En önskning som slår in och serier att se fram emot

På Komika Magasin finns en intervju med Johannes Klenell, förläggare på Galago, som berättar att de tänker ge ut Uzumaki, en skräckmanga som riktar sig till en vuxnare publik. En riktigt trevlig nyhet, jag hade i min önskelista till förlagen önskat att Bonnier Carlsen skulle bredda sin mangautgivning men det blir alltså Galago som tar det första steget att ge ut något. Förhoppningsvis kan Galago överträffa förra året, vilket jag iofs tror kan bli svårt, där de dels gav ut en antologi med svenska tecknare i USA genom Top Shelf, dels hade stora framgångar med flera av sina svenska titlar. Galago hade dessutom en utställning på svenska ambassaden i Tokyo och kanske var det där som suget att ge ut manga kom. Dessutom verkar det bli flera titlar framöver. Jag tror nog att Uzumaki kommer att gå bra så det blir förhoppningsvis fler titlar framöver, kanske redan i år. Omslaget till Viz amerikanska utgåva är riktigt snyggt, förhoppningsvis väljer Galago det.

För övrigt gillar jag Komika Magasins initiativ att intervjua förläggare om vad som komma skall. Jag hade gärna sett en genomgång av vårens utgivning i stil med de genomgångar som danska Seriejournalen har ibland så man vet vad förlagen ska ge ut.

Såg att SvD hade en artikel om några av vårens mest intressanta svenska serier precis när jag skrivit ovanstående. Det finns en hel del att se fram emot. Jag ser mest framemot Lars Krantz debut Dödvatten och Gängkrig 145. Bergtings och Lapidus samarbete som jag skrivt om tidigare. I slutet av artikeln görs en jämförelse mellan Jason Lutes och storheterna Will Eisner och Art Spiegelmann, en skrattretande jämförelse. Lutes är inte ens nära.

Snygga omslag 6

Regis Loisel är en av mina favorittecknare och jag gillar verkligen hans sätt att teckna kvinnor. Den gravida kvinnan i Kaerlighedsfesten ( Troubles Fètes) fascinerade mig direkt jag såg den. Att framställa en gravid kvinna som ett erotiskt objekt hör inte till vanligheterna. Jag tycker inte att det är gubbsjukt utan fräscht att låta en gravid kvinna pryda ett album med erotiska berättelser och bilder. Att det här omslaget råkade bli nr sex är bara en tillfällighet. Jo, faktiskt.

The Secrets of Coney Island av Reinhard Kleist

Reinhard Kleist är en av mina favoritecknare och jag har tidigare recenserat hans fantastiska Johnny Cash-biografi Cash- I see a darkness. Kleist är som namnet antyder tysk vilket innebär att man bör behärska tyska för att kunna tillgodogöra sig hans serier. Eller iaf franska då en del titlar även getts i Frankrike. Cash-biografin ska ges ut på engelska av Dark Horse i år tror jag så det finns hopp. I The Secrets of Coney Island berättar Kleist tre kortare historier med den legendariska nöjesparken Coney Island utanför New York som bakgrund.

Det är givetvis vältecknat i Kleists karaktäristiska stil med mycket tusch. Första berättelsen handlar om en outsider bland outsiders, en person utan speciella förmågor bland personer med förmågor. Typ du eller jag i Carnivalé. Andra berättelsen handlar om Mickey Rourke (yes, mannen i The Wrestler som verkar så j-a bra) som möter en underskön kvinna i en bar. Tredje berättelsen handlar om hur några av outsidersen hamnade på Coney Island. Det är en trevlig bagatell som iofs tar upp tyngre ämnen som utanförskap och lite andra existentiella (jag använder iaf inte ord som kontext eller diskurs) funderingar. Med sköna miljör, Coney Island är fascinerande, och lika sköna karaktärer är den klart läsvärd. Så fräscha upp skoltyskan (jag fick f.ö. IG-- på ett prov i gymnasiet) och upptäck Reinhard Kleist. Flera av hans serier går att köpa hos AdLibris.

Inflation i serieforum och debatteknik

Jag skrev innan om inflation i seriebloggar vilket bara är trevligt. Nu har det poppat upp ytterligare ett serieforum, Forum för tecknade serier, startat av Mikke Schirén som har många bollar i luften. Det nya forumet ska alltså konkurrera med Seriefrämjandets forum och Serieforum. Jag vet inte vad det finns för mangaforum så de tar jag inte upp här. De båda etablerade forumen skiljer sig åt rätt mycket, jag tycker att stämningen är betydligt trevligare på Serieforum vilket kan ha flera förklaringar men jag tror att de viktigaste är att åldersblandningen är större, det är tolerantare, mindre pretentiöst och fokus ligger mest på att berätta om de serier man gillar. På Serieforum ser man sällan några påhopp eller hetsiga diskussioner forumbesökare emellan, när det har hettat till verkar det framförallt ha rört seriehandlare eller när Seriefrämjandet diskuteras.

På Seriefrämjandets forum är kunskapsnivån betydligt högre och besökarna verkar ha ett bredare serieintresse. Till skillnad från Serieforum är det inte heller seriesamlandet som är centralt. Det kan stundtals bli lite elitistiskt vilket nog kan skrämma iväg en del. Majoriteten av användarna beter sig korrekt även på Seriefrämjandets forum men det senaste året har alltför mycket tid gått åt till olika konflikter och även diskussioner i ämnen där tonen ofta blivit otrevlig och besserwisseraktig. Källan till olika konflikter är ofta Mikke Schiréns kritik av styrelsen och ordföranden men även en bredare kritik av t.ex. utgivningen av Seriesams katalog. Jag tror garanterat att den alltför ofta otrevliga tonen och anklagelserna hos några av de mest aktiva forumanvändarna som Mikke Schirén, Göran Semb, Hakanand, Magnus K och Thomas E. m fl har skrämt bort potentiella forumbesökare även om en del säkert följer de otrevliga debatterna med intresse.

Jag har själv inte varit så aktiv på något av forumen och framförallt så känner jag inte för att vara så aktiv på Seriefrämjandets forum pga den otrevliga tonen i alltför många trådar. Jag tror att Mikke Schiréns nystartade forum kommer att locka många av dem som stämt in i stora delar av hans kritik mot Seriefrämjandet. Jo, jag gillar verkligen att min blogg tillsammans med andra bloggar finns i en meny med de senaste blogginläggen. Men i övrigt så är min fråga om det verkligen behövs tre serieforum? Jag tror inte det, jag tror att Forum för tecknade serier och Seriefrämjandets forum kommer att utarma varandra medan Serieforum kommer att fortsätta att frodas.

Jag tror dessutom att diskussionerna på Seriefrämjandets forum skadar föreningen en hel del vilket jag tycker är synd, det finns många som gör ett bra jobb i föreningen med seriernas bästa för ögonen men jag förstår även och delar till viss del den kritik som framförts med hur det hela sköts. Att jag inte debatterar längre är enbart för att debattklimatet är så undermåligt. För att floskla till det så är det inte direkt högt i tak på forumet.

Fallen Son- The Death of Captain America av diverse

Jag gillade verkligen Captain America Omnibus. Det var den första superhjälteserien jag läst på nästan två decennier och definitivt inte den sista även om jag är tveksam till att hitta så många bättre om ens någon. Fallen Son fick jag låna av en kollega och den handlar om diverse superhjältar och hur de hanterar nyheten om Caps död och framförallt hur de hanterar sina känslor. De verkar ha en hel del känslomässiga problem superhjältarna överlag, kanske är det priset de får betala? Fallen Son är indelad i fem kapitel med titlarna Denial, Anger, Bargaining, Depression och Acceptance. Alltså sorgearbetets fem steg.

Så kan ett gäng snyftande superhjältar vara något att ha? Definitivt. Kapitlen är teckande av olika tecknare och alla är tecknade på ett sätt jag gillar förutom teckningarna i andra kapitlet som är väl plastiga. Den andra delen är även den svagaste rent manusmässigt. Det första kapitlet är riktigt bra liksom det fjärde och framförallt det femte. Det femte handlar om Captain Americas begravning. Pinsamt nog blev jag lite fuktig i ögonvrån men så är jag kroniskt svag för storartade hyllningar och sentimentalitet. Oftast är det sportögonblick som framkallar något liknande. Speciellt sekvensen där alla som mötte Cap under andra världskriget är stark och speciellt de rutor där man ser ett äldre par som håller varandra i handen och kvinnans handled zoomas in och man ser en sifferkombination från ett koncentrationsläger. Det är iaf en stark avslutning och en påminnelse om det USA som en gång var och som vi kanske får uppleva igen. Det USA jag vill ha. The Land of the Free. Det USA Captain America kämpade för och trodde på.

Berlin- stad av rök av Jason Lutes

I 2008-års sista skälvande dagar släppte Galago, något försenat, andra delen av Jason Lutes Berlin-triologi. Den första delen, Stad av sten, utkom på svenska 2007. I seriens andra del får vi följa de karaktärer som introducerades i den första delen i ett Berlin som blir allt våldsammare och de bittra fiendera ännu bittrare, Weimarrepubliken svajar i sina grundvalar och två vidriga samhällssytem finns att välja på. Nya karaktärer är medlemmarna och hangaroundsen till jazzbandet Cocoa Kids.

Jag har sett fram emot det här albumet för jag trodde att trilogin skulle lyfta men liksom sin föregångare så är Stad av rök visserligen i stort vältecknad i klassisk klara linjen-stil men liksom föregången så är den tråkigt tecknad. Dessutom är det ofta onödigt stelt och i vissa rutor har Lutes missat perspektiven eller uttrycken och då blir det bara konstigt. Jag tycker inte heller att han lyckas med sin Short Cuts-ambition med många olika historier som ibland går in i varandra. Det blir mest rörigt och svårt att komma ihåg vad som hänt i de olika personerna när de dyker upp igen. Dessutom är några snarlikt tecknade och det underlättar inte. Cocoa Kids innehåller iofs några sköna karaktärer och ger Lutes en möjlighet att skildra Cabaret-Berlin men jazzbandets intåg i serien tillför egentligen ingenting. Serien innehåller både osympatiska och sympatiska personer men ingen av dem förmår att dra in mig i berättelsen, inget öde berör, knappt ens föräldralösa Silvia. Marhe Müller, konststuderanden från Köln sveps in i dekadensens Berlin och hennes förehavanden är mest riktigt ointressanta. Weimarrepublikens sista flämtande andetag innan Tyskland börjar resan mot avgrunden utgör en magnifik kuliss men det tycker jag inte att Lutes lyckas ta tillvara. Jag tyckte att första delen hade sina brister men att Lutes lagt en bra grund för fortsättningen. Tyvärr infrias inte mina förväntningar utan fortsättningen är sämre än början. En i stora delar ointressant historia och därmed är albumet helt enkelt en besvikelse.

Årets Weltklasse: Bästa till svenska översatta album

(Trumvirvel) Årets Weltklasse för bästa till svenska översatta album går till Drömmarnas djup av Hisae Iwaoka. En alldeles underbar manga just när jag gett upp hoppet om att det skulle ges ut något annat än tonårsmanga. En rörande och sentimentral berättelse där Hisae Iwaoka lyckas förmedla både värme och en ekande känsla av ensamhet. (Konfetti gjord av BC:s tonårsmanga kastas ut)

Förra året hade priset gått till fantastiska Black Hole men även Rabbinens katt och framförallt Olaf G hade legat bra till. I år däremot så var det så tunt med översatta serier att jag först inte hittade en serie som var värdig att få ett pris. Visst tycker jag att Det tredje testamentet och Bouncer är bra serier men inga mästerverk. Berlin- stad av rök som jag läste ut igår (och som jag trodde var en given vinnare) var en större besvikelse än ettan. Hergés äventyr var även den helt okej men inte så mkt mer. Jag har inte läst Optimals finska album men det lär jag å andra sidan inte göra framöver heller. Har jag missat något? Jo, det har jag ju faktiskt. Drömmarnas djup. Jag hade bestämt för att inte utnämna något album av ovanstående anledning tills jag kom ihåg Ordbilder Medias utgåva av Drömmarnas djup. Men jag hoppas ända att 2009 blir betydligt bättre än 2008.

2009- en titt i kristallkulan

Staffan på Staffars :) har skickat en utmaning till mig och en rad andra om önskningar och förväntningar på 2009. Jag har tidigare skrivit en önskelista om vad jag vill att förlagen ger ut men här blir det lite fritt om vad som kan hända 2009.

Önskningar:

• Att förlagen ger ut det jag önskat ;)
• Att en svensk äventyrsserie ges ut och blir en fet succé.
• Albumförlaget och Komika tjänar feta pengar.
• Urhunden delas ut på SPX.
• Seriefrämjandets ledning lär sig stava till ödmjukhet och inser att de arbetar på uppdrag av medlemmarna.
• Att jag får fler besökare på bloggen.
  

Vad jag tror:

• Flera serietidningar läggs ner och bland dem återfinns en klassiker.
• Minst en seriebutik i Sthlm slår igen.
• Galagos nya form blir bra.
  
• Efter en bra vår stryps utgivningen under hösten.
• Slutet på tonårsmangavågen blir tydligt.
  

Fantagraphics har länkat till min blogg här. De har tydligen genom något sökverktyg hittat bloggen och översatt citatet "En blåsippa i den stora serieskogen" till "A blue anemone in the great series of forest". Kul.

På DN finns en artikel med titeln Egotripp eller symbolik- en fråga om genus? som berör skillnaderna mellan några av de mest uppmärksammade manliga och kvinnliga serieskaparna och att de förra fokuserat på det självbiografiska medan de senare fokuserat på det politiska. Intressant och en bra artikel.

Inflation i seriebloggar

När jag startade Weltklasse Serier tyckte jag att jag hittat en egen nisch. Att blogga om serier. Jag hade sökt efter andra seriebloggar lite grand men inte hittat någon. Efter ett tag insåg jag att jag inte var unik men hittade ingen som hade samma bredd i serieläsandet som jag iaf. Trodde jag.

Två av de äldsta bloggarna vad jag vet, Fredrik Strömbergs Sekventiellt och Staffars Seriers blogg följde jag redan tidigare. Strömberg recenserade mest svenska serier men har i år breddat sitt bloggande till annat om serier. Sedan jag börjat blogga upptäckte jag Junkultur och Seriehyllan som båda nästan uteslutande bloggar om amerikanska serietidningar och har väckt mitt intresse för superhjältar, något jag inte trodde var möjligt. Båda bloggarna startade 2008. Maela har varit igång lite längre, det blir allt mindre serier där och mer Spotify men en underhållande blogg är det. Simon säger och Kryptan startade båda under 2009, Simon säger tycker jag är den som är mest lik min egen med ett brett spektrum av serier, skillnaden är att jag har mest recensioner medan Simon säger oftast skriver lite mer allmänt om en genre, en serieskapare eller något annat. Kryptan är väldigt ny men det verkar bli en hel del superhjältar men det återstår att se. Draken och flodhästen är den senaste bloggen jag upptäckte som blandar småbarn med amerikanska mainstreamserier. Mangabibliotekarien är en renodlad mangablogg med i stort sett enbart recensioner. Vi börjar bli många om utrymmet nu. Så vad innebär det? Jo, att du som gillar serier men inte har så många polare eller kontakter som gillar serier har flera ställen att få tips på. Förhoppningsvis slumpsurfar även några av de som inte är seriefrälsta in och upptäcker något. Det finns ju en del :) Konkurrens är bra, monopol är det inte.

Ganges 1 av Kevin Huizenga

Ganges 1 är en del av Fantagrahics Igantz-serie som görs tillsammans med bland andra Coconino Press. Jag hade läst att Ganges 2 var ett av förra årets bästa album men hade egentligen inte kollat upp dem mer men när jag såg dem på Seriezonen så slog jag till. Albumet handlar om Glenn Ganges, det måste vara ett av de skönaste namnen på en seriekaraktär, och hans vardagsfilosoferande. Albumet skildrar en rad vardagshändelser som helt enkelt blir lite knäppare eftersom de ackompanjeras av Glenn Ganges funderingar. Figurerna är tecknade i vad jag skulle beskriva som en typisk seriestrip-stil, det som förhöjer det är de sköna blåtonerna. Det bästa vad gäller teckningarna är att Kevin Huizenga verkligen lyckas ta tillvara serieformens möjligheter något som långt ifrån alla serieskapare lyckas med. Albumet är rätt kul och det är Glenn Ganges och hans knäppa tankar som hela tiden vandrar iväg som är höjdpunkten. I hans huvud så blir killen som till Ganges irritation bara kastar snaskpapper på marken en framtida diktator, i hans huvud är steget inte långt. Vem har inte låtit tankarna spåra ur så? Huizenga lyckas även fånga Glenns och hustruns försök att kommunicera med varandra och hur olika de uppfattar saker och ting. När Glenn ligger bredvid Wendy i sängen tänker han på hur många andra som måste vara i samma situation och att han hoppas att de har det bra och sen vandrar tankarna iväg till hur hemskt det skulle vara om något hände Wendy. Den sista scenen i albumet är onekligen väldigt vacker. Ganges 1 är ett underbart album om de små vardagsdetaljerna, en väldigt varm berättelse. En blåsippa i den stora serieskogen.

Monster 1 av Naoki Urasawa

Jag är en novis vad det gäller manga men har som jag skrev igår bestämt mig för att följa några sviter. Igår läste jag klart första delen av Monster av Naoki Urasawa som handlar om en ung läkare som räddar livet på en pojke som senare visar sig vara en massmördare. Första delen kändes mest som en introduktion till vad som komma skall men det kan nog bli bra framöver. Teckningsstilen skulle jag närmast beskriva som realistisk i stil med Akira, jag har fortfarande lite svårt för de typiska mangaansikten som förekommer här alltså stora ögon, ingen näsa och liten mun men det går att leva med, det är i stort sett bara en av huvudpersonerna som är en kliché på en mangafigur. I övrigt är det ovanligt stora näsor på männen i serien. Har tyskar stora näsor, det är inget jag reagerat på men någon kanske vet bättre? Miljöskildringarna i övrigt av Tyskland känns bra och här har säkert Urasawas team gjort ett gediget förarbete för att det ska bli så rätt som möjligt menjag undrar verkligen vilka porträtt de använt som förlaga. Storyn att läkaren, Dr Tenma, som håller hårt på att en läkares främsta uppgfit är att rädda liv därigenom räddar livet på en pojke som visar sig vara massmördare öppnar för en raffinerad fortsättning. Efter det dramatiska slutet på del ett ska det bli spännande att se hur karaktären utvecklas, i första delen är han rätt träig och präktig. Plats för utveckling finns definitivt i de 17 (puh!) delar som återstår. Dessutom finns det många frågetecken att rätta ut av gäller mördaren, Monstrets, bakgrund.

Besök i Tjockhult

Var i Tjockhult på ett möte igår och passade då på att serieshoppa lite. Stannade först till på Staffars, avslöjade min bloggidentitet och köpte tre album i Ignatz-serien, två av Igort och ett av Marco Corona. Jag börjar gilla Ignatz-serien mer och mer. Först tyckte jag att formatet var lite sådär, jag vill gärna kunna läsa titeln på ryggen, men det har växt och nu gillar jag det skarpt. Papperskvalitén är bra och formatet med ett häftat album i samma storlek som det klassiska europeiska med skyddsomslag funkar finfint. Dessutom lockar serierna som ingår. Jag har läst första delen av Kevin Huizengas Ganges och ska börja med del två som ska vara ett av förra årets bästa album enligt många. Jag köpte också Phoenix volym 2 av Ozamu Tezuka. Jag har inte läst så mkt manga men ska till en början koncentrera mig på Phoenix och Adolf av just Tezuka samt antagligen också Monster av Urasawa. Jag stack sedan inom Alvglans där jag inte varit på flera år men hittade inget. Sist så stannade jag till på Seriegrossisten och köpte Rosenhanes första äventyr Lutans hemlighet och del tre i Jan-Åke Wingqvists stenåldersserie Det nya folket.

Idag hämtade jag dessutom ut sista delen i min beställning från Kulturbutik, nämligen Du vet vad du vill av Malin Biller, Berlin-Stad av rök av Jason Lutes och Alvglans seriekatalog. Det är kul att shoppa serier men det bästa är givetvis när jag i lugn och ro kan försjunka i dem.

Tjockhult är f.ö. ett öknamn på Stockholm om ni inte visste det. Uppväxt i Skåne, pluggat i Umeå= starkt Stockholmshat som har minskat med tiden och nu gillar jag Tjockhult men skulle fortfarande inte palla bo där. E man en bonnjävel så e man.

Einsteins fru av Liv Strömquist

Albumet är ett av förra årets mest uppmärksammade. Det har skrivits en hel del om det i pressen och det har varit idel hyllningar. Liv Strömquist uppmärksammades redan med debuten Hundra procent fett. Einsteins fru innehåller samma kritik mot borgerlighet och mansgriseri. Historiens mest provocerande pojkvän utses, kvinnor som blivit ihop med män och som därefter fått sin egen kreativitet hämmad, Britney Spears, mysrasism m.m. En speciell måltavla är tvåsamheten och kärnfamiljen. Allt är skickligt genomfört och hon verkar vara påläst om det hon tecknar. Kritiken mot vårt fortfarande ojämställda samhälle är ofta klockren och ibland kul. Jag blir liksom när jag läste Hundra procent fett lite trött på vänsterretoriken även om jag tycker att det är mindre här. Bortsett från vänsterretoriken håller jag med Liv Strömquist i de flesta av hennes ofta klockrena analyser av olika fenomen. Trots det blir jag lite irriterad när jag läser serien. Det är en politisk serie och som så många andra politiska serier så blir de riktigt irriterande om man inte håller med upphovspersonen fullt ut. Många av de som hyllat Einsteins fru delar säkert hennes åsikter i fullt ut då blir boken en bekräftelse på deras egen förträfflighet. Själv tröttnar jag på den mästrande tonen i serien, det är så här världen är bla bla bla. Det är helt enkelt jävligt jobbigt med personer som sitter inne med alla svaren. Typ personer som är övertygade om att just deras livsåskådning är den rätta. Typ Liv Strömquist och de hon kritiserar.

The Umbrella Academy- Apocalypse Suite av Gerard Way och Gabriel Ba

Gerard Way är sångare i My Chemical Romance och... nej jag har ingen aning om vilka de är. Är de kända? Är det ett ålderstecken att jag inte känner till dem? Har iofs alltid gillat svenska och brittiska artister bäst. Nåja, Umbrella Academy utsågs till 2008-års bästa serier av Amazon och har hyllats lite här och var. Jag blev först sugen på serien när jag läste en recension på Komika Magasin och när jag sedan såg att den toppade Amazons lista så slog jag till. Serien handlar om sju barn som liksom fyrtio andra barn föds vid samma tidpunkt av mödrar som inte tidigare visat några tecken på att vara gravida. Alla barnen har speciella förmågor. De sju barnen adopteras av excentrisk miljonär, Reginald Hargreeves, med motvieringen att de ska rädda världen. I början av serien räddar de världen från den galna maskin-zombien Gustave Eiffel i Paris. Vi återser de 20 år senare i samband med att deras far, Hargreeves, dör. En av dem är död men de andra återsamlas, de är en brokig skara individer som går under namnen Spaceboy vars kropp förutom huvudet har ersatts av en gorillas efter en rymdolycka, Rumour som levt familjeliv, Kraken som är arg på allt och number five som levt i framtiden i 50 år, Seance som drogar rätt rejält och Vanja som skrivit en bok om den dysfunktionella familjen. I galleriet finns även apan Pogo som har hand om det mesta och pratar liksom deras mor som numera mest består av plast. Av den här genomgången är det rätt uppenbart att det inte är de genomsnittliga superhjältarna även om superhjältar nuförtiden har problem med mycket verkar det som. Deras uppgift blir att stoppa jordens undergång som number five som varit i framtiden vet inträffar tre dagar efter Hargreeves död.

Gabriel Ba som tecknar serien har tydligen tecknat Hellboy tidigare vilket märks. Det är liksom Hellboy "kantigt" tecknat vilket funkar bra även här. Eftersom jag aldrig lyssnat på MCR så vet jag inte vad Gerard Way ska satsa på i fortsättningen men för min del får han gärna fortsätta med serier. Umbrella Academy är en skönt annorlunda superhjälteserie med flera riktigt olika superhjältar eller snarare personer med extraordinära talanger. Med lite annorlunda skurkar och helt nytt sätt att försöka förstöra världen så känns den väldigt fräsch. Manuset är bra liksom relationerna mellan karäktärerna och dialogen. En skön grupp superhjältar och ett bra och annorlunda manus= en riktigt bra serie som rekommenderas. Dessutom finns det många lösa trådar att spinna vidare på vad gäller det som hänt huvudpersonerna tidigare och vad som händer med dem framöver så jag ser fram emot mer av The Umbrella Academy.

Snygga omslag 5

Omslaget till V for Vendetta är oerhört snyggt, det innehåller bara huvudpersonens galna leende men det är mer än tillräckligt. Det är så snyggt i all sin enkelhet, stilrent. Att sedan innehållet är lika fantastiskt gör ju inte saken sämre. Alan Moore när han är som bäst. David Lloyd ska ha all cred för omslaget.

Årets Weltklasse: Bästa utländska album

(Trumvirvel) Årets Weltklasse för bästa utländska album går till Chris Blains Gus & His Gang. Det är en fantastisk western-serie fylld av kärlek till genren med underbara teckningar och en lika underbar dialog. Jag är kär! (Konfettiregn av gamla nummer av Marvel-tidningar från 90-talets boom)

Även om Gus släpptes i Frankrike 2007 så räknar jag den som släppt i år eftersom den gavs ut i USA i år, på ett språk jag kan läsa. Jag har annars svårt att dra mig till minnes några större läsupplevelser av album som getts ut i år. Pga föräldraledighet och skralare kassa än vanligt har jag inte köpt så mycket nya album på engelska och tyska i år. Jag har en del jag ska beställa från årsbästalistor jag sett och vad jag läst på andra bloggar men det blir nog ända svårt att överträffa Gus även om den tappade lite på slutet.

Krokodilstaden av Knut Larsson

Vad vill Knut Larsson med Krokodilstaden och vad handlar den egentligen om? Två frågor som jag ställde mig efter att ha läst Krokodilstaden som jag verkligen sett fram emot. Det här blir inte så mycket en recension mer en genomgång av serien och hur jag upplevde den. Den som vill läsa serien bör sluta läsningen här. Teckningarna är som vanligt fantastiska och jag älskar verkligen Knut Larssons säregna stil. Jag hade dock föredragit om det varit en ram runt bilderna för nu blir det som att sidorna "går ihop". Serien handlar om en översvämmad stad och en krokodiljägare som en dag får en kvinna med en liten krokodilsvans i nätet. Serien är helt ordlös. Serien börjar med att krokodiljägaren jagar och levererar bytet till slaktaren sedan spelar de schack. Krokodiljägaren gör sedan mat och dricker sprit och drömmer om den kvinna han kommer att fånga. Här tänker jag på ett ensamhetstema. Därefter så offrar en skum krokodilsekt en häst innan krokodiljägaren fångar kvinnan som han för hem. Jag upplever att han är väldigt ensam. Handlar serien om ensamhet och längtan efter någon? Staden är dessutom otroligt deprimerande. Kvinnan rymmer från krokodiljägarens hem när han inte bevakar henne men sedan träffar han henne på nytt. De åker hem till honom, han ger henne sin döda frus klänning och de har sex. Hans döda frus ande lämnar sitt porträtt. Krokodiljägaren super till det hos krokodilsekten. Ensamhet kombinerat med tristess och livsleda. Krokodiljägarens båt välter, han räddas av kvinnan med krokodilsvans, slaktaren och hans fru/flickvän dör. Krokodiljägaren hemsöks av sin fru, slaktaren och hans döda fru/flickvän. Hans hus rämnar pga detta. Han flyter iväg och träffar kvinnan med krokodilsvans, hans döda frus ande dödar dock henne. Ett ägg kläcks och det är hans dotter i ägget. Krokodilsekten tar henne. Han tillfångats och ska offras men hans frus ande vill gottgöra sitt brott och befriar honom och dottern. Krokodiljägaren och hans dotter åker iväg med slaktarens ubåt. Som jag tolkar den så handlar den om längtan efter någon, någon att bry sig om, att inte behöva vara ensam utan vara behövd. Om att släppa taget och hitta en mening. Som många andra serier alltså. Om jag läser om den kanske jag upplever den på annat sätt. Är det här jävligt pretto eller genialt? Jag vet inte, det är upp till var och en att bedöma. Berättelsen är iaf vidöppen förtolkningar och jag tror att just det varit Knut Larssons avsikt. Jag gillar den av flera skäl men jag blir inte klok på den.

Mer om Knut Larsson finns på hans hemsida och My Space-sida. Jag kan rekommendera Kolonialsjukhuset, en på flera sätt febrig serie på 24 sidor om en kolonialläkare. Även den helt öppen för tolkningar.

Kulturgärning

Kulturgärning, smaka på det. Ännu ett ord som missbrukas lite här och där. Ibland är det dock relevant att använda begreppet. Nisses böcker har gjort en kulturgärning genom att börja ge ut Bertil Almqvists serieversion av Barna Hedenhös. Serien gick i serietidningen Tuff och Tuss på 50-talet och ges nu ut i bokform för första gången. Jag har inte köpt några återtryck tidigare och kan därför inte jämföra med andra men jag tycker det ser helt ok ut, jag vet ju inte vilka original som finns. Dessutom är boken inbunden vilket alltid är trevligt. Enda minuset är att den luktar för jävligt. Mumiens blod luktade även den illa men det är ingenting mot Barna Hedenhös. Man kan ju inte hänga ut en bok på vädring tyvärr. Den luktar till och med värre än resultatet av den misslyckade braständningen i helgen. Ett andra album finns redan ute och ett tredje kommer i april.

Även Per Demervall gör en insats för den svenska seriekulturen genom att på trots mot rådande trender ge ut ett album med krögaren Rosenhane, tecknat i en stil åt klara linjen-hållet och i det klassiska europeiska albumformatet. Den luktar inte heller gott men man mår iaf inte illa.

Joakim Pirinen uppmärksammades idag i DN där han nominerats till tidningens kulturpris. Det finns även ett utdrag ur Döda paret och deras vänner. Jag har inte läst något av Pirinen mer än något i Galago men Socker-Conny finns med på läslistan som iofs är jobbigt lång. Kul att en serietecknare blir nominerad till fina DN:s pris, ett tecken så gott som något på att serier blir en allt mer väletablerad konstform.

The Black Dossier av Alan Moore & Kevin O´Neill

Ni som läser den här bloggen, vilket uppskattas, har kanske fått intrycket av att jag är en positiv person. Så är inte fallet. Visst kan jag vara positiv som när det gäller serier som jag gillar skarpt. Jag har dock den trista egenskapen att jag har lätt för att gnälla. Nu är ju de flesta serier jag läser bra men ibland går man på en nitlott och då finns det möjlighet att gnälla. Black Dossier som är ett sidospår till Alan Moores två tidigare League of Extraordinary Gentlemen-volymer är en nitlott. Albumet består till en alldeles för stor del av bara text. Om jag vill läsa en massa text då väljer jag en bok, A thousand splendid suns av Khaled Hosseini ligger och väntar på att jag ska ta mig tid t.ex. En del av texterna var hyfsat intressanta men de flesta var motsatsen och några var så värdelösa att jag inte ens orkade läsa dem. Jag tror säkert att Alan Moore har haft roligt när han gjort den här genomgången av The League och dess olika inkarnationer genom århundradena men han kunde besparat oss andra eländet. Black Dossier handlar givetvis om en svart dossier med information om The League, det finns även en del känslig information som mäktiga personer inte vill ska komma ut. Jag hade nog kunnat smälta texterna om bara själva serien i sig varit bra men Mina Murrays och Alan Quatermains sökande efter ledtrådar och katt å råtta-lek är inte bra alls. Inte ens 3-D sidorna i slutet av serien gör mig glad. En av de sämsta serier jag läst på ett bra tag.

Shopping på Seriezonen

I helgen har jag varit i lärdomsstaden Uppsala. Det var ett par år sedan sist. Jag har därför inte hämtat ut nr 4 av The Portent som jag beställt en prenumeration på och det var ju ett tag sedan nr 4 kom. De hade iaf kvar ett nummer så jag köpte det. Jag läste den på tåget hem och kan konstatera att Peter Bergting är en skicklig illustratör men att historien i sig inte är något speciellt. Förutom The Portent så köpte jag Ganges 1 & 2 av Kevin Huizenga som ingår i Fantagraphics Ignatz-serie. Jag har inte läst något av Huizenga tidigare men Ganges har hyllats lite här och var så det var läge att kolla in den. Köpte även första volymen av Monster av Naoki Urasawa som både bloggen Simon säger och Staffan på Staffars serier hyllat den senaste tiden efter Viz nyligen gav ut den 18 och sista delen. Ska bli spännande att läsa.

Vistelsen i lärdomsstaden Upsala var trevlig även om alkoholintaget blev på tok för stort. Bag-in-box är livsfarligt och eftersom det är väldigt sällan jag är ute och svirar nuförtiden så har jag dålig koll på mina gränser så jag mår som jag förtjänar idag. Jag avslutade kvällen hos en kollega i det ärevördiga gamla riksbankshuset är och blev där lovad att få läsa den enda serie han samlat på sig som han tyckte var riktigt bra. Vad den hette? Det kommer jag inte ihåg, klockan var ungefär 03,00 och jag toppade just då.

Läser just nu The Black Dossier av Alan Moore och Kevin O´Neill samt Reinhard Kleists The Secrets of Coney Island. Recensioner kommer framöver.

Alltid redo att dö för mitt barn av Joanna Rubin Dranger

Jag har inte läst något av Joanna Rubin Dranger tidigare min i mitt sökande efter årets bästa svenska serier lämnas inget år slumpen (mer än Pirinen och Granér). Alltid redo att dö för mitt barn handlar om föräldraskapet. Ens egna förväntningar, omgivningens förväntningar och de konventioner som präglar vardagen. Det här är en av de absolut roligaste serier jag läst. Joanna Rubin Dranger träffar oftast mitt i prick, avsnittet om smärtlindring och hela processen med utbildningar och besök på MVC fram till födseln är klockren. För att man verkligen ska ha behållning av serien bör man nog antingen ha barn eller iaf vänta barn. Hade jag inte haft barn hade jag garanterat inte haft lika kul men eftersom jag känner igen mig i de flesta situationerna (även om jag tack och lov slapp det där med smärta) så blir det jäkligt kul. Hon driver hårt med sig själv och det hon upplever som tillkortakommanden i föräldraskapet och relationerna till andra. De inrutade könsroller som visar sig tidigt driver hon skönt med men även hur svårt det är att stå emot (jag har själv försökt men min dotters garderob innehåller alldeles för mkt rosa). Vuxnas dubbelmoral får sig en känga och hon skildrar även på ett kul sätt några av de tillfällen då ilskan tar överhanden. Det är givetvis inte bara gnäll, hon beskriver även hur mycket hon älskar sitt barn och hur underbart föräldraskapet är. Å det är just så det är, jobbigt men underbart, känslor svåra att beskriva. Resultatet är ett fantastiskt album som givetvis hade varit med på min julklappslista om jag läst den innan jul. En perfekt present att ge bort till någon med barn är det iaf. En seriefrämjande insats. T.o.m. min sambo som är extremt svårflörtad vad det gäller serier läste den. That´s not half bad.

Tintin fyller 80 år

Världens kanske mest kände reporter, Tintin, fyller 80 år och det har uppmärksammats på flera håll. Kulturnyheterna på SVT hade ett kort reportage med Jimmy Wallin idag eftersom han tecknar del två i sin och Dick Harrisons Tintinpastisch. Tydligen ska Spielbergs Tintin-film börja spelas in om en månad. På Svenska Dagbladet kan man göra en Tintin-quiz. Scorade bara 6 av 10 och blev därmed påmind om att jag mina Tintinkunskaper inte är vad de var för 15-20 år sedan trots mitt korta återbesök i julas i Tintins värld. På SvD finns även en artikel om Tintin. DN kan ju inte vara sämre utan har även de en artikel om Tintin. DN har även en intervju med översättaren och tillika ordföranden i Generation Tintin Björn Wahlberg. Björn Wahlberg tycker att det är ett mysterium att Tintin fortfarande är så populär, det är bara att hålla med men även i hans analys av varför Tintin är tidlös. Det var den känslan jag fick när jag återbesökte Tintins värld. Bra serier liksom bra filmer åldras med behag.

Grattis Tintin!

SvD fortsätter i seriernas spår och noterar att Barack Obama gästspelar i senaste numret av Amazing Spider-Man. DN gör detsamma.

Persepolis av Marjane Satrapi

Det var några år sedan Galago släppte första delen av Persepolis och de har också hunnit ge ut den i samlad form i en snygg inbunden utgåva. Galago gav i slutet av 2008 ut den som storpocket. Den inbundna samlingen verkar vara utgången men om det går att få tag på den så rekommenderar jag den istället för storpocketen där jag tycker att bilderna känns ihoptryckta och av förklarliga skäl är dessutom trycket sämre. Persepolis har ju varit en formidabel succé i många länder och har även blivit film. Persepolis fungerar också bra som en introduktion för de som i vanliga fall inte läser serier.

Perspolis är Marjane Satrapis självbiografiska skildring av sin uppväxt i Iran och Österrike. Hon beskriver hur hon liten upplevde revolutionen, hur samhället förändras, kriget mot Irak, hennes år i Österrike och återkomsten till Iran. Satrapi tecknar i en enkel och rak stil som passar tonen i serien mycket bra. Det är roligt och tragiskt om vartannat i den öppenhjärtliga skildringen av uppväxten och de personer som hon mött. Den första delen är i mitt tycke den svagaste även om också den är mycket underhållande. Den andra delen är bättre men det är framförallt i den trejde delen när hon befinner sig i Österrike som det blir riktigt bra. Skildringen av det utanförskap hon känner och hur hennes värderingar kolliderar med de västeuropeiska är mycket bra och skapade hos mig en ökad insikt om vad det innebär att bryta upp och hamna i en helt nu kultur. Även den avslutande delen där hon skildrar återkomsten till Iran och svårigheterna att anpassa sig är mycket bra. Genom hela boken löper en röd tråd i form av Marjanes sökande efter vem hon egentligen är. Bokens styrka ligget framförallt i växlandet mellan det roliga och tragiska och skildringen av hennes osäkerhet och hur han ska förhålla sig till olika saker och hur mycket konventioner styr livet. Jag kan varmt rekommendera Perspepolis.

Januarishopping

Eftersom det som förväntat inte blev några serier i julklapp så har jag varit väldigt generös mot mig själv så här efter jul. Umbrella Academy har rosats och av bl.a. kritikerna på Amazon utsetts till årets bästa serie så nu var det dags att införskaffa den. Eftersom jag är kär, nästan iaf, i Christophe Blain för tillfället så beställde jag även Isaac the Pirate 2: The Capital, ettan verkar tyvärr vara lite svårare att få tag i så den får vänta lite. Tove Janssons Mumin ges ut på nytt i en underbart vacker utgåva av Alfabeta, jag har inte läst Mumin i serieform tidigare så det ska bli kul. Eftersom jag fått ett presentkort på Discshop eftersom jag aldrig handlar där längre, DVD var min förra last men format byts ju ut hela tiden så jag tröttnade, beställde jag en box med Corto Maltese-filmer för en billig peng. På väg hem från jobbet idag hämtade jag Alltid redo att dö för mitt barn av Johanna Rubin-Dranger som är en del av min läsning som ska leda fram till utnämningen av bästa svenska serie. Dessutom har t.o.m. min sambo lovat att läsa den! Sent ska syndaren vakna.

Sossarnas grå eminens bloggar om serier

Enn Kokk (han är från Estland, därav det tuffa namnet) är kanske okänd för de flesta men han har fått epitetet socialdemokraternas grå eminens och då saknar man inte makt. Numera antar jag att Enn Kokk är pensionär eftersom han är 71 år. Han är f.ö. gift med den betydligt mer kända Birgitta Dahl fd talman och minister. Av en slump surfade jag in på Enn Kokks blogg och upptäckte att han är serieläsare vilket alltid är sympatiskt. Till min förvåning (här kommer fördomen) så hade han recenserat Sibiu av Jimmy Jönsson och även Mats Källblads Sture Stelben liksom Mats Jonssons I detta satans rum. Även i övrigt uppvisar Enn Kokk inga ålderkrämpor vad gäller serieintresset. Så vill jag också vara när jag är pensionär, fortfarande öppen för nya intryck. Han beskriver hur han sitter på sin glasveranda och lyssnar på musik med ett glas cognac i handen. Så sitter jag gärna om en fyrtio år fast med portvin i glaset istället (japp när det gäller dryckesvanor är jag redan pensionär).

Den grå eminensen är f.ö. titeln på ett Fantomen-äventyr publicerat 1986. Jag kommer inte ihåg om det var Fantomen som var den grå eminensen eller ej och kan inte kolla upp det eftersom jag till mina föräldrars förtret fortfarande inte frigjort dem från mina gamla Fantomen.

I dag har för övrigt bloggen slagit besöksrekord, tack för det Jonas Anderson, mannen bakom Albumförlaget, som tackat för Årets Weltklasse både på Seriefrämjandets forum och på Serieforum. Glad att du uppskattade priset och priset består av just orden :)

Årets Weltklasse: Bästa serieförlag

(Trumvirvel) Årets Weltklasse för bästa förlag går till ett förlag som haft modet och viljan att våga satsa på franska albumserier som ingen annan har gjort de senaste tio åren och förlaget har därmed breddat det svenska serieutbudet på ett välbehövligt sätt. Vinnare är Albumförlaget! (Konfettiregn av sönderklippta osålda ex av julalbum, framförallt Kronblom 1999 och Fantomen 2003)

Jag började med denna eftersom det var årets enklaste. Kategorin gällde bara svenska förlag och det fanns egentligen ingen utmanare. Albumförlaget (den stiliga loggan finns till vänster) har sedan utgivningen startade med Det tredje testamentet 1: Markus eller Lejonet vaknar i april gett ut ytterligare en del av Det tredje testamentet och de två första (och den första cykeln) av Bouncer. Albumen har getts ut i den klassiska europeiska varianten som av Fredrik Strömberg dömts ut. Förhoppningsvis visar Albumförlagets utgivning hur fel han har. Även Komika ger ut serier såsom franska serier ska ges ut dvs i den storlek de är tänkta. Jag håller tummarna för Albumförlaget och uppmanar alla att liksom jag övervinna snåldjävulen och beställa direkt från förlaget. Det är dyrare än många nätbokhandlar men vissa initiativ ska stödjas, jag har iofs bara beställt senaste Bouncer direkt från förlaget men det ska bli ändring framöver (jo, jag rodnar av skam).

Tips på en bra serieblogg

Nej, det är inte denna eftersom du redan följer denna ;) Simon Wigzell som skriver recensioner på Komika Magasin och som tidigare skrivit krönikor om den amerikanska seriemarknaden i Bild & Bubbla har börjat blogga. Bloggen hetter Simon säger och är rätt nystartad. Bloggen är välskriven liksom recensionerna på Komika Magasin och han skriver om serier från hela världen. Fokus verkar ligga på långa recensioner. Ska bli intressant att följa framöver. Den som inte blir sugen på att läsa Monster efter recensionen på bloggen kan ställa sig i skamvrån ;)

Kyckling med plommon av Marjane Satrapi

Det har varit mycket äldre serier som recenserats här på bloggen på sistone men det kommer att bli lite ändring framöver när jag ska beta av flera av förra årets mest omtalade svenska album och lite annat. Igår läste jag Marjane Satrapis Kyckling med plommon som jag lånat av en kollega som verkligen gillade Persepolis. Kyckling med plommon handlar om Satrapis mammas farbror Nasser Ali Khan som var musiker och valde att dö då hans hustru slagit sönder hans tar (iransk luta) och man får följa honom under de sista åtta dagarna då han reflekterar över sitt liv.

Eftersom Persepolis är en fantastisk serie så leder det till att allt Satrapi gör förväntas vara bra. Kyckling med plommon är bra men det är ingen ny Persepolis dels pga av att den är mycket kortare och dels för att den inte berör lika mycket. Nasser är en självgod typ som bara lever för sin musik (en inte helt ovanlig typ alltså) och det är svårt att uppbåda någon större sympati för honom vilket jag oftast behöver i en serie (film å böcker oxå). Satrapi har en enkel teckningsstil med mycket svart i och hon levererar några riktigt schyssta bildlösningar även om den till största delen är konventionellt teckand i rutor. Satrapi lyckas verkligen levandegöra sin karaktärer och det är en av hennes främsta styrkor. Kyckling med plommon är ett bra album som känsligt och även roligt berör en mans reflektioner kring sitt liv. Dessutom finns en twist på slutet som klargör en hel del. Men det fär Du läsa själv :)

Kategorierna i Årets Weltklasse

Efter lite funderande så har jag bestämt mig för fyra kategorier i min egen utdelning av Årets Weltklasse. Bästa svenska album, bästa till svenska översatta album, bästa utländska album och bästa förlag. Givetvis skulle jag kunna räkna upp betydligt fler kategorier men enough is enough. Många av mina favoritbloggar har redan utsett årets bästa som Junkultur och Seriehyllan. Jag har själv hittat några årsbästalistor i Sydsvenskan och så två amerikanska. Jag har lite läsning att ta igen framförallt vad gäller svenska album därför komma utlåtandena allteftersom.

Cyanns saga 4: Farverne på Marcade av Bourgeon & Lacroix

Francois Bourgeon är en av de verkliga tungviktarna inom europeiska serier från 80-talet. Hans Resande med vinden är en klassiker och Skymningens färdkamrater är också en klassiker. Bourgeon kommer med en ny del i just Resande med vinden framöver. Både är historiska serier, med berättelsen om Cyann tog han steget över till sf-genren. I Sverige gavs första delen ut av Epix innan albumdöden slog till. Del två, tre och fyra finns utgivna i Tyskland och Danmark för den som inte kan franska. Faraos Cigarer har gett ut del tre och fyra nyligen på danska i hård pärm.

Bourgeon är en av mina favorittecknare och om man läser hans serier så bör man ta sig tid för att titta på teckningarna eftersom de dels är oerhört vackra (Bourgeon var tidigare glasmålare) och detaljrika. När man ser hans teckningar förstår man varför produktionstakten inte är så hög. Cyann handlar om överklassflickan Cyann som ger sig ut i rymden från sin planet, Olh, för att hitta ett botemedel mot en sjukdom. Hon hamnar dock vilse och försöker sedan ta sig tillbaka till sin hemplanet och hamnar på olika planeter. Det var ett tag sedan jag läste del ett till tre och jag orkade inte läsa om dem innan jag gick på del fyra. Detta pga. att de tyvärr inte är så bra. Det är snyggt tecknat men innehållet är rätt ointressant. Det är mycket naket och snygga kroppar liksom i Bourgeons andra serier och det känns mest påklistrat och tillför inte handlingen något, en handling som inte heller är så bra. Hela historien om Cyann är rätt oengagerande även om huvudpersonen utvecklas åt ett mer sympatiskt håll under seriens gång. En seg sf-serie. En fantastisk yta men bakom den är det tomt.

Snygga omslag 4

Jag gillade inte Liv Strömquist och Jan Bieleckis femisexserie Drift eftersom den helt enkelt var trist. Däremot så var Fabian Göranssons omslag 2007- års snyggaste svenska omslag och förtjänar att lyftas fram. Omslaget förmedlar att det är snusk på g och att det kommer att bli på kvinnans villkor med mannen som objekt.