. Hans stil påminner lite om Uti vår hage och Kronblom fast bättre helt enkelt. Dillfältet är en allåldersserie som verkligen inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, kanske delvis på grund av att serien getts ut på tre olika förlag. Styrkan hos Källblad är hans känsla för hur han berättar. Karaktärerna (originalen) i Vimmelgrind är skildrade med kärlek och värme och är helt underbara. Källblad lyckas också skapa en vemodig stämning trots att det är serien bäst kan betecknas som en komisk serie, varken vemodet eller allvaret som finns känns påklistrat utan allt bildar en fungerande enhet.

Loisels Peter Pan blir film?

På Komika Magasin finns en notis om att Regis Loisels mästerverk Peter Pan ska eventuellt bli spelfilm. Hittills har en trailer gjorts som ska visas för finansiärer i Cannes, allt enligt Komika Magasin.

Jag gjorde en snabbsökning för att hitta en bild till inlägget och snubblade då över en tecknad trailer gjord av ett tyskt animationsbolag 2000. Trailern finns här men vad jag kan hitta så blev det inte mycket mer, endast en pilot. Lite text på franska med en affisch finns på franska filmsidan Catsuka. Synd givetvis då animationen var rätt bra. En trailer till spelfilmsversionen finns här. Förhoppningsvis har det nya projektet större framgång. En filmversion kanske leder till en snyggt inbunden lyxversion av serien på svenska? Jo, visst har jag redan gjort min önskelista men det är faktiskt jul snart.

Gus & His Gang av Christophe Blain

Christope Blain eller Chris Blain som First Second förkortat hans namn till en är en de nya stjärnorna i Frankrike. Blain slog igenom med Le Reducteur de Vitesse som getts ut på engelska som The Speed Abater. Blains första stora succé var Isaac le pirate som började ges ut av Dargaud 2001. Serien har hittills kommit ut i fem delar och getts ut på flera språk. Innan dess hade han arbetat med Joann Sfar och Lewis Trondheim i Donjon-serien och även gjort serier med David B. Första delen av Gus gavs ut 2007 och det har hittills utkommit tre album. First Seconds utgåva samlar de två första albumen. Tredje delen, Ernest, gavs ut i Frankrike i november 2008.

Gus & His Gang handlar om den laglöse Gus och hans kumpaner Clem och Gratts eskapader i Vilda Västern. Serien handlar om gängets tåg- och bankrån och skottlossningar men framförallt handlar det om kumpanernas relationer till olika kvinnor och deras försök att skapa relationer med olika kvinnor något som upptar större delen av deras tid och tankar.

Blain är en helt underbar tecknare. Att läsa hans serier är som att bli kär på nytt i seriekonsten. Hans stil kan bäst beskrivas som full av energi. Även när han berättar om lugnare händelser är det fart i dem på grund av hans energiska och kraftfulla teckningsstil. Serien är en hyllning till Vilda Västern och västernserier i synnerhet. Jag tänker på de bästa Lucky Luke-serierna när jag läser Gus & His Gangsom är en vuxen motsvarighet till Morris klassiker. Gus & His Gang är lika bra både i de fartfyllda actionscenerna och i relationsscenerna, dessutom är den riktigt rolig, något de flesta komiska äventyrsserier misslyckas med. Seriens höjdpunkt är kumpanernas relationer med kvinnor och de förvecklingar som följer på det. Det finns många härliga sekvenser, som när Gus blir så förtjust i ett gömställe att han låter inreda det som en bordell och städar pedantiskt. En annan är när Gus försöker imponera på en bankkassörska på en bank gänget planerar att råna. Jag tycker att första halvan av serien är den bästa, då får Gus mycket plats och det är den roligaste karaktären, hans näsa är underbart lång, som en Pomperipossa-näsa och han är rapp i käften. Serien tappar lite fart i andra delen när Clem är huvudperson och man följer hur han dras mellan sin familj och sin nyfunna kärlek. Sammanfattningvis är detta en helt suverän serie om med fantastiska teckningar och en underbar dialog.

Snygga omslag 3

Omslaget till Christophe Blains (ja de mycke Blain nu) Speed Abater är olycksbådande. Det stora stolta krigsskeppet är på väg mot en olycka. Majestätiskt är det ord som fastnar på tungan vad gäller skeppet. Inser nu att det är det tredje omslaget i rad där havet har en central roll. Se 1 och 2 tidigare. Undrar varför? Om psykoanalysen ger något så återkommer jag om det.

En räddad själ

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag missionerat och spridit seriernas evangelium (jo, det är lätt att dra lite religiösa paralleller till jul). Ett missionerande med lyckat resultat visade det sig. Min kollega gillade Marjane Satrapis Persepolis och skaffade snabbt de andra albumen som Galago gett ut och som jag nu fått låna, Broderier och Kycklig med plommon.

För övrigt tycker jag att missionerande i traditionell mening är skit. Dessutom är alla religioner påhittade av män för att tillskansa sig makt.

Julklappstips

Så här i juletid kan man ju sprida annat är det kristna evangeliet nämligen seriernas evangelium. Att ge en serie till någon som normalt inte läser serier kräver lite eftertanke. Här är några tips på serier som säkerligen går hem även hos de som normalt inte läser serier (stackarna). För enkelhetens skull har jag fokuserat på serier på svenska.

Olaf G- Steffen Kvernelands och Lars Fiskes biografi över satirtecknaren Olaf Gulbransson är ett sant mästerverk. Ett roligt album även för den som inte anser sig vara konstintresserad.

Mumiens blod- Ola Skogängs övernaturliga äventyrsdeckare är en fullträff och en tecknarmässig fröjd. För alla vars fantasi inte har försvunnit.

Du vet att du vill- Jag har inte läst Malin Billers album men jag ska definitivt köpa det när julstöket är över. Hon är ju så jävla rolig. Till alla som har någon humor kvar. Eller de andra med för den delen.

Jag är din flickvän nu- Nina Hemmingsson är lika rolig hon. Man skrattar och får lite ont i magen samtidigt. Det finns några klassiska seriesekvenser i albumet. En favorit är doktorn som säger "Man är vad man äter" till den överviktiga tjejen varpå hon svarar "Då äter väl doktorn bajs" (eller nåt, minnet är som hos en fiskmås) Men jävligt roligt är det iaf. Rekommenderas till mansgrisar.

Roparen- alla (för många) svenskar är helt sålda på deckare. varför då inte ge dem Jakob Nilssons version av en Stieg Trenter deckare. Dessutom tecknad i klara linjen- stil så alla som läste Tintin känner igen sig.

Julklappsrim 1

Några är lite dryga
Två är lite blyga
Det finns de som kan flyga

Önskelista till förlagen

Nu börjar det ju närma sig jul och då kan det ju passa med en önskelista. Inte min egen till nära och kära utan en till serieförlagen om vad jag vill att de ger ut nästa år blandat med lite önsketänkande av resultatet av detsamma.

Albumförlaget- Mitt nya favvoförlag är önskar jag egentligen bara att det fortsätter som det börjat. Imponerande alltså. I vår ger Albumförlaget ut Loisels fortsättning på Roxanna. Albumförlaget ger även ut Lanfeaust de Troy.

Galago- Var gästspelen av Tardi och Gipi i antologin bara tillfälligheter eller början på något? Jag hoppas på det senare och i vår ger Galago ut Tardis svit om Pariskommunen och Gipis mästerverk Appunti per une Storia di Guerra. Tardis i snygga inbundna album och Gipis häftad i stil med den tyska utgåvan. Henrik Bromander skriver manus till en serie som tecknas av en skicklig tecknare, serien blir en svensk Epileptic.

Komika- Får loss resurser att äntligen ge ut Bourbon 1730, Epileptic, Himmel över Bryssel och Klezmer och Mystiska 2:an. Som en följd av framgångarna av utgivningen får Komika möjlighet att satsa på längre serier av talangfulla svenskar som Lars Fiske och Sofia Falkenhem.

Bonnier Carlsen- Äntligen vågar BC satsa på manga som inte vänder sig till tonåringar. Deras utgivning av Akira av Otomo, Phoenix av Tezuka och Monster av Urasawa leder till en våg av vuxnare manga som väller in över Sverige.

Egmont- Får en ny redaktör som driver igenom att förlaget ska fortsätta sin nedlagda vuxenseriesatsning. De nya delarna av Rabbinens katt ges ut liksom Emmanuel Guiberts Le Photograph. Bone-albumet dammas av och Bone slår äntligen stort i Sverige. Desstuom ges Phantom Hall of Fame ut dvs Ray Moore i kronologisk ordning. Dessutom samlas Thorgal-albumen i snygga inbundna utgåvor.

Optimal- Återupptar utgivningen av Jasons serier. Dessutom ges norska Seks sultne menn ut på svenska. Ger också ut danska Sortmund och andra danska serier.

Kartago- Fortsätter att satsa på serier som Roparen och breddar därmed sitt utbud med serier som i sin tur breddar den svenska marknaden. Ola Skogängs Theos ockulta kuriositeter kommer ut med del två.

Schibsted- Visar att Black Hole inte var en engångsföreteelse och ger ut serier som Blankets, Pride of Baghdad och Jimmy Corrigan. Börjar dessutom ge ut superhjälteserier i albumform som t.ex. Hellboy.

Sanatorium- Samlar Lars Sjunnessons Tjocke Bo i en vacker utgåva som gör serien rättvisa.

Epix- Avslutar utgivningen av Cyann-serien och ger äntligen ut Tinet Elmgrens serier om Eva. Ger även ut Loisels Magasin General.

Dessutom slår ett antal förlag till och ger ut serier av bl.a. fantastiska svenska debutanter. Den nionde konstformen går ett fantastiskt år till mötes.

Bild & Bubbla nr 176

Bubblan var typ tre veckor sen men jag antar att det faktiskt var ett olycksfall i arbetet. Jag tror att redaktionen kommer att hålla tiden hyfsat framöver. Och det är ju nice. Nr 176 innehåller en bra blandning både av reportage och skribenter och spänner över flera olika typer av serier.
Generation Tintin och Webbserier är två korta presentationer av två fenomen. Att GT lyckats få över 400 medlemmar på så kort tid och dessutom gett ut en årsbok är imponerande, Strömbergs notis är en helt okej genomgång av föreningen. Webbserie-genomgången är även helt okej och flera av dem kände jag inte till och ska definitivt kolla in framöver. Artikeln om tidningen Spirous jubileumsnummer är helt igenom meninglös, det är en översättning av engelsk artikel av Paul Gravett som jag tipsar om i inlägget nedan :) men är trots det meningslös eftersom den i stort sett bara går igenom artiklarna i tidningen. Kunde man inte istället bett någon svensk som kan sin Spirou skriva en kortis om att pickolon fyller 70 år? Jamil Manis vykort från komiks.dk är helt ok och gör en sugen på att titta förbi 2010.

Fredrik Strömbergs intervju med Makoto Yakimura som tecknar en vikingamanga är intressasnt framförallt eftersom serien är intressant, Strömberg lyckas dessutom hålla fokus på sin intervjuperson, det är först i slutet som han hemfaller åt sin ovana att själv ta plats i intervjuerna genom en helsida med en bild på honom och Yakimura med Strömberg som viking. Intressant att läsa om Vinland Saga som jag gärna sett på iaf engelska. En fan-översättning finns på One Manga. I Tintins fotspår av Dick Harrison och Jimmy Wallin är läsvärd pga Wallins skickliga teckningar. Wallin är Seriesveriges verklige kameleont :) Harrisons genomgång av sina resor i Tintins spår är mest töntig och självgod. Varför denna sågning av Harrison då? Jo, jag har hört hur det går till på historiska institutionen i Lund och den kamp som pågår där mellan Harrisons forskarfalang och en annan. Jag har en kompis som fick sina chanser förstörda enbart för att det han ville forska om passade in i vad Harrison ville ha så hans hejduk gav honom ett dåligt betyg men erkände sedan att uppsatsen egentligen var väldigt bra. Mysigt va!

Intervjun med Malin Biller är bra och hon är brutalt ärlig vilket är det som gör intervjun så bra. Intervjuaren Wallin behöver bara luta sig tillbaka och anteckna. Intervjun handlar inte så mkt om Billers humoristiska sida utan om hennes självbiografiska album Någon vrålar i skogen som ska släppas på Komika under 2009. Intervjun illustreras dock av lite roligheter. Hennes Du vet att du vill som kom ut i september är ett givet köp. Efter intervjun följer två sidor med utdrag ur hennes kommande album. Därefter följer fortsättningen på Claes Reimerthis genomgång av Stålmannens historia som jag tycker är bra även om jag inte är ett Stålis-fan.

Skissektionen är lite lång, efter Knut Larsson går det dessutom bara utför. Krister Petersson är inte så intressant men å andra sidan finns det ju många som gillar hans serier och Bubblan satsar ju på bredden vilket jag tycker är helt rätt. Intervjun med Simon Gärdenfors är bra men lite daterad, det är vid sådana här tillfällen som det märks att Bubblan har haft en svajig utgivning ett tag. Den skulle ju givetvis varit med i numret som kom i våras eller iaf det i augusti. Intervjun med Thomas Thorhage är okej men kanske inte så intressant för svenska läsare. Det hade kanske funnits bättre artiklar från Strip! att slänga in. Åsa Grennvalls seriekrönika är kul och sätter fingret på något typiskt i Jante-Sverige och bland de som tycker att Idol är bra tv och att hukky är en intressant sport.

Recensionsdelen med recensioner av Jan Lööfs serier, Olaf G och Knasen-samlingen är bättre än de i tidigare nummer. Vad gäller Olaf G kan jag bara instämma, det är en fantastisk serie. Även Mikael Sol har snäppat upp sig och hans recensioner i Fanzin (Avigserie) spalten är bra och man blir sugen på att införskaffa lite tjocka fanzines på SPX09 till våren.

Allt som allt ett bra nummer med en mycket bra bredd. Fortsätt så, tack.

Paul Gravett

Paul Gravett är en av de främsta seriehistorikerna. Han har skrivit flera böcker bl.a. Graphic Novels- Stories to change your life, Manga- 60 years of Japanese Comics och Best Crime Comics. Jag har bara läst Graphic Novels och det var för nåt år sedan men det är en bra bok med en genomgång av ett antal viktiga serier.

Utöver detta har han en eminent hemsida som jag kommer att lägga mycket tid på framöver. Där finns artiklar om en mängd olika serier, intervjuer och korta recensioner. En veritabel skattkammare av intressant läsning om serier.

Stupid, Stupid Rat-Tails av Smith & Sniegoski & Sakai

Så var jag då tillbaka i hemmets värme efter att först tränat discokroppen och sedan frusit rejält på en julmarknad i en nöjespark. Nej, det var inte frivilligt men ibland måste man offra sig. Något som definitivt värmer är en serie av Jeff Smith som är en av mina favoritserieskapare. Hans Bone är redan en klassiker som tyvärr bara börjades ges ut i Sverige men aldrig avslutades. Den finns iofs på engelska men det hade varit kul om Egmont inte fegat ur utan gett ut Bone som de tänkt under 2007. En spin-off på Bone är Stupid, Stupid Rat-Tails som har varit slutsåld ett tag men som nu släppts i ny upplaga av Cartoon Books, Jeff Smiths eget förlag.

Stupid, Stupid Rat-Tails handlar om den legendariske upptäcktsresanden Big Johnson Bone som kommer till samma dal som sina ättlingar i Bone-eposet. Med sig har han sin trogna åsna och en apa som han vunnit genom att fuska i kortspel. Dalen hemsöks av Rat Creatures som gillar att äta dalens djur. Big Johnson Bone som redan skrämt upp några Rat Creatures tar på sig att försvara djuren och tvingas ge sig in i Rat Creatures högkvarter sedan några av djuren tagits dit.

Jeff Smith är en fantastisk tecknare och det syns verkligen att han varit i animationsbranschen. Big Johnson Bone är en härlig karaktär som har en skrythistoria för varje situation, till hans fördel ska sägas att han inte har vett att vara rädd för något. Big Johnson Bone kan kanske ses som huvudperson i serien men seriens verkliga huvudpersoner är de i titeln, Stupid, Stupid Rat-Tails. De är onda och helt underbart korkade och bildar ett underbart galleri tillsammans med karaktärer som Stillman, den lilla draken som inte kan spruta eld och den konstant gnälliga och egocentriska apan som Big Johnson Bone vunnit. Men som sagt så är det de som är seriens höjdpunkt och inbjuder till många råa skratt på grund av sin gränslösa dumhet. Stupid. Stupid Rat-Tails är lika bra som Bone-eposet och det är inget dåligt betyg. En underbar och rolig serie. I slutet finns en rolig serie av Ed Sniegoski och Stan Sakai (som tecknar Usagi Yojimbo) om ett vildsvin och två Rat Creatures fåfänga försök att äta upp honom. Den är riktigt kul och här får Rat Creatures excellera i dumhet vilket bara kan bli bra :) Läs den och skratta.

F.ö. tycker jag det är märkligt att Bone inte blivit animerad film eller tv-serie, den är som gjord för det och skulle bräcka det mesta i animationssvängen. Det enda åt det hållet är ett dataspel.